Smoyy, är du frisk nu?

nomemorytoday skrev:Smoyy, är du frisk nu?

Nej verkligen inte. Var tvungen att söka privatläkare efter att i princip ha blivit utkickad ut öppenvården pga att jag är stämplad som hypokondriker och hänvisas till psyk.
Ska få behandling med dopaminagonist för att minska prolaktinet, höja testosteron och få ett liv förhoppningsvis. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Dessa tumörer är godartade i alla fall.

Smoyy skrev:

nomemorytoday skrev:Smoyy, är du frisk nu?

Nej verkligen inte. Var tvungen att söka privatläkare efter att i princip ha blivit utkickad ut öppenvården pga att jag är stämplad som hypokondriker och hänvisas till psyk.
Ska få behandling med dopaminagonist för att minska prolaktinet, höja testosteron och få ett liv förhoppningsvis. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Dessa tumörer är godartade i alla fall.

Ok, trist. Kan man plocka bort dem?

nomemorytoday skrev:

Smoyy skrev:

nomemorytoday skrev:Smoyy, är du frisk nu?

Nej verkligen inte. Var tvungen att söka privatläkare efter att i princip ha blivit utkickad ut öppenvården pga att jag är stämplad som hypokondriker och hänvisas till psyk.
Ska få behandling med dopaminagonist för att minska prolaktinet, höja testosteron och få ett liv förhoppningsvis. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Dessa tumörer är godartade i alla fall.

Ok, trist. Kan man plocka bort dem?

Ja men man gör det helst inte om medicinering fungerar eftersom det alltid är riskfyllt att gå in i hjärnan och peta.

Smoyy skrev:

nomemorytoday skrev:

Smoyy skrev:Nej verkligen inte. Var tvungen att söka privatläkare efter att i princip ha blivit utkickad ut öppenvården pga att jag är stämplad som hypokondriker och hänvisas till psyk.
Ska få behandling med dopaminagonist för att minska prolaktinet, höja testosteron och få ett liv förhoppningsvis. Jag vet inte hur min framtid kommer att se ut. Dessa tumörer är godartade i alla fall.

Ok, trist. Kan man plocka bort dem?

Ja men man gör det helst inte om medicinering fungerar eftersom det alltid är riskfyllt att gå in i hjärnan och peta.

Ok, jag tror jag förstår. Har en bekant som har godartade tumörer som trycker på hypofysen eller liknande. Han är typ två meter och händer som 14 tumskärmar.

Fretshi skrev:Oj men vad berodde din depression på?

Min kompis säger att psykisk ohälsa inte bara uppträder bara ur toma intet.

Depressioner kan faktiskt komma ur "tomma intet". Man behöver inte ha något trauma bakom sig. Det kan räcka med att man har väldigt dålig autopilot så att världen hackas sönder i småbitar så man alltid måste gå omkring och tänka. Det kan skapa utmattning.

Eller också kan man ha i sina gener en sann depressionssjukdom, som t ex återkommande depressioner eller bipolär.

Jag tror faktiskt jag eventuellt bär på lite bipolära gener. Har haft flera hypomaniska skov fast inte på väldigt många år nu. Det som triggade min depression var att jag slutade med SSRI. Man kan tolka det på två olika vis. Antingen triggade SSRI en slags bipolärliknande sjukdom (bipolär kan ligga latent och bli manifest om man tar SSRI) eller så slogs mitt eget serotoninsystem ut av den rätt stora dos SSRI de gav mig i tre år, det kallas tardiv dysfori och är inte helt ovanligt när man slutar med SSRI även om långt ifrån alla drabbas. Det verkar lite genetiskt där med om man får det.

Jag gav min hjärna tre år att återhämta sig och tänkte att tillbakabildade receptorer förr eller senare inser situationen och växer tillbaka. Men detta skedde aldrig. Så jag fick börja med lågdos av en annan SSRI för att sluta vara så deprimerad.

Så egentligen är SSRI min fiende som lett till depressionen. Jag fick den medicinen för att lindra tvång och ångest. Var depressionsfri innan. Jag kände en del bitterhet förr för att de pajat min hjärna, men numera känner jag att det går inte att grotta ner sig om. Jag måste gå vidare.

Trots det tycker jag att i situationer där man faktiskt försökt annat och där man kanske levt med depression i över 10 år i vissa fall, ändå kan behöva medicin. Eller om man blir allvarligt självmordsbenägen ofta. Medicinen kommer in när man inte har så mycket att förlora längre. Och jag tycker inte den ska vara något förstahandsval inom vården av mild depression. Men talar vi djup och långvarig depression som inte svarat på annat så kan det nog vara värt att testa.

Sedan verkar det även säkert att ta SSRI i under ett år om man är rädd för tardiv dysfori. Däremot kan man trigga bipolär med ett enda piller. Att som man gör nu skriva SSRI från vårdcentralen tycker jag är helt förkastligt, depression ska ligga under psykiatrin, med återbesök och kontroller. Dessutom vet vare sig VC eller psykiatrin om att vissa människor, särskilt de på det autistiska spektrat, kan vara överkänsliga mot mediciner och kan behöva en mycket mindre dos. Jag tror att en del i min problematik var att man gav mig maxdos utan att jag fick prova annat. Men på den tiden. 90-tal, trodde man att SSRI var mycket mer harmlöst än man tror idag.

It's all about mathematics.
Att ta sig ur en depression är inte lätt. Men jag har lyckats tagit mig ur en riktigt djup depression tack vara denna teknik som jag redogör här. Enligt mina egna erfarenheter så måste du tvinga dig själv under tid att tänka positivt vid varje val. Tänker du efter så har vi ett val vid varje tanke. Allting går att tolkas negativt eller positivt i olika storlekar av betydelse. Det som avgör vad som är storleken av betydelsen i det negativa eller positiva, är dina egna tankar och värderingar. Om du tränar på att fundera över vad det positiva vid varje tankeval är samt att fokusera på det, under tidens gång, så kommer du kunna må riktigt bra, ju bättre du bemästrar tekniken. Du blir med denna teknik bättre och bättre på det, ju mer du praktiserar den. Det är matematik i grunden. Om ens dagar domineras av negativa tankar så mår du dåligt. Motsatsen gäller om du kan minimera att tänka på den negativa sidan, så den inte domineras och i stället låta det positiva tankarna dominera dagen.
Den psykologiska aspekten är att du i början tvingar dig tänka något positivt vid tankarnas varje vägval. Det finns alltid något positivt i det negativa, du behöver bara träna på att lära dig tänka på det och vara tacksam över det. Istället för att tänka dig det negativa och vara missnöjd över det. Hjärnan blir med upprepning van med tankesättet. Egentligen har du med depression redan tillämpat denna process men valt att fokusera på det negativa i stället. Trixet är med andra ord, du tränar hjärnan ens slags acceptans för nya tankar och värderingar som tillfredsställs. Når du inte dina ideal och värderingar, eller rättare sagt att det inte dom tillfredsställs, mår du dåligt och upplever det som något negativt.
Att vara tacksam för det lilla är något jag personligen är oerhört tacksam för, då jag insett att det är det stora. Vid riktigt djupa depressioner behöver du också även medicin och kanske psykoterapi vid upplevda trauman.
Om du också funderar över det fysiska lagarna som vårat universum förhåller sig till, så smittar positivt tänkande och utstrålning av sig till andra. Motsatsen gäller också. Med andra ord, du får det du fokuserar på.

Har du något förslag istället om ens huvudproblem är att man är så snurrig att man inte kan göra de enklaste saker utan att de blev fel, och att man typ vill gråta för den minsta handlingen känns som att lyfta en elefant?

Tycker ditt inlägg visar så väldigt bra hur dumt egentligen det är att kalla allt depression rakt av när man kan ha depression på så många olika vis. Att använda det ordet istället för vardagliga ord gör t o m att man fattar mindre vad det handlar om.

Jag undrar ibland om min depression var första attacken av en demenssjukdom som sedan ligger i träda tills jag blir äldre. Upplever att rätt få har haft min form, om man så säger. Fast så kanske alla känner, att just deras form har inte andra så ofta?

Jag tänkte inte tillräckligt klart som deprimerad för att kunna göra vettiga val. Hade t o m tappat konceptet om att räkningar ska betalas och jag som är rätt bra på att laga mat kunde inte koka ett ägg.

Så man undrar om jag kommer vakna en dag efter att ha varit frisk i säg trettio år och ha alzheimers.

Det är lite spännande när man tänker på det.

Olika sorts depressioner som jag ännu sett är t ex aktiva och passiva depressioner, en där man t o m kan gå till jobbet (det gjorde en kompis till mig fram till att han tog livet av sig) och en där man är mer stressad eller aggressiv. Sedan finns det depressioner där självhat är främsta faktorn. Sedan finns det en med hopplöshetskänslor och/eller tankar som bara går runt runt. Och så finns det dum i huvudet och genomtröttversionen jag hade. Finns säkert många fler...

Om du kan definiera ner, vad du menar med snurrig? Är det huvudproblemet som resulterar i ångest?

HouseAspie skrev:Om du kan definiera ner, vad du menar med snurrig? Är det huvudproblemet som resulterar i ångest?

Nu har jag ju inte depression mera. Ångest brukar jag ha utan depression, har inte haft mycket ångest när jag var mycket deprimerad.

Det jag menar är extremt dåligt minne, dåligt arbetsminne, stora koncentrationssvårigheter, ingen förmåga att räkna kvar, tappat lokalsinne. Glömde att jag fått en räkning 2 sekunder efter att jag fick räkningen t ex. Orkade inte laga mat men om jag försökte tvinga mig så glömde jag med ens vad jag höll på med. Så var det flera steg i matlagningen så funkade inte det för då gjorde jag fel. Fanns inte en chans i världen att minnas en sådan enkel sak som om jag saltat. Glömde bort att jag hade burdjur. Tappade helt greppet om tiden så jag missade alla mina tider.

Tänk senildement tant fast 30 år gammal.

Har kollat en hel del på Tedtalks youtubeföreläsningar av folk som kommit ur depressioner när jag var deprimerad sist, det peppade mig och gav mig mkt tröst när ingen irl förstod nåt.
Fick endel bra tips och framförallt självförståelse.

Maggi skrev:Har kollat en hel del på Tedtalks youtubeföreläsningar av folk som kommit ur depressioner när jag var deprimerad sist, det peppade mig och gav mig mkt tröst när ingen irl förstod nåt.
Fick endel bra tips och framförallt självförståelse.

Låter bra. Ted har ofta bra form på föreläsningarna. Har du någon du kan rekommendera?

nomemorytoday skrev:

Maggi skrev:Har kollat en hel del på Tedtalks youtubeföreläsningar av folk som kommit ur depressioner när jag var deprimerad sist, det peppade mig och gav mig mkt tröst när ingen irl förstod nåt.
Fick endel bra tips och framförallt självförståelse.

Låter bra. Ted har ofta bra form på föreläsningarna. Har du någon du kan rekommendera?

Hittar dom inte just nu, finns så mkt även annat än Tedtalks.

kiddie skrev:

HouseAspie skrev:Om du kan definiera ner, vad du menar med snurrig? Är det huvudproblemet som resulterar i ångest?

Nu har jag ju inte depression mera. Ångest brukar jag ha utan depression, har inte haft mycket ångest när jag var mycket deprimerad.

Det jag menar är extremt dåligt minne, dåligt arbetsminne, stora koncentrationssvårigheter, ingen förmåga att räkna kvar, tappat lokalsinne. Glömde att jag fått en räkning 2 sekunder efter att jag fick räkningen t ex. Orkade inte laga mat men om jag försökte tvinga mig så glömde jag med ens vad jag höll på med. Så var det flera steg i matlagningen så funkade inte det för då gjorde jag fel. Fanns inte en chans i världen att minnas en sådan enkel sak som om jag saltat. Glömde bort att jag hade burdjur. Tappade helt greppet om tiden så jag missade alla mina tider.

Tänk senildement tant fast 30 år gammal.

Som jag ser det så tror jag du ska satsa på att acceptera dig själv och jobba med din självkänsla. Där kan du använda modellen som jag skrev om samt läsa detta.

En bra självkänsla är när du kan känna dig älskad, trygg och våga utstråla det för andra även fast du jämför dig med andra via social exponering och inser via din kunskap och intelligens att man är älskad för sitt fina inre och inte för sitt fina ytliga yttre. För att göra det måste man förstå vad kärlek är och själv känna att man är älskad för sitt inre och inte det yttre aspekterna.

Den som analyserar omgivningen och spelar en social självsäker roll för att passa in kan då bli ego centrerad och missa omgivningens alla detaljer som visar att man inte är så bra som man känner sig. Detaljerna undviker man via sin egoistiska perception för att nå en känsla av självkänsla. Fake it 'til you feel it. Den ego centrala bubblan är ett tillstånd där den intellektuella empatin inte hinns med eftersom man är så inne i sin ego centrala tillvaro för att känna vällust i sin självkänsla. Ju sämre ens självkänsla varit, desto mer ego och mindre empati krävs för att spela rollen socialt. Den som fart riktigt illa blir så ego i sin bubbla att hen nästan bara pratar om sig själv eller det som intresserar hens egocentriska spegling.

Det enda sättet att känna sig älskad för sitt inre är att själv känna sig fin i sitt inre (kognition och hjärta)

För er som vill ha en modell, skrivet av en av det skickligaste psykiatrikerna i världen med inriktning på autism så rekommenderar jag läsa denna boken för att bekämpa depression.


https://www.bokus.com/bok/9781849055024/exploring-depression-and-beating-the-blues

HouseAspie skrev:Som jag ser det så tror jag du ska satsa på att acceptera dig själv och jobba med din självkänsla. Där kan du använda modellen som jag skrev om samt läsa detta.

Som jag skrivit har jag aldrig haft självhat som del i min depression. Så jag tror du famlar lite efter saker som inte finns, bara för att du inte förstår hur väldigt olika depressioner kan vara mellan personer.

HouseAspie skrev:För er som vill ha en modell, skrivet av en av det skickligaste psykiatrikerna i världen med inriktning på autism så rekommenderar jag läsa denna boken för att bekämpa depression.


https://www.bokus.com/bok/9781849055024/exploring-depression-and-beating-the-blues

Läste lite av det man får läsa gratis, och känner lite att författarna har glömt att man faktiskt kan vara deprimerad utan att det är en direkt följd av aspergers. I vissa fall kan det säkert vara en följd, men inte alltid. Behöver ju inte vara så att man upplever att man inte är populär, behöver inte vara så att man inte har någon att tala med. Själv hade jag tursamt nog ett väldigt starkt och bra kontaktnät för att just tala om depression. Och hade dessutom väldigt lätt att beskriva i ord.

Om man känner sig som en väldigt typisk aspergare kanske det kan hjälpa att läsa sådant som man kanske känner igen sig i. Däremot, känner man inte igen sig så blir man snarast förbannad för att ens egen sort blev bortglömd.

Även om det karaktäristiska för depressioner är specifika symtom så måste man ändå se till den stora bilden. Hur betedde sig samma person vid ett icke depressivt tillstånd? Hur upplevs personen av anhöriga? Är personen personlighetsförändrad? Precis som personer med AS är olika kommer man kunna se skillnader även hos deprimerade personer, vissa agerar ut medans andra blir passiva.
De som agerar ut kanske är mer självmordsbenägna och arga/frustrerade på allt och alla, men man kan vara väldigt sjuk för det. Kombinerat med motorisk oro och rastlöshet.
Har man AS kan man hålla hårdare och få fixeringar för saker.

sussi83 skrev:Även om det karaktäristiska för depressioner är specifika symtom så måste man ändå se till den stora bilden. Hur betedde sig samma person vid ett icke depressivt tillstånd? Hur upplevs personen av anhöriga? Är personen personlighetsförändrad? Precis som personer med AS är olika kommer man kunna se skillnader även hos deprimerade personer, vissa agerar ut medans andra blir passiva.
De som agerar ut kanske är mer självmordsbenägna och arga/frustrerade på allt och alla, men man kan vara väldigt sjuk för det. Kombinerat med motorisk oro och rastlöshet.
Har man AS kan man hålla hårdare och få fixeringar för saker.

Min hypotes är att AS inte existerar alls. Symptomen uppkommer ur andra åkommor och stress/sömnproblem. Finns så mycket evidens för att det är så. Autism existerar men inte påhittade tillstånd som spektrum och mild asperger. Har man AUTISM så har man och då sitter man i sin egna värld.

Smoyy skrev:

sussi83 skrev:Även om det karaktäristiska för depressioner är specifika symtom så måste man ändå se till den stora bilden. Hur betedde sig samma person vid ett icke depressivt tillstånd? Hur upplevs personen av anhöriga? Är personen personlighetsförändrad? Precis som personer med AS är olika kommer man kunna se skillnader även hos deprimerade personer, vissa agerar ut medans andra blir passiva.
De som agerar ut kanske är mer självmordsbenägna och arga/frustrerade på allt och alla, men man kan vara väldigt sjuk för det. Kombinerat med motorisk oro och rastlöshet.
Har man AS kan man hålla hårdare och få fixeringar för saker.

Min hypotes är att AS inte existerar alls. Symptomen uppkommer ur andra åkommor och stress/sömnproblem. Finns så mycket evidens för att det är så. Autism existerar men inte påhittade tillstånd som spektrum och mild asperger. Har man AUTISM så har man och då sitter man i sin egna värld.

Hur menar du sitter i sin egen värld, förstår vad du menar men menar du att en autistisk person inte kan ha depressioner pga autismen? Man får inte glömma att vid sidan om diagnosen finns alltid en personlighet också samt olika temperament och sårbarhetsfaktorer.
Har man dessutom Adhd kan man vara ganska utåtriktad även om det inte alltid blir som man tänkt från början.
Det kan också bli olika utfall beroende på när under livet man fått diagnosen, en person som i stora delar fått klara sig själv mycket på gott och ont kommer sannorlikt att fortsätta göra det.

kiddie skrev:

Fretshi skrev:Oj men vad berodde din depression på?

Min kompis säger att psykisk ohälsa inte bara uppträder bara ur toma intet.

Depressioner kan faktiskt komma ur "tomma intet". Man behöver inte ha något trauma bakom sig. Det kan räcka med att man har väldigt dålig autopilot så att världen hackas sönder i småbitar så man alltid måste gå omkring och tänka. Det kan skapa utmattning.

Eller också kan man ha i sina gener en sann depressionssjukdom, som t ex återkommande depressioner eller bipolär.

Jag tror faktiskt jag eventuellt bär på lite bipolära gener. Har haft flera hypomaniska skov fast inte på väldigt många år nu. Det som triggade min depression var att jag slutade med SSRI. Man kan tolka det på två olika vis. Antingen triggade SSRI en slags bipolärliknande sjukdom (bipolär kan ligga latent och bli manifest om man tar SSRI) eller så slogs mitt eget serotoninsystem ut av den rätt stora dos SSRI de gav mig i tre år, det kallas tardiv dysfori och är inte helt ovanligt när man slutar med SSRI även om långt ifrån alla drabbas. Det verkar lite genetiskt där med om man får det.

Jag gav min hjärna tre år att återhämta sig och tänkte att tillbakabildade receptorer förr eller senare inser situationen och växer tillbaka. Men detta skedde aldrig. Så jag fick börja med lågdos av en annan SSRI för att sluta vara så deprimerad.

Så egentligen är SSRI min fiende som lett till depressionen. Jag fick den medicinen för att lindra tvång och ångest. Var depressionsfri innan. Jag kände en del bitterhet förr för att de pajat min hjärna, men numera känner jag att det går inte att grotta ner sig om. Jag måste gå vidare.

Trots det tycker jag att i situationer där man faktiskt försökt annat och där man kanske levt med depression i över 10 år i vissa fall, ändå kan behöva medicin. Eller om man blir allvarligt självmordsbenägen ofta. Medicinen kommer in när man inte har så mycket att förlora längre. Och jag tycker inte den ska vara något förstahandsval inom vården av mild depression. Men talar vi djup och långvarig depression som inte svarat på annat så kan det nog vara värt att testa.

Sedan verkar det även säkert att ta SSRI i under ett år om man är rädd för tardiv dysfori. Däremot kan man trigga bipolär med ett enda piller. Att som man gör nu skriva SSRI från vårdcentralen tycker jag är helt förkastligt, depression ska ligga under psykiatrin, med återbesök och kontroller. Dessutom vet vare sig VC eller psykiatrin om att vissa människor, särskilt de på det autistiska spektrat, kan vara överkänsliga mot mediciner och kan behöva en mycket mindre dos. Jag tror att en del i min problematik var att man gav mig maxdos utan att jag fick prova annat. Men på den tiden. 90-tal, trodde man att SSRI var mycket mer harmlöst än man tror idag.

Okej jag äter ju också SSRI sen några år tillbaka och efter att ha testat flera olika.
Men i mitt fall har inte endast medicin hjälpt för att putta upp mig. Den hjälper till viss del att ta tag i saker, men man måste ha en hyfsad balans också.
Jag har haft fruktansvärt dålig självkänsla och det har nog lett till att jag pressat mig när det inte har varit möjligt och därmed förvärrat mina symptom.
Har lite bättre nu och det gör en del också även om jag kan gå ner mig ibland, men oftast hjälper det att vara snäll mot sig själv och känna in vad man behöver. Det hjälper förstås inte om depressionen är väldigt djup.

Att acceptera alla sina känslor har hjälpt mig också att man inte måste vara superglad jämt. Ångesten brukar minska ganska kraftigt av bara den insikten.

Fretshi skrev:Okej jag äter ju också SSRI sen några år tillbaka och efter att ha testat flera olika.
Men i mitt fall har inte endast medicin hjälpt för att putta upp mig. Den hjälper till viss del att ta tag i saker, men man måste ha en hyfsad balans också.
Jag har haft fruktansvärt dålig självkänsla och det har nog lett till att jag pressat mig när det inte har varit möjligt och därmed förvärrat mina symptom.
Har lite bättre nu och det gör en del också även om jag kan gå ner mig ibland, men oftast hjälper det att vara snäll mot sig själv och känna in vad man behöver. Det hjälper förstås inte om depressionen är väldigt djup.

Att acceptera alla sina känslor har hjälpt mig också att man inte måste vara superglad jämt. Ångesten brukar minska ganska kraftigt av bara den insikten.

Jag blev ju typ "botad" från den egentliga depressionen av att ta medicin, så behövde inte göra så mycket mer i det avseendet. Jobbar mer på stress, oro och ångest och på sömnproblemen. Så ja, jag har rätt fullt upp ändå. Jag kan inte peta i mig så mycket ångestdämpande som jag skulle behöva, så får arbeta med det istället.

Jag kan vara hård mot mig själv och försöker ändra på det, men det beror inte på vad jag tycker om mig. Utan jag har haft rätt dålig koll på vad som anses som normal disciplin. Jag har ofta hört som ung att jag har dålig disciplin så kanske inte så svårt att förstå att jag först trodde att den måste bli bättre. Sedan jag blev lite äldre vuxen har jag dock insett att jag aldrig skulle göra vissa saker som anses normalt att göra. Det har bara inte fallit mig in. Som min specialpedagog sa, att aspergare är för duktiga. Försöker numera slå ifrån mig anklagelserna att jag skulle vara odisciplinerad samtidigt som jag försöker tillåta mig själv vissa saker.

Jag insåg en rätt udda sak när jag chattade med en kompis som skulle fasta tre dagar för att göra ett blodprov. Både jag och min oxo disciplinerade kompis har gjort liknande fastor. Naturligtvis gjorde vi precis som vi var tillsagda för fastan är inte där för skojs skull, den behövs verkligen för att provsvaret ska visa rätt. Min nätkompis gav dock upp dag två och tyckte inte att det var något speciellt, mer att det var en normal sak att inte orka igenom det. Så han käkade och låtsades sedan att han fastat och tog blodprovet. Jag var helt förstummad. Det hade inte ens fallit mig in att man kan göra så! Nu tycker jag ändå han gjorde fel eftersom han kanske missar viktig medicinsk information, men hans attityd är mer som NT, de är lite hipp som happ. De kan strunta helt i att göra något skitviktigt och sedan inte alls gräma sig. Själv får jag dåligt samvete i min pliktkänsla om jag bestämmer mig för att inte tvätta och inte avbokar min tid. Eftersom det tar två veckor att få tid här och någon annan bör få chansen att ta min tid.

Jag tror jag tittar på det yttre, att det är oordning hemma, att det tar tid innan disken kommer undan mm. Tar det som bevis för att jag gör för lite. Men i andra avseenden är jag så pliktstyrd att det nog stressar upp mig väldigt mycket. T ex så verkar det som folk ringer vaktmästaren och sedan inte är hemma och har låst så de inte kommer in, de rycker på axlarna och tycker att vaktmästaren får ta det. Själv vet jag knappt om jag vågar gå på toa den dagen vaktmästaren ska komma, eftersom jag faktisk bett om dem och då ska man vara hemma och låsa upp!

Detta är inte speciellt gammalt, mindre än 10 år sedan jag började tänka att NT faktiskt skiter i saker och är nöjda med det. Även om jag inte tänker skita i saker så andra får massa mer med jobb, så är det ändå en bra insikt att veta att man är mer pliktstyrd och att det tar på krafterna, och kan leda till oro.

Däremot har jag aldrig krävt av mig själv att vara en lycklig människa. Så den bördan har jag aldrig riktigt haft. Jag har insett att det inte är lycka som är mitt mål i livet.

Iallafall kan jag tycka det är skönt att slippa vara deprimerad för då kan dåliga dagar få vara just dåliga dagar, sorg kan få vara sorg. Allt behöver inte vara depression utan jag får ha mer nyanserade känslor även inför det som är mörkt.

Har alltid analyserat vad jag gör, tänker och känner, och ibland kommer man på saker bara av sig själv, men ibland behöver man en aha-upplevelse.

Det där med plikt är en svår grej. En kompis till mig fick sina båda föräldrar "dödade" av sjukvård pga slarv och obryddhet. De inblandade gick hem och sov gott. Vi hade någon halvliknande dåre på mitt DV (han var själv inte DV:are), som ständigt "försökte" ha ihjäl vår minsta ponny som blev dödssjuk om han inte fick alla sina måltider. När det var hans tur att kvällsutfordra så sket han alltid i ponnyn av någon anledning och sedan stod det på oss andra att ge honom mediciner och försöka promenera honom till att få igång magen. JAG skulle skämmas ihjäl om jag utsatt en människa eller häst för livsfara, men han bara lallade vidare i tillvaron.

Min specialpedagog försökte förklara att aspergare ofta blir stressade av att de "tror" de måste ta ansvar, t ex på jobbet, medan de "friska" inser att det är bara att hafsa ihop något och gå hem och så borde vi oxo göra!

Känner mig väldigt dubbel inför detta. Visst, kan slarva mer, men aldrig när någon kan dö av det! Sådan kommer jag aldrig bli och om detta är normalt så vill jag inte bli normal.

Lite off-side, men:

http://blogs.psychcentral.com/aspergers-nld/2018/09/have-aspergers-syndrome-youre-3x-more-likely-to-be-depressed/

Läste en del av artikeln.

Jag måste nog söka hjälp snart och få det då jag varit deprimerad flera år nu och att det "runnit" över detta år med ökade självmordstankar och lidande, tycker det mesta är lidande numera och så ska det ju inte vara!

Ska kanske ta mig iväg till psykakuten senare idag och prata om mina problem.