Fabela skrev:

Micke skrev:Singelliv är underskattat.

Håller med om det. Kan inte förstå att en del människor ser det som nånting tragiskt och lite konstigt.
Alltså nu pratar jag om det självvalda, det ofrivilliga är förstås en annan sak.

Men så har jag också ett frihetsbehov långt över medel, för att inte säga nästan lite extremt, kanske.
Inte lätt att bygga ett förhållande på

Det är verkligen inte lätt att få tillräckligt med egen tid när man lever i ett förhållande och har barn. Det kan vara en anledning till att jag blir utbränd så fort när jag försöker jobba eller plugga. Om jag hade fått leva om mitt liv och hade vetat från början hur jag fungerar är det troligt att jag hade valt att leva ensam.
Samtidigt kan jag, som det är nu, inte tänka mig att leva utan min man och mina barn. Barnen har ju varit mitt konstanta specialintresse i snart 16 år. Och jag älskar min man mer nu än i början av vår relation. Men det är absolut inte okomplicerat och jag förstår absolut att man väljer att leva ensam.

Oj Solblomma, vilket ärligt och fint inlägg!
Tror inte alla skulle våga erkänna ens för sig själv att de kanske skulle välja bort barnen, om de fick göra en andra tagning s.a.s. Och alldeles i synnerhet inte kvinnor.
Hatten av

Du ger också svar på ett par funderingar jag haft ang. det där, så tack för det

Fabela skrev:

Micke skrev:Singelliv är underskattat.

Håller med om det. Kan inte förstå att en del människor ser det som nånting tragiskt och lite konstigt.
Alltså nu pratar jag om det självvalda, det ofrivilliga är förstås en annan sak.

Det är nog ofta för att dom själva inte skulle känna sig hela utan en "andra hälft". Själv upplever jag mig som mentalt androgyn vilket kanske gör det enklare för mig. Det skapar nog en sorts inre balans i det här avseendet tänker jag, om man har "energier" inom sig av båda könen.

Men så har jag också ett frihetsbehov långt över medel, för att inte säga nästan lite extremt, kanske.
Inte lätt att bygga ett förhållande på

Mitt frihetsbehov är också väldigt stort, tycker inte alls om att behöva anpassa mig till någon annan. Och sen trivs jag inte med att ha förväntningar på mig vilket man lätt kan känna i ett förhållande, speciellt som man. Inte heller trivs jag i en mansroll vilket det kan bli att man glider in i. Nej det är lättare för mig att vara mig själv som singel.

Såg 3 av dom på psyket för ett par timmar sedan...

Sisyfos skrev:fantasiäggande

fantasieggande

Micke:

Det är som musik för mina ögon att läsa ditt inlägg

Mentalt androgyn är det bästa jag läst på länge. Vet ju inte exakt vad du menar med det, men känner spontant att det träffar mitt i prick på mig själv.

Uffff - förväntningar och krav!! Men som kvinna då, i mitt fall.

Man kan ju undra hur två mentalt androgyna skulle funka ihop. Har du erfarenhet av det alls?

Rätt lustigt egentligen att man känner så i ett land som Sverige, där det ändå är rätt fritt och ledigt mellan könen, jämfört med många andra ställen där könsrollerna är bergfasta.

Så tacksam för att det här forumet finns, så att jag som nu kan hitta bitar av mig själv i andra

(Hoppas det här är begripligt, är nyvaken )

Fabela skrev:Mentalt androgyn är det bästa jag läst på länge.

Agreed. Könsblind är ett annat ord som förekommer men jag vet inte om det är exakt det som menas här. Jag känner iaf att jag är könsblind ibland men inte bi. Så fort det blir fysiskt är det liksom en annan femma. Sen är det väl en aspiegrej också att sjunka djupt in i det man pratar om så man glömmer vem man pratar med, det är nog inte samma sak som att vara blind för den andres kön medan man pratar även om likheten nog är stor.

Fabela skrev:Oj Solblomma, vilket ärligt och fint inlägg!
Tror inte alla skulle våga erkänna ens för sig själv att de kanske skulle välja bort barnen, om de fick göra en andra tagning s.a.s. Och alldeles i synnerhet inte kvinnor.
Hatten av
Du ger också svar på ett par funderingar jag haft ang. det där, så tack för det

Jag har befunnit mig i en intensiv period av självanalys de senaste två åren och har hittat allt möjligt i mig själv. Den största utmaningen är inte att se och erkänna vem/hur man är, tror jag, utan att acceptera och tycka om vad man hittar.
Men, som jag skrev, nu när jag har min familj skulle jag aldrig vilja välja bort dem. Men om jag aldrig hade haft dem är det en annan sak. Fast det där blir ju bara hypotetiskt eftersom man inte kan leva om sitt liv.

Charlie72 skrev:Såg 3 av dom på psyket för ett par timmar sedan...

Om du raggar där så se till att få en med borderline, det gör samvaron mera spännande och utmanande

Fabela skrev:Mentalt androgyn är det bästa jag läst på länge. Vet ju inte exakt vad du menar med det, men känner spontant att det träffar mitt i prick på mig själv.

Med det menar jag att mitt inre, mitt rätta jag, inte är varken speciellt manligt eller kvinnligt. Utan att jag är lite av båda. Något jag tror inte är helt ovanligt bland oss med aspergerdiagnos. (Och om man är sådan, så kan man kanske ha svårt för att hitta sig själv om man identifierar sig för mycket med sitt yttre tänker jag. Man kan glida in i en roll som man inte mår bra utav.)

Uffff - förväntningar och krav!! Men som kvinna då, i mitt fall.

Jag brukar tänka att män generellt sett har mer förväntningar på sig än kvinnor i ett heteroförhållande. Men säker är jag inte.

Man kan ju undra hur två mentalt androgyna skulle funka ihop. Har du erfarenhet av det alls?

Jag har varit tillsammans med en kvinna som är medlem på det här forumet vilket inte varit någon hemlighet, så det förhållandet tar jag inte upp av respekt för vederbörande. Vad gäller övriga förhållanden så är iaf svaret nej.

Huggorm skrev:

Charlie72 skrev:Såg 3 av dom på psyket för ett par timmar sedan...

Om du raggar där så se till att få en med borderline, det gör samvaron mera spännande och utmanande

Rätt säker på att dom hade det

Solblomma skrev: Den största utmaningen är inte att se och erkänna vem/hur man är, tror jag, utan att acceptera och tycka om vad man hittar.

Det var insiktsfullt utav dig.

Men, som jag skrev, nu när jag har min familj skulle jag aldrig vilja välja bort dem. Men om jag aldrig hade haft dem är det en annan sak. Fast det där blir ju bara hypotetiskt eftersom man inte kan leva om sitt liv.

Det kan dock lätt tolkas som att du då skulle välja bort dom. Men om man nu kunde leva om sitt liv, varför skulle man då vilja gå i sina egna fotspår och uppleva precis samma saker igen? Nej det är klart att man då skulle vilja prova andra vägar.

Micke skrev:Med det menar jag att mitt inre, mitt rätta jag, inte är varken speciellt manligt eller kvinnligt. Utan att jag är lite av båda. Något jag tror inte är helt ovanligt bland oss med aspergerdiagnos. (Och om man är sådan, så kan man kanske ha svårt för att hitta sig själv om man identifierar sig för mycket med sitt yttre tänker jag. Man kan glida in i en roll som man inte mår bra utav.)

OK, tack. Förstod principen, men tänkte att det kanske är ett sånt där nytt uttryck som jag inte känner till fulla innebörden av.

Jag personligen har alltid varit misfit ändå, dvs t.ex. som yngre dragits till musikstilar mm där traditionell kvinnlighet inte stått högt i kurs. På så sätt har jag haft det förspänt och inte behövt tvinga in mig i nån helt främmande roll.

Jag brukar tänka att män generellt sett har mer förväntningar på sig än kvinnor i ett heteroförhållande. Men säker är jag inte.

Hmm, mja, jag tänker nog mer att kraven/förväntningarna bara är olika.
Men det kanske också beror på i vilka kretsar man rör sig, t.ex.

Hur som helst: betrakta uttrycket mentalt androgyn som snodd

antor skrev:

Fabela skrev:Mentalt androgyn är det bästa jag läst på länge.

Agreed. Könsblind är ett annat ord som förekommer men jag vet inte om det är exakt det som menas här. Jag känner iaf att jag är könsblind ibland men inte bi. Så fort det blir fysiskt är det liksom en annan femma. Sen är det väl en aspiegrej också att sjunka djupt in i det man pratar om så man glömmer vem man pratar med, det är nog inte samma sak som att vara blind för den andres kön medan man pratar även om likheten nog är stor.

Jag blir helt snurrig av alla de där uttrycken

Könsblind = könsneutral..? Ungefär?
Isf är väl jag också det då. Tror jag
Men hetero. Väldigt mycket så t.o.m, tycker jag att det verkar som, vilket jag finner en aning överraskande av nån anledning. Men är ju inte på jakt efter en partner, så tänker inte i såna banor till vardags, s.a.s. Kanske har en massa böjelser jag bara inte vet om

Micke skrev:Det kan dock lätt tolkas som att du då skulle välja bort dom. Men om man nu kunde leva om sitt liv, varför skulle man då vilja gå i sina egna fotspår och uppleva precis samma saker igen? Nej det är klart att man då skulle vilja prova andra vägar.

Så här menade jag (tror jag): Om jag hade vetat för 20 år sedan vad jag vet om mig själv nu så är jag ganska övertygad om att jag hade valt att leva ensam. Men nu är jag glad för att jag inte visste, eftersom jag inte kan tänka mig att leva utan min familj nu. Trots att det är en enorm utmaning och tar nästan all min energi i anspråk.

Fabela skrev:

Micke skrev:Jag brukar tänka att män generellt sett har mer förväntningar på sig än kvinnor i ett heteroförhållande. Men säker är jag inte.

Hmm, mja, jag tänker nog mer att kraven/förväntningarna bara är olika.
Men det kanske också beror på i vilka kretsar man rör sig, t.ex.

Det stämmer säkert det du skriver här. Dessutom är det förstås individuellt hur stora förväntningar man har på sin partner, och somliga kan leva upp till dessa bara genom att vara sig själva, andra inte.

@Solblomma, Okej det var ju lite skillnad.

Salvete fratres et sorores!

Min hustru, som jag snart skiljer mig ifrån ***Borttaget***

Hon är intelligent, vi har ungefär samma intressen (friluftsliv i skog och mark), hon är vacker och vänlig (ja, när vi inte har konflikter). Politiskt står vi i rätt olika läger, men ingen av oss tycker det är särskilt viktigt. Vi ser fram emot att arbeta på vår relation, så att det blir ett bra samarbete kring barnen eller möjligtvis (och framtiden får utvisa, men jag tror själva parrelationen är över) ngt slags (kanske annorlunda) parförhållande framöver, typ goda vänner.

***Borttaget***

Inte helt ovanligt, har jag förstått, att stressade npf-familjer till slut går isär, skiljer sig. Litar dock på det positiva i detta och ser fram emot att reducera stressnivån i min vackra lilla magiska familj.

Mvh,

***Borttaget***



Moderator atoms - tog bort info efter förfrågan.

Gudmund Grå skrev:Salvete fratres et sorores!

Min hustru, som jag snart skiljer mig ifrån ***Borttaget***

Hon är intelligent, vi har ungefär samma intressen (friluftsliv i skog och mark), hon är vacker och vänlig (ja, när vi inte har konflikter). Politiskt står vi i rätt olika läger, men ingen av oss tycker det är särskilt viktigt. Vi ser fram emot att arbeta på vår relation, så att det blir ett bra samarbete kring barnen eller möjligtvis (och framtiden får utvisa, men jag tror själva parrelationen är över) ngt slags (kanske annorlunda) parförhållande framöver, typ goda vänner.

***Borttaget***

Inte helt ovanligt, har jag förstått, att stressade npf-familjer till slut går isär, skiljer sig. Litar dock på det positiva i detta och ser fram emot att reducera stressnivån i min vackra lilla magiska familj.

Mvh,

***Borttaget***

Ni kan väl vara särbos tills den största ungen flyger ur hemmet? Särboskap är jäkligt bra för att hålla liv i romantik och suktan. Jag är själv särbo och skulle aldrig vilja något annat. Man sköter sitt eget liv och sin vardag för det mesta och mår bra ihop istället när man ses.

Ni kan väl vara särbos

Ja, jag tänker i de banorna. Skilda särbos isf, som älskar varandra och ska ha brädspelskväll ngn gång i veckan, när lillknodden väl somnat, that is. Tror inte vi kommer se varandra som ett par dock, eller ens vara ett i praktiken, men ***Borttaget*** vet bäst. Särboskap (kul ord det där) blir det iaf eftersom jag flyttar ut om en vecka (till en lgh 100 meter ifrån i samma område) och så gott samarbete som bara möjligt är. Det kommer bli bra. ***Borttaget***

Vi insåg bara i höstas att vi liksom står still och behöver hitta mer livskraft och glädje. Både för vår egen skull, relationen oss emellan (om än i annan form) och framförallt för barnens. Typ.



Moderator atoms - tog bort info efter förfrågan.

Åh..! Kolla den här killen alltså - helt klart vissa ideala egenskaper



Han har rätt färg på katterna också

Fabela skrev:Nånting jag tycker är vackert dock är rött hår och fräknar.
/.../
Förresten går den paletten över artgränserna - är svag för röda katter, drömde i många år om att ha en sån

EDIT: storyn för den svart-vita katten på slutet, och förklaringen till att den är ett matvrak.

Det Solblomma skrev är det absolut viktigaste för att ha ett lyckat långt förhållande. Kan tillägga att det också är bra att man hela tiden är öppen och vill förbättra sina brister från båda parter. Familjerådgivning är mycket bra för att öppna dialogen kring problematik, kunna identifiera den och hitta strategier. Dvs lättare jobba som team i ett förhållande. Att man träffar en emotionell omtänksam människa som har stor empati tror jag är den röda tråden bland karaktärer hos lyckade långsiktiga partners till aspies. Att ha något intresse man delar är också viktigt. Särbo är också en variant som kan passa om ovanstående iallafall inte riktigt fungerar för båda parter.

Trinus skrev:Det Solblomma skrev är det absolut viktigaste för att ha ett lyckat långt förhållande. Kan tillägga att det också är bra att man hela tiden är öppen och vill förbättra sina brister från båda parter. Familjerådgivning är mycket bra för att öppna dialogen kring problematik, kunna identifiera den och hitta strategier. Dvs lättare jobba som team i ett förhållande. Att man träffar en emotionell omtänksam människa som har stor empati tror jag är den röda tråden bland karaktärer hos lyckade långsiktiga partners till aspies. Att ha något intresse man delar är också viktigt. Särbo är också en variant som kan passa om ovanstående iallafall inte riktigt fungerar för båda parter.

Jag håller med dig om Solblomma.
Att erkänna vem och hur man är och acceptera det och tycka om det är verkligen inte lätt.
Personlig utveckling i samspråk är också en viktig del för att utvecklas tillsammans.För Idelat för mig är en partner som, liksom jag vill vara särbo. Har varit sambo och lärt mig mycket om mig själv, bl.a att jag inte ska vara sambo.
Då jag inte vill ha barn så är så är ju idelet någon som inte heller vill ha det.
Någon med ett öppet sinne och väldigt omtänksam, då jag analyserar mycket och ibland kn vara för omtänksam.

Jag skulle vilja träffa en galen tjej som är livlig och svårt att sitta still!

Det är nog min idealpartner.