Jag har velat ha en hund sedan jag var liten och det är fortfarande en av mina allra högsta drömmar. Jag bor själv och har en del problem med psykisk ohälsa (utöver min autism) men min psykiska ohälsa skulle inte påverka min hund negativt, utan jag är istället säker på att en hund skulle få mig att må bättre (fast det är alltså inte på grund av min psykiska ohälsa som jag vill ha en hund - jag vill ha en hund oavsett). Jag vet att det skulle vara bra för mig att ha ett socialt husdjur hemma som motiverar mig att gå upp på morgnarna och ut på promenader under dagarna; ett djur som älskar mig ovillkorligt och tycker att det är fint när jag kommer hem. Tror en hund skulle göra under när det kommer till min psykiska ohälsa och med tanke på att jag i princip tycker om hundar mer än människor (generellt) och alltid har velat ha en hund är jag övertygad om att jag skulle vara en bra hundägare. Hunden skulle bli en familjemedlem och vän och jag skulle älska den.

Är lite smått osäker på var jag ska börja när det kommer till att skaffa hund då det finns så mycket information på internet. Blir nästan lite överväldigad. Vad bör jag tänka på? En annan sak: jag har inte någon tidigare hundvana. Är det en nackdel när man vill köpa hund? Jag inser att alla är utan hundvana när de köper sin första hund men får folk som redan är/har varit hundägare förtur eller så?

Just det, en fråga till er som är hundägare: har det hjälpt er att ha hund när det kommer till er autism/psykiska ohälsa? Jag vill som sagt ha hund oavsett men jag är nyfiken på hur det har varit för er.

Tack för hjälpen.

Spontansvar: har du minsta möjlighet att skaffa en van hundägare som stöd första tiden? Det är otroligt värdefullt att ha någon att fråga. Och dessutom kan det vara en fördel att ha någon med hund som din hund kan få träffa lite då och då. Hundar älskar normalt sina människor, men mår bra av att träffa lite hundkompisar ibland också.

Självklart är alla nybörjare första gången, det är inget problem. Det klarar man, om man (som du) är beredd att läsa på. Om sedan uppfödare rangordnar efter tidigare hundvana - mina gamla erfarenheter är att seriösa säljare kollade att man var en seriös köpare (och gärna träffade befintlig hund, då såg de ju direkt hur man hade skött sig med den), men jag såg aldrig tecken på att de tog helt avstånd från nybörjare.

Jag skriver nog mer senare, när jag kommer på mer. När jag hade hund (många år från barndom till tidigt vuxenliv) hade jag ännu inte diagnos - men jag tror faktiskt att mitt liv var lättare genom hundsällskapet.

Det allra första rådet: Ställ dig frågan om du just nu skulle orka med ett småbarn med allt det innebär. Om svaret är nej ska du inte sikta in dig på en valp.

ankhh skrev:Spontansvar: har du minsta möjlighet att skaffa en van hundägare som stöd första tiden? Det är otroligt värdefullt att ha någon att fråga. Och dessutom kan det vara en fördel att ha någon med hund som din hund kan få träffa lite då och då. Hundar älskar normalt sina människor, men mår bra av att träffa lite hundkompisar ibland också.

Nej, jag känner i princip bara folk som har katt. Min hund skulle förmodligen endast träffa andra hundar ute på promenader och på eventuellt hunddagis.

tahlia skrev:Det allra första rådet: Ställ dig frågan om du just nu skulle orka med ett småbarn med allt det innebär. Om svaret är nej ska du inte sikta in dig på en valp.

Jag skulle absolut inte orka ha småbarn men jag är bra mycket mer förtjust i hundar än barn. Har dessutom funderat på om jag kanske skulle köpa en hund som redan är något år gammal. Någon som är utan ägare och behöver en (om jag hittar en ras jag är intresserad av).

Förhoppningsvis ställer uppfödaren upp om man har frågor. Dessutom finns det valpkurser att gå där man tränar vardagslydnad (och valpen tränas också i att träffa andra valpar och att ignorera dem när ägaren vill).

När vi fick vår valp hade uppfödaren tränat den att gå på tidning. (Det blir jobbigt att gå upp både dag och natt och man hinner ofta inte klä på sig, valpen kan inte vänta.) Ofta kom det utanför tidningen men valpen visste iaf att man skulle gå på tidning.

Om man tar en omplaceringshund så bör det inte vara en med svåra erfarenheter utan en vars tidigare ägare blivit för sjuk/dött.

Jag mådde bra av att ha hund. Jag kom ut på regelbundna promenader. En bieffekt som kan vara positiv el negativ är att man möter andra hundägare och byter några ord med dem. Har man en gullig valp kommer barn att vilja gosa med den.

Lite frågor... var ska du köpa hunden från (kennel, annons, djurskydd?) och vilken typ av hund? Krasst så kommer man undan rätt mycket enklare med en mindre hund, folk är inte så brydda om den blir en odisciplinerad vildbase medan större raser kan skrämma eller göra skada om de uppfostras så. (Var själv hundvakt i många år till en 2-kilos självutnämnd alfa, det hade inte funkat med en pitbull...)

Vad gäller uppfödare tror jag inte alls att de flesta backar om man säger att det är första hunden, såvida det inte är en ras som är ansedd svår att uppfostra, då kan de vilja att man har haft hund innan. De brukar snarare uppskatta frågor och många uppfödare vill att man ringer dem senare om det är något man undrar över. Fast alla är inte likadana, finns stroppiga uppfödare med såklart men de flesta är inte sådana.

Det finns väldigt mycket information. Men det viktigaste är naturligtvis att man verkligen ska vilja ha hunden och det verkar du vilja som har gått och tänkt på det så länge. Mitt boendestöd impulsköpte en valp, det är lixom ingen bra idé.

Sedan handlar det egentligen om om man har tid och plats i sitt liv för hunden. Det funkar dåligt att gå och jobba och vara borta i 10 timmar utan passning. Har man mentalt och fysiskt rum och tid och pengar att försörja hunden så ska det inte vara några problem.

Grundläggande hundskötsel är inte speciellt komplicerad. Är man en sådan som mår bra av rutiner så är det ju bra att man inte blir uttråkad när hunden också vill ha rutiner och faktiskt ett rätt förutsägbart liv.

En sak som man får tänka på lite som aspergare som jag personligen tyckte var jobbig men som kan vara skitbra för andra, är att alla andra hundägare ville komma fram och prata.

Jag har bara varit hundvakt men tycker att både hund och katt (är egentligen mer en kattmänniska) är otroligt berikande. För mig är ett hem utan hund eller katt inget hem, bara ett hus.

Jag tycker det är bra att du kollat det där med hunddagis, vet inte om/hur du jobbar och så, men tillsyn behövs ju och promenader. Också bra att du kan tänka dig en omplaceringshund. Skulle råda att hålla dig borta från djurskyddet, de vill ha elitägare till sina djur, deras lista på krav man ska uppfylla är ofta helt galen.

Alien skrev:Jag mådde bra av att ha hund. Jag kom ut på regelbundna promenader. En bieffekt som kan vara positiv el negativ är att man möter andra hundägare och byter några ord med dem. Har man en gullig valp kommer barn att vilja gosa med den.

Jag tror att det skulle vara bra för mig att komma ut på regelbundna promenader också. Kan även tänka mig att det kanske skulle vara en bra träning för mig att komma ut och prata med andra hundägare. Är inte så bra på att prata med främlingar.

kiddie skrev:Lite frågor... var ska du köpa hunden från (kennel, annons, djurskydd?) och vilken typ av hund? Krasst så kommer man undan rätt mycket enklare med en mindre hund, folk är inte så brydda om den blir en odisciplinerad vildbase medan större raser kan skrämma eller göra skada om de uppfostras så. (Var själv hundvakt i många år till en 2-kilos självutnämnd alfa, det hade inte funkat med en pitbull...)

Jag vill inte ha en liten hund. Tänker att jag vill ha en Golden Retriever. De är snälla, fina och lagom stora. Kan antagligen tänka mig andra hundraser också men det är i så fall om jag hittar en omplaceringshund. Köper jag från en kennel eller liknande vill jag ha en Golden.

kiddie skrev:Det finns väldigt mycket information. Men det viktigaste är naturligtvis att man verkligen ska vilja ha hunden och det verkar du vilja som har gått och tänkt på det så länge. Mitt boendestöd impulsköpte en valp, det är lixom ingen bra idé.

Sedan handlar det egentligen om om man har tid och plats i sitt liv för hunden. Det funkar dåligt att gå och jobba och vara borta i 10 timmar utan passning. Har man mentalt och fysiskt rum och tid och pengar att försörja hunden så ska det inte vara några problem.

Nej, för mig är det verkligen inte något impulsköp. Jag har som sagt velat ha hund väldigt länge och jag skulle inte köpa en om jag inte var säker på att jag kunde ta hand om den.

Vad gäller tid för hunden så har jag varit heltidssjukskriven länge. I höst är det tänkt att jag ska börja med praktik/arbetsträning ca 8 timmar i veckan och sedan långsamt öka i antal timmar om det känns bra. I början kommer jag därför säkert ha en hel del tid för hunden när jag bara är hemma och därefter kommer jag nog ha mycket tid för hunden också (tror det är helt orimligt att tänka att jag skulle kunna jobba heltid) men kanske får ha den på hunddagis några gånger i veckan.

kiddie skrev:Grundläggande hundskötsel är inte speciellt komplicerad. Är man en sådan som mår bra av rutiner så är det ju bra att man inte blir uttråkad när hunden också vill ha rutiner och faktiskt ett rätt förutsägbart liv.

Hela mitt liv kretsar kring rutiner så det låter bra tycker jag.

kiddie skrev:Skulle råda att hålla dig borta från djurskyddet, de vill ha elitägare till sina djur, deras lista på krav man ska uppfylla är ofta helt galen.

Tack för tipset!

Jag tror det blir bra. Golden är fina hundar som man konstigt nog inte ser så ofta numera. Men de brukar ju ha bra temperament. Aldrig träffat en elak golden, däremot blivit biten flera gånger av labradorer.

Det är nog pälsen... man blir lite hippiechill av långt hår.

Du kan ju testa att passa någons hund som dagmatte en period? Eller testa vara hundvakt någon vecka eller så? Så får du kanske en ännu bättre känsla för vad som väntar som hundägare och du kanske känner dig än tryggare i ditt införskaffningsbeslut.

Det är nog en bra idé. Fast känner man sig säker på sin sak så kan man skaffa vovve ändå. Nu verkar det inte bli en valp, annars är det alltid skönt att ha stöttning av folk på valpkurs. Men det kan finnas kurser för äldre hundar med. Hundarna brukar tycka dessa är kul för då får de ofta både springa och använda skallen. Och husse får kunskaper med sig hem.

Tycker att en lite äldre omplacering är en alldeles utmärkt idé
För valpar kräver en himla massa mental närvaro, vilket kan vara ett problem om man är stresskänslig.

Rasklubbarnas hemsidor brukar ha en avdelning för omplaceringar också, förutom valpannonser. Där brukar uppfödare lägga upp sina "uppfödningar" som hunnit bli unghundar/vuxna. Det kan vara sålda hundar de fått tillbaka, eller sina egna de av olika skäl väljer att sälja - t.ex. för att de inte trivs i flocken eller inte utvecklats som förväntat för avel, utställning mm.

Annars är t.ex. Hundstallet ett bra alternativ, de har funnits länge och är seriösa.
Fast just hos Hundstallet är visst efterfrågan större än utbudet, och stor del hos dem är s.k. kamphundar.
Men de är värda att kolla tycker jag, om man bor i rätt delar av landet, har träffat på flera adoptörer genom åren som varit nöjda med sitt val.

Hur jag tycker att det varit att ha hund?
Både positivt och negativt.

Det ger oerhört mycket, om man är intresserad och tycker om dem.
Dels förstås allt en hund ger bara genom att vara just en hund, men också i form av friskvård iom att man måste ut på promenad minst fyra gånger varenda dag.
Man kommer också i kontakt med folk, vare sig man vill eller inte. Personligen tyckte jag att det var roligt att man pratar verkligen med alla sorters människor. Det blir inte heller för "på", eftersom samtalsämnet är hund, inte man själv.
Hund är också ett perfekt specialintresse, man kan grotta ned sig på livstid i genetik, näringslära, stamtavlor, rasernas historia - finns hur mycket som helst

Men det är också jobbigt, mycket jobb och ansvar.
Som sagt: man MÅSTE ut minst fyra gånger VARENDA DAG. T.ex. fast man har stukat foten illa och är förkyld med feber samtidigt. Jep, egen erfarenhet...
Alla människor är inte trevliga och positiva till hund, man får räkna med att råka ut för skäll och dumma kommentarer fast man inte gjort nåt fel.
En hund behöver absolut hundkompisar (om den inte är en enstöring förstås), man får lov att stå ut med deras människor även de dagar man är superintrovert och bara vill gömma sig.
Det blir mycket mer att städa. Det är hundhår, grus, små pinnar mm som följer med i pälsen, drägel, ev. löpblod, kräks, kladd mm från tuggben, vattenslabb osv, osv.
Och det är dyrt att ha hund. Faktiskt så är det det. Visst kan man hitta en del egna lösningar för att spara pengar, men jag påstår att om man tror sig kunna spara t.ex. genom billigt foder, så har man den kostnaden på veterinärbesök istället.

Det var lite sånt jag kom på så här på rak arm.
Fortsättning kan tänkas följa senare