plåtmonster skrev:

kiddie skrev:Jag tror på soft kill av aspergare. Det finns inte så mycket här i Sverige än men på andra platser vill man väldigt gärna ha fosterdiagnostik så att man kan abortera oss. Eftersom vi anses som en sådan belastning, i det fallet för familjen.

Hoppas de länderna inte behöver några forskare heller..

Det är mer eller mindre nästan en realitet i flera länder redan.

Komiskt nog får dessa typer av forskning mycket stödpengar från bla Autism Speaks, som nog måste anses som den största autism organisationen i världen.
Konstigt bara att dom inte har en enda autistisk person i nån beslutsfattande position eller
i styrelsen. Och konstigt att dom som utger sig för o hjälpa oss,samtidigt sponsrar forskning om hur vi lättare ska kunna abortera bort ett autistiskt barn i fosterstadie.

Som alltid med andra ord, icke autister dikterar vad vi är, och vad som ska göras med oss.

triggerhappyD skrev:Komiskt nog får dessa typer av forskning mycket stödpengar från bla Autism Speaks

Autism speaks är en lobbyorganisation för deras egna sektliknande syften. "Vi vet vad som är bra för dig". De jobbar för alla utom de som är inom autismspektrat. Kanske de borde byta namn till "Parents and doctors for the euthenics of the autism problem". Samt att de som sitter i organisationen får tillgång till en massa donationspengar.

plåtmonster skrev:

triggerhappyD skrev:Komiskt nog får dessa typer av forskning mycket stödpengar från bla Autism Speaks

Autism speaks är en lobbyorganisation för deras egna sektliknande syften. "Vi vet vad som är bra för dig". De jobbar för alla utom de som är inom autismspektrat. Kanske de borde byta namn till "Parents and doctors for the euthenics of the autism problem". Samt att de som sitter i organisationen får tillgång till en massa donationspengar.

Skönt med någon annan insatt, oftast brukar jag bli anklagad för o vara en "conspiracy theorist", var gång jag nämner nått dåligt om dom.

Det finns nog bra organisationer men Autism Speaks är definitivt inte en av dessa. Det vore ju dock synd om deras datorer med bokföring fick virus..
På WP har de definitivt negativ karma och kommer ingenstans. Där behöver ingen gå oupplyst om denna organisation.

plåtmonster skrev:Hoppas de länderna inte behöver några forskare heller..

Egentligen inte. Tar du stora landet i väst så är det inte ur "folket" akademikerna kommer utan de importeras och så verkar det alltid ha varit. Vanligt folk kan stötta dem genom att köpa tjänster och betala skatt. De behöver egentligen inte kunna ngt.

triggerhappyD skrev:Konstigt bara att dom inte har en enda autistisk person i nån beslutsfattande position eller
i styrelsen.

De tog ju in Robison och han trodde att han skulle kunna förändra inifrån, trots andra autisters varningar om at Autism Speaks mest ville ha honom att visa upp, att de hade ngn med autism, men att han inte skulle få ngt att säga till om. Det blev precis så.

Robison fick bittert erfara detta. Trots allt tycker jag han betedde sig väldigt samlat och värdigt när han lämnade Autism Speaks, inte så lätt när alla typ sa I told you so.

http://jerobison.blogspot.se/2013/11/i- ... peaks.html

Mr Y ringde mig häromdagen (vi var aldrig kompisar under skoltiden), vi kom in på att han saknade flickvän. Varpå jag sade "du behöver ingen flickvän din fullkomlighet räcker ju för två", varpå han svarade helt seriöst "Jag har faktiskt tänkt så, du har kanske rätt. Det ska till med en alldeles speciell kvinna för att matcha mig."

Jag försäkrade mig om han skämtade efter att han sagt som han gjorde, men han brukar inte skämta på det viset (vad jag minns). Ja ett av de roligaste samtal jag varit med om iaf .

Kanske är vi alla ett missförstått geni.

Jag hittade denna posten med rubriken Do You Think of Narcissism as an Autistic Spectrum Disorder? “Of course not!” you might say dismissively. Not so quick. Better think again. Skriven av Susan Heitler Ph.D. Jun 11, 2014, som berör detta ämne. Jag är intresserad av vad ni tror och tycker.

Skillnader mellan autism och narcissism tas upp:

Vaknin views narcissists, including himself, as able to interact with high levels of social skills in situations where impressing someone they look up to is important to them. As he says: narcissists appear sociable and socially even highly capable when they are interacting with someone whom they regard as having potential to fulfill their desire for admiration, power and other “narcissistic supplies.” At the same time, he points out, once a narcissistic person has begun to devalue the other, self-absorption and deficits in ability to experience empathy emerge. These features bear striking resemblance to the features of someone with Aspergers.

Liksom likheter:

Interesting. When I first read the above paragraph, I though Dr. Mansour was writing about severe narcissism. His description fits both narcissism and autistic spectrum disorders. Hmmm.

Dr. Mansour similarly quotes from the ICM-10 listing these features of autism

1.Self-centeredness; inappropriate to developmental level and cultural expectations

2.Poor self-awareness, poor ability to develop remorse or learn from mistakes

3.Poor empathy or appreciation of others feelings

4.Poor ability to reciprocate emotions.

5.Hostile dependency on safe relations.

6.Failure to develop emotional relationships appropriate to developmental level and social norms

7.Treating people as objects or preferring objects over them

Again, this list certainly sounds a lot like narcissism.

Hon skriver även:

Narcissism as the next-to-the-last stop on the train to the autistic spectrum disorders.

Many spouses in my couples therapy practice express relief when they hear my speculation that narcissism may be a milder version of what with increased severity would become Asperger's--and with even more self-absorption and difficulty taking in others’ perspectives would be labeled autism.

If narcissistic personality disorder tendencies stem from neuro-biological deficits and/or brain anomalies that cause difficulties with empathy, then it becomes easier to empathize with rather than become angry at an emotionally-deaf loved one.

För mig låter detta ganska troligt, om än nedslående. Om man inte kan relatera till och förstå andra blir man mer självcentrerad exempelvis. ToM gör att man förstår det sociala på ett intuitivt och djupt sätt. Om man har bristande ToM är det troligt att man inte är lika medveten om hur man uppfattas osv.

Nu tycker jag inte att vi skall nedslås av detta utan all information är intressant, och jag är mycket intresserad av vad ni andra tycker om vad ämneskunniga Heitler skriver.

Mina höga tankar om mig själv baserar jag på empiriska observationer.

@Linsen

Jag läste artikeln och fann följande passage utgöra kärnan för argumentationen.

Dr. Mansour writes, “There is now significant level of agreement that emotional processing problems like: lack of empathy, poor self-awareness, self-centredness, poor reciprocation of emotion, poor ability to maintain emotional relationships, anxiety and anger outbursts are more or less central features of autism (10, 50,51)."

Vidare relevant argument

If narcissistic personality disorder tendencies stem from neuro-biological deficits and/or brain anomalies that cause difficulties with empathy, then it becomes easier to empathize with rather than become angry at an emotionally-deaf loved one.

Slutsatsen följer därav att vår bristande empati med den brist som finns hos narcissitiska personligheter är överensstämmande både genetiskt och praktiskt hur vi agerar i olika situationer.

Det är riktigt att vi är fullständigt inkapabla till att uppleva genuin empati, d.v.s. utan stöd av intellekt resonera sig fram till vad för känsla en annan har i ett givet ögonblick; alltså automatiskt och otvunget uppleva känslor snarlika känslor som andra har i ett bestämt ögonblick är något vi inte kan. (Detta påståendet trots vederlagda bevis gick överhuvudet på flera.)

Det är så att vi kan tillnärma oss andras känslor med stöd av vårt intellekt, framförallt då genom de värderingar som finns i samhället; kan vi uppleva överensstämmande känslor med NT:s inför för vad som anses vara rätt eller fel reagera känslomässigt -- dock uttrycker vi inte alltid våra känslor -- på så sätt kan frånvaron av en adekvat reaktion inför avskyvärda händelser medföra att vi uppfattas som känslokalla inför andras lidande.

@Trådstartaren

Han använder sig av 2 exempel. I båda ex. belyses ett beteende som ofta uppvisas hos personer med lågt självförtroende hur de inte sällan försöker dölja sina låga tankar om sig själv genom överdrifter i tal om sin egen förträfflighet. Det är så att NT:s precis som oss kan lida av dåligt självförtroende och bete sig likartat.

Dock finns det en väsentlig skillnad häremellan NT:s och AS, nämligen att AS har en ytterst dålig förmåga att förstå vad som inte är socialt konventionellt. När det dåliga självförtroendet ska döljas inför andra genom överkompensation -- en försvarsmekanism -- uppdagas det löjeväckande i detta beteendet mycket sällan hos personer med AS som beter sig just så, som TS har beskrivit, kan beteendet arta sig fullkomligt ohindrat.

Slutsatsen är att vi aldrig med säkerhet kan avgöra hur en person verkligen tycker och tänker om sig själv. Men med en skarp blick kan vi observera samma fenomen hos personer med lågt självförtroende båda hos NT:s och AS och deras sätt: överkompensation genom projekioner av överdrifter i tal, för att övertyga sig själv och andra.

Pinghis Khan skrev:Mina höga tankar om mig själv baserar jag på empiriska observationer.

Just sådant beteende är evidens för lågt självförtroende.

Finns nog flera tillstånd som kan likna narcissism. Känner en autist som är extremt narcissistisk just av den anledningen att hon inte till fullo tror och känner att andra finns på det sättet hon själv finns. En annan är schizofren och kopplar allt till sig själv, har vanföreställningar som hos de flesta schizofrena gäller den egna personen. Hon sätter sig i centrum på ett extremt sätt.

Båda ser sig själv som både förmer när det går bra, och sämst av alla när det går dåligt. De tycker de förtjänar mer än andra.

Sisyfos skrev:

Pinghis Khan skrev:Mina höga tankar om mig själv baserar jag på empiriska observationer.

Just sådant beteende är evidens för lågt självförtroende.

One-liners som den här från Pinghis Khan tolkar jag som skämtsamt. Allt är inte seriöst ens på ett aspergerforum.

Micke skrev:One-liners som den här från Pinghis Khan tolkar jag som skämtsamt. Allt är inte seriöst ens på ett aspergerforum.

Så de som bara skriver one-liners här är aldrig seriösa?

nescio skrev:

Micke skrev:One-liners som den här från Pinghis Khan tolkar jag som skämtsamt. Allt är inte seriöst ens på ett aspergerforum.

Så de som bara skriver one-liners här är aldrig seriösa?

Det har ingen någonsin påstått.

@Sisyfos

Detta som du skrev fann jag intressant "Slutsatsen följer därav att vår bristande empati med den brist som finns hos narcissitiska personligheter är överensstämmande både genetiskt och praktiskt hur vi agerar i olika situationer.

Det är riktigt att vi är fullständigt inkapabla till att uppleva genuin empati, d.v.s. utan stöd av intellekt resonera sig fram till vad för känsla en annan har i ett givet ögonblick; alltså automatiskt och otvunget uppleva känslor snarlika känslor som andra har i ett bestämt ögonblick är något vi inte kan. (Detta påståendet trots vederlagda bevis gick överhuvudet på flera.)"

Det är väl vad som menas med en ömsesidig socialisering (empati)? Ett schackprogram kan vara extremt effektivt inom ramarna som det programeras för, likt vi autister kan förstå varför andra mår dålig genom att intellektuellt resonera oss fram till det. Det är som sagt den där naturliga empatiseringen som vi saknar och som gör att vi inte kan känna med andra. Visst kan vi må dåligt när andra mår dåligt (när vi förstått det), men det är ju inte vad som avses.

Heitler gör jämförelsen

NT>Narcisissm>asperger>autism är en fallande skala "Many spouses in my couples therapy practice express relief when they hear my speculation that narcissism may be a milder version of what with increased severity would become Asperger's--and with even more self-absorption and difficulty taking in others perspectives would be labeled autism.

Där narcisissten bara är "lite" självabsorberad och har "lite" svårt att ta andras perspektiv, och där grav autism räknas som det mest egoistiska/egocentriska tillståndet (med AS strax innan.)

Av vad jag har förstått så finns det forskning som säger att narcisissters hjärnor är avvikande på gruppnivå? Narcisisster kan smälta in i sociala situationer, men iom att de har nedsatt empati så hemfaller de åt egocenticitet. Om man har asperger så har man ofta inte förmågan att smälta in i det sociala och är alltid/oftast självupptagen. Detta är något jag alltid misstänkt, dvs att narcisissm inte är ett uttryck för ondska utan snarare brist. Folk har lättare att ha överseende med gravt handikappade personer som bara har sig själv för ögonen, istället för en charmig person som ibland bara ser sig själv. En gravt empatiskt nedsatt person (autism/asperger) har svårare för att dupera sin omgivning, något som jag tror folk ogillar mer (att bli lurade). Därför kanske allmänhetens bild av autism är bättre än av narcisissm. Även om autister är mer empatinedsatta och mer egoistiska.

Listat i ICM-10 "2.Poor self-awareness, poor ability to develop remorse or learn from mistakes"

Detta är ett typiskt drag för narcisissten, men jag har träffat en narcisisst som ibland visade just ånger. Och det torde även vara en fallande skala där. Där narcisissten har lite svårt med ånger och skuldkänslor och där autisten åas har mycket svårigheter med detta. Men iom att autisten ofta har ett så tydligt hjälpbehov så har man överseende med detta.

Människan är ett oerhört avancerat och socialt djur. Kanske det djur som har de mest komplexa sociala koderna. Det är inte mycket "fel" som behövs för att man inte skall nå upp till denna höga standard. Men de blir mycket tydligt när så sker. Man skulle kunna jämföra det med en oerhört avancerad robot (autist) som kan utföra allt som människorna kan, men att roboten inte förstår vitsen med delad glädje, småprat, att bekräfta varandra osv. Det är så oerhört lite som skiljer men så tydligt för framförallt människorna att det finns en klar skillnad.

Tänk att en mindre empatisk nedsättning i princip berövar folk det som ibland betecknas som att vara mänsklig.



Moderator atoms - markerade citatet på ett korrekt sätt.

@Leibniz jag brukade också resonera precis så. Därefter föll jag ned med näsan i etikböcker. Vi med AS kan endast må dåligt när vi associeras med ett negativt karaktärsdrag. Bättre är att associera sig själv med positiva karaktärsdrag. Vad jag har för funderingar om mig själv påverkar ingen annan än mig. Andra påverkas endast när jag agerar med dem, och om jag vanemässigt beter mig och agerar som en person med goda karaktärsdrag borde det vara mer gynnsamt för mig på längre sikt; det är just vad narcisisten gör, han agerar som en person med goda karaktärsdrag och tror det bästa om sig själv.

Empati är förmågan att känslomässigt koppla upp sig mot en annan. Känslorna finns där oavsett hur de sammankopplas med en annan. T.ex. har en hund känslor som inte direkt beror på våra känslor, om hunden är tillfredställd kan det kvitta om vi gråter. Visst finns det undantag, men låt oss anta vi har med en orm att göra. Då finns det färre undantag.

Vad är en känsla egentligen? Är en känsla bättre än en annan om den kan preciseras och uppstå till följd av viss stimuli? Etik sätter inte känslor i fokus, oftast handlar det om förnuftet, för att avgöra vad som är det rätta. Biologiskt sett är en känsla resultat av såväl kognitiv som sinnelig stimuli; självständigt från andra men under påverkan av andra -- dock är våra känslor intet omedelbart under påverkan av andra hos oss, fast vi kan lära oss att känna rätt genom vanemässiga tankemönster för olika situationer.

Jag försöker omprogrammera mitt känsloregister eftersom det hade underlättat och varit mer praktiskt. Dessutom är jag deprimerad.

Det hela kokar ner till avsikt och oförmåga. Fast narcisister bedöms göra det avsiktligen, men i teorin är det kanske inte så enkelt att påstå detta om dem.

triggerhappyD skrev:Det är inte ett krig mot individen som så, utan mot hela det autistiska släktet.
Slutmålet är att vi ska utrotas. Då är det viktigt att vi själva samt alla andra inser vilken belastning vi är

Ena sidan så har jag inga problem med att autism utrotas.

Dock åt andra sidan kan ett sådant puristiskt-tankesätt handikappa mänskligheten om man tänker att större tänkare genom historien har haft ett autism liknande tillstånd.

JätteUtter skrev:Ena sidan så har jag inga problem med att autism utrotas.

Dock åt andra sidan kan ett sådant puristiskt-tankesätt handikappa mänskligheten om man tänker att större tänkare genom historien har haft ett autism liknande tillstånd.

Att någon bidrar med nytta på ett intellektuellt plan har alltid motiverat att barmhärtighet trots eventuella brister. För att någon ska anses befinna sig på en godtagbar intellektuell nivå förutsätts att förståelse för sakliga argument och inte endast påstående som består av idel "känns", "verkar" som si och så.

Dock har det oftast uppstått interna konflikter olika grupperingar emellan som varit likartade, där det helt enkelt varit en konflikt om bätte rätt för de gemensamma intressena.

Det är alltid viktigt att se till konflikten först. Vad är pudelns kärna.

Eftersom det här är en trolltråd föreslår jag att den låses.

KrigarSjäl skrev:Eftersom det här är en trolltråd föreslår jag att den låses.

Moderator:
Även om den är startad av ett troll med avsikten att provocera, så blir inte hela tråden en trolltråd för det. Många andra har ju skrivit intressanta och seriösa inlägg. Ämnet i sig är inte ointressant.

Pikachu skrev:---klipp--- Han var heller ingen akademisk stjärna (medelgoda betyg) men när man pratade om saker och han inte höll med så berodde det på att man var "mindre begåvad" och "få som rörde sig i de intellektuella sfärerna som han". När han kom in i ett rum så hade han den där auran runt sig som betecknar människor som vet att de är "bättre".
---klipp---

Det är inte ovanligt att personer med hög IQ har det svårt i skolan eftersom det helt enkelt blir så tråkigt att studera i samma takt som normalbegåvade. Jag säger inte att det är så i detta fall jag vill bara påpeka att det är möjligt

Pikachu skrev:Kort sagt vad är det med oss aspergare som gör att vi tror att vi kan springa emot en noshörning och vinna?

I det lilla universumet en del av oss lever i så är de lätt att få en snedvriden uppfattning. När man blir äldre upptäcker man att universumet är oändligt.

Klipper in en relevant text från ledande forskaren Tony Attwood.


"Compensatory and Adjustment Strategies to being Different.

The author has identified four compensatory or adjustment strategies developed by young children with Asperger’s syndrome to the realisation that they are different from other children. The strategy used will depend on the child’s personality, experiences and circumstances. Those children who tend to internalise thoughts and feelings may develop signs of self-blame and depression, or alternatively use imagination and a fantasy life to create another world in which they are more successful. Those children who tend to externalise thoughts and feelings can either become arrogant and blame others for their difficulties, or view others not as the cause but the solution to their problems. Thus some psychological reactions can be constructive while others can lead to significant psychological problems. These are the four reactions that have been observed by the author.


A Reactive Depression

Social ability and friendship skills are highly valued by peers and adults and not being successful in these areas can lead some children with Asperger’s syndrome to internalise their thoughts and feelings by being overly apologetic, self-critical and increasingly socially withdrawn. The child, sometimes as young as six or seven years old, may develop a clinical depression as result of insight into being different and perceiving him- or herself as socially defective. Intellectually, the child has the ability to recognise his or her social isolation, but lacks social skills in comparison to intellectual and age peers, and does not know intuitively what to do to achieve social success. Brave attempts by the child to improve social integration with other children may be ridiculed and the child deliberately shunned. Teachers and parents may not be providing the necessary level of guidance and especially encouragement. The child desperately wants to be included and to have friends but does not know what to do.

There can be increased social withdrawal due to a lack of social competence that decreases the opportunities to develop social maturity and ability. The depression can also affect motivation and energy for other previously enjoyable activities in the classroom and at home. There can be changes in sleep patterns and appetite, and a negative attitude that pervades all aspects of life and, in extreme cases, talk of suicide, or impulsive or planned suicide attempts.

Escape into Imagination

A more constructive internalisation of thoughts and feelings of being socially defective can be to escape into imagination. These children develop vivid and complex imaginary worlds, sometimes with make-believe friends. In their imaginary worlds with imaginary people, these children are successful, socially and academically. Searching for an alternative world can lead some children to develop an interest in another country, culture, period of history or the world of animals, as described in the following passage by an adult with Asperger’s syndrome.

When I was about seven, I probably saw something in a book, which fascinated me and still does. Because it was like nothing I had ever seen before and totally unrelated and far removed from our world and our culture. That was Scandinavia and it’s people. Because of it’s foreignness it was totally alien and opposite to any one and any thing known to me. That was my escape, a dream world where nothing would remind me of daily life and all it had to throw at me. The people from this wonderful place look totally unlike any people in the “real world”. Looking at these faces, I could not be reminded of anyone who might have humiliated, frightened or rebuked me. The bottom line is I was turning my back on real life and it’s ability to hurt, and escaping.

The interest in other cultures and worlds can explain the development of a special interest in geography, astronomy and science fiction, where a place or planet may be ‘discovered’, a place where the knowledge and abilities of the child with Asperger’s syndrome are recognised and valued. Sometimes the degree of imaginative thought can lead to an interest in fiction, both as a reader and author. Some children, especially girls, with Asperger’s syndrome can develop the ability to use imaginary friends, characters and worlds to write quite remarkable fiction. This could lead to success as an author of fiction, or as a travel journalist.

The escape into imagination can be a psychologically constructive adaptation, but there are risks of other people misinterpreting the child’s intentions or state of mind. Hans Asperger wrote, with regard to one of the four children who became the basis of his thesis on autistic personality disorder, that:

He was said to be an inveterate ‘liar’. He did not lie in order to get out of something that he had done – this was certainly not his problem, as he always told the truth very brazenly – but he told long, fantastic stories, his confabulations becoming ever more strange and incoherent. He liked to tell fantastic stories, in which he always appearedas the hero. He would tell his mother how he was praised by the teacher in front of the class, and other similar tales. (Asperger 1944, p.51).

Under conditions of extreme stress the propensity to escape into an imaginary world can lead to an internal fantasy becoming a ‘reality’ for the person with Asperger’s syndrome. The person may be considered as developing delusions and being out of touch with reality. This may result in a referral for a diagnostic assessment for schizophrenia, as occurred in the biography of Ben by Barbara LaSalle (2003).

Denial and Arrogance

An alternative to internalising negative thoughts and feelings is to externalise the cause and solution to feeling different. The child can develop a form of overcompensation for feeling defective in social situations by denying that there is any problem, and by developing a sense of arrogance such that the ‘fault’ or problem is in other people. The child or adult goes into what the author describes as ‘God Mode’, an omnipotent person who never makes a mistake, cannot be wrong and whose intelligence must be worshipped. Such children can deny that they have any difficulties making friends, or reading social situations or someone’s thoughts and intentions. They consider they do not need any special programs or to be treated differently from other children. They vehemently do not want to be referred to a psychologist or psychiatrist, and are convinced that they are not mad or stupid.

Nevertheless, the child does know, but will not publicly acknowledge, that he or she has limited social competence and is desperate to conceal any difficulties in order not to appear stupid. One strategy is to develop an attitude of denial and arrogance that can be of great concern to parents, teachers and psychologists. A lack of ability in social play with peers and in interactions with adults can result in the development of behaviours to achieve dominance and control in a social context; these include the use of intimidation, and an arrogant and inflexible attitude. Other children and parents are likely to capitulate to avoid yet another confrontation. The child can become ‘intoxicated’ by such power and dominance, which may lead to conduct problems.

When such children are confused as to the intentions of others or what to do in a social situation, or have made a conspicuous error, the resulting ‘negative’ emotion can lead to the misperception that the other person’s actions were deliberately malicious. The response is to inflict equal discomfort, sometimes by physical retaliation: ‘He hurt my feelings so I will hurt him’. Such children and some adults may ruminate for many years over past slights and injustices and seek resolution and revenge (Tantam 2000).

The compensatory mechanism of arrogance can also affect other aspects of social interaction. The child may have difficulty admitting being wrong and be notorious for arguing. Hans Asperger advised that:

There is a great danger of getting involved in endless arguments with these children, be it in order to prove that they are wrong or to bring them towards some insight. This is especially true for parents, who frequently find themselves trapped in endless discussion. (Asperger 1944, p.48).

There can be a remarkably accurate recall of what was said or done to prove a point, and no concession or acceptance of a compromise or a different perspective. Parents may consider that this characteristic could lead to a successful career as a defence lawyer in an adversarial court. Certainly the child has had a great deal of practice arguing his or her point.

Imitation

An intelligent and constructive compensatory mechanism is to observe and absorb the persona of those who are socially successful. Such children initially remain on the periphery of social play, watching and noting what to do. They may then re-enact the activities that they have observed in their own solitary play, using dolls, figures or imaginary friends at home. They are rehearsing, practising the script and their role, to achieve fluency and confidence before attempting to be included in real social situations. Some children can be remarkably astute in their observation abilities, copying gestures, tone of voice and mannerisms; they are developing the ability to be a natural actor. For example, in her autobiography, Liane Holliday Willey (1999) describes her technique.

I could take part in the world as an observer. I was an avid observer. I was enthralled with the nuances of people’s actions. In fact, I often found it desirable to become the other person. Not that I consciously set out to do that, rather it came as something I simply did. As if I had no choice in the matter. My mother tells me I was very good at capturing the essence and persona of people. (p.22)

Becoming an expert mimic can have other advantages. The child may become popular for imitating the voice and persona of a teacher or character from television. The adolescent with Asperger’s syndrome may apply knowledge acquired in drama classes to every day situations, determining who would be successful in this situation and adopting the persona of that person. The child or adult may remember the words and body postures of someone in a similar situation in real life or in a television program or film. The person then re-enacts the scene using ‘borrowed’ dialogue and body language. There is a veneer of social success but on closer examination, the apparent social competence is not spontaneous or original but artificial and contrived. However, practice and success may improve the person’s acting abilities such that acting becomes a possible career option.

There are two possible disadvantages. The first is observing and imitating popular but notorious models, for example, the school ‘bad guys’. This group may accept the adolescent with Asperger’s syndrome, who wears the group’s ‘uniform’, speaks their language and knows their gestures and moral code; but this in turn may alienate the adolescent from more appropriate models. The group will probably recognise that the person with Asperger’s syndrome is a fake, or ‘try hard’, who is probably not aware that he or she is being covertly ridiculed and ‘set up’. The other disadvantage is that some psychologists and psychiatrists may consider that the person has signs of multiple personality disorder, and fail to recognise that this is a constructive adaptation to having Asperger’s syndrome."