Hej, har en känsla av att jag går i samma spår hela tiden, gör samma saker, ser det samma och upplever inget nytt alls.
Självklart är det ju inte så. Men en lätt känsla av Déjà Vu, ack ja.
Undrar bara om det är ett väldigt vanligt drag hos ASD:are att uppleva en tristess med sina vanor?
Hur ser du på din egen situation?
Vänlig hälsning Ernst

Tristess kan nog alla människor uppleva.
Och jag skulle säga att om du känner dig uttråkad rätt ofta så är det något fel och du lever inte ditt liv som du vill.

Jag har själv känt en stor dos av tristess och tog upp det med prästen jag går till varpå han sa att man inte behöver ha tråkigt egentligen typ något i stil med "Varför sitter jag här och har tråkigt?"

Går det för långt kan det nog leda till en depression om det inte redan är det.

Om det inte går över inom några veckor skulle jag söka hjälp för det (psykolog, livscoach, präst).

Ibland kan det ju kännas som att livet står still och också nödvänder att stanna upp ibland, men går det för långt och leder till för mycket lidande så borde man kolla upp det.

Jag tror nästan det är tvärtom för de flesta aspergare att de gillar sina rutiner så mycket så att de får mer problem när det sker förändringar.

Laila Tilli skriver att hon skulle klara över 6månader att inte träffa någon alls och bara ägna sig åt sina specialintressen.

Vanor och rutiner är vad som håller mitt förstånd intakt (mer eller mindre).

Jag tror att förändringar kan vara utvecklande om man tar initiativet på egen hand, då hinner tanken följa med i handlingen med sina egna villkor, det blir kanske en annan sak om någon annan ska motivera en till det.
Man behöver hinna smälta saker och det kanske kan ta lite längre tid om man har svårt för förändringar.

Kan kanske vara bra att kontakta läkare ifall det är en depression?
Inget att skämmas för, alla kan hamna där, sök hjälp om du misstänker att du håller på att bli sjuk.
Recidiverande depressioner är ganska vanligt bland personer med NPF.

Lite info
Vid framför allt djupa depressioner är det vanligt att patienten upplever stor
tröghet och brist på tempo, intensitet och nyansering. Den är som en hämsko
som lägger sig över alla psykiska funktioner. Alltefter vilka funktioner som är
mest drabbade skiljer man på olika slags hämning.
1. Kognitiv hämning. Det går trögt att tänka, koncentration och minne
sviktar, talet är långsamt och associationsfattigt.
2. Emotionell hämning. En slöja av likgiltighet och lustlöshet lägger sig
över ens känsloliv. Känslorna är avstängda och bleka.
3. Konativ hämning. Svårigheter att ta initiativ och att komma igång med
något. Minsta uppgift kan kännas oöverstiglig och kräva en enorm
ansträngning för att bli av.
4. Psykomotorisk hämning. Förlångsamning av motoriken, synligt i tal
och motorik. Personen talar och rör sig stelt och långsamt, och
ansiktsmimiken kan te sig utslätad. Ofta förenat med svarslatens. Kan i
extremfallet utvecklas till depressiv stupor.

sussi83 skrev:Jag tror att förändringar kan vara utvecklande om man tar initiativet på egen hand, då hinner tanken följa med i handlingen med sina egna villkor, det blir kanske en annan sak om någon annan ska motivera en till det.
Man behöver hinna smälta saker och det kanske kan ta lite längre tid om man har svårt för förändringar.

Mm sant. Har dock även tvingats till förändringar (annars skulle allt stå still) som har visat sig vara vinnande koncept och som jag sen anammat.

blitzen skrev:

sussi83 skrev:Jag tror att förändringar kan vara utvecklande om man tar initiativet på egen hand, då hinner tanken följa med i handlingen med sina egna villkor, det blir kanske en annan sak om någon annan ska motivera en till det.
Man behöver hinna smälta saker och det kanske kan ta lite längre tid om man har svårt för förändringar.

Mm sant. Har dock även tvingats till förändringar (annars skulle allt stå still) som har visat sig vara vinnande koncept och som jag sen anammat.

Ja man står ju aldrig still i ett vakuum och visst kan utmaningar föra en framåt men det är inte säkert att man i stunden mår bra av det om man ständigt måste förhålla sig till andras villkor utan att beakta vad som fungerar utifrån sina egna förutsättningar.

Jag kan tillägga att perspektivet på livet förändras om man fått erfara det som beskrivs om depression ovan, att totalt förlora kontrollen på hur man fungerar. Det är något som verkligen gjort mig stark som person och att jag inte tar saker för givet på samma sätt som när jag var yngre. Ska man introducera förändring är det ganska olämpligt om personen befinner sig i ett tillstånd där även små skillnader kan vara påtagliga.

sussi83 skrev:

blitzen skrev:

sussi83 skrev:Jag tror att förändringar kan vara utvecklande om man tar initiativet på egen hand, då hinner tanken följa med i handlingen med sina egna villkor, det blir kanske en annan sak om någon annan ska motivera en till det.
Man behöver hinna smälta saker och det kanske kan ta lite längre tid om man har svårt för förändringar.

Mm sant. Har dock även tvingats till förändringar (annars skulle allt stå still) som har visat sig vara vinnande koncept och som jag sen anammat.

Ja man står ju aldrig still i ett vakuum och visst kan utmaningar föra en framåt men det är inte säkert att man i stunden mår bra av det om man ständigt måste förhålla sig till andras villkor utan att beakta vad som fungerar utifrån sina egna förutsättningar.

Det är då meditation faktiskt kan vara en bra metod att använda sig av om man kan det. Att få lite lugn mitt i stormen.

Sen att ha tillit till livet tror jag är viktigt också och där kan en tro hjälpa en. Att be en tyst bön till gud där man önskar att det jobbiga ska gå över snart.

Jag lyssnade på en talare som sa att det i stunder av tristess kan vara bra att ha tillit till livet typ tänka att "En dörr har stängt sig och nästa har inte öppnat sig än"

sussi83 skrev:Jag kan tillägga att perspektivet på livet förändras om man fått erfara det som beskrivs om depression ovan, att totalt förlora kontrollen på hur man fungerar. Det är något som verkligen gjort mig stark som person och att jag inte tar saker för givet på samma sätt som när jag var yngre. Ska man introducera förändring är det ganska olämpligt om personen befinner sig i ett tillstånd där även små skillnader kan vara påtagliga.

Mycket bra skrivet!
Har man varit nere på botten och tagit sig upp så kanske man prioriterar olika saker.

Det är arbetsförmedlingen som har fått in mig i det här (Asperger). Jag får ganska låga poäng på test så att "du behöver inte testa dig för aperger" brukar vara mitt omdöme. Bara det att jag blir så förtvivlad av hur man (Af) har förstört för mig. Tvingat mig in i åtgärder som är diskvalificerande ställt i relation till min utbildning. Jag vill helst inte tänka på det.