Har sån ångest
33 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Har sån ångest
Hej! Jag är ny här och jag skulle väl mest behöva skriva av mig lite.
Just nu har jag sån ångest, jag är 18 år snart 19, har ingen utbildning, inget jobb och inte flyttat hemifrån och går på socialbidrag. Jag ska göra en utredning för autism i höst och har väntat 1 år.
Jag känner mig så jävla sämst, alla mina kompisar har tagit studenten fixat jobb och har eller påväg att få lägenhet och här står jag hel misslyckad och undrar om jag någonsin kommer ha nått av det där. Jag försöker och försöker med allting för att årdna upp mitt liv men det går bara skit hela tiden.
Jag hoppade av gymnasiet två gånger, gick till arbetsförmedlingen i några månader och sket i det sen för att jag tyckte att dem inte kunde hjälpa mig någonting, sen hjälp annanstans och dem hjälpte mig att få praktik på ett fritids som jag klarade av att gå till i fyra dagar sen klarade jag inte mer.
Blev helt dränerad på energi till den graden att jag kände att om jag fortsätter kommer jag inte att ta mig upp i sängen någon mer pågrund av all ångest.
Och nu är jag här och bara väntar. Väntar på möte till ny praktik, väntar på utredning, väntar på att må bättre, väntar på att jag ska få en chans i livet. Känns som att jag har fått gå i en jäkla uppförsbacke hela livet och nu vill jag bara gå neråt och få ta en paus.
Jag vill ju ha ett jobb och jag vill ha en lägenhet och egna pengar, men det går ju inte? Känner mig så stressad för allt. Utredningen är så viktig för mig, för att om jag får en diagnos så kan jag få hjälp påriktigt, för som det är nu anses jag bara lat och känslig och ingen tar mig riktigt på allvar. Jag försöker att förklara men jag kan inte.
Just nu har jag sån ångest, jag är 18 år snart 19, har ingen utbildning, inget jobb och inte flyttat hemifrån och går på socialbidrag. Jag ska göra en utredning för autism i höst och har väntat 1 år.
Jag känner mig så jävla sämst, alla mina kompisar har tagit studenten fixat jobb och har eller påväg att få lägenhet och här står jag hel misslyckad och undrar om jag någonsin kommer ha nått av det där. Jag försöker och försöker med allting för att årdna upp mitt liv men det går bara skit hela tiden.
Jag hoppade av gymnasiet två gånger, gick till arbetsförmedlingen i några månader och sket i det sen för att jag tyckte att dem inte kunde hjälpa mig någonting, sen hjälp annanstans och dem hjälpte mig att få praktik på ett fritids som jag klarade av att gå till i fyra dagar sen klarade jag inte mer.
Blev helt dränerad på energi till den graden att jag kände att om jag fortsätter kommer jag inte att ta mig upp i sängen någon mer pågrund av all ångest.
Och nu är jag här och bara väntar. Väntar på möte till ny praktik, väntar på utredning, väntar på att må bättre, väntar på att jag ska få en chans i livet. Känns som att jag har fått gå i en jäkla uppförsbacke hela livet och nu vill jag bara gå neråt och få ta en paus.
Jag vill ju ha ett jobb och jag vill ha en lägenhet och egna pengar, men det går ju inte? Känner mig så stressad för allt. Utredningen är så viktig för mig, för att om jag får en diagnos så kan jag få hjälp påriktigt, för som det är nu anses jag bara lat och känslig och ingen tar mig riktigt på allvar. Jag försöker att förklara men jag kan inte.
Har sån ångest
Du är inte mysslyckad! Hade varit värre om du var en hemlös pundare, då skulle du suttit i skitet!
Men fokusera på det du måste göra för att utvecklas vidare istället för att fokusera på det du inte har. Tänkt ut vad du behöver eller vill göra ett steg i taget.
Det är naturligt att ha ångest över det du har så oroa dig ike
Men fokusera på det du måste göra för att utvecklas vidare istället för att fokusera på det du inte har. Tänkt ut vad du behöver eller vill göra ett steg i taget.
Det är naturligt att ha ångest över det du har så oroa dig ike
Har sån ångest
Nu kanske inte jag är någon att ge råd direkt.
Men du är 18 år och har ingen lägenhet jag var 27 år när jag fick min lägenhet.
Så du har tid på dig att få ordning på sitt liv.
En viktig sak jag lärt mig är att man inte behöver ha allt klart när man är 18 år. Så känn ingen stress.
Men du är 18 år och har ingen lägenhet jag var 27 år när jag fick min lägenhet.
Så du har tid på dig att få ordning på sitt liv.
En viktig sak jag lärt mig är att man inte behöver ha allt klart när man är 18 år. Så känn ingen stress.
Re: Har sån ångest
De du jämför dig med har helt andra förutsättningar i livet än du. Man får acceptera att man har det lite svårare än andra, även om det känns svårt. Det är en process i sig att lära sig acceptera. Du ser ju ut att ha gjort ditt bästa utifrån de förutsättningar du har, så försök att ge dig själv credits för det istället för att vara hård mot dig själv och se dig som misslyckad.
Sen kan det ta sin tid att få till det i livet. Det går inte så snabbt för alla, inte ens för neurotyper. Jag flyttade hemifrån vid 24 och fick fast jobb först vid 44. Har haft det jättetufft jag med. Det är jobbigt att gå och vänta på att saker skall ordna sig, men det blir nog bättre när du får diagnos och lättare kan få hjälp utifrån dina behov.
Sen kan det ta sin tid att få till det i livet. Det går inte så snabbt för alla, inte ens för neurotyper. Jag flyttade hemifrån vid 24 och fick fast jobb först vid 44. Har haft det jättetufft jag med. Det är jobbigt att gå och vänta på att saker skall ordna sig, men det blir nog bättre när du får diagnos och lättare kan få hjälp utifrån dina behov.
Har sån ångest
I värsta fall får du väl börja med SSRI preparat. En del måste ha det under en period eller länge.
Man behöver inte vara djupt deprimerad för att kunna äta SSRI.
Man behöver inte vara djupt deprimerad för att kunna äta SSRI.
Har sån ångest
Jaha, men du har kompisar i alla fall.Nasse skrev:Jag känner mig så jävla sämst, alla mina kompisar har tagit studenten fixat jobb och har eller på väg att få lägenhet och här står jag hel misslyckad och undrar om jag någonsin kommer ha nått av det där.
Har sån ångest
Min personliga uppfattning är att en autismdiagnos i dagsläget inte medför någon extra hjälp från samhället.
Har sån ångest
Leibniz skrev:Min personliga uppfattning är att en autismdiagnos i dagsläget inte medför någon extra hjälp från samhället.
Många gånger så, här med. Har lite erfarenhet av fina undantag dock.
Ett problem är det där osynliga ansvaret man förväntas ha, gentemot dem som inte tagit sig tid att utbilda sig i sin roll, att man skall bidraga med en manual över hur man fungerar. Det ligger ju någonstans i just ens diagnos att man många gånger är en sopa på det (mig själv här). Kan bli jävligt gnissligt.
Nasse, Heliora skrev ett klokt inlägg ovan, försök få huvudet runt det. Vidare har du lyckats ta dig hit, kan du vara på godare väg att lära dig om dig själv, än vad du kanske uppfattar och tror. Var stark och kämpa(Man får vara I-or ibland).
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Har sån ångest
Åren är så långa när man är ung vuxen. Man tycker ett tappat år är en katastrof. Därför för att slippa plugga så länge, pluggade jag enbart på helfart på universitetet, för att det skulle bli klart någongång. Dessutom klämde jag in mitt kreativa skrivande vid sidan om den vansinniga studiefarten. Kunde inte tänka alls att det skulle få ta längre tid. Jag inser att hade jag pluggat några terminer på halvfart istället och varit sjukskriven på halvtid hade jag kunnat avsluta mina studier. Senare än andra men de hade blivit klara. Men min iver att bli klar i tid drev mig. Och det slutade med att jag gick ut utan fullständig kurs, med poäng som saknades. Att den aldrig blev klar har gnagt mig hela livet.
När jag blev äldre började åren gå fortare så jag insåg då att även om jag tappat fem år kanske på "ingenting" men kommit dit jag velat istället, så hade de förlorade åren inte varit någonting att ynka sig om. Det hade varit så värt det. Det är inte så stor skillnad sedan på om man är 33 eller 38.
Jag inser att jag faktiskt sabbade hela mitt liv för att jag hade så bråttom. Och då sitter man snart 50 och har ångest för det istället. Låt saker ta sin tid!
När jag blev äldre började åren gå fortare så jag insåg då att även om jag tappat fem år kanske på "ingenting" men kommit dit jag velat istället, så hade de förlorade åren inte varit någonting att ynka sig om. Det hade varit så värt det. Det är inte så stor skillnad sedan på om man är 33 eller 38.
Jag inser att jag faktiskt sabbade hela mitt liv för att jag hade så bråttom. Och då sitter man snart 50 och har ångest för det istället. Låt saker ta sin tid!
Har sån ångest
Om det är till någon tröst så flyttade jag inte hemifrån förrän jag var 32. Det måste väl vara något av ett rekord!
I övrigt håller jag med Heliora. Vi har olika förutsättningar och man måste få ta en sak i taget.
Hoppas du mår bättre snart. Jag lovar att det kommer att fixa sig så småningom.
I övrigt håller jag med Heliora. Vi har olika förutsättningar och man måste få ta en sak i taget.
Hoppas du mår bättre snart. Jag lovar att det kommer att fixa sig så småningom.
Har sån ångest
Som motsatt exempel då:
Jag började jobba och flyttade hemifrån när jag var 16.
När jag var 36 kraschade jag totalt, har inte jobbat sen dess och frågan är om jag kommer att kunna göra det heller.
Så att ha för bråttom att börja sitt vuxenliv är inte heller att rekommendera. Det kan vara för mycket för fullt fungerande unga personer, och vi är ofta känsligare på olika sätt.
Så var rädd om dig Nasse, låt det ta tid. Att vara vuxen kommer inte att springa ifrån dig, det kommer du att få vara i många, många år
Jag började jobba och flyttade hemifrån när jag var 16.
När jag var 36 kraschade jag totalt, har inte jobbat sen dess och frågan är om jag kommer att kunna göra det heller.
Så att ha för bråttom att börja sitt vuxenliv är inte heller att rekommendera. Det kan vara för mycket för fullt fungerande unga personer, och vi är ofta känsligare på olika sätt.
Så var rädd om dig Nasse, låt det ta tid. Att vara vuxen kommer inte att springa ifrån dig, det kommer du att få vara i många, många år
Har sån ångest
Ja jo, jag förstår vad ni alla säger. Problemet är bara att det är alla runt omkring mig som tjatar, föräldrar, syskon, släkten, kompisar, soc till och med grannar. Så det blir ju jobbigt. Så som det låter på alla så är man typ körd om man inte har ett jobb inom ett år.
Har sån ångest
Nasse skrev:Ja jo, jag förstår vad ni alla säger. Problemet är bara att det är alla runt omkring mig som tjatar, föräldrar, syskon, släkten, kompisar, soc till och med grannar. Så det blir ju jobbigt. Så som det låter på alla så är man typ körd om man inte har ett jobb inom ett år.
Ok, är det så att du ofta tar det folk säger som "sanning", även fast du en stund innan tänkt annorlunda?
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Har sån ångest
nomemorytoday skrev: man skall bidraga med en manual över hur man fungerar.
Så är det faktiskt. En egen manual behöver man kunna leverera
Har sån ångest
Flinta skrev:nomemorytoday skrev: man skall bidraga med en manual över hur man fungerar.
Så är det faktiskt. En egen manual bör man kunna leverera
Kan jag koppa din?
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Har sån ångest
nomemorytoday skrev:Flinta skrev:nomemorytoday skrev: man skall bidraga med en manual över hur man fungerar.
Så är det faktiskt. En egen manual bör man kunna leverera
Kan jag koppa din?
"Manualen " har jag fått ner på små post-it-lappar jag tagit med till olika psykologer och terapeuter under en väldans massa år. De är inte sammanställda och mycket är borttappat tyvärr.
Har sån ångest
Flinta skrev:nomemorytoday skrev:Flinta skrev:
Så är det faktiskt. En egen manual bör man kunna leverera
Kan jag koppa din?
"Manualen " har jag fått ner på små post-it-lappar jag tagit med till olika psykologer och terapeuter under en väldans massa år. De är inte sammanställda och mycket är borttappat tyvärr.
Ok, tack iaf. Det var (försök till) lite skämt också. Tragedikomik egentligen. Men tack som sagt iaf.
Den del jag tror att jag förstår och kan förklara om mig, når sällan fram till mottagaren på det sätt jag önskar. Ibland mycket jobbigt irl. Inte alltid. Har ett litet kort som hjälpt ibland.
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Har sån ångest
Man får nog göra sitt bästa för att stå emot omgivningens tjat. I mitt fall tjatades det om att jag måste skaffa familj, får hellre cancer än skaffar familj ju. Det var bara att fortsätta att säga Nej, det kommer inte att hända. Och detta är MITT liv som jag måste få leva på mina villkor.
Problemet är väl att folk vill ens bästa men de fattar inte att hur de har löst sitt liv inte är den enda vägen, de tror att gör man inte som "alla andra" så är det kört. Men det är DERAS ångest som DE måste lära sig hantera. Det är inget man behöver lyssna på.
Problemet är väl att folk vill ens bästa men de fattar inte att hur de har löst sitt liv inte är den enda vägen, de tror att gör man inte som "alla andra" så är det kört. Men det är DERAS ångest som DE måste lära sig hantera. Det är inget man behöver lyssna på.
Har sån ångest
Nasse skrev:Ja jo, jag förstår vad ni alla säger. Problemet är bara att det är alla runt omkring mig som tjatar, föräldrar, syskon, släkten, kompisar, soc till och med grannar. Så det blir ju jobbigt. Så som det låter på alla så är man typ körd om man inte har ett jobb inom ett år.
Ja man kan ju lyssna på alla andra och bli ett nervrvak om man vill det.
Du kanske ska träffa en psykolog för att diskutera dina issues?
Har sån ångest
Nej nej ingen psykolog, vad ska en psykolog göra? Jag har mina issues som jag är medveten om, det är bara jag som kan lösa dem.
Har sån ångest
Nasse skrev:Ja jo, jag förstår vad ni alla säger. Problemet är bara att det är alla runt omkring mig som tjatar, föräldrar, syskon, släkten, kompisar, soc till och med grannar. Så det blir ju jobbigt. Så som det låter på alla så är man typ körd om man inte har ett jobb inom ett år.
Jag förstår precis hur du känner och förstår hur himla jobbigt det är, man blir ju liksom inte mindre stressad utav deras tjat och dömande kommentarer och skapar ännu mer ångest.
Har sån ångest
Nasse skrev:Ja jo, jag förstår vad ni alla säger. Problemet är bara att det är alla runt omkring mig som tjatar, föräldrar, syskon, släkten, kompisar, soc till och med grannar. Så det blir ju jobbigt. Så som det låter på alla så är man typ körd om man inte har ett jobb inom ett år.
Minska tiden du tillbringar med de du räknar upp och sök dig till bättre sammanhang där chansen är större att du får den respekt du är värd!
Finn människor som är intresserade och vill förstå. Hitta människor, sammanhang, intressen som ger dig energi.
Har sån ångest
Soc kan du ju såklart inte välja att tillbringa mindre tid hos men du kanske kan ta med dig ett Personligt Ombud som stöd dit. http://personligtombud.se/
Kolla om även din kommun finns med och ta kontakt redan idag för att få veta om du kan få stöd och i sådana fall hur och när du kan få stöd. Olika PO-verksamheter har olika krav, ibland godkänns psykisk ohälsa också och man behöver inte ha de tyngsta psykiatriska diagnoserna. Vissa hjälper även vid "enbart" NPF-diagnos.
Kolla om även din kommun finns med och ta kontakt redan idag för att få veta om du kan få stöd och i sådana fall hur och när du kan få stöd. Olika PO-verksamheter har olika krav, ibland godkänns psykisk ohälsa också och man behöver inte ha de tyngsta psykiatriska diagnoserna. Vissa hjälper även vid "enbart" NPF-diagnos.
Har sån ångest
Flinta skrev:ta kontakt redan idag
Förlåt, jag glömde hur mycket klockan var Iofs finns ju mail också så du kanske inte behöver ringa om du bestämmer dig för att ta kontakt.
Återgå till Att leva som Aspergare