Ibland när man känner sig trött och sliten så känns det som man bara överlever och inte lever.

Vad är era synpunkter på detta?
Överlever ni bara eller lever ni faktiskt?

Större delen av livet har mestadels känts som överlevnad och så lär det fortsätta till dagen jag dör. Jag brukade ödlsa rätt mycket energi på att gräma mig över det förr. Nu för tiden lägger jag den energin på att faktiskt lägga märke till de där positiva stunderna.

Det är ju förstås blandat, som med det mesta i livet. Just nu är det överleva som gäller, jag har varit på BUP idag (första mötet inför sonens fördjupade autismutredning). När jag gick igenom mötet i huvudet efteråt insåg jag att jag inte har förstått så mycket av vad hon sa, och att jag har massor av frågor. Sånt är utmattande, det gör att jag hamnar i "överlevnadsmode". Dessutom har jag en depression.
Men ibland, särskilt när jag är tillsammans med barnen, känner jag verklig livsglädje. Precis som Thalia skrev så gäller det att lägga märke till de positiva stunderna och försöka ta fram dem ur minnet när perioder där man bara överlever kommer.

Jag har lite hobbies, men de hinns inte med när jag jobbar. Kanske på helgen dock.

Annars så är det mest att försöka vara i skaplig form till jobbet (Jag vet jag borde inte jobba egentligen, men tyckte det kunde vara kul nu i sommar), sen kan jobb göra så att man mår lite bättre också med rutiner och allt.

Som det stod i en artikel om fontänhus (Jag går där under terminerna) "För att kunna ha fritid så måste man jobba också" och det stämmer nog rätt bra in på mig, gillade inte att gå sjukskriven. Även om jag lärde mig en del av det.

Men jag tror det är viktigt att lyssna på sig själv och vad man vill göra så att man inte hamnar i ett ekorrhjul där allting bara handlar om äta, jobba, sova, dö...

Solblomma: Min depression och livsglädje vart lite bättre när jag började fylla livet med saker istället för att bara få runt och ha tråkigt samt stå ut med tristessen jag kan uppleva ibland. Samt försöka dra ner på tiden man sitter med telefonen. Det är inte så att jag känner eufori varje dag... Men känner lite mera mening och glädje nu. Bra att du alla fall kan känna glädje med barnen!
Enligt mig så är depression nog till stor del ett attitydproblem, man måste hitta orsakerna till varför man är deppig och sedan försöka göra något åt de eller bara acceptera.
Jag läste en bra bok som heter ta makten över depressionen som jag skulle rekommendera att läsa. För som sagt man behöver inte vara deprimerad.

Så lite som en promenad kan göra mig lite lyckligare ibland, så som ni säger så är det bra att hitta små glädjeämnen i vardagen istället för att jaga eufori-kickar som ändå oftast bara är kortvariga.

Jag tror inte det gör någon skillnad för den fortsatta färden om det kallas leva eller överleva. Man fortsätter försöka där det finns hopp och ork.

Överlever, lever stundom. Lycklig ibland. Det får duga tillsvidare.

Det är olika från dag till dag. Ibland mår jag ganska bra, ibland orkar jag knappt hålla huvudet över vattenytan (bildligt, alltså).

Jag kan känna lycka då och då men också negativa känslor.
Men ibland kan det vara väldigt skönt att gråta och slöa på det man håller inom sig.

Jobbar heltid just nu och ska göra så i några veckor till,så man är rätt trött på kvällarna.

Vill komma igång och börja läsa igen eller måla warhammerfigurer.

Jag tror om man inte har så höga krav på sig själv jämt så kommer man bli gladare och mer nöjd med livet.

T.ex. en myskväll hemma själv kan vara hur trevlig som helst, övar man sig på det så kanske det kan bli riktigt bra med en partner sen!

Längtar ibland efter att träffa någon...
Senast jag hade ett förhållande var 2013

När jag är påtvingat ensam överlever jag. Mitt liv berikas när jag delar tid med andra människor.