Rörande.

I dag somnade polishunden Devil in fridfullt, efter en sista skål jordgubbar med vaniljglass.
Devil var välkänd för skåningarna, som fick följa hans upptåg via polisens Facebooksida.
”Vila välförtjänt i frid min gosse och tack för allt”, skriver hundföraren Linus Uppström.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7l ... de-ett-liv

Vad är rörande? Att ett djur dött? Att folk visar djuret uppskattning?

Inte meningen att låta spydig, undrar verkligen.

AlexAspie skrev:Vad är rörande? Att ett djur dött? Att folk visar djuret uppskattning?

Inte meningen att låta spydig, undrar verkligen.

Både och.
Och att djur kan vara till så stor hjälp för människor.
Och lite allt möjligt
(Du är ju ny här så du vet sannolikt inte att jag har nästan närmare till djur än människor känslomässigt, därför skulle jag personligen kunna brodera ut det där i all oändlighet )

Vad är det du inte fattar, s.a.s? Om man nu ens kan ställa frågan på det sättet
Frågar också helt seriöst. Vi är ju på ett AS-forum.

Husse körde omkring och ooade hela natten med den yttre högtalaren på.

Hunden Devil var med när polismannen sjöng för boende i trakterna kring Löberöd och Hörby.

https://www.hd.se/2015-11-13/lundapolis ... -om-ursakt

Underbart
Verkar ha varit ett skönt par, det där.

Det är nog svårt att förstå hur tajta band poliser kan ha med hundarna. De är verkligen kompanjoner på liv och död, bokstavligt talat, och tillbringar fler timmar ihop än poliserna gör ens med sin familj.

Fabela skrev: Underbart
Verkar ha varit ett skönt par, det där.

Ja. Det är fascinerande att man kan få en hund att så tydligt skilja mellan arbete och fritid. Fantastiska djur.
Ingen här från Löberöd eller Hörby som hörde polisens sång?

– Schjoo. Han står här breevi mig och bare hänger. Han vill nog ut, säger Åsa Isaksson på klingande norrländska.
Begriper Devil vad du säger? Att schjoo betyder ja?
– Schjoo, jag tror faktiskt det. Han tycks förstå. Han bodd ju som liten på försvarsmaktens avelsstation i Sollefteå, säger Åsa Isaksson.

https://www.sydsvenskan.se/2016-12-31/e ... -alska-sno

Jag vet att de kan skilja på språk iaf. Eller mina har kunnat det, ska jag väl säga.

Fabela skrev:

AlexAspie skrev:Vad är rörande? Att ett djur dött? Att folk visar djuret uppskattning?

Inte meningen att låta spydig, undrar verkligen.

Både och.
Och att djur kan vara till så stor hjälp för människor.
Och lite allt möjligt
(Du är ju ny här så du vet sannolikt inte att jag har nästan närmare till djur än människor känslomässigt, därför skulle jag personligen kunna brodera ut det där i all oändlighet )

Vad är det du inte fattar, s.a.s? Om man nu ens kan ställa frågan på det sättet
Frågar också helt seriöst. Vi är ju på ett AS-forum.

Jag förstod helt enkelt inte vad som var rörande, som trådskaparen tyckte att något var.

Jag kan känna att det är tråkigt att ett effektivt och behjälpligt djur har dött, men inget i texten var rörande för mig Hade jag personligen känt hunden hade det säkert varit skillnad, men det dör ju bra människor och djur varje dag.

Polisen Linus i Lund var ute och rastade hunden Devil. När han kom tillbaka till polisbilen fann han en inbjudan till den lokala förskolans mellanmål.

– Ja, det var inget att tveka på, det var bara att låta mellanmålet smaka, sa Linus som till förskolebarnens stora förtjusning klampade in i full polismundering.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/article20301636.ab

De har tydligen varit väldigt kända.

AlexAspie skrev:Jag förstod helt enkelt inte vad som var rörande, som trådskaparen tyckte att något var.

Jag kan känna att det är tråkigt att ett effektivt och behjälpligt djur har dött, men inget i texten var rörande för mig Hade jag personligen känt hunden hade det säkert varit skillnad, men det dör ju bra människor och djur varje dag.

OK, då förstår jag

Jo, man är ju olika.
Jag tar in för mycket istället, måste stänga ute stora delar av omvärlden för att inte blåsa omkull stup i kvarten

Alla som förlorat en hund (el husdjur öht) kan känna sorgen. Sen var det ju många fler som kände till Devil via Facebook.

Men jag tycker faktiskt detta låter sorgligt också:

Så 2016 var det dags för radarparet att gå skilda vägar. Linus hade fått ett nytt jobb på polisens ledningscentral i Malmö, Devil fick en ny hundförare i Skellefteå.

https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/7l ... de-ett-liv

De hade arbetat tillsammans i fem år. För hunden var ju Linus hans husse/flock, och så förlorade han honom. Men hundar kanske inte saknar gamla husse när de fått en ny snäll husse/matte. De lever i nuet.

Det finns hundar som nästan sörjer ihjäl sig när de förlorar sin människa. Spelar ingen roll hur bra de har det.
En del anpassar sig bra och trivs och är glada - men så kommer den tidigare hussen/matten och hälsar på... har själv varit med om en helt makalös återföreningen efter flera år isär. Och det mest fantastiska var att hunden kände igen den f.d. hussen på långt håll - och blev helt vild av glädje.
Så nog har de minne och känslor alltid.

Polishundar är nog så "plikttrogna" och stabila i psyket dock, att de inte påverkas/visar det på samma sätt.

Men de kan tydligen bli rejält deppiga när de går i pension.

Såg ett avsnitt av Djursjukhuset, där just en polishund (schäfertik) skulle opereras. En tumör på tassen skulle opereras bort. Hon var en riktig enmanshund, brydde sig bara om matte (polisen). När hon skulle skiljas från matte inför operationen började hon gnälla och hässja. Hon var så stressad att matte fick följa med in tills hunden sövts.

Samma sak när schäfern vaknade, då verkade hon så stressad att man kallade på matte. Så fort matte kom slappnade hunden av och tänkte somna in igen.

Det är väl en kombination av just den hundens mentalitet, hundrasen och av att hunden och hundföraren tillbringar så mycket tid tillsammans, både jobb och fritid.

Alien skrev:Det är väl en kombination av just den hundens mentalitet, hundrasen och av att hunden och hundföraren tillbringar så mycket tid tillsammans, både jobb och fritid.

Rasen spelar mindre roll, tror jag, men schäfrar är speciella.

Undrar om inte det var nåt liknande i "Världens bästa veterinär" också.
Känns bekant, hur som helst.

De är ju individer, förstås, precis som alla andra hundar.
Att vara så fäst vid hundföraren kan nog vara både en för- och nackdel, beroende på.
Men jag, som haft en hund med rätt rejäl separationsångest, har lite svårt att förstå hur såna släpps igenom som polishundar.
Men jag behöver väl inte förstå allt, å andra sidan