De som inte får diagnosen Autism/Asperger
96 inlägg
• Sida 1 av 4 • 1, 2, 3, 4
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Dom som inte får diagnoser i snabb tid, hur går det för dom? Varför får dom inte diagnosen i rätt tid kan man undra, men hur brukar det gå för dom?
Det är bra att få diagnosen i god tid tycker jag.
Det är bra att få diagnosen i god tid tycker jag.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Menar du de som får diagnosen som vuxna eller personer som trotts utredning ändå inte får diagnos?
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Det är oftast kvinnor som INTE får diagnoser snabbt.
De måste vänta i snitt 10 år längre än män för att få diagnos och hjälp.
Det går förstås inte bra för de och många mår dåligt.
Man måste uppmärksamma det och prata mer om det.
Dignoskriterier för as bygger fortfarande på män symptom.
Dessutom är kvinnor med autism duktiga på att maskera sina svårigheter av olika anledningar.
Och det är inte heller bra. Vården tar oftast inte på allvar deras mående. De har det redan tufft!
De måste vänta i snitt 10 år längre än män för att få diagnos och hjälp.
Det går förstås inte bra för de och många mår dåligt.
Man måste uppmärksamma det och prata mer om det.
Dignoskriterier för as bygger fortfarande på män symptom.
Dessutom är kvinnor med autism duktiga på att maskera sina svårigheter av olika anledningar.
Och det är inte heller bra. Vården tar oftast inte på allvar deras mående. De har det redan tufft!
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
De som lever med autism utan diagnos drabbas ofta av utmattning, depression och ångest. Livet blir många gånger ett stort lidande då man ska försöka leva som alla andra.
- Lyktgubben
- Inlägg: 13
- Anslöt: 2018-01-11
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
De som inte får diagnos i tidig ålder blir ofta mer självständiga. Man blir helt enkelt tvungen att klara sig själv och kämpa sig fram. Visst är det tufft, men att klara sig själv i livet är ändå mycket värt.
Risken med att få diagnos som barn är att man på ett tidigt stadium får diverse hjälpinsatser för att man inte skall behöva anstränga sig så mycket. Och då blir man lätt fortsatt beroende av hjälpinsatser.
Om jag hade fått diagnos som barn hade jag säkerligen inte haft ett fast jobb och eget boende idag. Det har varit jäkligt kämpigt under åren, men det var vart värt alla problem att bli självständig och självförsörjande.
Risken med att få diagnos som barn är att man på ett tidigt stadium får diverse hjälpinsatser för att man inte skall behöva anstränga sig så mycket. Och då blir man lätt fortsatt beroende av hjälpinsatser.
Om jag hade fått diagnos som barn hade jag säkerligen inte haft ett fast jobb och eget boende idag. Det har varit jäkligt kämpigt under åren, men det var vart värt alla problem att bli självständig och självförsörjande.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Samma här. Hade jag inte varit tvungen att lära mig så hade jag aldrig gjort det, jag är för lat. För mycket går ju att lära sig, även om det är svårt. Neurotypiska vet det instinktivt eller lär sig det snabbt och lätt medan vi måste kämpa.Heliora skrev:De som inte får diagnos i tidig ålder blir ofta mer självständiga. Man blir helt enkelt tvungen att klara sig själv och kämpa sig fram. Visst är det tufft, men att klara sig själv i livet är ändå mycket värt.
Risken med att få diagnos som barn är att man på ett tidigt stadium får diverse hjälpinsatser för att man inte skall behöva anstränga sig så mycket. Och då blir man lätt fortsatt beroende av hjälpinsatser.
Om jag hade fått diagnos som barn hade jag säkerligen inte haft ett fast jobb och eget boende idag. Det har varit jäkligt kämpigt under åren, men det var vart värt alla problem att bli självständig och självförsörjande.
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
De som får diagnosen sent får den oftast i samband med att de har bränt ut sig i sina försök att klara allt så att hävda att det är mer troligt att man är självförsörjande för att man fått diagnosen som vuxen är helt enkelt fel.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
För vissa går det åt helvete, men hur många är de i jämförelse med de som klarar sig? Omöjligt att säga men jag tror det är många som hittar ett sätt att leva med asperger utan att behöva någon diagnos. Sedan kanske de inte alla klarar sig jätte, superbra.tahlia skrev:De som får diagnosen sent får den oftast i samband med att de har bränt ut sig i sina försök att klara allt så att hävda att det är mer troligt att man är självförsörjande för att man fått diagnosen som vuxen är helt enkelt fel.
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Huggorm skrev:För vissa går det åt helvete, men hur många är de i jämförelse med de som klarar sig? Omöjligt att säga men jag tror det är många som hittar ett sätt att leva med asperger utan att behöva någon diagnos. Sedan kanske de inte alla klarar sig jätte, superbra.tahlia skrev:De som får diagnosen sent får den oftast i samband med att de har bränt ut sig i sina försök att klara allt så att hävda att det är mer troligt att man är självförsörjande för att man fått diagnosen som vuxen är helt enkelt fel.
De som klarar sig utan en diagnos ska ju inte heller ha någon då förutsättningen för att öht diagnostiseras är att man har betydande svårigheter i det sociala livet och/eller arbetslivet.
Största risken för de som får diagnosen sent är just utbrändhet och ihållande utanförskap till följd av bristande förståelse för sig själv och andra (samt från andra) som också det kan leda till svåra depressioner.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Visst, jag tillhör själv den sista gruppen där, men det hela är ganska paradoxalt. Om man får diagnosen tidigt kan man lära sig hantera det och uppfyller inte längre diagnoskriterierna. Så om man skall ha diagnosen beror inte på om man har en aspergerhjärna eller inte, utan om man kunnat lära sig hantera det. Det är som om man går till doktorn med förkylning och det beror på om man känner sig sjuk eller inte om man skall få en diagnos, inte om man verkligen är förkyld.tahlia skrev:Huggorm skrev:För vissa går det åt helvete, men hur många är de i jämförelse med de som klarar sig? Omöjligt att säga men jag tror det är många som hittar ett sätt att leva med asperger utan att behöva någon diagnos. Sedan kanske de inte alla klarar sig jätte, superbra.tahlia skrev:De som får diagnosen sent får den oftast i samband med att de har bränt ut sig i sina försök att klara allt så att hävda att det är mer troligt att man är självförsörjande för att man fått diagnosen som vuxen är helt enkelt fel.
De som klarar sig utan en diagnos ska ju inte heller ha någon då förutsättningen för att öht diagnostiseras är att man har betydande svårigheter i det sociala livet och/eller arbetslivet.
Största risken för de som får diagnosen sent är just utbrändhet och ihållande utanförskap till följd av bristande förståelse för sig själv och andra (samt från andra) som också det kan leda till svåra depressioner.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
tahlia skrev:De som får diagnosen sent får den oftast i samband med att de har bränt ut sig i sina försök att klara allt
Precis så gick det för mig.
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Huggorm skrev: Så om man skall ha diagnosen beror inte på om man har en aspergerhjärna eller inte, utan om man kunnat lära sig hantera det.
Nja.. Beroende på hur svårigheterna ser ut är det inte så enkelt som att bara hantera bort dem.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
tahlia skrev:Huggorm skrev:För vissa går det åt helvete, men hur många är de i jämförelse med de som klarar sig? Omöjligt att säga men jag tror det är många som hittar ett sätt att leva med asperger utan att behöva någon diagnos. Sedan kanske de inte alla klarar sig jätte, superbra.tahlia skrev:De som får diagnosen sent får den oftast i samband med att de har bränt ut sig i sina försök att klara allt så att hävda att det är mer troligt att man är självförsörjande för att man fått diagnosen som vuxen är helt enkelt fel.
De som klarar sig utan en diagnos ska ju inte heller ha någon då förutsättningen för att öht diagnostiseras är att man har betydande svårigheter i det sociala livet och/eller arbetslivet.
Största risken för de som får diagnosen sent är just utbrändhet och ihållande utanförskap till följd av bristande förståelse för sig själv och andra (samt från andra) som också det kan leda till svåra depressioner.
Jag har inte diagnosticerats av annan än mig själv. Inte heller har jag blivit utbränd i den grad att det anses möta kraven på klinisk utbrändhet. Fast jag är deprimerad och nära inpå att bli utbränd.
Därför vill jag särskilt stödja personer vilka inte fått officiell diagnos med deras depression samt troligtvis kommande utbrändhet.
Som sagt har jag skrivit till dig tahlia tidigare och tycker att du ofta har vettiga åsikter, men när det kommer till depression anser jag att du borde stötta andra med risk att utveckla likartad din anamnes.
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Intressant diskussion. Utbrändhet går dock att tillfriskna från. Inte sagt att alla gör det, men jag känner ändå många - även jag själv - som varit utbrända och borta från jobb i många år men sen ändå lyckats återhämta sig och komma tillbaka till arbetslivet.
Och förutsättningarna för att få diagnos kan ju också ändras över tid. När jag fick diagnos hade jag precis bränt ut mig, misslyckats med olika jobb, hade få vänner, aldrig haft någon relation och hade svårt att få till rutiner i mitt hem. Hade verkligen behov av hjälp. Nu - 14 år senare - har jag ett fast jobb, fler vänner, är frisk och mår bra, har en sambo och vi bor i hus (där man har ännu mer att göra än när man bor i lägenhet). Så idag skulle jag säkerligen inte få diagnos. Så behovet av diagnos/hjälp kan se helt olika ut över tid.
Och förutsättningarna för att få diagnos kan ju också ändras över tid. När jag fick diagnos hade jag precis bränt ut mig, misslyckats med olika jobb, hade få vänner, aldrig haft någon relation och hade svårt att få till rutiner i mitt hem. Hade verkligen behov av hjälp. Nu - 14 år senare - har jag ett fast jobb, fler vänner, är frisk och mår bra, har en sambo och vi bor i hus (där man har ännu mer att göra än när man bor i lägenhet). Så idag skulle jag säkerligen inte få diagnos. Så behovet av diagnos/hjälp kan se helt olika ut över tid.
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Heliora skrev:
Och förutsättningarna för att få diagnos kan ju också ändras över tid. När jag fick diagnos hade jag precis bränt ut mig, misslyckats med olika jobb, hade få vänner, aldrig haft någon relation och hade svårt att få till rutiner i mitt hem. Hade verkligen behov av hjälp. Nu - 14 år senare - har jag ett fast jobb, fler vänner, är frisk och mår bra, har en sambo och vi bor i hus (där man har ännu mer att göra än när man bor i lägenhet). Så idag skulle jag säkerligen inte få diagnos. Så behovet av diagnos/hjälp kan se helt olika ut över tid.
Du tror inte att det faktum att du fick diagnos (och således mer förståelse för och insikt i dina styrkor och svagheter och därför kan göra anpassningar därefter) har något att göra med att du mår så pass bra idag?
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Sisyfos skrev:Som sagt har jag skrivit till dig tahlia tidigare och tycker att du ofta har vettiga åsikter, men när det kommer till depression anser jag att du borde stötta andra med risk att utveckla likartad din anamnes.
Du yrar i nattmössan igen. Det finns ingen värdering åt nåt håll i det du citerar, du försöker bara hitta någonstans att trycka på din obegripliga agenda. Släpp det, gå vidare.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Jag är "självdiagnosticerad" sen ett år tillbaka och min väg till detta är genom samtal med andra autister. Jag tänker att det finns som två olika definitioner av autism; den första (som är grund för den formella diagnsticeringen) fokuserar på autistiska svårigheter och stödbehov. Och den andra utgår från ett vidare perspektiv på autism som mer fokuserar på ett autistiskt funktionssätt. Detta autistiska funktionssätt handlar bland annat om helhetsbildande/detaljseende, i olika aspekter att den autistiska hjärnan processar sensorisk information på ett lite annat vis än nt-hjärnan. Utifrån detta perspektiv på autism är ett autistiskt funktionssätt normalt för oss autister, det behöver inte tränas bort utan bör på olika vis utvecklas - ex genom samtal med andra autister, och det upplevs olika beroende på miljö (i vissa miljöer är mitt autistiska funktionssätt optimalt i andra skapar det problem för mig).
Min exsambo (som är nt och psykolog) hävdade under vår relation att jag inte kunde vara autist eftersom jag inte hade tillräckligt stora svårigheter. Detta perspektiv började jag med tiden känna mig mer och mer tveksam till, men det var först i och med umgänge med andra autister som jag fick syn på den andra definitionen av autism, och kunde börja se på mig som autist. Men det innebär att jag valt att inte försöka bli utredd, utan det har liksom räckt med den här "community bekräftelsen" och därmed förståelse för mitt sätt att fungera (något som jag tänker att man idealt sett även får av sin diagnos, med då med barlasten att diagnosen fokuserar på allt man har svårt för i vissa otillgängliga sammanhang och situationer)
Min exsambo (som är nt och psykolog) hävdade under vår relation att jag inte kunde vara autist eftersom jag inte hade tillräckligt stora svårigheter. Detta perspektiv började jag med tiden känna mig mer och mer tveksam till, men det var först i och med umgänge med andra autister som jag fick syn på den andra definitionen av autism, och kunde börja se på mig som autist. Men det innebär att jag valt att inte försöka bli utredd, utan det har liksom räckt med den här "community bekräftelsen" och därmed förståelse för mitt sätt att fungera (något som jag tänker att man idealt sett även får av sin diagnos, med då med barlasten att diagnosen fokuserar på allt man har svårt för i vissa otillgängliga sammanhang och situationer)
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Huggorm skrev:Samma här. Hade jag inte varit tvungen att lära mig så hade jag aldrig gjort det, jag är för lat. För mycket går ju att lära sig, även om det är svårt. Neurotypiska vet det instinktivt eller lär sig det snabbt och lätt medan vi måste kämpa.Heliora skrev:De som inte får diagnos i tidig ålder blir ofta mer självständiga. Man blir helt enkelt tvungen att klara sig själv och kämpa sig fram. Visst är det tufft, men att klara sig själv i livet är ändå mycket värt.
Risken med att få diagnos som barn är att man på ett tidigt stadium får diverse hjälpinsatser för att man inte skall behöva anstränga sig så mycket. Och då blir man lätt fortsatt beroende av hjälpinsatser.
Om jag hade fått diagnos som barn hade jag säkerligen inte haft ett fast jobb och eget boende idag. Det har varit jäkligt kämpigt under åren, men det var vart värt alla problem att bli självständig och självförsörjande.
Jo, jag håller med er. Visserligen har jag nästan bränt ut mig, men om jag hade vetat vilka svårigheter jag har, så hade jag inte försökt göra vissa saker. Och då hade jag inte kommit särskilt långt.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
tahlia skrev:
De som klarar sig utan en diagnos ska ju inte heller ha någon då förutsättningen för att öht diagnostiseras är att man har betydande svårigheter i det sociala livet och/eller arbetslivet.
Största risken för de som får diagnosen sent är just utbrändhet och ihållande utanförskap till följd av bristande förståelse för sig själv och andra (samt från andra) som också det kan leda till svåra depressioner.
Allvarligt? Det FANNS INTE såna diagnoser när jag var barn. Och det finns ganska många som har klarat sig någorlunda genom att välja rätt sysselsättning, att avstå ifrån mycket som man kanske hade velat göra, men inte orkar med. Det kan se ganska normalt ut på ytan.
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Toblerone skrev:
Allvarligt?
Det är vad diagnoskriterierna säger, inte min personliga åsikt.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
tahlia skrev:Toblerone skrev:
Allvarligt?
Det är vad diagnoskriterierna säger, inte min personliga åsikt.
Som sagt, när jag var barn fanns inte diagnosen och därmed inte heller diagnoskriterierna. Så om man inte fått diagnos pga detta, så betyder det ju inte att man inte har några problem. Aspergerdiagnosen kom väl till någon gång under 80-talet, jag är född på 60-talet.
Och det som även några andra beskriver, att man lyckas hoppa från jobb till jobb utan att det fungerar egentligen, talar inte emot kriterierna - inte som jag tolkar dem. Att man har tydliga svårigheter - det kan man ju själv tycka - utan att andra nödvändigtvis tycker eller märker det. Mina föräldrar skulle inte heller tro att jag har några svårigheter. Men de har alltid blundat för en hel del saker....
Re: De som inte får diagnosen Autism/Asperger
Toblerone skrev:Som sagt, när jag var barn fanns inte diagnosen och därmed inte heller diagnoskriterierna. Så om man inte fått diagnos pga detta, så betyder det ju inte att man inte har några problem. Aspergerdiagnosen kom väl till någon gång under 80-talet, jag är född på 60-talet.
Och det som även några andra beskriver, att man lyckas hoppa från jobb till jobb utan att det fungerar egentligen, talar inte emot kriterierna - inte som jag tolkar dem. Att man har tydliga svårigheter - det kan man ju själv tycka - utan att andra nödvändigtvis tycker eller märker det. Mina föräldrar skulle inte heller tro att jag har några svårigheter. Men de har alltid blundat för en hel del saker....
Jag vet inte vad du tror att jag har skrivit som du anser att du behöver argumentera mot. Ingenstans har jag påstått att en person med betydande svårigheter inte ska ha diagnos helt oavsett om lekmän eller de själva ser problemen eller inte. Det faktum att diagnosen inte fanns när vi var barn har ingen koppling alls till vad jag hittills har skrivit.
De som inte får diagnosen Autism/Asperger
tahlia skrev:Toblerone skrev:Som sagt, när jag var barn fanns inte diagnosen och därmed inte heller diagnoskriterierna. Så om man inte fått diagnos pga detta, så betyder det ju inte att man inte har några problem. Aspergerdiagnosen kom väl till någon gång under 80-talet, jag är född på 60-talet.
Och det som även några andra beskriver, att man lyckas hoppa från jobb till jobb utan att det fungerar egentligen, talar inte emot kriterierna - inte som jag tolkar dem. Att man har tydliga svårigheter - det kan man ju själv tycka - utan att andra nödvändigtvis tycker eller märker det. Mina föräldrar skulle inte heller tro att jag har några svårigheter. Men de har alltid blundat för en hel del saker....
Jag vet inte vad du tror att jag har skrivit som du anser att du behöver argumentera mot. Ingenstans har jag påstått att en person med betydande svårigheter inte ska ha diagnos helt oavsett om lekmän eller de själva ser problemen eller inte. Det faktum att diagnosen inte fanns när vi var barn har ingen koppling alls till vad jag hittills har skrivit.
Autism diagnoser fanns vist när vi var barn men hade bara andra namn.
Återgå till Att leva som Aspergare