Föräldrar med diagnos, vad är era problemområden?
12 inlägg
• Sida 1 av 1
Föräldrar med diagnos, vad är era problemområden?
Jag har kikat runt på några rubriker i den här kategorin och såg att det verkade mest vara föräldrar med barn som har diagnos, alltså att barnet har en diagnos, inte föräldern. Jag har en dotter på 4 år, och vi har stora problem i våra interaktioner. Det måste väl vara fler här inne som upplever detta?
Exempelvis;
A vill inte borsta tänderna, fastän klockan är 18:15 och därmed dags att borsta tänderna. "Jo, nu är det dags att gå och borsta tänderna. Klockan är mycket. Kom nu." säger jag, reser mig från min plats och räcker ut handen åt henne.
"Nej, jag vill inte borsta tänderna, jag är inte trött." svarar då A och lägger armarna i kors över bröstet.
"Eh... Jo, nu är det dags, kom nu." försöker jag igen.
"Nej, vill inte!" säger A, lite högre än förra gången.
"Nähä, men du ska!" säger jag, lika högt.
Och sen är det igång igen. Hon har aldrig vunnit en sån här skrik-match, jag får henne alltid att borsta tänderna till slut. Men inte innan vi stått och skrikit "Jo!" och "Nej!" åt varandra i 5-10 min och jag oftast till slut ringer min mamma för att hon ska prata sans med ungen eftersom jag misslyckas. (Och jag vet att stå och skrika "Jo!" är inte att prata sans, men i dessa situationer förstår jag inte varför hon inte kan acceptera att hon bara ska. Tandborstning är något man bara ska göra.)
Vart får ni onödiga/upprepade konflikter med era barn? Hur löste ni dom?
Exempelvis;
A vill inte borsta tänderna, fastän klockan är 18:15 och därmed dags att borsta tänderna. "Jo, nu är det dags att gå och borsta tänderna. Klockan är mycket. Kom nu." säger jag, reser mig från min plats och räcker ut handen åt henne.
"Nej, jag vill inte borsta tänderna, jag är inte trött." svarar då A och lägger armarna i kors över bröstet.
"Eh... Jo, nu är det dags, kom nu." försöker jag igen.
"Nej, vill inte!" säger A, lite högre än förra gången.
"Nähä, men du ska!" säger jag, lika högt.
Och sen är det igång igen. Hon har aldrig vunnit en sån här skrik-match, jag får henne alltid att borsta tänderna till slut. Men inte innan vi stått och skrikit "Jo!" och "Nej!" åt varandra i 5-10 min och jag oftast till slut ringer min mamma för att hon ska prata sans med ungen eftersom jag misslyckas. (Och jag vet att stå och skrika "Jo!" är inte att prata sans, men i dessa situationer förstår jag inte varför hon inte kan acceptera att hon bara ska. Tandborstning är något man bara ska göra.)
Vart får ni onödiga/upprepade konflikter med era barn? Hur löste ni dom?
- prettyblue
- Ny medlem
- Inlägg: 12
- Anslöt: 2018-07-04
- Ort: Sollefteå
Re: Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
Tyvärr kan jag inte vara mycket mer till hjälp än att säga att det är en vanligt förekommande interaktion med barn i trotsläge.
Jag är onekligen en förälder med diagnos men båda mina tjejer har också diagnoser och har, till följd av samtligt, varit väldans lätta att ha att göra med. Det enda jag idag vet att jag gjorde långt mer än många andra föräldrar var att ständigt förklara varför. Varför man måste göra si och så, varför man måste göra det vid just det tillfället och så vidare. Detta gick automatiskt för mig då jag själv önskade att folk hade tagit sig tiden att förklara saker direkt för mig när jag var liten.
Jag är onekligen en förälder med diagnos men båda mina tjejer har också diagnoser och har, till följd av samtligt, varit väldans lätta att ha att göra med. Det enda jag idag vet att jag gjorde långt mer än många andra föräldrar var att ständigt förklara varför. Varför man måste göra si och så, varför man måste göra det vid just det tillfället och så vidare. Detta gick automatiskt för mig då jag själv önskade att folk hade tagit sig tiden att förklara saker direkt för mig när jag var liten.
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
tahlia skrev:[...] att [...] förklara varför.
Mycket bra gjort!
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
Du kanske kan prova att förbereda henne mentalt en stund innan tandborstningen. T.ex. "Nu är det snart dags att borsta tänderna". Jag har inga egna barn men har varit extrapappa åt en liten tjej när jag var yngre, det funkade bra på henne.
En annan sak som gör att hon fortsätter bråka om det kan just vara samtalet med mormor. För henne kan det vara en belöning, som hon dessutom får innan hon presterar. "Om jag trilskas med mamma får jag prata med mormor". Belöning ska man få efter prestation. Kom överrens med din mamma om en strategi att låta din dotter få ringa till henne efter att hon har borstat tänderna och då kan hon få beröm utav henne istället för övertalning. Det är lättare att träna bort behovet av ständig uppmärksamhet på det sättet oxå.
Och sist, 4-åringar förstår inte konsekvenserna utav att inte borsta tänderna.
Hoppas det löser sig.
En annan sak som gör att hon fortsätter bråka om det kan just vara samtalet med mormor. För henne kan det vara en belöning, som hon dessutom får innan hon presterar. "Om jag trilskas med mamma får jag prata med mormor". Belöning ska man få efter prestation. Kom överrens med din mamma om en strategi att låta din dotter få ringa till henne efter att hon har borstat tänderna och då kan hon få beröm utav henne istället för övertalning. Det är lättare att träna bort behovet av ständig uppmärksamhet på det sättet oxå.
Och sist, 4-åringar förstår inte konsekvenserna utav att inte borsta tänderna.
Hoppas det löser sig.
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
Tack för era tips, men det var inte riktigt det jag tänkte med denna tråd Tanken var att dela med sig av sina föräldraerfarenheter och få lite samhörighet (typ #metoo-aktigt).
Jag har försökt med det mesta med henne. Belöningssystem funkade en kort tid, tills hon tröttnade på att behöva vänta några dagar på att få belöningen. Delayed gratification is apparently not a thing... Jag förbereder henne 30 min innan det är dags och sedan var 5e minut därefter, och sen varje minut de sista 5.
Det funkar bättre då. Hon säger ju faktiskt emot då istället för att bara upplösas i tårar som att jag just sagt att hon aldrig kommer få uppleva jul, sin födelsedag eller sin kusin någonsin igen. Allvarligt, världen gick under varenda kväll och morgon! Så detta är en förbättring.
Vad gäller att hon ser det som en belöning att prata med mormor, jo, det är möjligt. Men de gånger jag får henne att borsta tänderna själv och sedan frågar ifall vi ska ringa mormor och fråga vad hon haft för sig idag och berätta hur duktig A själv varit, så är det kvickt tillbaka till surande och muttrande "nej" och "vill inte". Så hur troligt är det?
Jag har försökt med det mesta med henne. Belöningssystem funkade en kort tid, tills hon tröttnade på att behöva vänta några dagar på att få belöningen. Delayed gratification is apparently not a thing... Jag förbereder henne 30 min innan det är dags och sedan var 5e minut därefter, och sen varje minut de sista 5.
Det funkar bättre då. Hon säger ju faktiskt emot då istället för att bara upplösas i tårar som att jag just sagt att hon aldrig kommer få uppleva jul, sin födelsedag eller sin kusin någonsin igen. Allvarligt, världen gick under varenda kväll och morgon! Så detta är en förbättring.
Vad gäller att hon ser det som en belöning att prata med mormor, jo, det är möjligt. Men de gånger jag får henne att borsta tänderna själv och sedan frågar ifall vi ska ringa mormor och fråga vad hon haft för sig idag och berätta hur duktig A själv varit, så är det kvickt tillbaka till surande och muttrande "nej" och "vill inte". Så hur troligt är det?
- prettyblue
- Ny medlem
- Inlägg: 12
- Anslöt: 2018-07-04
- Ort: Sollefteå
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
RainyDay skrev:Du kanske kan prova att förbereda henne mentalt en stund innan tandborstningen. T.ex. "Nu är det snart dags att borsta tänderna". Jag har inga egna barn men har varit extrapappa åt en liten tjej när jag var yngre, det funkade bra på henne.
Exakt så har jag gjort med min son och både han och jag är diagnostiserade med AS+ADD. För han och mig har det fungerat skitbra.
Re: Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
RainyDay skrev:Och sist, 4-åringar förstår inte konsekvenserna utav att inte borsta tänderna.
För att alla förutsätter att de inte förstår konsekvenserna och därför inte samtalar om det ordentligt. Överlag förutsätts allt för ofta att barn förstår mindre än de har kapacitet till.
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
prettyblue skrev: Det funkar bättre då. Hon säger ju faktiskt emot då istället för att bara upplösas i tårar som att jag just sagt att hon aldrig kommer få uppleva jul, sin födelsedag eller sin kusin någonsin igen. Allvarligt, världen gick under varenda kväll och morgon! Så detta är en förbättring.
Min mamma sa att jag var den av barnen som hade minst trots i mig. Jag kunde alltid argumentera för mig och hitta på förklaringar/ursäkter till varför jag inte ville göra en viss sak. Men oftast gick jag bara med på det dom sa, till skillnad från min lillebror som var mästare på krigsförklaringar.
Vad skönt att det fungerar någorlunda bra iaf. Lite trots är ju alltid bättre än mycket.
tahlia skrev:För att alla förutsätter att de inte förstår konsekvenserna och därför inte samtalar om det ordentligt. Överlag förutsätts allt för ofta att barn förstår mindre än de har kapacitet till.
Beroende på barnet i sig så är nog den formuleringen relativ. Konsekvenstänk bygger på både kunskap från andra och egna experiment, och hur mycket behov man har utav det ena eller andra är nog grunden för hur väl något kommer fungera. Men jag är helt inne på ditt spår, om jag hade haft egna barn så hade jag försökt agera på samma sätt.
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
prettyblue skrev:Vart får ni onödiga/upprepade konflikter med era barn? Hur löste ni dom?
För mig har det funkat bra när barnen var små. Jag är bra på att hålla mig konsekvent till regler och mina barn verkar trivas med det, det har gjort dem lugnare än när man kommer ifrån reglerna. Att förklara varför har också varit viktigt.
Nu är de tonåringar, och det är mycket svårare. Min ena 15-åring är ofta ironisk och jag förstår inte att han skämtar, utan blir arg på honom. Vi har pratat om det, så det har blivit bättre. Dels för att jag är medveten om att han ofta är ironisk, dels för att han medvetet är mycket mer uppenbar när han skämtar så med mig, t ex blinkar, ler stort eller säger något som är så uppenbart orealistiskt att till och med jag förstår att det är ett skämt.
I stressade situationer blir det också ofta missförstånd. Det viktigaste för oss har varit att vi pratar med varandra (efteråt) om vad som hände, varför det blev så och hur det kan bli bättre nästa gång. Jag har förstått att det inte är alla föräldrar som kan prata på det sättet med sina barn, och jag tror att ett sätt att kunna göra det är att ha en bra relation till barnen. Jag har alltid, regelbundet, haft egentid med barnen och gjort något som de själva har valt. Det blir allt ifrån att läsa saga, titta på film och äta godis till att åka till havet och ta med fika eller spela bowling.
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
Kanske bara är jag då, trots allt.
- prettyblue
- Ny medlem
- Inlägg: 12
- Anslöt: 2018-07-04
- Ort: Sollefteå
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
Nej, det är verkligen inte bara du, känner väl igen mig! Tycker det är sjukt jobbigt att de ska protestera mot saker som är bestämda att de SKA göras varje dag, som vi dessutom har försökt förklara varför. Får inte sällan panik av att de vägrar (både att göra det de ska och att lyssna på vad jag säger), så jag måste kliva iväg från situationen och låta min partner ta över.
- AmeliePoulain
- Inlägg: 11
- Anslöt: 2016-01-09
- Ort: Göteborg
Föräldrar med diagnos, var är era problemområden?
En grej jag tycker är svårt är när vi ska spela tv-spel (mitt barns specialintresse, hen är autistisk).
Hen vill spela på sitt sätt, i loop. Gubben ska göra samma sak om och om igen... Och jag får tuppjuck för jag måste spela som spelet ska spelas. Så där sitter vi båda som trotsiga 3-åringar och ingen av oss kan ändra åsikt.
(Men spel ska faktiskt spelas som dom är tänkta.)
Hen vill spela på sitt sätt, i loop. Gubben ska göra samma sak om och om igen... Och jag får tuppjuck för jag måste spela som spelet ska spelas. Så där sitter vi båda som trotsiga 3-åringar och ingen av oss kan ändra åsikt.
(Men spel ska faktiskt spelas som dom är tänkta.)
Återgå till Barn och föräldraskap