Jag började få overklighet känslor för ungefär tio år sen, och det känns som att det på något sätt har förändrat min syn på livet, typ på världen och andra människor. Det känns som att för varje gång så tänker jag mer på allt som att det "kanske" är på riktigt. Nu har jag börjat ifrågasätta om jag kanske faktiskt tror att inget finns. Ibland så ifrågasätter jag om jag typ bryr mig om folk jag känner, det hände aldrig för några år sen.

Har någon här varit med om detta? Är det möjligt att man typ får vanföreställningar av derealization?

Moderator: Ändrade stavningen till "derealisation" i rubriken.

Jag har känt det vid ett fåtal tillfällen och bara under mycket kort tid. Människor som har en dissociativ störning känner ofta av fenomenet derealisation. Hur det står till med vanföreställningar kan jag bara sia om, men jag har lite erfarenhet av dissociativt beteende (en person i min närhet): det ger personen möjlighet att inträda roller den inte annars kunde, ofta handlar det om extrem stress. Men jag tror också att man kan få vanföreställningar om sin person eller om personer i sin omgivning – dock brukar det vara ganska subtila vanföreställningar – en personlighetsförändring är väl en slags vanföreställning i sig.

Jag upplevde en derealisation väldigt tydligt en gång: jag var inne i en mataffär (vilket jag upplever som stressigt, speciellt i främmande affärer då jag har agorafobi och socialfobi) – plötsligt så upplevde jag att jag inte riktigt var där. Jag upplevde att synfältet påverkades, som om jag hade någon slags yrsel. Jag blev en slags åskådare utanför tid och rum som betraktade människorna i butiken. Jag såg en kvinna prata i telefon och jag kunde samtidigt se personen hon pratade med i andra sidan luren. MEN jag förlorade aldrig vettet (även om detta såklart låter absurt), jag visste omedelbart vilket fenomen det handlade om och vad som utlöst det. Jag var snarare fascinerad över hjärnans förmåga till självförsvar och jag passade på att handla det jag skulle medan jag kunde. Jag hade intagit ett totalt lugn, som om ingenting kunde stressa eller skada mig,
Om man långsiktigt skulle utsättas för något sådant här (även om det inte är lika extremt) så är min gissning att det kanske kan skapa vanföreställningar. Jag gissar också att det finns en koppling till intellekt: att ju mer du förmår att intellektualisera, bearbeta känslor och upplevelser och förhålla/ställa detta mot verkligheter, desto längre tid skulle det ta att utveckla vanföreställningar. Jag tror att risken är mycket liten, men att vemsomhelst, oavsett intellekt, potentiellt skulle kunna utsättas för det – Detta är min GISSNING