Händer det er också att ni stämmer träff med en vän och redan mitt under själva planerandet så känner ni er obekväma och som att ni bara vill avsluta?

Det dumma är ju att jag ändå vill ha kompisar och kontakt med andra, men jag hoppas också samtidigt att de avbokar eller på annat sätt inte kan hänga. Jisses just nu sitter jag och hoppas hon jag ska mötas med blir sjuk så jag inte måste krångla med buss dit hon bor.. koll på tider.. batteri på mobilen.. Sitter också och googlar efter allt möjligt om hur man på artigt sätt kan säga hejdå och gå utan att den man är med blir sur..

Tror nog för mig att det blir jobbigt just för att det är resa med buss dit, och hon verkar inte så inne på att själv åka hem till mig. I och för sig vill jag ju inte ha henne över heller, då blir det nästan värre när "dags att fly" känslan kommer. Såhär jobbigt borde det ju inte vara egentligen? Men jag skrev också nyss en annan tråd där jag går in i en roll av att vara glad och positiv, och det är utmattande! Så det är nog en annan del av varför jag alltid är obekväm och inte vill/fast ändå vill/men egentligen inte vill träffa vänner.

Tillbaka till starten! Andra här som känner likadant, kanske har tips på hur man kan styra upp det att bli mindre jobbigt?

Jo, sånn er det også for meg i en del tilfeller. En del av meg vil, men en annen del vil ikke. Ofte er det da følelsen av skam og plikt som har drevet meg til å si ja. Ønsker ofte at noen skal avlyse. Noen ganger føler jeg meg da trassig som en drittunge som ikke får vilja si, men jeg lar vanligvis ingen se det.

Likevel bruker jeg å ha det hyggelig når jeg først får satt av tiden og er i den sosiale situasjonen.

Likevel er det en del tilfeller hvor jeg faktisk ønsker å treffe venner uten at det er på den måten. Jeg tror det er når relasjonen er viktig for meg på et dypere nivå. Vanskelig å forklare.

Ni kan ju ses på någon allmän plats, t ex kafé. Eller umgås under någon aktivitet ni gör tillsammans på annat ställe än hemma? Själv bjuder jag i princip aldrig hem någon och trivs med det. Det sparar energi. Energin behöver jag för att orka umgås och dessa önsketänkanden om att den jag ska träffa ska ställa in kommer inte lika frekvent.

Jag brukar vara rätt mån om att inte träffa personer som tar energi för länge (tycker att olika människor tar olika mycket energi) och undviker att träffa fler än en person åt gången. Brukar sikta på en timme (som jag har upptäckt är ungefär så länge som jag vanligen orkar)- och bryta upp så snart som jag börjar känna tecken på trötthet inte pressa mig för att det känns otrevligt att bryta upp "tidigt". Och kanske vara öppen med detta med min kompis (ex vara tydlig med att jag hellre ses lite ofta och kort än längre och mer sällan) så att jag slipper känna mig otrevlig som behöver bryta upp även om det är "mitt i" något och vi har haft det trevligt.

Men sen brukar det vara viktigt med val av plats. Jag blir väldigt trött fortare av miljöer med mycket ljud. så här på sommaren försöker jag föreslå att vi ska ta en promenad i någon park istället för att ses på något fik. Det sparar energi. Även bra med ett fik jag fikat på förutom om jag behöver spara energi.

Slutligen försöker jag undvika att åka med kollektivtrafiken utan cyklar eller går så ofta det går (det ger mig faktiskt energi, till skillnad från att åka med kollektivtrafiken som tar energi).

Brukar även försöka "strategisova" lite innan en fika, så att jag kommer dit så utvilad som möjligt (och brukar ofta sova efteråt också).

Hej.

Kul att se att några fler är jag än jag är nya här (es97h och hannabee) .

Och visst känner man likadant som dig es97. Man vet liksom att man kommer att vara helt urlakad efteråt och att man måste spela "normal"-rollen som du beskriver. Och inte nog med att man är urlakad - man känner sig bara mer ensam efteråt än man gjorde före. Jag fick diagnos rätt sent och förstod aldrig innan varför jag blev sådär trött och ensam efteråt. Jag har så klart lärt mig spelet automatiskt, t o m spelet med känslor och ansiktsuttryck, men har förstått nu i efterhand att spelet hela tiden måste skötas genom fibril aktivitet i hjärnan. "Mingel" tycker jag måste vara den absoluta värsta formen för oss aspergare att umgås - bara brus och ljud och meningslöst tjafs.

Jag tycker släktingar är allra värst. De kommer bara att prata om samma ointressanta "väder och vind" eller "hur mår du då" som sist. Bara ibland berättar någon nåt NYTT som kan vara lite intressant. Har kommit underfund med att det faktiskt är roligast och mest intressant att träffa helt nya människor. Nya människor som inte frågar efter hur man mår nuförtiden - de vill ju ändå inte höra sanningen, för då blir det riktigt komplicerat. Så här på chatt/forum kan det till och med bli särskilt djupa och meningsfulla diskussioner, särskilt med tjejer eftersom det tillför lite spänning som man. Så välkomna att skriva PM till mig!

PS. Har inte fyllt i min profil än, är sprillans ny här. Men det kommer så småningom. DS.

tommyrmark skrev: Jag har så klart lärt mig spelet automatiskt, t o m spelet med känslor och ansiktsuttryck, men har förstått nu i efterhand att spelet hela tiden måste skötas genom fibril aktivitet i hjärnan.

Hej

Ja man blir snabbt trött och måste ha energi för att lockas av att spela med

Nu kom jag ihåg att kolla ifall någon svarat, så ursäkta väntan Men har varit med kompisen nu så låt mig rapportera medans jag svarar!

Jo, sånn er det også for meg i en del tilfeller. En del av meg vil, men en annen del vil ikke. Ofte er det da følelsen av skam og plikt som har drevet meg til å si ja. Ønsker ofte at noen skal avlyse. Noen ganger føler jeg meg da trassig som en drittunge som ikke får vilja si, men jeg lar vanligvis ingen se det.

Likevel bruker jeg å ha det hyggelig når jeg først får satt av tiden og er i den sosiale situasjonen.

Likevel er det en del tilfeller hvor jeg faktisk ønsker å treffe venner uten at det er på den måten. Jeg tror det er når relasjonen er viktig for meg på et dypere nivå. Vanskelig å forklare.

Just skammen jag känner! Att "herregud nu kan jag ju inte avboka, jag tackade ju ja för fem minuter sedan!.... Nej nu är det ju dagen vi ska träffas, klart jag inte kan säga nej nu!". Det typiska är ju att jag trivs bra när jag väl är där och vi har det kul, åtminstone tills energin tar slut!

Ni kan ju ses på någon allmän plats, t ex kafé. Eller umgås under någon aktivitet ni gör tillsammans på annat ställe än hemma? Själv bjuder jag i princip aldrig hem någon och trivs med det. Det sparar energi. Energin behöver jag för att orka umgås och dessa önsketänkanden om att den jag ska träffa ska ställa in kommer inte lika frekvent.

Just att mötas på café föreslog jag när det visade sig att det var 45 min att vänta på buss-bytet. Men då skyllde hon på att hon själv inte kunde på grund av bussarna. Men jo, 10 min efter hennes svar så skulle det gå en buss till där jag satt och väntade så nog kunde hon. Orkade inte gå emot ändå så det slutade med att vi satt hemma hoss henne iaf.
Noterar till mig själv att vill hon ses igen så får hon ta sig till mig så tar vi en runda på stan, vi bor i olika städer 20 min ifrån varandra men det är alltid jag som måste ta bussen/få skjuts. Lite trött blir man av det, och inte för att tala om att just åka buss!

.......Brukar sikta på en timme (som jag har upptäckt är ungefär så länge som jag vanligen orkar)- och bryta upp så snart som jag börjar känna tecken på trötthet inte pressa mig för att det känns otrevligt att bryta upp "tidigt". Och kanske vara öppen med detta med min kompis.......

Märker själv att ca 3h är när batteriet börjar tömmas. På något sätt så blev jag kvar hos kompisen i 5 timmar och var sängliggandes halva dagen efteråt. Det är också just den känslan av att vara otrevlig som fick mig att inte säga något. TragisktRoligt nog så slutade det med att jag smsade mamma och bad henne ringa för att låtsas det var något jag behövde komma hem snarast för, nu måste jag bara komma på någon bra anledning ifall kompisen frågar
Måste verkligen jobba på att vara mer öppen om vad just jag behöver och inte bry mig om hur det kan uppfattas. Som du säger att hellre kortare men oftare istället för längre men färre, låter som något som skulle passa mig bättre!

.......Och inte nog med att man är urlakad - man känner sig bara mer ensam efteråt än man gjorde före. Jag fick diagnos rätt sent och förstod aldrig innan varför jag blev sådär trött och ensam efteråt......"Mingel" tycker jag måste vara den absoluta värsta formen för oss aspergare att umgås - bara brus och ljud och meningslöst tjafs.......

Jo jag blir jättetrött efteråt, som jag sa över här så låg jag i sängen halva dagen efteråt! Det säger nått när jag ändå latar mig tills kl 10 så fick väldigt lite gjort den dagen. Däremot så känner jag mig inte ensam efteråt, bara lättad av att äntligen vara ifred. Bara kunna ta på sig pyjamas och frossa på chips, ensam och underbar tystnad!
Men usch ja, mingel! Varför i all världen tycker folk det är trevligt? Så fort jag är ute med pappa och han stöter på en vän så vill jag bara rycka iväg honom så jag slipper le och nicka och försöka komma ihåg vad dom heter.. Främlingar är helt klart det bästa, jag känner inget krav på att låtsas vara någon annan än den jag är. Och skulle jag inte gilla vad någon säger så toppen, kommer inte behöva hälsa på dom vid mjölken på ICA någonsin (eller åtminstone så kommer jag inte veta att det var dom! ).

Tycker det är intressant att skriva med killar just eftersom våra erfarenheter skiljer sig mera än tjejer emellan. Sen att alla på detta forumet (eller iallafall majoriteten) har grovt samma uppfattning av världen tack vare Asperger ger en gemenskap man kan bygga på, även om det är det enda man har gemensamt så har man ett samtalsämne automatiskt som inte är om vädret!

Känner också likadant som dig. På min arbetsplats så brukar folk anordna AW väldigt ofta. Jag vill jättegärna följa med på dessa på grund av att jag vill umgås med mina kollegor, men när det väl kommer till skott så brukar jag oftast få panik och tacka nej. Att dessa AW oftast är planerade till någon pub eller liknande hjälper ju inte heller.


Nyligen t.ex så var det en kollega som hade bjudit hem lite folk och såklart frågade om jag också ville komma. Javisst tänkte jag, när han förklarade lät det bara som att han hade tänkt en liten lugn afton med tv-spel i hans soffa och kanske dricka lite öl och så med våra närmsta kollegor(vi är en ganska stor arbetsplats med cirka 100 anställda). Men sen såg jag att det var bra mycket mer än så planerat, han hade bjudit in hur många som helst, ordnat ett "ordentligt ljudsystem" och verkade ha förberedd för en mer ordentlig fest. Tacka fan för att jag fick panik av det.