Hej!

Har verkligen ingen att prata med om detta som kan relatera så jag provar här och ser om någon av er gör det.

Jag har adhd och starka drag av autismspektrumsyndrom. Jag uppfattas rent objektivt som fullt normal (utseende och beteende) men när folk lär känna mig blir det bara fel och så har det alltid varit. Jag trivs bäst med människor som är som mig själv men problemet är att det knappt finns några npf-personer som verkar vara som mig. Jag upplever inga större problem med hyperaktivitet och har aldrig haft problem med jobbiga livssituationer pga spänningssökning ("fel" umgänge med alkohol och tobak, tidig sexdebut, abort). Jag har inget behov av att uttrycka mig genom mitt utseende eller via konst och jag har definitivt inga specialintressen eller dylikt som jag gillar att lägga mycket tid på. Jag tycker att det är trevligt att umgås med npf-personer men oftast fungerar inte relationerna pga att vi är för olika, även fast jag har diagnoser är jag inte som dom.

Jag har varken några intressen eller naturliga talanger. Jag hoppar runt i livet pga att jag inte har en given plats. Jag ska börja jobba på kontor i höst och mår riktigt dåligt över det. Jag vet att jag kan leverera resultat men det är hela den sociala biten bland kollegor som oroar mig. Jag har FRUKTANSVÄRT svårt för kallprat; jag avskyr sport, media, kultur, mat, resor, mode osv. Jag klarar inte av det. Dessutom löper jag stor risk för att bli utfryst pga att jag blir ignorerad när människor märker att jag är annorlunda. Jag blir som en galen man på en tågperrong som skriker; folk blir så obekväma att dom väljer att ignorera och gå förbi. Så blir det för mig i varje ny situation och det tär på självförtroendet. Mina problem delar jag med jättemånga men jag har ändå svårt att relatera till många npf-personer pga deras stora behov av att uttrycka sig, prata om specifika saker och problem som jag inte alls relaterar till utan snarare stör mig på. Jag känner mig normal i jämförelse med npf-personer och onormal i jämförelse med neurotypiska personer.

Finns det någon som har det likadant och vart hittar ni sammanhang där ni trivs i?

P.S. Jag ser världen som svartvit, därför består denna text av många och grova generaliseringar

Det kan vara att du är högfungerande, dvs har olikheter som som ändå Finns men inte tillräckliga för att kunna sätta dig i ett renodlat fack. Kan känna igen mig mycket i det även om jag inte delar allt du skrev om.

För många år sedan blev många kvinnor med värk klassade som gnälliga för att de hade smärtor som inte kunde ge några tydliga svar på röntgen osv. Det kallades då för ”kärringsjuka” och beskrevs som något ovanligt gnälliga kärringae fick utan förklarlig symtomatisk symtombild, idag vet man att det beror på belastningar av nervsystemet som blir överkänslig och kallas för fibromyalgi.

När man hamnar i mellanrummet - i gråzonen - det som ger tillräckliga symtom men ändå inte uppfyller det ”typiska” kan det bli problem för sig själv och omgivningen.
När kvinnor med kraftig värk blev bortviftade som extra gnälliga och ja det hörs ju på namnet - kärringsjuka - att det betraktades som något personen själv kunde råda över - att man var lite ovanligt känslig och missmodig snudd på karaktärsdrag. Och jag tror det är där många med högfungerande ASD hamnar, svårplacerade i fack men ändå är det något. Det är en jobbig situation att hamna i, man kanske inte får rätt hjälp eller blir tagen på allvar, eller så underskattas man och blir befriad helt från förväntningar. Inget av det är önskvärt och då hänger det ju på om man kan förmedla detta till andra och själv ha insikt i sig själv och hur man fungerar. Det mest önskvärda är att man hamnar i ett sammanhang där styrkorna får skina samtidigt som man får stödet att hantera resten.

Mitt bästa tips till dig är att läsa i forumet och upptäcka hur människor inom autismspektrumet förhåller sig till varandra. Vi är ingen homogen klubb för likatänkande individer. Ibland kan det klicka riktigt bra och ibland är det bra att vi befinner oss på en IP-längds avstånd. Här kommer du möta svart/vitt tänkande, empatilösa människor, människor med stor empati, dom som har samma intressen, olika intressen och folk utan särskilda intressen. Det finns dom som är riktiga faktanördar och det finns dom som har ett mer fritt tänkande. Här hittar du folk som aldrig ger sig i diskussioner, trots att dom blir motbevisade gång på gång, och dom som är öppna för andras åsikter och känslor och kan ändra sin uppfattning. Här finns dom som klarar av socialt samspel men stressas utav det och blir utmattade, och så finns det dom som inte har en blekaste aning om hur det fungerar och aldrig kommer lära sig det. Trots mina generaliseringar här ovan så vet jag dock att det finns dom som befinner sig på gråskalan, inklusive mig själv, för autism är ett spektrum... ingen är likadan.

sussi83 skrev: Det mest önskvärda är att man hamnar i ett sammanhang där styrkorna får skina samtidigt som man får stödet att hantera resten.

Jag har så otroligt svårt att hitta likasinnade. Hur gör ni? Blir ni kompis med personer som ni egentligen inte delar något mer än diagnosen med eller nöjer ni er med vetskapen om att ni inte är själva?

Får jag fråga om du fick diagnosen som barn eller vuxen?

Det där i början när folk vill lära känna en kan vara lite speciellt, men kan man ta det bit för bit samtidigt som man lär sig det administrativa så är man i hamn sas. En person som jobbat länge på ett ställe få ju lite större frihet att kunna ta hänsyn till sina behov, rent naturligt. Då bryr sig inte folk lika mycket om ifall man käkar lunchen på kontoret eller tar en promenad för det gör de flesta andra. Men så länge man är nyhetens behag sas vill man ju ge ett bra intryck av sig själv så att styrkorna kommer fram. Det kan för många kännas tröttsamt med den första fasen eller smekmånaden när man börjar ett nytt jobb.

Sant! Och min förra arbetsplats var exakt så, ingen ifrågasatte att jag satt själv på lunchen osv. Min nya nu är dock ökänd för att vara oerhört social med AW hela tiden och dom som inte engagerar sig hamnar då utanför..

Fick diagnos för tre månader sen, alltså vuxen. Jag avfärdade allt dom sa gällande AST och det var en bidragande faktor till att dom inte satte diagnosen trots alla symtom, dom trodde att jag skulle missgynnas av det. Men men. Jag kan inte gå runt och vänta på en ny utredning och tro att jag kommer bli en normalare människa efter det, nu är det såhär och man får ta till alla metoder man har för att göra det genomlidligt.

Skönt att det finns fler som förstår detta dilemma, det gör det enklare att acceptera!

Jag har aspergers och har ändå passat i många sociala sammanhang där jag inte borde passa. Det är naturligtvis inte så att jag passar precis överallt, vissa ställen blir helt fel. Men på fler ställen än jag trott har jag accepterats, som jag tror, för att jag har en slags trevnadssida som folk verkar uppskatta, och att jag till fullo står upp för den jag är.

Om jag har suttit bland hyfsat normala människor så har jag ibland kommit med helt "fel" humor för gruppen, en attityd att jag bjuder på mina knäppa misstag och att jag på något vis är orubblig i min egen person.

Visst, i fel sällskap skulle man kunna mobba mig sönder och samman. Men i en mindre ondskefull grupp verkar jag mer tillföra en slags krydda som faktiskt ibland får folk att slappna av och visa sig mer från sin mänskliga sida.

Har inget jobb, men när jag har jobbat, gått i åtgärd och varit på DV så har jag ofta delat ut små beröm, samt spontanbjudit alla på godis. Det har gått fram att jag inte är något hot.

Har varit pålitlig i jobbet. Använt mycket humor. Har varit social på mina egna villkor istället för att försöka passa in. Det är mer försök att passa in känner jag som riktigt sliter på orken.

Är man trygg i sig själv är det svårare för andra att hitta fel på ens beteende. Dessutom har jag ofta gjort rätt klart, fast i vanligt samtal, att jag inte gör avkall på mina arbetsuppgifter för att kanske stressa klart och vara social. Min moral är att tar man på sig ett arbete så är det främst det arbetet man ska göra. Det får folk att haja till ibland och jag tror det är nyttigt.

När man blivit accepterad kan man jämka mera, vara lite social ibland, och om man absolut inte känner för det så är man det inte. Det är ju inte heller förbjudet att fråga om de kommit fram till något arbetsrelaterat under raster och after work, man har rätt till den informationen även om man inte var där.

Vänlighet och integritet går att kombinera.

Vad gäller kompisar så har jag under resans gång fått vänner som är enbart på nätet och de som jag träffar i levande livet. En del är inte på min nivå, så då får man hantera att det är bara vissa saker man får ut av det umgänget. Men det är OK. Ingen är skyldig att ge mig alla mina behov. Sedan har jag fått vänner som jag mer matchar med, som tänker ganska mycket som jag. Ibland har det varit tur, ibland har det varit att någon speciell på t ex forumet poppat upp som extra intressant. Man får helt enkelt inte döma någon på förhand.

En del har jag träffat på internet, andra på den vanliga vägen som vanligtvis är bekantas bekanta. Jag känner mig nästan inte ensam i något avseende av min egen natur. Det finns dock några hål som inte kan fyllas, människor som gått bort, ofta de med större livserfarenhet än mig, äldre och med mycket teknisk kunskap. Annars är väl alla behov jag har av vänner faktiskt tillfredsställda. Jag vet inte om jag bara har tur eller vad det är.

De flesta har någon form av NPF eller NPF-drag.

Jag är uppriktigt sagt förvånad över att mitt liv blivit så här bra i det avseendet. I andra kanske mindre lyckat. För jag var mobbad i skolan och det tog tills jag var 18 innan jag fick ihop mig som person, innan var jag både lite knäckt och nästan lite överlägsen (i tanken inte i handlingen) samtidigt. Numera har jag mer en trygghet i min egen person som inte är baserad på överlägsenhet utan bara i vad jag kan och vet och är. Spåren av mobbningen kan rivas upp, märker det särskilt i kontakter där folk beter sig som riktiga svin. Men annars går det bra.

Lycka till.

anonym_xyz skrev:Sant! Och min förra arbetsplats var exakt så, ingen ifrågasatte att jag satt själv på lunchen osv. Min nya nu är dock ökänd för att vara oerhört social med AW hela tiden och dom som inte engagerar sig hamnar då utanför..

Fick diagnos för tre månader sen, alltså vuxen. Jag avfärdade allt dom sa gällande AST och det var en bidragande faktor till att dom inte satte diagnosen trots alla symtom, dom trodde att jag skulle missgynnas av det. Men men. Jag kan inte gå runt och vänta på en ny utredning och tro att jag kommer bli en normalare människa efter det, nu är det såhär och man får ta till alla metoder man har för att göra det genomlidligt.

Skönt att det finns fler som förstår detta dilemma, det gör det enklare att acceptera!

Men nu vet du iaf hur du kan förhålla dig till saker och ting, jag förstår att man egentligen kanske inte vill ha en diagnos men den kommer med en del fördelar också. Man kan ha fördelar av ett bra långtidsminne och lär man sig saker blir man ofta rätt duktig på det och kan komma med nya kreativa perspektiv, det kan också vara bra att kunna fokusera länge på det man håller på med och det är en fördel som många sk NT inte har, om man generaliserar kan de vara smidigare på ”duttandet” att göra lite arbetsuppgifter och mingla med arbetskamrater, jobbet räcker med lagom bra och kollegor får samtidigt mycket sällskap och så. Men när arbetsuppgifterna kör ihop sig är det bra att ha någon som kan vara bra på problemlösning och sas specialiserat sig på själva jobbet. Alla har vi en uppgift att fylla som är bra på olika sätt.

”Duttarna” kan kanske ha fler fördelar precis i början av en anställning men det tar teoretikern igen efter ett litet tag.

kiddie

Tack så mycket för era svar Kiddie och sussie83, ger mig nya perspektiv och hoppfullhet!

kiddie Japp, håller med, man kan höja taket på en arbetsplats genom att göra bra ifrån sig.
Men kan vara bra att liksom smyga in det lite så ingen tar det som kritik.

Till trådstartaren. Ja du är inte ensam. Jag har både ADD och atypisk autism och är enligt öppenpsyk "högfungerande HFA". Har svårt med relationer men uppfattas normal i både utseende och beteende, är dock väldigt begränsad i mig själv.