Fick nyss reda på att jag har aspergers, så just nu befinner jag mig i något av ett chocktillstånd, om man nu kan kalla det för det. Har egentligen alltid vetat om att jag inte varit som alla andra, något som har varit både dåligt och bra. Men just nu tycks jag endast fokusera på alla mina dåliga egenskaper, och har varit deprimerad i några veckor, mestadels på grund av "pojkvänssituationen". Har verkligen känt de senaste veckorna att jag vill ha en pojkvän, något som jag anser vara ouppnåligt.. Alla andra i min ålder börjar få pojkvänner och går på olika fester, vilket får mig att känna mig helt nere när jag inte kan va en del av det. Egentligen avskyr jag all sorts närkontakt, men jag vill bara känna mig älskad. Jag hatar mig själv och mitt utseende, och jag känner mig otroligt ensam. Får jämt höra hela tiden om hur duktig jag är, hur fin jag är o.s.v., men jag ser det verkligen inte. Jag orkar inte med mig själv längre.

Nån som känner igen sig?

Jättevälkommen hit till forumet! Jag känner själv igen i varje fall delar av det du beskriver, och många har skrivit liknande saker i andra inlägg förr, så här har du hittat många som har ungefär samma erfarenheter. Det finns fler i karlstadtrakten också.

Än en gång - välkommen!!

MenUsch skrev:Fick nyss reda på att jag har aspergers, så just nu befinner jag mig i något av ett chocktillstånd, om man nu kan kalla det för det. Har egentligen alltid vetat om att jag inte varit som alla andra, något som har varit både dåligt och bra. Men just nu tycks jag endast fokusera på alla mina dåliga egenskaper, och har varit deprimerad i några veckor, mestadels på grund av "pojkvänssituationen". Har verkligen känt de senaste veckorna att jag vill ha en pojkvän, något som jag anser vara ouppnåligt.. Alla andra i min ålder börjar få pojkvänner och går på olika fester, vilket får mig att känna mig helt nere när jag inte kan va en del av det. Egentligen avskyr jag all sorts närkontakt, men jag vill bara känna mig älskad. Jag hatar mig själv och mitt utseende, och jag känner mig otroligt ensam. Får jämt höra hela tiden om hur duktig jag är, hur fin jag är o.s.v., men jag ser det verkligen inte. Jag orkar inte med mig själv längre.

Nån som känner igen sig?

Japp särskilt den där duktighetsbiten. Välkommen hit!

Jepp, välkommen skall du vara.

Det där med att de talar om hur duktig, intelligent, fin och rar man är rinner av ens axlar som vatten. Annars känner jag inte igen mig i mer än att jag ville bli älskad, men inte lika mycket som jag ville älska mig själv. Hatade mig själv som tonåring trots att jag var mer eller mindre "populär" bland tjejer. Det var aldrig tillräckligt och ju mer jag försökte uppskatta det desto jobbigare blev det. Känner dock till den där längtan du talar om, den där längtan efter att få dela sina drömmar och tankar med någon som inte bara stirrar på en. Jag var drygt 19 år när jag fann någon som verkligen gav mig allt jag inte trodde fanns. Den tiden är förbi och det var inte förens drygt 1 år efteråt jag såg min sanna potential. Om det hjälper att prata med någon tycker jag du skall göra det. Livet som tonåring kräver ofantligt mycket tålamod, för mig funkade det att lämna den verkligen världen en stund.

Hej och välkommen!

Hoppas du kan få glädje av att läsa andras inlägg här. Här finns både yngre och äldre aspergare.

När jag var i din ålder vill jag också ha en pojkvän, mest för att vara "som alla andra". Men samtidigt var jag rädd för människor i allmänhet och pojkar i synnerhet. Och några fester och diskon var jag aldrig på. Men nuförtiden finns andra sätt att lära känna folk, t ex via internet.

Välkommen!

Det är mycket som är bekant i det du beskriver.

Välkommen! Problemet har nog till en del med din As. att göra tror jag men också med självkänsla. Orsaken till att inte veta hur man ska göra i en social situation är hårfin mellan osäkerhet/blyghet och As. När jag läser ditt mail tycker jag det verkar som att du skulle behöva öva på den. Som Alien skrev kan man ju träffa folk på och via nätet. Dock bestäms AS-träffar där ibland som man kan gå på och det tycker jag är bra och gillar man forum och chatt tex. kan det vara ett bra alternativt till sociala kontakter IRL. men bara kontakt via nätet är inte bra för det blir en sorts isolering trots allt. Gå en kurs kan vara bra om man vågar vill säga. Det ena kan ge det andra. Man får börja någonstans. Har man redan vänner kan man försöka tänka hur man kan utveckla de kontakterna samtidigt som nya sällan är fel. Det ena behöver inte utesluta det andra.

Jag har många gånger känt mig utanför i sociala sammanhang av olika anledningar men övat upp min förmåga de senaste åren genom kurs och andra aktiviteter, AS-träffar, träffat folk via nätet (en & en) och på forumet.
Man kan försöka tänka vad man kan göra MED sitt hinder och inte trots. Håller med Earlydayminer om att det kan hjälpa att prata med någon om man vill och vågar vill säga.

Välkommen!

Och titta gärna under avdelningen Träffar. Där ser du vad som händer var i Sverige med oss här.

Känner igen mig i din berättelse, i tonåren hade jag önskan att vara normal, att passa in, har det fortfarande dock inte i samma grad. Sättet jag tog mig igenom större delen av tonåren var genom omfattande spelande, jag skulle inte rekommendera det dock gav det mig stunder av frihet då jag kunde bli fri från tankarna, dessutom fanns det en viss social del i spelen. Hade under denna tiden hade jag inte fått min diagnos så levde i tron att jag var som alla andra bara "lite" annorlunda. Just känslan av att känna mig älskad (omtyckt för den jag är) var något som jag verkligen önskade efter tillfälliga kontakter dock utvecklade det sig aldrig till en relation, men jag tror knappast det är omöjligt. Sen så har jag vänner som är NT vilka inte heller hade flickvänner så detta är knappast specifikt för AS och de hade inget frånstötande utseende eller liknande utan var fullt normala.

En metod som jag funnit på senare tid för att få en fristad från mitt grubblande om sociala delar är att diskutera mitt specialintresse på olika forum. Nu när du har fått din diagnos så bör du få till gång till psykolog/kurator/präst som du kan prata med, har märkt att det förvärrar om man grubblar på det i ensamhet. Har själv problem att tilltro mig till andra av dvs anledningar, anledningen till att jag kan prata med de som jag nämnde är att de har tystnadsplikt vilket gav mig en viss säkerhet. En bok som jag skulle rekommendera är Aspergers syndrom - och sedan vilket tar upp frågorna efter man fått sin diagnos. Slutligen så är det viktigt att inse att vi alla är olika även om vi har samma diagnos.

Det där med hur man tar sin diagnos varierar rätt mycket. Somliga reagerar som du, och tycker det är ett nytt och extra problem, men väldigt många av oss har istället reagerat med en stor lättnad, för att vi äntligen har fått en förklaring på alla de där konstigheterna vi ändå visste att vi hade. Du verkar ju också uppleva att du är annorlunda på olika sätt, t.ex. väldigt duktig och ganska ensam. Att få en diagnos som plötsligt förklarar alla de där sakerna man ändå har levt med och varit bekymrad över kan faktikst vara en hjälp att lättare förstå hur man ska förhålla sig. Inte minst viktigt är att få allt det där förklarat med en enda sak och slippa undra om det är en massa olika problem och fenomen det handlar om. Genom att få den helhetssynen kan man också lättare se vilka saker man bör fokusera på att försöka göra något åt och vilka man kanske faktiskt ska låta vara som de är för att inte i onödan slösa energi på dem. Är man t.ex. blyg och har svårt med sociala situationer samtidigt som man känner sig ensam, så är det rimligen något högprioriterat att kämpa vidare med att försöka bli bättre på. Däremot kanske man lättare kan acceptera att leva med en del andra AS-drag man har och som kanske egentligen inte är några problem när man väl vet varför det är som det är. Så har man ju ofta också en del AS-drag som faktiskt huvudsakligen är till nytta, även om omgivningen inte alltid förstår det.

Jo, jag känner ju mig delvis lättad eftersom det förklarar så himla mycket om mitt beteende. Och samtidigt känna att man kan få hjälp och vara medveten om vilka "fel" man gör och rätta till dom efterhand. Men samtidigt känner jag att jag vill passa in genast, jag orkar inte vänta längre på fester, pojkvän etc. Visserligen är jag med deprimerad nu än vanligt, jag befinner mig i en svacka just nu som jag hoppas kan ta mig ur.. Har funderat på SSRI, eftersom jag i nuläget är extremt deprimerad. Men mina psykologer har sagt att jag ska ge det ett tag och se om det går över, och det håller jag med om eftersom jag tycker det känns lite läskigt med anti-depressivt.

Iallafall är jag jätteglad att kunna prata ut i detta forum.

Välkommen!

En fråga (du behöver såklart inte svara): hur gammal är du? Det där med pojkvänner, det kommer. För vissa tar det längre tid, för andra inte. För mig har det hjälpt att läsa mycket om Aspergers och se vad som stämmer in på mig, om jag kan försöka förändra vissa saker gällande social kompetens som jag inte varit nöjd med, osv.

Det viktigaste här är att en diagnos inte förändrar vem du är. Du är fortfarande samma person. Det känns som att du är nere i en svacka där självförtroendet är ganska lågt, försök göra saker du är bra på och sådant du tycker är roligt. Gör någonting sådant (stort eller litet) varje dag, det har hjälpt mitt självförtroende, kanske fungerar för dig också. Det handlar om att ta hand om sig själv och inse att man är värd att ha roligt och göra saker som intresserar en.

Det där uttrycket "tänk positivt" är väldigt uttjatat, men det är sant att man ska göra så. Slå bort alla tankar som kommer om att du inte duger/är ful/annat negativt! Skriv ner positiva saker om dig själv, försök att skriva någonting bra (en bra egenskap, någonting du gjort, annat) om dig själv varje dag, samla det i ett skrivblock som du kan ta fram när du mår dåligt. Även om du känner och tänker att du är dålig på något sätt, försök undvika att skriva ner det eller säga det högt. Att skriva någonting eller säga det brukar förstärka åsikten man uttrycker. Generellt så fungerar det så att hjärnan anpassar åsikterna efter vad man gör, så om du "låtsas" om att du har jättebra självförtroende så kommer du till slut också känna så på riktigt. Hänger du med?

Hoppas att du mår bättre snart, och att du gillar forumet! Om du vill prata mer privat, oavsett anledning, är det givetvis helt okay att du pm:ar mig. Hoppas verkligen att forumet kan vara en hjälp på vägen mot ett bättre självförtroende för dig. Här är du inte annorlunda

MenUsch skrev:Iallafall är jag jätteglad att kunna prata ut i detta forum.

Skönt att höra! Ska bli kul att lära känna dig, alltid roligt med nya medlemmar (tror att jag talar för de flesta här).

Det är inte fel att öva sig i sociala situationer tycker jag men lägger till en sak som jag inte tänkt på förut. Jo, att det beror på i vilket skick man är men mår man någorlunda hyfsat och jobbar lite med sig själv så orkar och vågar man kanske sig småningom ut (mer) bland andra. Så var det för mig. Allt har sin tid och det är viktigt att ta det i sin egen takt i så långt det är möjligt och lära sig sätta gränser på ett vänligt men bestämt sätt och inte slå på sig själv psykiskt heller mao. träna på att inte tänka negativa tankar om sig själv.

Bra att du hittade hit. Välkommen.

Charley? skrev:Välkommen!

En fråga (du behöver såklart inte svara): hur gammal är du? Det där med pojkvänner, det kommer. För vissa tar det längre tid, för andra inte. För mig har det hjälpt att läsa mycket om Aspergers och se vad som stämmer in på mig, om jag kan försöka förändra vissa saker gällande social kompetens som jag inte varit nöjd med, osv.

Det viktigaste här är att en diagnos inte förändrar vem du är. Du är fortfarande samma person. Det känns som att du är nere i en svacka där självförtroendet är ganska lågt, försök göra saker du är bra på och sådant du tycker är roligt. Gör någonting sådant (stort eller litet) varje dag, det har hjälpt mitt självförtroende, kanske fungerar för dig också. Det handlar om att ta hand om sig själv och inse att man är värd att ha roligt och göra saker som intresserar en.

Det där uttrycket "tänk positivt" är väldigt uttjatat, men det är sant att man ska göra så. Slå bort alla tankar som kommer om att du inte duger/är ful/annat negativt! Skriv ner positiva saker om dig själv, försök att skriva någonting bra (en bra egenskap, någonting du gjort, annat) om dig själv varje dag, samla det i ett skrivblock som du kan ta fram när du mår dåligt. Även om du känner och tänker att du är dålig på något sätt, försök undvika att skriva ner det eller säga det högt. Att skriva någonting eller säga det brukar förstärka åsikten man uttrycker. Generellt så fungerar det så att hjärnan anpassar åsikterna efter vad man gör, så om du "låtsas" om att du har jättebra självförtroende så kommer du till slut också känna så på riktigt. Hänger du med?

Hoppas att du mår bättre snart, och att du gillar forumet! Om du vill prata mer privat, oavsett anledning, är det givetvis helt okay att du pm:ar mig. Hoppas verkligen att forumet kan vara en hjälp på vägen mot ett bättre självförtroende för dig. Här är du inte annorlunda

Bra inlägg!

sommar skrev:Bra inlägg!

Tack, det uppskattas, sommar!

Välkommen!

Tråkigt att du ska behöva känna dig sådär MenUsch. Men jag kan känna igen mig en del. Fram till trean i gymnasiet (då hade jag iofs inte fått AS-diagnosen) var jag mycket självkritisk och anklagade mig själv för att jag inte lyckades skaffa stabila och varaktiga vänskapsrelationer eller flickvänner. Frustrationen över att vara ignorerad och oälskad.

Sedan några år har jag dock lyckats tänka mer positivt åtminstone kring min egen person. Jag hoppas att du också kan börja göra det. Nu låter det hemskt klyschigt (jag vet!), men det gäller att försöka acceptera den man är och inse att allt rår man inte för. Som andra redan skrivit i tråden kan det ju också vara en lättnad att faktiskt få diagnosen, som en förklaring till varför man har och har haft vissa svårigheter i livet. Om inte annat blir det förhoppningsvis lättare att förhålla sig till- samt tackla de problem man ställs inför med den vetskapen.

Tack förresten VargaVinter för boktipset

Justja.

Välkomna ska ni vara, både VargaVinter och Chieftain.

Hej!

Stort välkommen!!!

Hälsningar

Lilla Gumman

Även om det börjar bli uttjatat så vill jag också önska dig välkommen

Detta med att hitta någon och att dessutom göra det på fester tror jag inte alla gillar.
Dels låter det och ofta dricks det en del och man får en skev och begränsad bild av folk.
Personligen föredrar jag att kunna observera en person länge, då KAN det hända att jag blir intresserad.
Det bästa är att den man håller på att bli intresserad av oftast märker att det finns intresse och det gillar de flesta och är denne "ledig" så går det mycket lättare.

Och det finns folk som tycker om en utan så mycket orsak, jag är en sådan.
Det är faktistkt väldigt skönt att kunna tycka om någon och bara uppskatta dennes existens eller vad denne gör.
Det mesta som händer och görs brukar jag kunna se något bra eller positivt i.
Jag tycker ofta det är intressant att se en annan människas rörelsemönster, speciellt tjejernas
Röster har en speciell innebörd hos mig, vad det är i röster som jag noterar vet jag inte, det är olika för varje person.
Gillar jag inte rösten så är det en eller flera andra saker jag gillar.

Har mött tjejer som visat intresse för sex mer eller mindre men blivit alldeles underbart glada när det visar sig att jag gillar dem trots att jag inte är ute efter sex.
Det är en mycket intressant feeling, iaf för mig.

När jag har fått frågan av ett fåtal tjejer om min åsikt om någon kille som för tillfället fångat hennes intresse och ifall han är vettig och jag har ofta trott att han varit ok så har det aldeles för ofta visat sig att det varit ytteligare en vältalig tjejjägare som mest räknar antalet tjejer de legat med.
Tyvärr en mycket aktiv personlighet så många möter dem, fast som tur är finns det ju tjejer som är precis likadana så när dessa möts så blir det snabbt "business".
Så ser jag på saken.
En kompis råkade just skicka en lämplig länk i ämnet:
http://www.youtube.com/user/arkady39
Kan passa på att medddela att även killar tycker mycket om att bli omtyckta, att en kille inte visar intresse betyder inte att han inte är intresserad, bara att han inte tror du är intresserad eller inte vet hur han ska bete sig.

Insikten om AS har givit mig känslan av att kunna tillåta mig mer saker och insikt i varför jag är bra på saker.
Diagnosen tar såvitt jag vet fasta på problemen men det är som att definiera en luftballongs volym genom att mäta korgens volym och strunta i resten trots att det mesta av volym finns i varmluftsdelen.

Jag kan rekomendera att använda de fördelar du har, de är förmodligen avsevärt mycket bättre än en NT människa normalt sett når upp till.
Emellanåt kommer folk att få en wow upplevelse av att du kan något som de inte skulle kunna uppnå ens om de försökte men som du ser som roligt och ganska enkla saker, ger ju visserligen inte dig något men den människan får en ny bild av dig.
Jag skulle påstå att din framtid ser ljus ut även om du kanske inte ser den fulla vidden av det just idag.

nano skrev:Kan passa på att medddela att även killar tycker mycket om att bli omtyckta, att en kille inte visar intresse betyder inte att han inte är intresserad, bara att han inte tror du är intresserad eller inte vet hur han ska bete sig.

Jo, det är väl just det jag har råkat ut för i mitt liv. Har ofta blivit missförstådd eftersom jag har svårt för att visa mina känslor. Jag vet t.ex. inte hur man visar att man är intresserad av någon.

Nån som kan dela med sig av några tips?

Blev tvungen o fundera på hur jag gör.
Jag brukar säga att något denne gjort är bra eller säga något om dennes kläder, någon detalj jag gillar, ibland frågar jag om jag får känna på den detaljen.
Det kan vara en söm eller själva tyget i plagget eller mönstret.
Kanske man tom kan fråga om man får känna på hur varm någon är.
Det händer att folk blir lite överrumplade av att man vill känna men jag brukar säga att "jag är sådan, en del saker vill jag gärna känna på och då frågar jag".
Det brukar för det mesta upplevas positivt, fast jag har hållit mig till detaljer som inte är för nära kön och bröst.
Bröst intresserar mig inte något speciellt faktiskt, men jag vet att de flesta killar springer runt o snackar om bomber, meloner och fan och hans moster.
Nog för att det är ett tjejattribut och jag skulle tycka det vore trist om de försvann men intresse av dem kan jag inte säga att jag har.
Vet inte varför men så är det.

Ett knep som inte alltid är ett knep utan bara en undran är att fråga om någon sett en viss person, spciellt om personen sitter bakom ryggen på en så blir det oftast att denne blir positivt inställd, dessutom märker alla det och det brukar ge en positiv inställning speciellt hos den omfrågade men också bland de som hört frågan, det brukar bli glatt om man just gjort det där "misstaget" att fråga var personen är.
En annan metod är att säga rakt ut att en viss person är trevlig, söt, varm, rak, bra eller vad som helst som är positivt, stå för sin åsikt brukar också vara positivt, bara du tycker det du säger.

Det brukar gå att se en långsam förändring i personens inställning, den blir gladare och mer välkomnande sakta men ganska säkert med vissa avbrott.
Man behöver inte ge odelad uppmärksamhet, ibland kommer det stunder som är aldeles underbara i en diskussion.
Börjar personen göra saker som den inte riktigt bryr sig om du är med på eller inte så är det förmodligen sådan personen är.
Min teori är att oftast är de mest vältaliga de mest flyktiga (är ganska vältalig själv, iaf om jag har något att säga) medans de som är mer respekterande oftast är mer juste och förhoppningsvis mer av kärlekstypen.
Personligen skulle jag aldrig börja i den änden där man direkt söker kärlek eller så.
Jag börjar med ett hej och sedan fortsätter jag därifrån, det blir rätt olika varje gång, det bästa är att man har massor med chanser och man kan välja tillfället när det kommer.
Bara o spela luffarchack för att man hittat en bit papper påverkar en själv och den man spelar med.
Det är nog så enkelt att man inte inser det, människor gillar oftast kontakt, speciellt med någon av motsatt kön
För det mesta iaf.

Något jag noterat är att en stor del av de som uppfattades som snyggast och mest poppis runt 20 års åldern var de som gick in och ut i mängder av förhållanden och 10 år senare hade barn lite här och där och inte alls lika intressanta liv med skulder och bekymmer.
Gäller inte alla men påfallande många, samma personer som tyckte att det inte spelade någon större roll om man blev av med pojk eller flickvän för att det fanns mängder kvar.
Inget fel imho men jag skulle ha svårt att se det så själv, man är ju kär i den man är kär i, inte någon annan.
Fast det kanske handlar mer om sex än kärlek för en del, det intrycket har iaf jag fått.