Jag hade i vart fall inte velat diagnostiseras med kylskåpsmamma.

Kollar man i Frankrike tror de fortfarande de kan bota autistiska barn med Freud. Man blir sjuk av tanken. Dessutom tror de inte på ADHD där. Vill man se hur Sverige såg ut kan man kolla på Frankrike nu.

Hade det funnes en vettig NPF-diagnos när jag var barn hade det kanske varit bra att ha, men samtidigt tror jag att mina föräldrar som då var rädda människor, skulle göra allt för att stryka diagnosen eller se till att jag inte blev undersökt.

Jag hade inte krävt så mycket anpassning i skolan. Det hade varit trevligt att få köra lugn och oombytt gympa och jobba lugnt med koordination istf springa omkring eller tävla, det var bara avskräckande och jag blev inte bättre av det. Sedan hade jag behövt, särskilt på högstadiet, ett rastrum där bara lugna NPF-are och socialfobiker fick vara så man slapp bli slagen och retad. Sedan hade jag hellre getts lite spännande hemuppsatsuppgifter istället för bara vanliga prov eftersom jag kände förnedring inför prov för alla skulle vara lika. Hemuppgifter, då skulle man kunnat stila lite med vad man själv hittat i faktaväg och vad man dragit för slutsatser.

De ämnen jag inte hade direkta problem med var språk. Jag saknade fokus men kunde lystra till just när kritisk information gavs, därför behövde jag knappt plugga språk.

Mina svåraste ämnen var att sitta och läsa faktaspäckade böcker, mest historia men även annat, där de mölat in stora fakta i var mening. Jag klarade inte av sådana böcker. Det blev för mycket fakta och även om jag försökte hålla koncentrationen så slutade det med att jag läste orden men inte förstod något alls.

Jag hade inte velat bli medicinerad i skolan. En sak som verkligen hade hjälpt mig skulle varit kortare dagar och börja lite senare. Det kanske hade varit svårt att passa ihop med schemat, men hade nog mått bättre av att få läsa igen en lektion på en långrast istället för att gå upp med denna sömnbrist varje dag.

Sedan så var en av favoriterna att få tala efter lektionen med läraren och ställa relevanta men kanske lite för svåra frågor för klassen. Glad att de flesta lärare tyckte om att man gjorde det och inte kände sig störda. Jag hade gärna haft mer stöd i det positiva jag kunde och var intresserad av, för min skoltrötthet gick mycket ut på att jag inte förbättrade mina resultat i ämnen jag gillade, det fanns inte tid och kraft till det, och bara sitta och nöta det man hatar är destruktivt. Någon slags mentor hade varit coolt. Så att man inte blev bara freaken som skulle sitta i eget rastrum, utan den som gjorde arbeten utanför läroplanen av eget intresse med så man fick lite ut av att man var smart.

Mats skrev:

slackern skrev:@Mats här använder jag samma källa som du för att visa det svart på vitt.

It took until 1980 for the DSM-III to differentiate autism from childhood schizophrenia. In 1987, the DSM-III-R provided a checklist for diagnosing autism.

https://en.wikipedia.org/wiki/Autism

I den länken skiljer man på Asperger syndrome och autism.

Of the five PDD forms, Asperger syndrome is closest to autism in signs and likely causes

Så referensen till childhood schizophrenia handlar med största sannolikhet om Kanners syndrom.

Men mats AS är ju en form utav autism och nu när ICD 11 har kommit ut så har ju AS ersatts utav autism, så med andra ord kommer AS att bli en förlegad term precis som autistisk psykopati.


Dessutom så bevisar det precis som jag har påstått hela tiden att innan 1980 så hette diagnosen childhood schizophrenia.

kiddie skrev:Hade det funnes en vettig NPF-diagnos när jag var barn hade det kanske varit bra att ha, men samtidigt tror jag att mina föräldrar som då var rädda människor, skulle göra allt för att stryka diagnosen eller se till att jag inte blev undersökt.

Exakt tror jag också att det var, för dom växte upp som var det ju lobotomi, tvångssterilisering och gigantiska mentalsjukhus som gällde.

slackern skrev:

kiddie skrev:Hade det funnes en vettig NPF-diagnos när jag var barn hade det kanske varit bra att ha, men samtidigt tror jag att mina föräldrar som då var rädda människor, skulle göra allt för att stryka diagnosen eller se till att jag inte blev undersökt.

Exakt tror jag också att det var, för dom växte upp som var det ju lobotomi, tvångssterilisering och gigantiska mentalsjukhus som gällde.

Personligen hade jag föräldrar som tog mig till läkaren med just uppenbara autistiska drag. Problemet var att jag pratade och hade dessutom börjat med det tidigt varvid läkare konstaterade att jag var normal. "Alla barn kan ha perioder då de äter dåligt, sover dåligt, zonar ut, är extra petiga yada yada". Har vänner som haft liknande erfarenheter.
En av dem kunde exempelvis sitta i ett par timmar och bara stirra på legobiten han höll i. Föräldrarna blev oroliga så iväg till läkare som konstaterade att han var kommunikativ och därför normal (vilket visade sig, som vuxen, vara ADD och atypisk autism). Vad som faktiskt föregick var att han plockade upp legobiten och började fundera på vad han skulle bygga vilket ledde till att han byggde en massa konstruktioner i huvudet men kom inte igång med det fysiska byggandet.

Ja, det var de allra störigaste människorna som blev "vårdade", eller de som passade in minst. Hade en äldre bekant som blivit tvångssteriliserad pga "fattigdom och lösaktighet", alltså hon hade ETT barn. Samtidigt som en äldre släkting till mig när jag var barn kastades in på ett stort, riktigt hemskt mentalsjukhus och sedan fick man inte tala om honom mer.

Det var inte länge sedan de kämpade med grav mental sjukdom, först på 50-talet kom de mentalsjukhus vi kan lite förstå oss på, där man använde mediciner. Man börjar ju i den värsta änden eller hur? Man börjar inte med en kiddie som har lite sociala problem i skolan. Sådant fick vänta.

Historien om psykiatri är kort. Vi får inte glömma det. Det går inte att kräva att det skulle finnas diagnoser för alla "småsaker" medan de fortfarande kämpade med hur man skulle behandla kroniskt schizofrena eller extremt manodepressiva och autistiska barn som inte ens anknöt eller skaffade mer än ett par ord i språket (och blev satta på institution tillsammans med utvecklingsstörda). Det var en grym tid då man helst skulle överge varje barn som inte var perfekt.

Då ska man nog vara lite glad att många av oss ansågs perfekta. Man fick växa upp med föräldrar och inte på ett hem med en massa stök. Det var inte idealiskt men nog det bättre alternativet.

Även när det började komma mediciner för psykoser, manodepp, och depression var det inte helt enkelt. Det var tuffa mediciner med många biverkningar. Man kände nog att det blev enklare för samhället att dessa individer kunde uppföra sig bättre, men det var nog inte roligt att vara allvarligt psyksjuk, ja det är det väl inte nu heller men nuförtiden slipper vi hibernalpromenader och insulinbehandling.

Saker och ting måste komma i rätt ordning, dvs de största problemen först.

Sedan funkade ju min familj ganska bra med två aspiga ungar. Vi var självständiga så föräldrarna kunde jobba utan att behöva hasta hem (blev "nyckelbarn" vid 8 års ålder), vi gick igenom en atypisk pubertet där vi inte var ute och festade och raggade på folk, vi var mycket hellre hemma och läste böcker och kollade på film. Vi var laglydiga och krävde inte modekläder. När vi barn inte orkade med mors trista hatlagning (måste kalla den det eftersom hon inte gillade att laga mat), tog jag och min bror över detta.

Även om det var atypiskt så funkade det ju.

Problemen var mer med de utagerande barnen och vad man skulle göra med dem. Jag hade oxo meltdowns som barn men de gick över och jag var inte våldsam mot mig eller andra. Funktionen stod i centrum, så hur man egentligen mådde spelade mindre roll, man hade inte kommit dit än, utan man försökte ha en fungerande familj. Då var det de våldsamma, högljudda, utagerande och rymningsbenägna barnen som det blev lite fokus på. Och det enda de kunde utredas för var barnschizofreni som autism kallades. Jag vet inte hur denna behandlades, och vet inte om jag vill veta detta.

Hade en kompis som barn som växte upp med tre olika NPF, men hon hade stöttande föräldrar så hon fungerade mycket bra på hemmaplan. Det hade nog sett annorlunda ut om föräldrarna var struliga.

Så, för att avsluta, gränserna vad som var normalt var mycket vidare än idag. Det var inte samma arbetslöshet, man behövde folk även de som inte var riktigt normala, i jobb. Det fanns inte lika mycket maskiner så det fanns enklare jobb. Som när min far växte upp. Man kunde bara gå och ta ett jobb, fick ett samma dag man sökte.

Arbete och skola har blivit mer komplicerat, då ska man inte bara passa arbetsuppgiften vilket kan vara för stressigt för oss, men samtidigt så fanns inte fokus på att arbete skulle ha korrekt utförda fikapauser. Man fick äta sin matlåda under tystnad.

Även om vi skulle kunnat bli utbrända under de förhållandena så var det ju så att andra inte heller höll en hel karriär, det var vansinnigt många utslitningar och arbetsskador. Vid 60 ansågs man gammal. NT som NPF.

Då ansågs barn vara barn när de gjorde dumma saker, man kanske fick lite smisk, nu letar de ju med ficklampa efter NPF känns det som!

Risken blir att alla med olika grader autism får samma rättigheter eftersom LSS grundar sig på en allvarligare form av autism än vad vi ofta ser nu. Det är därför de med ADHD inte får samma stöd, det är bara en historisk grej. Det behövs vare sig en jultomte som ger allt, än en sur LSS-tant som säger nej till allt.

Nu skulle det vara intressant att veta vad en ickevuxen aspergare får för stöd. Jag har inte så bra koll på det.

Mina föräldrar var socialfobiker som gjorde allt för att passa in. De hade redan haft ett trauma med en äldre släkting på mentalsjukhus. Visst var det mer tabu med mental ohälsa då, men samtidigt var nog mina föräldrar mer rädda än allmänheten. Dessutom hade de som arbetarklass noll erfarenhet av autism, de visste inte vad det var.

Dock hade de tur, min far kände en sjukgymnast som fick träffa min bror inofficiellt när brodern var liten. Kunde konstatera att han hade mycket dyspraxi. Han var just och satte ihop ett träningsprogram som mina föräldrar körde ett tag med mig bror. De gav nog upp det i förtid men bra att han ens fick utsättas för det för han behövde det.

kiddie skrev:Nu skulle det vara intressant att veta vad en ickevuxen aspergare får för stöd. Jag har inte så bra koll på det.

Föräldrarna kan söka vårdbidrag så de kan jobba lite mindre. Finns läger att åka på, samtalsgrupper på barnhab. Anpassningar i skolan, tex längre tid vid prov, slippa skriva om man blir väldigt trött av det, "önskemat" om man har svårt för viss mat, resursperson om man har väldigt svårt att klara skolan. Jag har hört att föräldrarna kan få avlastning också, t ex på helger, genom kontaktfamilj eller korttids. Och så planeringsappar, m fl kognitiva hjälpmedel. Beror såklart på behoven.

tahlia skrev:

slackern skrev:

kiddie skrev:Hade det funnes en vettig NPF-diagnos när jag var barn hade det kanske varit bra att ha, men samtidigt tror jag att mina föräldrar som då var rädda människor, skulle göra allt för att stryka diagnosen eller se till att jag inte blev undersökt.

Exakt tror jag också att det var, för dom växte upp som var det ju lobotomi, tvångssterilisering och gigantiska mentalsjukhus som gällde.

Personligen hade jag föräldrar som tog mig till läkaren med just uppenbara autistiska drag. Problemet var att jag pratade och hade dessutom börjat med det tidigt varvid läkare konstaterade att jag var normal. "Alla barn kan ha perioder då de äter dåligt, sover dåligt, zonar ut, är extra petiga yada yada". Har vänner som haft liknande erfarenheter.
En av dem kunde exempelvis sitta i ett par timmar och bara stirra på legobiten han höll i. Föräldrarna blev oroliga så iväg till läkare som konstaterade att han var kommunikativ och därför normal (vilket visade sig, som vuxen, vara ADD och atypisk autism). Vad som faktiskt föregick var att han plockade upp legobiten och började fundera på vad han skulle bygga vilket ledde till att han byggde en massa konstruktioner i huvudet men kom inte igång med det fysiska byggandet.

Vilka vettiga föräldrar du hade som sökte hjälp. Min egen erfarenhet är att jag fick göra en massa psykologtester som barn där dom konstaterade ordblindhet och koncentrationssvårigheter men jag vet att mina föräldrar var tvärrt emot det och dom sparade inga som helst papper som hade kunnat ha hjälpt mig senare i livet.

slackern skrev: Min egen erfarenhet är att jag fick göra en massa psykologtester som barn där dom konstaterade ordblindhet och koncentrationssvårigheter men jag vet att mina föräldrar var tvärrt emot det och dom sparade inga som helst papper som hade kunnat ha hjälpt mig senare i livet.

Sånt där måste ju finnas sparat i din journal hos BUP, skolhälsovården eller var du nu gjorde testerna.

slackern skrev:Men mats AS är ju en form utav autism och nu när ICD 11 har kommit ut så har ju AS ersatts utav autism, så med andra ord kommer AS att bli en förlegad term precis som autistisk psykopati.


Dessutom så bevisar det precis som jag har påstått hela tiden att innan 1980 så hette diagnosen childhood schizophrenia.

Den nya autismdiagnosen har ju skrivits så att man kan passa in om man är rätt mild aspergers eller rätt svår autist, orden har anpassats så och så finns det grader också man kan se hur grav man är.

Den gamla autismdiagnosen passade inte aspergare in i. Inte heller i barndomsschizofreni.

Känns spontant som DSM IV kan klämma in en aspergare, men 1994 hade redan aspergers syndrom kommit med. Tidigare DSM kan inte jag klämma mig in i iallafall.

http://www.unstrange.com/dsm1.html

Vildsvin skrev:

slackern skrev: Min egen erfarenhet är att jag fick göra en massa psykologtester som barn där dom konstaterade ordblindhet och koncentrationssvårigheter men jag vet att mina föräldrar var tvärrt emot det och dom sparade inga som helst papper som hade kunnat ha hjälpt mig senare i livet.

Sånt där måste ju finnas sparat i din journal hos BUP, skolhälsovården eller var du nu gjorde testerna.

Jo psykologen som gjorde min ADHD utredningen hittade dom i kommunens arkiv, för jag hade ett vagt minne att jag hade gjort dom där testerna tidigare med klossarna.

kiddie skrev: Sedan hade jag hellre getts lite spännande hemuppsatsuppgifter istället för bara vanliga prov eftersom jag kände förnedring inför prov för alla skulle vara lika. Hemuppgifter, då skulle man kunnat stila lite med vad man själv hittat i faktaväg och vad man dragit för slutsatser.

De ämnen jag inte hade direkta problem med var språk. Jag saknade fokus men kunde lystra till just när kritisk information gavs, därför behövde jag knappt plugga språk.

...

Sedan så var en av favoriterna att få tala efter lektionen med läraren och ställa relevanta men kanske lite för svåra frågor för klassen. Glad att de flesta lärare tyckte om att man gjorde det och inte kände sig störda. Jag hade gärna haft mer stöd i det positiva jag kunde och var intresserad av, för min skoltrötthet gick mycket ut på att jag inte förbättrade mina resultat i ämnen jag gillade, det fanns inte tid och kraft till det, och bara sitta och nöta det man hatar är destruktivt. Någon slags mentor hade varit coolt. Så att man inte blev bara freaken som skulle sitta i eget rastrum, utan den som gjorde arbeten utanför läroplanen av eget intresse med så man fick lite ut av att man var smart.

Hade kunnat skriva ovanstående när jag var yngre. Men med erfarenheten har jag blivit pessimistisk. Frånsett att läsa, skriva och räkna handlar skolan i stort sett om att filtrera bort verbalt lågpresterande elever från arbetslivet. Klart att det finns yrkesprogram på gymnasiet, men de innehåller också mycket mer än vad som krävs på jobbet. Eleverna som inte fixar detta slås ut.

Visst gillade jag också att stila i hemuppgifter, men det är väldigt lätt för verbalt begåvade elever att skriva ett skolarbete där de genom att att svänga sig med facktermer maskerar att de inte kan väldigt grundläggande saker. Man kan helt enkelt glida igenom grundskolan, gymnasiet och högskolan och det är först när man börjar jobba som det tar stopp.


Vet inte om någon av dem som skrev arbetena jag reagerat på hade en formell diagnos, men jag märkte när jag pratade med dem att hissen inte gick ända upp. En kille på högskolan trodde att eftersom Yong är ett kinesiskt namn så var Carl Gustav Jung kines. En annan som bott hela sitt liv i Göteborg, och haft MVG i alla ämnen på gymnasiet visste inte vem Kurt Olsson var, och inte heller vad vissa fula ord betydde.

Så klart att inget av detta är livsviktig kunskap, men har man missat detta är det nog mycket annat man missat också, och det gör livet mycket svårare. Han med toppbetyg blev läkare, men några år senare slog han ner sin styvdotter på ICA inför massa folk.

Jag gillade också att ställa svåra frågor till lärarna, och tror att många lärare uppskattar det. Men med tiden har jag förstått att resten av klassen inte gör det. Ett klassiskt exempel på en "smart" fråga som egentligen är ganska korkad har nämnts flera gånger på detta forum, NT säger "Jag hör klappret av hovar, det måste vara hästar." och NPF-aren frågar "Varför inte zebror?"

En hel del lärare, föreläsare mm ser den typen av frågor som ett uttryck för kreativitet och begåvning, men ute i verkliga livet är det ett tecken på en defekt. Man kan inte fungera i vardagen eller på ett arbete om man inte kan bedöma vad som är rimligt eller inte.

Nu menade jag ju detta som ett sätt att utvecklas. Inte som du tror, att lura sig till bra betyg. Man utvecklas inte så bra som aspergare om man blir mobbad på rasterna, om man inte får sova ordentligt och om man måste bygga all sin "kunskap" på innantillärande istf förståelse.

I det systemet vi hade där alla var lika, gled jag igenom med bra betyg och mest slösade tid. T o m i ämnen där jag saknade förståelse. Men om du tycker detta var bättre, fine lixom.

kiddie skrev:Nu menade jag ju detta som ett sätt att utvecklas. Inte som du tror, att lura sig till bra betyg. Man utvecklas inte så bra som aspergare om man blir mobbad på rasterna, om man inte får sova ordentligt och om man måste bygga all sin "kunskap" på innantillärande istf förståelse.

I det systemet vi hade där alla var lika, gled jag igenom med bra betyg och mest slösade tid. T o m i ämnen där jag saknade förståelse. Men om du tycker detta var bättre, fine lixom.

Jo, jag förstod att du menade att det var ett sätt att utvecklas. Tänkte som sagt i de banorna när jag var yngre. Men sen när jag långt senare läst mina gamla skolarbeten har jag förstått att det var mycket "crazy facts" jag samlade på mig. Det hade behövts att lärarna kollade upp att jag lärde mig det nödvändiga och inte att de var nöjda med att jag var bra på att "flumma ut".

Sen varför vill man lura till sig bra betyg? Ja, jag fick ju ingen diagnos förrän i vuxen ålder så jag ville väl intala mig själv att det inte var något fel på mig. I tonåren tyckte jag det var mina föräldrars fel att jag var konstig och det var många år senare jag förstod att de inte visste bättre eftersom de uppenbarligen själva borde ha diagnoser.

kiddie skrev:innantillärande

Menar du "lära sig utantill"? Eller är detta ett uttryck jag inte känner till?

nallen skrev:

kiddie skrev:innantillärande

Menar du "lära sig utantill"? Eller är detta ett uttryck jag inte känner till?

Innantill och utantill har börjat användas som synonymer. Har faktiskt inte tänkt på att innantill egentligen betyder något annat. Egentligen menar jag nog inte heller utantill för det finns positiva saker med att kunna vissa saker utantill. Vad jag menar är ett inlärande som bara handlar om fakta och inte om förståelse och samband.

Vildsvin skrev:Det hade behövts att lärarna kollade upp att jag lärde mig det nödvändiga och inte att de var nöjda med att jag var bra på att "flumma ut".

Sen varför vill man lura till sig bra betyg? Ja, jag fick ju ingen diagnos förrän i vuxen ålder så jag ville väl intala mig själv att det inte var något fel på mig.

Jag känner att jag fick bra betyg av fel orsaker. Man ska inte kunna sitta och vara mentalt närvarande bara då och då, och ändå få bra betyg, då är det nåt vaj med undervisningen. Jag hade hellre utvecklats i min studieförmåga istället för vad jag gjorde, la så lite energi som möjligt på att studera. En anledning till denna lättja var säkert att skolan inte passade mig, ett exempel är att det är självklart för en NT att ha 5-6 ämnen per dag medan som aspergare kan man känna det väldigt hoppigt. Jag har svårt att förstå varför det skulle vara negativt att hitta sitt sätt till maximal inlärningsförmåga.

Jag tycker fortfarande inte att det är något fel på mig. Jag tror på neurodiversitet och att det behövs folk som är olika varandra.

Jag brydde mig egentligen inte om att få bra betyg. Jag såg dem inte som ett bevis på att jag uppnått något. Jag tyckte mest att jag slösade bort min tid med att sitta i skolbänken i en stökig högstadieklass. Förstår fortfarande inte varför jag skulle utsättas för det.

Jag är precis tvärtom språkligt. I skolan hade jag nästan alltid, förutom vid fritt skrivande av påhittade historier, problem med att få tillräckligt många ord. Jag uttryckte mig för kortfattat, fick in för mycket fakta i en enda mening och hade inte talangen att skapa en massa stickspår. Det är något jag lärt mig efter skoltiden.

@kiddie: OK, då förstår jag nog. Varken att läsa innantill eller att ha lärt sig något utantill betyder att man faktiskt förstått det aktuella ämnet.

Personligen upplevde jag skolan som ojämn. Hela lågstadiet och det mesta av mellanstadiet var toktråkiga. I lågstadiet satt jag och skulle traggla alfabetet, läsa "mor ror" och "far är rar" trots att jag hade börjat läsa två år innan jag började skolan. Skulle dessutom traggla med ett plus ett och två plus två trots att jag redan hade koll på subtraktion och addition till och med tiotal. Man gjorde klart uppgiften på fem minuter och fick sitta och stirra i taket eller skriva skrivstil resten av förmiddagen.

Mellanstadiet var lite bättre då det fanns möjlighet att faktiskt lära sig nåt, även om det var tråkig geografi t.ex. Språkligt var det hopplöst segdraget.

Högstadiet med inslag av historia och religion samt teknik, kemi, fysik och biologi var klart mer underhållande. Äntligen kände jag mig som om det fanns en poäng med att vara på skolan öht.

Mina betyg låg högt men det innebar inte att jag var bra i alla ämnen där jag hade höga betyg. Vad jag hade var ett jäkla bra minne, framförallt när det gällde sådant jag bara behövde mata in för ett par dagar framåt. Läste jag på inför provet kvällen eller morgonen innan så var det inga som helst problem. Hade någon gett mig samma prov en vecka senare hade jag inte haft många rätt - då var det mesta glömt. Man la väldigt mycket vikt vid provresultat då och knappt något på vad man presterade på själva lektionerna. Det som hade kunnat sabba allt var nationella prov men eftersom svenska, engelska och matte var mina starkaste ämnen oavsett (matten fram till typ nian) så gled jag fram ändå.

Lågstadiet kände jag inte ställde krav alls, det var jättetråkigt i första klass att skriva samma bokstav på en linje om och om igen. Höjdpunkten var när fröken kom och ringade in den bokstav som var finast.

Svenska var OK för vi hade valfria extrauppgifter om vi var klara i förtid. Det gillade jag skarpt. Kunde läsa och skriva innan skolan och läste bättre än de flesta, dock förstod jag inte varför det klagades på att jag läste mekaniskt. Det var tyvärr ingen utmaning med alla korta meningar utan betydelse. Man blev knäpp av leda.

Vi hade enbart halvdagar i första klass och en dag i veckan hade vi en konstlärare. Det var det roligaste. Hon inspirerade verkligen och i efterhand är det lite overkligt att en femtedel av vår undervisning var bild.

Andra och tredje klass var lurig bara med matten eftersom jag inte har förmåga till huvudräkning och det visade sig redan då. Fröken trodde det berodde på osäkerhet att jag inte kunde svara på huvudräkningsfrågor då matte på pappret gick utmärkt.

I mellanstadiet bytte jag skola. Innan hade jag tyckt det var ganska lagom, för det kom nya saker som engelska som jag inte kunde innan, och att man skulle hålla föredrag vilket också var nytt. Efteråt fick jag chockskador för det kändes som nya skolan låg två årskurser före oss i flera ämnen, särskilt matte och engelska. Jag var van vid matteläxa på kanske 8-10 tal men i nya skolan hade vi en skittjock mattebok och läxan var på många sidor. Hade jag inte fuskat hade det varit ca 3 timmar matteläxa i veckan!

Trots högre krav lyckades jag anpassa mig och klara mig bra utan att utveckla en bättre studieteknik. Däremot blev jag varse om barns elakheter, gick från en skola på landet där alla elever måste vara snälla eftersom alla mammor kände varandra typ, till en skola där man redan i femman-sexan experimenterade med det sexuella och var mycket för att vara i grupp och stöta ut andra. Jag blev plötsligt rätt mycket mer streetsmart.

kiddie skrev:Jag tycker fortfarande inte att det är något fel på mig. Jag tror på neurodiversitet och att det behövs folk som är olika varandra.

Jag brydde mig egentligen inte om att få bra betyg. Jag såg dem inte som ett bevis på att jag uppnått något. Jag tyckte mest att jag slösade bort min tid med att sitta i skolbänken i en stökig högstadieklass. Förstår fortfarande inte varför jag skulle utsättas för det.

Var det en riktigt stökig klass var det antagligen flera som skulle få en diagnos idag. De är också en del av neurodiversiteten du pratar om. Jag tror därför att neurodiversitet bara fungerar i väldigt lindrigaste fall, är man en grupp personer i för dåligt skick att ta hänsyn till varandras behov drar man bara ned varandra.

Vildsvin skrev:Var det en riktigt stökig klass var det antagligen flera som skulle få en diagnos idag. De är också en del av neurodiversiteten du pratar om. Jag tror därför att neurodiversitet bara fungerar i väldigt lindrigaste fall, är man en grupp personer i för dåligt skick att ta hänsyn till varandras behov drar man bara ned varandra.

Klassen från vårt område och det som låg intill var vansinnigt stökiga. Det fanns även två klasser till i årskursen på högstadiet, de som kom från lite rikare del av stan. Där var det kav lugnt och man studerade i de klasserna stället för att ha krig.

I detta fallet tror jag det bara var en klassfråga.

Men jag får den känslan att du bara vill säga mot.

I sexan fick alla elever i min kommun rösta om vilka vi ville gå i samma klass med i högstadiet. Man kunde också lägga in sitt veto om man absolut inte ville hamna i samma klass som en viss person. Detta gjorde att de impopulära eleverna samlades i problemklasser, medan de övriga klasserna var välfungerande. Gick själv i den näst stökigaste klassen.

Det måste ju vara nästan optimalt.