Fabela skrev:Affektiv och kognitiv, t.ex. - för mig känns de i mångt och mycket som samma sak.
Eller så här, utifrån det jag citerar i inlägget ovan: hur kan man medlida utan inlevelseförmåga?
Då är frågan: varför fattar inte jag det där? Är det just för att det fattas en bit av det kognitiva i mig..?

Det kognitiva speglar själva problemet bakom känslan, något som tolkas med hjälp av erfarenhet och kunskap i hjärnan.

Det affektiva speglar din förmåga att ta in andras känslor. Se det som att du har en sändare och en mottagare. Sändaren skickar ut signaler och mottagaren tar emot signaler. Du blir inte ledsen/arg/glad för att du förstår hur personen tänker utan just pga att personen utstrålar dom känslorna.

Det är rätt vanligt att aspergare kan läsa djur bättre än människor. Då är det kanske inte konstigt att man känner mer för djur som plågas än människor som plågas.

Tack RainyDay.
Men jag fattar ändå inte.
Min hjärna har bestämt sig för att inte förstå det förklarat i ord, uppenbarligen, just nu. Får tänka på det en annan dag.
Edit: jag tror att vi inte pratar om samma sak riktigt, för att jag nog förklarade dåligt vad jag menade.

Vad gäller djur, så handlar det för mig även om att jag ser mig halvt om halvt som ett djur: maktlös, utelämnad till dem som alltid har tolkningsföreträde, deras regler gäller alltid, undantags- och skoningslöst.

Djur (i synnerhet katter), barn, gamla människor och personer med någon form av utvecklingsstörning är de jag känner mest för. Klarar att läsa om bestialiska mord på andra personer, men en artikel om Gevisol-morden i Malmö spökar fortfarande. Stackars gamla tanter och farbröder!!

Fabela skrev:Tack RainyDay.
Men jag fattar ändå inte.
Min hjärna har bestämt sig för att inte förstå det förklarat i ord, uppenbarligen, just nu. Får tänka på det en annan dag.
Edit: jag tror att vi inte pratar om samma sak riktigt, för att jag nog förklarade dåligt vad jag menade.

Jag kan ju med all rätt vara ute och cykla också. Tror vi delar samma brister i det kognitiva, vilket i sig inte är så konstigt eftersom vi befinner oss på ett aspergerforum.

Men jag tycker att definitionen av empati och sympati är svårt att förstå sig på, men nog mest för att jag misstolkar empati för sympati och tvärtom. Jag har nog lättare att känna än att förstå en persons känslor.

Är inte empati om känslor? Varför räknas det till empati om jag kan räkna ut på logisk väg hur någon känner det, om jag inte känner någon själv?

tahlia skrev:Tycker det är mycket konstigt. Att känna någons smärta utan att bry sig att den individen/varelsen känner den smärta man då själv upplever känns smått omöjligt att få ihop.

Om man förstår någons smärta och bryr sig så är det förståeligt. Sedan finns sadister som också förstår din smärta och också bryr sig men på motsatt vis, hen VILL att du lider. Det borde ju finnas ett slags mellanting mellan dessa också, att man inte direkt har en åsikt om vad man tycker om den som lider.

kiddie skrev:Är inte empati om känslor? Varför räknas det till empati om jag kan räkna ut på logisk väg hur någon känner det, om jag inte känner någon själv?

Det är en fråga min hjärna jobbar väldigt febrilt med just nu.

Empati är en komplex psykisk process som innebär (1) att känna vad den andre känner (affektiv empati) (2) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati) och (3) en mekanism som kan avgöra från vem (själv/annan) känslan härrör (empatisk precision). De här tre mekanismerna anses vara tätt sammanflätade och beroende av varandra för att empati ska ske. Ibland inkluderas även en fjärde aspekt av empati - att besvara den andre med en medkänsla och vänlig intention (empatisk omtanke). Om du t.ex. ser ditt barn ramla och skrapa upp benet så väcks en automatisk smärtsam respons inom dig (affektiv empati), du kan förstå att ditt barn har ont och kan minnas gånger du själv råkade ut för samma smärta (kognitiv empati) och du är tillräckligt emotionellt medveten för att förstå att det är ditt barn och inte du som har ont (empatisk precision). Detta kan sägas vara komponenterna som är involverade i det empatiska systemet

Jag hittade den här förklaringen som står ovanför.

Med den så tycker jag att det är lättare att förstå själva empatibegreppet. Som jag skrev i ett inlägg ovanför så har jag alltid haft svårt att förstå empati eftersom jag blandar så lätt ihop det med just sympati.

Jag är nyfiken på mig själv och vad livet bjudit på. Är osäker på om jag som nuförtiden mycket kristet är rädd för att min syndfulla natur ställde till det alltför illa, för att det dagliga livet numera skall vara fritt från tankesynder.

Issa Jesus kallade saker för "ett utanpåvetk", och jag är osäker på om sinnenas påverkan är orsakad av saker som man redan lämnat bakom sig. En skiljelinje skulle kanske en buddist dela upp i polariseringar, såsom njutning/smärta, positivt/negativt, och kunskap/barnsligt okunnigt, men någonting försöker lära mig att blandningar kanske är oundvikliga?!

För när det gäller empati, så är jag nog teoretiker, har haft blinda fläcken aktiv, t.ex när det gäller dödsfall och krig.

RainyDay skrev:Jag hittade den här förklaringen som står ovanför.

Med den så tycker jag att det är lättare att förstå själva empatibegreppet. Som jag skrev i ett inlägg ovanför så har jag alltid haft svårt att förstå empati eftersom jag blandar så lätt ihop det med just sympati.

Här då:

Medkänsla är något som kan uppstå som en följd av empatin och handlar om att vi vill den andra väl. Medan empatin gör det möjligt för dig att förstå hur en person tänker och känner gör sympatin att du tänker och känner likadant.

Sympati till skillnad från empati gör att du går in i den andra personens situation så till den grad att du är precis lika oförmögen att göra något åt situationen som personen som mår dåligt. Du kan inte hålla den andra personens situation skild från din egen.

http://www.lunganistormen.com/artikel/e ... killnaden/

Förresten, ur ditt citat:

Ibland inkluderas även en fjärde aspekt av empati - att besvara den andre med en medkänsla och vänlig intention (empatisk omtanke).

Tack för en viktig pusselbit jag saknat i diskussionen hittills.

En bit till från länkade lunganistormen:

Ett exempel på en sympatisituation är när en person i den närhet är ledsen, vilket gör att du också blir ledsen. Du sätter dig ner och känner dig illa berörd och kanske gråter med personen som är ledsen. Möjligen kan det kännas något befriande för någondera parten, men högst sannolikt kvarstår problemet.

Ett exempel på empati är att någon i din närhet är ledsen. Du försöker ta reda på vad som gjort personen ledsen. Du bekräftar att personens känslor är okej och säger t.ex. att du också hade varit ledsen om du varit i den personens situation. Sedan försöker du hjälpa personen ur sin situation genom att t.ex. ge nya perspektiv på tillvaron, hjälpa till med något rent praktiskt eller bara finnas där för personen en stund och lyssna. Det här gör du utan att på något vis döma eller tillrättavisa personen.

Jag har börjat tro att det är här det ofta går snett mellan mig och andra människor (läs kvinnor). Empati ses som distans och kylighet, som kallt analyserande.

Fast nu börjar det nog bli OT, är jag rädd.
Hur som: poängen är att försöka göra det tydligare vad empati är, känns som rätt väsentligt i en tråd om att vara överempatisk

Man kan väl känna empati med folk som man inte har en möjlighet att hjälpa?

Sedan håller jag med, empati låter som ett slags dissekerande redskap istället för något vardagsmänskligt.

Hur tror ni vi skulle definiera alla dessa saker innan empatibegreppet uppfanns? Ordet sympati har ju tillkommit som ord gör mest, de kommer till naturligt. Ordet empati är noga utvalt efter att psykologiforskare gjort ett slags begrepp och sedan gett det ett namn.

Hur skulle diskussionen se ut utan detta begrepp, om vi bara hade de ord vi hade innan de hittade på ordet empati? För vi är ju ändå samma människor med samma känslor och samma förmågor som om de aldrig funnits.

kiddie skrev:
Hur skulle diskussionen se ut utan detta begrepp, om vi bara hade de ord vi hade innan de hittade på ordet empati? För vi är ju ändå samma människor med samma känslor och samma förmågor som om de aldrig funnits.

Det är inte bara ett begrepp, det är också en mänsklig insikt. Innan vi fått den insikten, och så även ordet, hade den här diskussionen handlat om onda eller goda.

tahlia skrev:Det är inte bara ett begrepp, det är också en mänsklig insikt. Innan vi fått den insikten, och så även ordet, hade den här diskussionen handlat om onda eller goda.

Men ordet medkänsla har funnits mycket längre än empatibegreppet. Varför dög inte medkänsla? Vad ÄR egentligen skillnaden på medkännande och inkännande? Enda skillnaden låter som att man kan ha empati utan att ha känslor... (Låter lite som den falska medkänslan man kan få av en psykolog, medkänsla i teorin men utan känslor.)

kiddie skrev:

tahlia skrev:Det är inte bara ett begrepp, det är också en mänsklig insikt. Innan vi fått den insikten, och så även ordet, hade den här diskussionen handlat om onda eller goda.

Men ordet medkänsla har funnits mycket längre än empatibegreppet. Varför dög inte medkänsla? Vad ÄR egentligen skillnaden på medkännande och inkännande? Enda skillnaden låter som att man kan ha empati utan att ha känslor... (Låter lite som den falska medkänslan man kan få av en psykolog, medkänsla i teorin men utan känslor.)

Inkännande: "(Östergren (1928)). [efter t. sich einfühlen] (i skriftspr., mindre br.) refl.: med känslan tränga in (i ngt) o. komma till omedelbar förståelse därav.(Frödings) förmåga att ögonblickligen inkänna sig i de känsloföreteelser, som utgjorde grundlaget för de iakttagna människornas uppträdande och handlande."

Medkännande: "deltagande känsla av sorg, smärta o. dyl. l. (mera tillf.) av glädje som framkallas hos ngn av ngn annans lidande, sorg, motgång, olycka, svårigheter resp. framgång, lycka o. d., deltagande; medlidande, medömkan; stundom övergående dels i bet.: förståelse, dels i bet.: ömsinthet. Ha medkänsla med, äv. för ngn, äv. (mera tillf.) för ngns olyckor o. d. LittT 1796"

Simpelt förklarat är inkännande kognitiv empati och medkännande är affektiv empati.

tahlia skrev:

kiddie skrev:

tahlia skrev:Det är inte bara ett begrepp, det är också en mänsklig insikt. Innan vi fått den insikten, och så även ordet, hade den här diskussionen handlat om onda eller goda.

Men ordet medkänsla har funnits mycket längre än empatibegreppet. Varför dög inte medkänsla? Vad ÄR egentligen skillnaden på medkännande och inkännande? Enda skillnaden låter som att man kan ha empati utan att ha känslor... (Låter lite som den falska medkänslan man kan få av en psykolog, medkänsla i teorin men utan känslor.)

Inkännande: "(Östergren (1928)). [efter t. sich einfühlen] (i skriftspr., mindre br.) refl.: med känslan tränga in (i ngt) o. komma till omedelbar förståelse därav.(Frödings) förmåga att ögonblickligen inkänna sig i de känsloföreteelser, som utgjorde grundlaget för de iakttagna människornas uppträdande och handlande."

Medkännande: "deltagande känsla av sorg, smärta o. dyl. l. (mera tillf.) av glädje som framkallas hos ngn av ngn annans lidande, sorg, motgång, olycka, svårigheter resp. framgång, lycka o. d., deltagande; medlidande, medömkan; stundom övergående dels i bet.: förståelse, dels i bet.: ömsinthet. Ha medkänsla med, äv. för ngn, äv. (mera tillf.) för ngns olyckor o. d. LittT 1796"

Simpelt förklarat är inkännande kognitiv empati och medkännande är affektiv empati.

Som de förklarar är det ju precis som jag säger.

Fast då är det ändå konstigt att tala om affektiv empati. Eftersom själva ordet betyder inkännande, dvs enbart kognitiv empati. Så i begreppet inkännande=empati har man lagt även medkännande. Rörigt.

Med sådana här indelningar är ju psykopater högst empatiska iallafall i ett avseende.

kiddie skrev:
Med sådana här indelningar är ju psykopater högst empatiska iallafall i ett avseende.

Yep. Åtminstone de intelligenta psykopaterna. Deras kognitiva empati fungerar ofta utmärkt. Deras affektiva är obefintlig.
Det är därför vissa (som Simon Baron Cohen) påpekar att autister och psykopater är varandras raka motsatser.

Sympati - man ligger i isvak och skriker på hjälp - dra upp honom
Antipati - gå därifrån
Empati - hoppa i isvaken och skrik lika mycket.

Siggelina skrev:Sympati - man ligger i isvak och skriker på hjälp - dra upp honom
Antipati - gå därifrån
Empati - hoppa i isvaken och skrik lika mycket.

Nästan: byt plats på empati och sympati

Hoppar du i vaken känner du vad han känner = empati

Siggelina skrev:Hoppar du i vaken känner du vad han känner = empati

Nej, det blir sympati.
Skulle det vara empati skulle du inte hoppa i, utan förstå problemet och försöka lösa det.

Skillnaden finns förklarad i flera citat längre upp på den här sidan

tahlia skrev:

kiddie skrev:
Med sådana här indelningar är ju psykopater högst empatiska iallafall i ett avseende.

Yep. Åtminstone de intelligenta psykopaterna. Deras kognitiva empati fungerar ofta utmärkt. Deras affektiva är obefintlig.
Det är därför vissa (som Simon Baron Cohen) påpekar att autister och psykopater är varandras raka motsatser.

Fast då ingår det ju ytterligare en del, annars blir jag ju oxo psykopat. Psykopater har en förmåga att ta in information som jag har svårt att ta in. De förstår ju ofta på folks ansiktsuttryck och kroppsspråk vad någon tänker och känner.

Men jag kanske bara är en handikappad psykopat.

I vilket fall har jag väl affektiv empati, men bra mycket mindre än andra och istortsett endast för djur eller människor i utsatta situationer. Men man ska nog ha mycket mer för att det ska räknas. Jag har dessutom ingen affektiv empati för mig själv. Mår jag dåligt mår jag dåligt. Men jag tycker inte synd om mig för det.

Jag har sett Baron-Cohen fråga en aspergertjej om hennes empati och hon sa att hon t ex blir ledsen av att se någon ledsen men hon kan aldrig fatta hur personen tänker. Jag är mer tvärtom. Det är vanligt att man har avvikande empati med aspergers men jag tycker man ska akta sig för att säga saker som att den alltid är lägre eller att den alltid bara är affektiv. Den kan nog variera på väldigt många olika sätt.

Fabela skrev:

Siggelina skrev:Sympati - man ligger i isvak och skriker på hjälp - dra upp honom
Antipati - gå därifrån
Empati - hoppa i isvaken och skrik lika mycket.

Nästan: byt plats på empati och sympati

Eller...

Sympati: Tyck synd om honom och gå därifrån och berätta sedan för alla hur synd det var om honom och att någon borde gjort något (verkar vara den vanligaste formen av NT-medkänsla, kanske inte i vakensituationen men tänk dig man som ligger och krampar på gatan.)

Empati: Stå och filosofera över hans situation, vad han måste känna, hur jobbigt det blir för hans familj när han är drunknad osv. Tills han drunknat. Då går han därifrån.

Sympati är fortfarande inte samma sak som medömkan.