Vad tycker ni om gamla bekanta eller väninnor som idag har småbarn?
Jag menar, egentligen ska man väl vara jätteintresserad och tycka att det är så roligt och spännande.

Men varje gång jag möter någon på stan som kommer rullande med sin barnvagn så känns det bara jobbigt. Inte för att jag har något emot varken personen eller att de har familj, utan det är hela situationen som känns knepig. Vad säger man till såna? "men va kuuuul, har du fått en till!! så bra!, med tanke på att du varken har utbildning eller jobb! och inte någon av fäderna heller för den delen!" "hållå där fiddi och lissi och kokos, va söta ni är allihop!"

Är det AS som gör mig ointresserad av sånt? Fast det kanske hade varit annorlunda om jag själv var småbarnsförälder och umgicks mer med andra föräldrar?

Äckligt. Egna barn och andras ungar .

Speciellt vidrigt är det när man förväntas vara barnvakt, en sådan kompis avpoletterade jag. För det var inget roligt när man kom dit och skulle umgås, och hon lämnade mig med dregelmonstret för att göra annat, tex ta en tupplur. Ja, hon var lite knäpp i huvudet. Kunde ringa mig mitt i natten och säga, kan du vara barnvakt? vi ska festa. När jag sade nej en gång skrek hon åt mig att jag var en dålig kompis.

baconmuffins skrev:Fast det kanske hade varit annorlunda om jag själv var småbarnsförälder och umgicks mer med andra föräldrar?

Ja lite lättare blir det. Men bara lite.

Men det är ok att INTE bli hispig av gulligullande också. Det är faktiskt inget jag uppskattar när folk blir det.

sugrövmanövern skrev:Kunde ringa mig mitt i natten och säga, kan du vara barnvakt? vi ska festa. När jag sade nej en gång skrek hon åt mig att jag var en dålig kompis.

Dålig förälder tycker jag. (Inte du utan kompisen)
Inte kan man begära av en annan människa att denne skall ta hand om ens barn för att man skall ut på krogen.

Jättekul tycker inte jag heller att det är. Så det beror nog inte på AS.

ufo skrev:Men det är ok att INTE bli hispig av gulligullande också. Det är faktiskt inget jag uppskattar när folk blir det.

Känner du för att formulera om den mening åt mig? Jag förstod den inte.

sugrövmanövern skrev:Äckligt. Egna barn och andras ungar .

Speciellt vidrigt är det när man förväntas vara barnvakt, en sådan kompis avpoletterade jag. För det var inget roligt när man kom dit och skulle umgås, och hon lämnade mig med dregelmonstret för att göra annat, tex ta en tupplur. Ja, hon var lite knäpp i huvudet. Kunde ringa mig mitt i natten och säga, kan du vara barnvakt? vi ska festa. När jag sade nej en gång skrek hon åt mig att jag var en dålig kompis.

Du borde ha visat henne den där tråden du vet som du startade på flashback så hade hon nog slutat med det.

Flawed skrev:

sugrövmanövern skrev:Äckligt. Egna barn och andras ungar .

Speciellt vidrigt är det när man förväntas vara barnvakt, en sådan kompis avpoletterade jag. För det var inget roligt när man kom dit och skulle umgås, och hon lämnade mig med dregelmonstret för att göra annat, tex ta en tupplur. Ja, hon var lite knäpp i huvudet. Kunde ringa mig mitt i natten och säga, kan du vara barnvakt? vi ska festa. När jag sade nej en gång skrek hon åt mig att jag var en dålig kompis.

Du borde ha visat henne den där tråden du vet som du startade på flashback så hade hon nog slutat med det.

Hahaha, ja men hon är borta ur bilden sedan mååånga år. Det var på den tiden när jag inte ens hade internet.

Attans.

Savanten Svante skrev:

ufo skrev:Men det är ok att INTE bli hispig av gulligullande också. Det är faktiskt inget jag uppskattar när folk blir det.

Känner du för att formulera om den mening åt mig? Jag förstod den inte.

fastna-for- ... t=stavning

baconmuffins skrev:Är det AS som gör mig ointresserad av sånt? Fast det kanske hade varit annorlunda om jag själv var småbarnsförälder och umgicks mer med andra föräldrar?

Nej, det är det inte. Du reagerar fullständigt normalt. Aspigt hade varit att sortera väninnornas barn i bokstavordning under sovstunden.

Jag blir enormt trött av att låtsas gilla andras småbarn. Visst; vissa är söta men de gör mig ändå förbannat trött.
Jag föredrar större barn, och givetvis mitt eget.

Min dotter är världens bästa. Att ha fått ett sådant barn känns som ett privilegie som är få förunnat. Jag tycker inte att någon annans barn kan mätas, på en enda punkt, med min dotter. (Men jag antar att alla andra föräldrar också känner så för sina barn.)

Spädbarn som bara skriker har jag väldigt svårt för. Eeeenormt svårt för...
Och, som sagt, på samma gång är det jobbigt att spela teater att man är som kvinnor "borde" vara med småbarn. pluttinuttiga alltså, och inte kunna (och/ eller vilja) prata om annat än deras barn.

Känner igen mig i det där om att inte riktigt veta vad jag ska säga till folk som skaffat barn. Och varför man förväntas bli så glad över det. Barn har aldrig intresserat mig nämnvärt.

Stör mig i synnerhet på folk som skaffat flera barn fast de egentligen inte borde. Jag är själv uppväxt med en alldeles för stor familj, där min mor och styvfar av någon obegriplig anledning fortsatte att skaffa unge efter unge trots att allt redan var illa nog som det var.

Småbarn kan vara intressanta på håll, liksom andra maskiner som saknar bruksanvisning. Jag tycker även det är intressant att försöka programmera in alfabetet med mera i dem. Tyvärr har jag inte hittat off-knappen ännu.

Proffe Slimp skrev:

baconmuffins skrev:Är det AS som gör mig ointresserad av sånt? Fast det kanske hade varit annorlunda om jag själv var småbarnsförälder och umgicks mer med andra föräldrar?

Nej, det är det inte. Du reagerar fullständigt normalt. Aspigt hade varit att sortera väninnornas barn i bokstavordning under sovstunden.

missbutterfly skrev:Jag blir enormt trött av att låtsas gilla andras småbarn. Visst; vissa är söta men de gör mig ändå förbannat trött.
Jag föredrar större barn, och givetvis mitt eget.

Min dotter är världens bästa. Att ha fått ett sådant barn känns som ett privilegie som är få förunnat. Jag tycker inte att någon annans barn kan mätas, på en enda punkt, med min dotter. (Men jag antar att alla andra föräldrar också känner så för sina barn.)

Spädbarn som bara skriker har jag väldigt svårt för. Eeeenormt svårt för...
Och, som sagt, på samma gång är det jobbigt att spela teater att man är som kvinnor "borde" vara med småbarn. pluttinuttiga alltså, och inte kunna (och/ eller vilja) prata om annat än deras barn.

Samma här, tidigare så gillade jag inte alls barn (visste inte hur man är med såna) Sen fick jag en egen, aldrig varit nåt problem vi ja har jättekul ihop det känns som om jag alltid hade haft henne, men fortfarande undviker jag andras ungar om det bara är möjligt. Känner mig lite som om ni sett Terminator2 där John föröker lära terminatorn att vara lite mer som en människa och säger åt honom att le

baconmuffins skrev:Vad tycker ni om gamla bekanta eller väninnor som idag har småbarn?
Jag menar, egentligen ska man väl vara jätteintresserad och tycka att det är så roligt och spännande.

Men varje gång jag möter någon på stan som kommer rullande med sin barnvagn så känns det bara jobbigt. Inte för att jag har något emot varken personen eller att de har familj, utan det är hela situationen som känns knepig. Vad säger man till såna? "men va kuuuul, har du fått en till!! så bra!, med tanke på att du varken har utbildning eller jobb! och inte någon av fäderna heller för den delen!" "hållå där fiddi och lissi och kokos, va söta ni är allihop!"

Är det AS som gör mig ointresserad av sånt? Fast det kanske hade varit annorlunda om jag själv var småbarnsförälder och umgicks mer med andra föräldrar?

Vilket underbart ämne. Jag hade tänkt skriva exakt samma sak som ett inlägg.Det är JOBBIGT! Många av mina väninnor har fått barn. Dock är det inte jobbigt huruvida jag själv skulle vilja ha barn eller inte. Det jobbiga är att det i samhället inte känns accepterat att medvetet välja bort barn. Jag har ofta tänkt att hade jag fått barn när jag var 20-25 då hade jag nog haft orken kvar. Men efter kraschlandningen jag hade för tre år sedan orkar jag inte ens tänka tanken på att skaffa barn. Jag har fullt upp med att fungera själv som människa. Att kunna vara trevlig mot mina medmänniskor att inte få utmattninssyndrom igen osv. Visst man skulle säkert kunna få hjälp om man nu skulle vilja skaffa barn, men jag vill INTE ta hand om ngt/ngn. För att inte tala om skrikandet. Ljudkänslig som man är skulle man bli sönderstressad. Dessutom tar ett barn oerhört mkt energi. Man ska vara där för detta barn 24 timmar om dygnet 365 dagar om året till dess det fyller 18 och förmodligen ännu längre.

Men det som verkligen retar mig är att det inte är självklart att få kunna välja bort barn. Att man hela tiden ska argumentera för andra varför. I området där jag bor finns det nästan bara barnfamiljer och det känns som att folk ser ner på en bara för att man själv inte har barn. Folk med barn tar för sig alldeles för mkt av t ex tvätt stugan. Jamen jag har ju 4 barn och bla bla bla. De tar ens tvättider och hänvisar till det faktum att ja men vi har ju 4 barn . Jo men jag har faktiskt också ett liv: respektera detta även om jag inte har barn. Som att man är mindre värd.

Tycker väl det är så där att träffa andra människors barn. Det beror alldeles på om det är goda vänner eller ytligt bekantas barn och sammanhanget överlag. Men jag har svårt att känna den enorma entusiasm som många äldre verkar ha för småbarn. Pga ljuden från småbarn har jag svårare och svårare för dem. Sedan att hålla på att säga som du beskrev men vad gulligt osv.....det känns väldigt tillgjort. Kan ju bara vara ärlig och då är jag hellre tyst än håller på att fåna mig.....

En annan sak som jag verkligen kan störa mig på är när vuxna pratar bebisspråk. Viss det ska vara bra för barnen, men jag avskyr det. Det känns så oäkta och falskt på ngt vis.Har nog aldrig gjort det som vuxen. Känns otroligt patetiskt. Men det ingår ju....

I mitt fall, tror jag absolut att AS har bidragit till min inställning i barnfrågan. Hade jag inte haft AS hade jag lättare kunna hantera stressituationer, inte haft ljudproblemen och förmodligen inte haft jobbproblemen. För vem vill skaffa barn utan att ha ett ordentligt jobb? Om man kan undvika detta.

MsTibbs skrev:Småbarn kan vara intressanta på håll, liksom andra maskiner som saknar bruksanvisning. Jag tycker även det är intressant att försöka programmera in alfabetet med mera i dem. Tyvärr har jag inte hittat off-knappen ännu.

Glimma skrev:Folk med barn tar för sig alldeles för mkt av t ex tvätt stugan. Jamen jag har ju 4 barn och bla bla bla. De tar ens tvättider och hänvisar till det faktum att ja men vi har ju 4 barn . Jo men jag har faktiskt också ett liv: respektera detta även om jag inte har barn. Som att man är mindre värd.

Det verkar som om det finns utrymme för klassikern, att hinta om att den som tagit din tvättid är en dålig förälder som inte kunnat planera bättre...

Glimma skrev:En annan sak som jag verkligen kan störa mig på är när vuxna pratar bebisspråk. Viss det ska vara bra för barnen, men jag avskyr det.

Finns det verkligen belägg för det där? Jag har för mig att jag läst nåt om det där för länge sen men minns inte vad. Nån slags gissning är väl att det som är bra för barnen är om man pratar med dem med en "vänlig satsmelodi"...

Jag ser oftast rätt sammanbiten ut. När jag träffar småbarn kan det bli problem eftersom man absolut inte vill framstå som arg.

MiaM skrev:

Glimma skrev:En annan sak som jag verkligen kan störa mig på är när vuxna pratar bebisspråk. Viss det ska vara bra för barnen, men jag avskyr det.

Finns det verkligen belägg för det där? Jag har för mig att jag läst nåt om det där för länge sen men minns inte vad. Nån slags gissning är väl att det som är bra för barnen är om man pratar med dem med en "vänlig satsmelodi"...

Ja alltså jag undrar verkligen om barn vill ha det där mimimimipipipip-snacket. Eller om de bara accepterar det. Barn brukar älska mig. Jag talar till dem precis som jag talar till vuxna. Jag behandlar dem som små människor helt enkelt.
Det där har tyvärr förr gjort mig till en väldigt omtyckt barnvakt, och jag avskydde att vara barnvakt. Men nu för tiden skulle jag aldrig ställa upp, har lärt mig säga nej.

När jag var liten blev jag asförbannad och vägrade tala om jag blev tilltalad med bebisspråk från någon tant med huvudet på sned.

MiaM skrev:

Glimma skrev:Folk med barn tar för sig alldeles för mkt av t ex tvätt stugan. Jamen jag har ju 4 barn och bla bla bla. De tar ens tvättider och hänvisar till det faktum att ja men vi har ju 4 barn . Jo men jag har faktiskt också ett liv: respektera detta även om jag inte har barn. Som att man är mindre värd.

Det verkar som om det finns utrymme för klassikern, att hinta om att den som tagit din tvättid är en dålig förälder som inte kunnat planera bättre...

Glimma skrev:En annan sak som jag verkligen kan störa mig på är när vuxna pratar bebisspråk. Viss det ska vara bra för barnen, men jag avskyr det.

Finns det verkligen belägg för det där? Jag har för mig att jag läst nåt om det där för länge sen men minns inte vad. Nån slags gissning är väl att det som är bra för barnen är om man pratar med dem med en "vänlig satsmelodi"...

Enligt en person som just hade fått barn i min umgängeskrets för ngt år sedan, var de senaste rönen att bebisspråk fr vuxna till barn skulle vara det bästa. Personligen tror jag inte ett dyft på detta....Ja just det...angående klassiskern. Framför allt har de ingen respekt för den andra människan. Men det finns fler saker...

sugrövmanövern skrev:

MiaM skrev:

Glimma skrev:En annan sak som jag verkligen kan störa mig på är när vuxna pratar bebisspråk. Viss det ska vara bra för barnen, men jag avskyr det.

Finns det verkligen belägg för det där? Jag har för mig att jag läst nåt om det där för länge sen men minns inte vad. Nån slags gissning är väl att det som är bra för barnen är om man pratar med dem med en "vänlig satsmelodi"...

Ja alltså jag undrar verkligen om barn vill ha det där mimimimipipipip-snacket. Eller om de bara accepterar det. Barn brukar älska mig. Jag talar till dem precis som jag talar till vuxna. Jag behandlar dem som små människor helt enkelt.
Det där har tyvärr förr gjort mig till en väldigt omtyckt barnvakt, och jag avskydde att vara barnvakt. Men nu för tiden skulle jag aldrig ställa upp, har lärt mig säga nej.

När jag var liten blev jag asförbannad och vägrade tala om jag blev tilltalad med bebisspråk från någon tant med huvudet på sned.

Jag tror inte barn har ngt större val än att accpeptera. Förhåller mig till barn som du. Glädjande nog brukar jag och barn komma mkt bra överens. Faktum är att jag absolut inte brukar ha problem med att ta hand om barn. Det brukar funka utmärkt. T.o.m min yngsta kusin som har Down´s syndrom brukar funka kanonbra. Mkt pga att jag inte gör mig till tror jag. Är nog tydligare än många andra. Just i min kusins fall tror jag det är extra viktigt med tydlighet. Vi skickar inte så många osynliga signaler som "vanliga" människor gör. Jag är hennes favoritkusin . Men numera tänker jag mig mkt noga för innan jag tar barnvaktsjobb. Det tar trots allt mkt energi.

Prata bebisspråk till bebisarna tror jag inte på. Däremot tror jag att röstläget är viktigt, att man talar mjukt till dem.
Gillar bebisar i små doser. De är mjuka och de luktar gott (när de inte har poopat). Tycker iofs om barn över lag, även om jag tycker att det är väldigt jobbigt när de skriker, är väldigt stimmiga eller blir för många.

Tror f.ö. att nyblivna föräldrar får en övergående släng av AS, för bebisen blir deras specialintresse och de kan inte prata om annat. Lite drygt. Är vi så dryga?