RainBowChild skrev:

rdos skrev:Jag föredrar nog 30-årsåldern med + uppblandad med lite tonår och barnsligheter.

Det går inte, är du inte vuxen hela tiden så kan du aldrig vara mogen.

Om man ska gå efter logiken här på forumet.

Jodå. Många neurodiversa kan köpa delar av identiteter, och det är en utmärkt metod som fungerar på allt möjligt. T.ex. så väljer man ut de "kriterier" som finns för mognad som man gillar, och så avfärdar man resten som "NT" eller "passar inte mig". Då får man en mognadsdefinition som passar en själv. Som sak kan man göra med könsidentitet eller politisk åsikt. Det är väldigt användbart då man slipper leta i oändligt många subkulturer efter något som möjligen passar en.

Jag är tramsig, jag går mot strömmen, jag vägrar avsäga mig kreativitet. Då är man barnslig.

Däremot är jag inte oansvarig, jag betalar mina räkningar och tar hand om djuren.

Jag har extremt svårt att acceptera min kronologiska ålder. Jag trodde inte livet skulle gå så fort. Snart ska man typ dö och innan dess blir det väl massa mediciner och rollator. Kroppen är ovillig och jag hatar det. Sinnet är dock aldrig tyst. Jag skulle vilja leva i ett tillstånd där man är lite halvung och stanna där.

Jag vill inte bliva stur!

Förändras är läbbigt. Jag känner inte igen kärringen i spegeln längre.

Jag är rädd för dagen då jag inte orkar tramsa och upptäcka mera.

Är "medelålders". Haft åldersnoja sedan jag var 19.

kiddie skrev:Jag är tramsig, jag går mot strömmen, jag vägrar avsäga mig kreativitet. Då är man barnslig.

Däremot är jag inte oansvarig, jag betalar mina räkningar och tar hand om djuren.

Precis. Jag tror det oftare är på det viset än tramsiga "Peter-Pan syndrom".

kiddie skrev:Förändras är läbbigt. Jag känner inte igen kärringen i spegeln längre.

Samma här, kan inte fatta vem gubbfan jag ser på morgonen i spegeln är. Jag tror fortf att kungen är kronprins. Att Olof Palme är statsminister och ABBA nyss vunnit melodifestivalen, och Börje Salming ska börja spela i TML. Aspisar har väl lite dåligt tidsperspektiv ibland, finns säker nån psykologisk benämning...

antonius skrev:

kiddie skrev:Förändras är läbbigt. Jag känner inte igen kärringen i spegeln längre.

Samma här, kan inte fatta vem gubbfan jag ser på morgonen i spegeln är. Jag tror fortf att kungen är kronprins. Att Olof Palme är statsminister och ABBA nyss vunnit melodifestivalen, och Börje Salming ska börja spela i TML. Aspisar har väl lite dåligt tidsperspektiv ibland, finns säker nån psykologisk benämning...

Ni har nog fått tag på en sån där "Harry Potter" spegel.

Det är vad jag tror iaf.

RainBowChild skrev:Ni har nog fått tag på en sån där "Harry Potter" spegel.

Erised-spegeln, men då ser man väl vad man vill se. Min är det något fel på, jag ser bara vad jag inte vill se, skit åxå...

antonius skrev:

RainBowChild skrev:Ni har nog fått tag på en sån där "Harry Potter" spegel.

Erised-spegeln, men då ser man väl vad man vill se. Min den är det något fel på, jag ser bara vad jag inte vill se, skit åxå...

Måndagsexemplar

antonius skrev:Jag tror fortf att kungen är kronprins. Att Olof Palme är statsminister och ABBA nyss vunnit melodifestivalen,

När ABBA vann hade gamla kungen redan dött.

nescio skrev:

antonius skrev:Jag tror fortf att kungen är kronprins. Att Olof Palme är statsminister och ABBA nyss vunnit melodifestivalen,

När ABBA vann hade gamla kungen redan dött.

Kronologi är inte my strong suit, sorry...

antonius skrev:Kronologi är inte my strong suit, sorry...

Kommer du ihåg när Eldkvarn brann? Det är väl bara ett par år sedan?

nescio skrev:

antonius skrev:Kronologi är inte my strong suit, sorry...

Kommer du ihåg när Eldkvarn brann? Det är väl bara ett par år sedan?

Var det före eller efter månlandningen...?

Mammaspojke skrev:Jag har såklart försökt med jobb och det har funkat i perioder ibland ganska länge men kraschar tillslut.

Träffa folk på daglig verksamhet skulle kanske vara ett alternativ?

rdos skrev:

Fabela skrev:

rdos skrev:Jag föredrar nog 30-årsåldern med + uppblandad med lite tonår och barnsligheter.

Föredrar? Menar du att du kan välja hur gammal du känner dig?

Det kan inte jag. Känner inte att jag har nån bestämd ålder heller, eller snarare att jag har några olika samtidigt, nånstans mellan 15 och 150, typ.

Jag brukar använda faktorn 0.55. Den har passat länge nu.

Aha,du menar så. Jag trodde att du bara bestämde att "idag känner jag för att vara 28,5" och så blev du det.
Vore himla praktiskt, iofs

Vildsvin skrev:

Mammaspojke skrev:Jag har såklart försökt med jobb och det har funkat i perioder ibland ganska länge men kraschar tillslut.

Träffa folk på daglig verksamhet skulle kanske vara ett alternativ?

Ja det är ett alternativ. Tycker bara det är så svårt att relatera till andra nuförtiden. Allt jag tycker är kul baseras på det förgångna och minnena där ifrån. Det blir liksom att jag försöker återuppleva det hela tiden men det är svårt med nya personer men har man tur kanske man träffar nån likasinnad knepig person

Allt har verkligen blivit konstigt på senare år. Släktingar och folk man kände tidigare upplevs allt mer främmande, man vet inte vad man ska säga längre då den tiden som man kunde relatera till varandra är i det förgångna.

Det var bland annat denna förändring som krashade mig senast och jag slutade jobbet. Blev typ psykosliknande, tappade fattningen om verkligheten typ då allt plötsligt kändes främmande och inte som förr.

Hur gör andra egentligen. Hur hanterar man konstant förändring utan att bli helt koko.

Smoyy skrev:Känner igen mig till viss del. Tror aspergare lätt fastnar i en ålder om de inte utsätta för socialt stimuli, och ansvar. Många bor säkert hemma långt upp i åldrarna och har aldrig haft vare sig jobb eller förhållande. Det bästa man kan göra är att göra drastiska förändringar om man vill utvecklas.

Det här vet jag inget om, men isf är det kanske därför som jag "alltid" känt mig även äldre än jag är: började jobba och flyttade hemifrån i tonåren (yngre än 18 år alltså) och har haft flera långa förhållanden (inkl. plastbarn).
Visst blev jag vuxen i förtid på ett sätt, men har ibland undrat om det var just därför som vissa delar inte hängde med; att kapaciteten liksom inte räckte till mer än det mest nödvändiga.

Kan inte säga att jag längtar tillbaka till nån period i mitt liv, livet knallar bara på.
Däremot har jag alltid haft känslan av att vara född i fel tid, men det är en annan sak.

Mammaspojke skrev:Hur gör andra egentligen. Hur hanterar man konstant förändring utan att bli helt koko.

Man måste skapa sig en sfär, en bubbla som demonerna inte kommer innanför, och ha taggarna utåt, en bra ilsken min hjälper och börjar NT:idioterna kommentera så stirra ner dem och drägla lite i ena mungipan, så håller dom käft...

Jag känner igen mig lite, har dock jobb. Om jag mår dåligt går jag ofta "tillbaka" och tex kollar på sådant jag tyckte om som barn och trots att jag är 28 känner jag mig ofta snarare som 10 i sinnet

Mammaspojke skrev:Enda sen liten minns jag hur förvirrad jag blev varje "gång" jag blev äldre då perceptionen förändrades relaterat till världen omkring mig. Kompisar jag lekt med innan kändes plötsligt främmande på något sätt eller inte som förr och jag kunde inte förstå varför. Det hände hela uppväxten men märktes speciellt sen när kompisar började festa och skaffa flickvänner, köra moppe osv. Efter ett tag hade man inga kompisar kvar och så förblev det.

Alla andra började ta sig vidare i livet men jag var kvar. Jag har aldrig kunnat identifiera eller relatera ens till att vara i övre ungdomen och verkligen inte vuxen även om jag förstår hur världen och livet fungerar. Alla andra verkar naturligt vilja gå vidare i livet men för mig är det som hela mitt väsen stretar emot allt det kan. Det är som att försöka pressa ihop två magneter med samma pol. Det går att närma sig om man pressar allt man har men tillslut orkar man inte och dom skjuter ifrån varandra som dom naturligt gör.

Jag har såklart försökt med jobb och det har funkat i perioder ibland ganska länge men kraschar tillslut.
Då blir det oftast reset och jag är barn igen. Tittar på gamla tv serier, spelar gamla spel och gör sådant jag gjorde som liten. Det är det enda som får mig glad.

Alla 100-tals filmer och serier jag har är 80-90tal. Kollar inte ens på nytt då det inte finns nån emotionell koppling till nuet alls.

Nån annan som mig ?

Jag känner definitivt igen mig i det du skriver.

Hade hade en mängd olika vänner upp till jag var cirka 12-13 men efter det så började det sina i och med att de flesta började utvecklas och intressera sig för klassiska tonårssaker medan jag på det stora hela taget inte gjorde det utan fortsatte göra samma saker som tidigare. Detta ledde ju såklart till att jag sakta men säkert började glida ifrån mina vänner mer och mer. Kommer t.o.m ihåg hur jag blev flyförbannad på en kompis som istället för att göra det vi alltid har gjort började hänga med de lite mer "coola" killarna istället och tjuvrökte och hade sig. Kunde inte alls förstå varför han vill göra det.

Samma nu när jag är vuxen så känner jag mig mentalt kanske inte mer än 15-16 år gammal på sätt och vis. Trots att jag kanske förstår mer hur allting fungerar, kan mer än jag gjorde då och faktiskt har ett ordentligt jobb så känner jag ändå så. Svårt att sätta fingret på det, men det är så jag känner.

Har också vissa filmer som jag faller tillbaka till när jag t.e.x är ledsen eller upprörd på något sätt som också t.ex kan vara kopplade till min barn och ungdom.

Visst man är väl lite "Peter Pan" men tycker faktiskt att det är bra många NT:isar som är väldigt juvenila, tycker snarare man är lillgammal eller brådmogen heter det väl fast man är medelålders...

Ett oberoende schweiziskt forskningsinstitut har kommit fram till att det tydligen går alldeles utmärkt att vara exceptionellt egocentrisk, narcissistisk och omogen trots "vuxna" intressen.

Hi!
Am i allowed to post in English? I am new here. I learned Swedish autodidactically and am prepared to read and understand, but i am afraid i (still) cannot write an understandable statement in Swedish...

I love this tread! So i decided that i want to write something myself!
I am diagnosed with Aspergers for about 5 years now. I am 43. Until recently i had a Swedish boyfriend, but i stopped the relationship. He is not diagnosed but there is little doubt about his Asperger's Syndrome!

I never had heard about Peter Pan Syndrome before reading this tread. But my ex- boyfriend said once that he is (wants to be!!!) a Peter Pan. And, I have to admit, the linked text about it describes him very well! That's pretty sad, because i am not the superficial type...
I always asked him to move on (emotionally), partially he did, but in the end i felt it was not enough.

I, myself, can relate a lot to what you guys write here.
When i was a child, i preferred adults to talk with. Now, with over 40 years, i feel that i am behaving childlike more often than not. Though, i am used to act responsible.(Not always...) I think i am not childish. Childlike. I think folks with Aspergers have a tendency to be childlike.
I never felt part of a group, always 'playing in my own league'. I think that is one of the things what being an Aspie is about. Most are really unconventional spirits. But we are very able to learn. I love the post about the 'drastic changes'. I did this quite often. Life generally is not soft with me. Drastic changes have been the only option in several ocations. It was as bad as jumping in icy water, maybe much worse, but it made me MOVE ON.
But, even if i think that Aspies are really able to move on and learn if they want, i acknowledge that some of us have really big problems that cannot be resolved that easily!

My advice for mammaspojke would be: be creative. Paint moments out of your childhood or write a book about it. Or shortstorys. Or draw cartoons. Change things, make them more interesting or more entertaining (if necessary) . Try to be creative with you treasur! Wouldn't it be great if others could enjoy with you?
This advice i give you becausi i myselve am longing a lot or long passed childhood-moments. Writing storys and painting scenes of my childhood is how i cope with my nostalgic feelings.
But, i have to admit, my fears are almost the same as they were in childhood days and i feel as fragile as i was then.

I hope that it is possible to read all that mess... I am sorry, my English is not brilliant either. The same as Swedish, i am more used to read than to write. My mother tongue is German. The language i am used to at the moment is spanish, as i live in Spain.
¡Muchos saludos!

En sak som jag är uppriktigt ledsen över är de släktingar som är i min ålder. Vi hade så bra sammanhållning som barn och uppfattade oss lite som pippigänget, att de vuxna var tråkiga, de pratade politik (fattade inte vad det var förutom att man blev arg då, jag blev tidigt själv intresserad av politik så det var kanske inte ämnet i sig det var fel på), och de visste inte hur man hade roligt på djupet. Vi barn visste det, vi uttryckte nästan öppet inför varandra att vi tyckte vi stod över dem.

Vi gjorde roliga saker, lekte spännande lekar, hade alltid något på gång. Och vi var alla olika varandra, individer. Ingen av oss ville bli vuxen och tråkig.

Nu när de faktiskt har blivit vuxna och tråkiga och rätt förvandlade som människor så saknar jag deras barnjag som var mycket mer kritiska, humoristiska och kreativa. Det känns som jag var den enda som faktiskt behöll mina barndoms ideal. Att inte bli en kopia, att vara den man är.

Nu tror jag man går igenom en slags hjärntvätt som kommer inifrån hjärnan som NT. Olika program kickar igång som man ska gå igenom. Sedan kommer man ut sådär som de gjorde. Inget de rådde över själva. Precis som jag inte rår för hur jag har blivit. Men vad blev det av alla livsfunderingar man hade, med kompisarna också? Vad blev det av det där djupet de hade som små? Visdomarna som de hade att de ska minsann aldrig göra si eller så som vuxna och sedan går de och gör just det. En 6-åring kan nog ibland vara den förståndigaste människan.