Detta kanske också har tagits upp tidigare??? Men hur brukar ni reagera på olika sorters kläder? Är det tyget eller modet som är värst? Eller är det hur det känns mot själva kroppen?

Själv kan jag inte ha ärmlösa klänningar längre pga den taktila känslan. Får så ont att jag börjar gråta och får panik för det trycker så väldigt mot kroppen/bröstkorgen. Kan inte ha för åtsittande överdelar längre heller. Satsar på tvådelat typ tröja och byxor eller t-shirt och kjol. Ett helt stycke kläder typ klänningar går inte längre det tynger för mkt.(Nervskada)! Folkdräkt är uteslutet. Bygelbhåar är kört, gör alldeles för ont. Baddräkt likaså. Kan inte längre bära ryggsäck heller.

Kläder som går bra är figursytt ej för tight och tvådelat, bikini, bysttoppar och helst ska byxor och kjolar sluta strax under midjan och inte strax över. Gillar personligen 60-tals modet väldigt mkt. Även det mode som varit fram tills för ngt år sedan. 80-tals modet som TYVÄRR har kommit tillbaka hatar jag. Tyckte inte om det då och inte nu heller. Byxor och annat som går ovanför midjan gör alldeles för ont att ha på sig. De där stora skärpen folk är konstiga nog att bära omkring på gör ont bara att tittas på. Ni vet de där breda hemska sakerna. Plus att det överlag är ett alldeles för stort och tungt mode. Är detta ett vanligt fenomen bland personer med Aspergers syndrom? Tycker det har framkommit i de böcker jag har läst. Vad tycker ni?

Det är gräsligt att se kort på sig själv från tonårstiden. Var så ointresserad av mode...kanske för att modet var så fult och intentsägande? Började intressera mig för kläder först när jag var typ 20. Innan blev det bara härliga skjortor och jeans. Stackars lillsyrran! Fick aldrig ngn bra förebild i modeväg av sin syrra. Men men! Tonårsperioden överlag var ett hemskt tillstånd. Mitt ideal var pojkflickan.....känner mig mer kvinnlig nu och snyggare än på flera år. Kanske därför man har fått ett annat perspektiv på kläder? Fast man mognar ju olika.

Att vara överkänslig är väl typiskt aspigt. Kläderna får inte stickas och inte sitta åt. Jag har också svårt att reglera kroppstemperaturen, antingen är det för kallt el för varmt. Av och på med kofta/tröja hela tiden.

Och b-h är hopplöst. Antingen så sitter de för löst (vem vill ha en b-h som går ovanför brösten el där axelbanden bara hasar ner), eller så sitter de bra men hårt så jag får svårt att andas och får märken efteråt. Aldrig är det bra.

Långbyxor och löst sittande tröjor är mest bekvämt, (i brist på burka) men problem med bältet. Sitter det bra när jag sitter, så är det för löst när jag står och går, så det känns som byxorna ska ramla av. Sitter det bra när jag står och går, så sitter det för hårt när jag sitter. För breda bälten skaver på revbenen. Finns ju byxor utan bälte, men de klämmer för jämnan i stället.

Kjol har jag bara på sommaren, annars krävs det strumpbyxor som bara går sönder. Och cyklar man blåser kjolen upp.

Jag var intresserad av kläder förr, ville ha det som var modernt och starka färger. Men nu tycker jag ingenting passar, alla byxor är för långa och måste läggas upp. Hatar att prova kläder i trånga omklädningsrum. Köper jag på postorder vet jag aldrig om det kommer att kännas för stort el för trångt.

Jag är känslig för kyla mot öronen. Många mössor täcker inte öronen. Så i många år har jag sett ut som en 70-årig babusjka med sjal på huvudet. Bra för öronen men känns för varmt under hakan.

Har problem med skor också. Ena foten är lite större än den andra. Så antingen är skon för trång på ena foten el för stor på andra.

Taktil överkänslighet är vanligt vid AS, ja. Jag är ganska känslig för obekväma kläder, men inte så mycket så jag får panik eller börjar gråta. Jag kan ha en del saker för att jag tycker det är snyggt, men om jag bara ska vara hemma vill jag bara ha sköna, mjuka men ändå snygga kläder, och inte jeans, stickiga tröjor och sånt. Jag är också känslig för en del halsband, dragkedjor mot halsen, att känna av säkerhetsbältet när man åker bil och ibland att ha utsläppt hår som känns i vägen.

Jag är egentligen intresserad av kläder och mode, men jag brukar ofta tycka "mainstreammodet" är ganska tråkigt och opersonligt. Tidigare hade jag en mer egen stil, men nu har jag inte riktigt orkat ägna mig åt det på ett tag. Jag skulle vilja ta upp det intresset igen, men jag är inte värd att göra det förrän jag har gått ner i vikt och förbättrat en del andra saker, så det kommer dröja ett tag.

Jag brukar aldrig ha klänning på mig. Det känns helt enkelt inte bekvämt, det samma gäller för kjolar och högklackat. Kanske är det typiskt aspigt, jag vet inte.

Alien skrev:Att vara överkänslig är väl typiskt aspigt. Kläderna får inte stickas och inte sitta åt. Jag har också svårt att reglera kroppstemperaturen, antingen är det för kallt el för varmt. Av och på med kofta/tröja hela tiden.

Och b-h är hopplöst. Antingen så sitter de för löst (vem vill ha en b-h som går ovanför brösten el där axelbanden bara hasar ner), eller så sitter de bra men hårt så jag får svårt att andas och får märken efteråt. Aldrig är det bra.

Långbyxor och löst sittande tröjor är mest bekvämt, (i brist på burka) men problem med bältet. Sitter det bra när jag sitter, så är det för löst när jag står och går, så det känns som byxorna ska ramla av. Sitter det bra när jag står och går, så sitter det för hårt när jag sitter. För breda bälten skaver på revbenen. Finns ju byxor utan bälte, men de klämmer för jämnan i stället.

Kjol har jag bara på sommaren, annars krävs det strumpbyxor som bara går sönder. Och cyklar man blåser kjolen upp.

Jag var intresserad av kläder förr, ville ha det som var modernt och starka färger. Men nu tycker jag ingenting passar, alla byxor är för långa och måste läggas upp. Hatar att prova kläder i trånga omklädningsrum. Köper jag på postorder vet jag aldrig om det kommer att kännas för stort el för trångt.

Jag är känslig för kyla mot öronen. Många mössor täcker inte öronen. Så i många år har jag sett ut som en 70-årig babusjka med sjal på huvudet. Bra för öronen men känns för varmt under hakan.

Har problem med skor också. Ena foten är lite större än den andra. Så antingen är skon för trång på ena foten el för stor på andra.

Ett litet tips angående att prova kläder. Ibland kan jag bli galen av att handla kläder på stan och vill bara gå hem så fort som möjligt. Men finns det möjlighet så köper jag kläderna på öppet köp och provar dem hemma. Då får man dels lugn och ro och dels det vardagsljus man är van vid.

Anastasia skrev:Taktil överkänslighet är vanligt vid AS, ja. Jag är ganska känslig för obekväma kläder, men inte så mycket så jag får panik eller börjar gråta. Jag kan ha en del saker för att jag tycker det är snyggt, men om jag bara ska vara hemma vill jag bara ha sköna, mjuka men ändå snygga kläder, och inte jeans, stickiga tröjor och sånt. Jag är också känslig för en del halsband, dragkedjor mot halsen, att känna av säkerhetsbältet när man åker bil och ibland att ha utsläppt hår som känns i vägen.

Jag är egentligen intresserad av kläder och mode, men jag brukar ofta tycka "mainstreammodet" är ganska tråkigt och opersonligt. Tidigare hade jag en mer egen stil, men nu har jag inte riktigt orkat ägna mig åt det på ett tag. Jag skulle vilja ta upp det intresset igen, men jag är inte värd att göra det förrän jag har gått ner i vikt och förbättrat en del andra saker, så det kommer dröja ett tag.

Säkerhetsbältet framkallar också tyvärr tårar och panik om jag sitter på fel sida.(Gud så fånigt det låter och det har inte alltid varit så för min del. Började 2005 först.) Men konstigt nog funkar det bättre när jag kör själv. Kanske för att man håller igång armarna på ett annat sätt?

Hatar när t-shirts sitter fel runt halsen och vid axlarna, usch och fy.

Jag tycker med om 60-tal men hatar 80-tal.

Anastasia skrev:Taktil överkänslighet är vanligt vid AS, ja. Jag är ganska känslig för obekväma kläder, men inte så mycket så jag får panik eller börjar gråta. Jag kan ha en del saker för att jag tycker det är snyggt, men om jag bara ska vara hemma vill jag bara ha sköna, mjuka men ändå snygga kläder, och inte jeans, stickiga tröjor och sånt. Jag är också känslig för en del halsband, dragkedjor mot halsen, att känna av säkerhetsbältet när man åker bil och ibland att ha utsläppt hår som känns i vägen.

Jag är egentligen intresserad av kläder och mode, men jag brukar ofta tycka "mainstreammodet" är ganska tråkigt och opersonligt. Tidigare hade jag en mer egen stil, men nu har jag inte riktigt orkat ägna mig åt det på ett tag. Jag skulle vilja ta upp det intresset igen, men jag är inte värd att göra det förrän jag har gått ner i vikt och förbättrat en del andra saker, så det kommer dröja ett tag.

Exakt som Anastasia skrev med den lilla ändringen att kläder jag bär hemma inte behöver vara snygga.

Tycker att det är underbart att tights är ok att bära igen. Tights/strumpbyxor (av tjockare kvalitet) samt lång tröja, tunika eller klänning är väl det jag oftast bär bland folk (om jag inte bara ska och handla eller eller ut med hunden etc, för då får mjukisbyxorna stanna på).
Tycker om när kläderna är på gränsen till för stora. Både skönt och snyggt.

mnordgren skrev:Jag brukar aldrig ha klänning på mig. Det känns helt enkelt inte bekvämt, det samma gäller för kjolar och högklackat. Kanske är det typiskt aspigt, jag vet inte.

mnordgren skrev:Jag brukar aldrig ha klänning på mig. Det känns helt enkelt inte bekvämt, det samma gäller för kjolar och högklackat. Kanske är det typiskt aspigt, jag vet inte.

Men du har provat i alla fall? Det kanske bara är fel material

Ja, högklackat klarar jag inte av, vacklar ostadigt fram och ont gör det i fötterna. Ändå "borde" jag ha det, eftersom jag är så kort.

Åtsittande polotröjor ger mig kvävningskänslor. Säkerhetsbältet skaver mot halsen och måste alltid rättas till.

Tights och tunika hade jag också på den tiden det var modernt.

Jag fixar inte strumpor med stor och tjock söm framme i tårna. Vilken idiot kom på idén att sy ihop dem där???

Sen tål jag inte heller när det sitter åt och stramar kring armhålorna.

I övrigt är det rätt lugnt.

Jag ogillar starkt när det stramar och/eller klämmer.

Och säkerhetsbälte i bilen använder jag bara om jag måste (när mamma tjatar eller någon som inte tål "ta på bältet-tickandet" åker med i min bil.
Det är dock lättare att ha bälte om jag bara åker med, eftersom det har en distraherande effekt som jag inte gillar när jag kör.
I baksätet är det också väldigt otrevligt med bälte eftersom jag mår mer illa när det trycker så över bröstet.

Jag kan ha det mesta, bara inte tröjorna är för korta så de åker upp över magen eller sånt usch...

Allt åtsittande runt midja och hals går fetbort.
Strumpbyxor & tajts ger klaustrofobi, liksom för trånga ärmhål och tajta kläder ö h t.
Tvättlappar och skavande sömmar = irriterande till max.
Polyester får mig att rysa av obehag.
Bilbälte = strypsnara och skavsår på halsen.

Det ska vara tight. Hatar kläder som fladdrar kring kroppen. Nu menar jag inte dykardräkt-tight, utan kläder som passar precis. Det ska inte vara några hängande tygsjok eller 18 veck. Jeans & t-shirt, tröja. T-shirten får absolut inte vara stor vid halsen eller ha ärmar som fladdrar kring armarna. Inga starka färger, inga bilder, eller logotyper. Enhetligt. Svart & grått företrädesvis, men också brunt eller mörkgrönt ngn gång.

Fast smärta i klädsammanhang känner jag inte igen.

För mig var det värre när jag var yngre. Jag vägrade ha jeans på mig, och mina föräldrar fick tvätta alla nya kläder i mjukmedel för att de inte skulle 'stickas' när jag hade på mig dem.

Jag har alltid varit överkänslig för ljud och ljus, jag tror i alla fall att "överkänslig" är rätt ord, eftersom alla andra i min omgivning inte verkar vara lika känsliga.

Alltså, när jag umgås med en del kompisar, så vill dem ofta lyssna på hög musik, men jag tål inte hög musik, det är mycket obehagligt. När vi kör bil som exempel, så vill dem ha musik på i bilen, men jag får be dem att sänka den rejält, för att jag står inte ut.

Ingen annan jag känner verkar ha problem med hög musik. En av mina polare sa också förut till mig att jag måste ha nått "fel på hörseln" eftersom jag inte tål att lyssna på hög musik.

Dem få gånger jag varit bio, teater och andra liknande tillställningar, så tycker jag alltid att volymen är för hög, men dem andra människorna verkar inte tycka det. Utan tvärtom, dem jublar istället.


Sen har jag märkt att jag ogillat ljus också. Det var speciellt i skolan, jag hade svårt att arbeta för att lamporna i klassrummen lös för starkt. Jag klagade om det på lärarna, men dem bara: "Det är bra med mycket ljus!", likaså där, inga andra elever tycktes lida av ljuset från lamporna.


En sak som jag kan notera, är att när jag fick min AS diagnos för länge sen (i barndomsåldern), så hade läkaren sagt att jag hade extra känslig känsel. Jag kunde inte ha tajta kläder på mig, som exempel.

Fick en tankeställare här om dan.. eftersom att jag var överkänslig på tajta kläder som liten, kan detta med ljus och ljud också bero på att jag har Aspergers Syndrom? Jag har läst att Aspergare ofta är känsligare för ljus och ljud, är det precis så här som jag, man känner om man är känsligare för det?


Moderator: Kompletterade rubriken.

Hyper skrev:Fick en tankeställare här om dan.. eftersom att jag var överkänslig på tajta kläder som liten, kan detta med ljus och ljud också bero på att jag har Aspergers Syndrom? Jag har läst att Aspergare ofta är känsligare för ljus och ljud, är det precis så här som jag, man känner om man är känsligare för det?

Är man tillräckligt överkänslig mot ljud och ljus så kan man komma att märka av detta ja, och som du själv skriver så är detta vanligt när man har AS. Själv har jag haft stora problem med detta precis som du. (Numera har jag ständigt bomull i öronen vilket ger mig normal hörsel, och försöker att undvika starka ljuskällor inklusive lysrör och lågenergilampor vilka jag tycker är något obehagliga.)

Man kan göra det enkelt för sig och säga att överkänsligheten beror på att man har AS. Men vill man vara noggrann med kausaliteten så vill jag påpeka att man lika väl kan säga att AS (diagnosen) kan bero på att man bl a är överkänslig mot sådant här. Alltså kan man grubbla över vilket som kan sägas orsaka vad. Det man kan konstatera är att överkänslighet mot nämnd stimuli tycks vara ganska typiskt för någon med AS.

Hej Hyper!

Jag är överkännslig mot ljud och mot fysisk beröring. Fast på ett "bakvänt" sätt. Så att plötsliga höga ljud typ explosioner stör mig inte. Det plötsliga ljudet av en viskning eller andra låga ljud gör mig däremot jättenervös. Samma med beröring från andra människor. Ska man ta i mig ska man ta hårt.

Kläder som sitter åt har jag inte lika svårt för. Bara just när jag tar de på mig .

/geocache

Hyper, jag känner igen mig i allt du beskriver, främst detta med ljud och känsel, där är det 100% likadant för mig.

Sådant är typiskt för AS.

Det här med överkänsliga sinnen är verkligen en av grejerna som får mig att tvivla på att alla som får stämpeln "Aspergers Syndrom" är avvikande på samma sätt. Jag hör till dem som inte har överkänsliga sinnen, har nån tänkt på om det är något annat som utmärker er som har överkänslighet, från oss andra? Det avvikande kanske (superamatörmässig teori) sitter i sinnescentra hos er?

Att det är vanligt förekommande i samband med att man har en diagnos inom AST, är inte samma sak som att det hör till diagnoserna inom AST.

I princip kan vem som helst vara beröring, ljud eller ljuskänslig utan att för den delen ha en diagnos.

Däremot kanske man berörs mer av sin känslighet, om man befinner sin inom AST

Det har du ju rätt, i. Jag tycker visserligen att det är så väldigt vanligt här att extra känslighet p.g.a. AST inte riktigt räcker som förklaring men för all del. Fånigt nog så torde det dock vara omöjligt att kontrollera vilket innan det finns något sätt att mäta (olika slags) aspighet, som helt utesluter att mätningarna påverkas av överkänsliga sinnen...