Det känns som man aldrig kan få skolan att förstå ens barns funktionshinder... var senast där idag och fick ge dem ett uttag, och det känns som jag snart inte orkar längre... alla barn är inte stöpta i samma form.. grrr

Usch och ve så jag känner igen det där. Vi har slagits med skolan oavbrutet i närmare 2 år nu gällande min äldsta jänta (1-3:e klass funkade bra då hon hade en helt fantastisk lärare).

Inte mycket jag kan säga för att hjälpa dig mer än att du inte är ensam. Vi är många därute som slåss för våra små.

Kämpa på, och se till att du har något andningshål i ditt liv, där du kan hämta kraft för att orka med hela den här cirkusen.

Håller tummarna för att det ska släppa för er och att skolan mirakulöst ska inse vad det handlar om.

En hel massa positivt har hänt för våra barn nu till hösten. Dottern blev placerad med sin bästis, och sonen fick en av skolans bästa lärare som dottern haft tidigare. Några av de värsta lärare-"exemplaren" har dessutom bytt skola. Visst är det så att det är jättestor skillnad mellan olika lärares förståelse.

Tack.. det känns på nåt vis bra att veta att man inte är ensam...

Ibland känns det som om jag skulle vilja vara med min son i skolan (inte för att jag är kontrollfreak) utan för att det är de gånger jag är med som det fungerar bäst... Men å andra sidan kan man ju inte ha mamma med sig hela livet i allt man gör.. han måste ju lära sig stå på egna ben. Men usch vad svårt det är att att stångas mot ett helt lärarlag som dessutom gärna håller varandra om ryggen, hänvisar till sina läroplaner och tidsbrist - samt att de minsann har andra elever och inte har bara tid med min unge! Självklart vet jag ju det. Jag är ju inte dum.. det känns som de ser ned på mig...

Ska försöka hitta något andningshål, frågan är vad... nu börjar jag jobba heltid på måndag och har megaångest för det, dels för att jag själv kämpar med social ångest och för att jag inte finns för min son när han kanske behöver mig i skolan när det strular.. om man ändå kunde klona sig...

MiKa skrev:Det känns som man aldrig kan få skolan att förstå ens barns funktionshinder... var senast där idag och fick ge dem ett uttag, och det känns som jag snart inte orkar längre... alla barn är inte stöpta i samma form.. grrr

Går ditt barn i en "vanlig klass"? Min son gjorde det tills den här terminen. Vilket bråk jag har haft med skolan! Det blev så illa så att han blev omhändertagen till sist. Skolan och fritids verkar tro att han ska se ut på ett visst sätt när han har autismspektrastörning. Han får lida eftersom han är ett mycket vackert barn! De tvingar sig på kramar av honom som han egentligen inte vill ha och kallar honom sötis. Sedan kommer de och säger att han suktar efter kramar, att han aldrig får några av mig. Jag respekterar honom och tvingar mig inte på honom. Han kommer själv när han vill ha kram. Hemma hos mig får han vara den han är! Han är på väg att bli 14 år så han är trött på daltandet.

Hej slatten
Ja han går i vanlig klass. Det fungerar inte alls bra som det är nu. Ny lärare nu dessutom i fjärde klass som inte alls verkar förstå vad jag menar. Mycket tråkigt. Ändå var hon med på information om hans problematik på np-enheten, men vad hjälper det när man har en grundsyn på att barn ska hålla käften o rätta sig i ledet?

Låter jobbigt att din son blev omhändertagen. Det är min värsta mardröm att något sådant ska hända...

Funderar på hemundervisning om jag inte får in honom på AS-skola.

Vi har också kämpat i många år med skolan. Nu är grabben 15 år och går i nian, men ända sedan 3:an har det varit problem. Vi har provat en massa olika strategier, allt känns det som, men efter att det har fungerat ett par veckor så funkar det inte längre.

Just nu har vi hemundervisning, men det börjar luta åt att inte ens det ska funka. Till saken hör att han har väldig svår sömnrubbning och ofta är dygnet vänt för honom. Han kan inte somna förrän han känner att han är trött och han kan inte vakna förrän han känner att han har sovit färdigt.

Att detta resulterar i en vardag som inte fungerar, säger sig självt.

Vi har blivit hotade med vite flera gånger, men än så länge har vi klarat oss. Nu är det ju inte så väldigt länge kvar av "måste-skolan", så hur det blir sedan vet vi inte än. Troligtvis vill han inte tänka på skolgång öht direkt efter nian. Kanske det blir nåt sabbatsår.... jag vet inte

Kan nämna att det var inte förrän nu i våras som vi fick diagnosen AS på honom. Också något som vi kämpat för att få till tidigare.

/Zamia

Ja visst är det hemskt att man måste kämpa så för sina barns rättigheter och trygghet. Eftersom min son inte har Asperger så hamnar han mellan två stolar.

Det är oftast väldigt dålig kvalitet på de vanliga skolorna. Det ser man när skolverket bedömer skolorna. Min sons skola var fruktansvärt dålig, vilket jag påpekade för dem. nu fick jag svart på vitt.

Hoppas MiKa att ni kan få hemundervisning om du inte kan få in ditt barn på en Aspergerskola. Finns det några skolor för mellanstadiet? Jag känner bara till högstadieskolor! Internet är faktiskt bättre än hemundervisning med lärare. Jag ska leta reda på skolverket en undersökning som visar att barn med särskilt behov mår mycket bättre av att få undervisning via datorn och få besöka skolan en till två dagar för att gå igenom specifika problem som kan uppstå.

Tyvärr brukar det vara så att lärare många gånger är sämre än eleverna när det gäller datorer. Det är väl därför som dessa inte används så mycket på vissa skolor.

Zamia skrev:Till saken hör att han har väldig svår sömnrubbning och ofta är dygnet vänt för honom. Han kan inte somna förrän han känner att han är trött och han kan inte vakna förrän han känner att han har sovit färdigt.

Det exakta problemet har jag haft med sömn, idag är jag 36 och går efter ett 26 timmars dygn sedan i somras och känner mig klar i huvudet direkt när jag vaknar istället för att gå hela förmiddagen och fumla och komma igång efter lunch.
Nu hinner jag mer och gör bättre resultat och jobbar med maskinkonstruktion och programmering och det är något jag gillar.
Nu är väl inte sömn den enda komponenten i det hela men en stor del och min biologiska klocka verkar inte alls följa jordens rotation.

nano skrev:Det exakta problemet har jag haft med sömn, idag går efter ett 26 timmars dygn sedan i somras och känner mig klar i huvudet direkt när jag vaknar istället för att gå hela förmiddagen och fumla och komma igång efter lunch.

Nu är väl inte sömn den enda komponenten i det hela men en stor del och min biologiska klocka verkar inte alls följa jordens rotation.

hur ser ett 26 timmars dygn ut? Förklara för en som inte fattar,

Senast igår fick jag gå till en rektor efter ett utvecklingssamtal. Nu har jag suttit i samtal efter samtal och hört samma sak igen och igen och igen. Nu har jag tröttnat en gång för alla.
"kan om hon vill"
"pratar för mycket"
"verkar inte vilja koncentrera sig"
"lämnar inte in i tid"
"Svårt att komma igång"
"verkar engagerad och kunnig men har svårt att visa det"
"gymnastiken fungerar inte"
"borde ha toppbetyg i många ämnen, men lämnar inte in och får betygsvarningar"
"har lätt att förstå, men fastnar på vägen"
"inget fel på begåvningen men vi vet inte hur vi skall nå fram"
etc, etc, etc.

Har begärt en pedagogisk utredning varje utvecklingssamtal, sedan sjätte klass, och nu går hon ut åttan. Äntligen fick hon under våren träffa specialläraren som hade ett samtal om hur familjen ser ut och hur den funkar och hur hon trivs och efter 20 minuters samtal kom speciallärarens uttalande "har inga sådana problem, behöver inga extra resurser".

Så igår knallade vi in till en förvånad rektor och genast lovade ta tag i både struktur, lämpligt realistiskt upplägg och att se till att den där pedagogiska utredningen blir utförd.

När vi får svart på vitt, så skall jag absolut ta tag i att ifrågasätta specialpedagogens arbetsmetoder på lämplig nivå. Den som tror att den kan göra en specialpedagogisk bedömning efter tjugo minuters samtal om familjesituation har nog missbedömt sin arbetsuppgift eller kompetens helt och hållet.

Jossan skrev:

nano skrev:Det exakta problemet har jag haft med sömn, idag går efter ett 26 timmars dygn sedan i somras och känner mig klar i huvudet direkt när jag vaknar istället för att gå hela förmiddagen och fumla och komma igång efter lunch.

Nu är väl inte sömn den enda komponenten i det hela men en stor del och min biologiska klocka verkar inte alls följa jordens rotation.

hur ser ett 26 timmars dygn ut? Förklara för en som inte fattar,

Det är så att mellan varje gång jag vaknar går det i snitt 26 timmar.
Sover i ungefär 9 timmar varje gång jag sover.
Gentemot den vanliga klockan så drar jag helt enkelt över med ungefär två timmar per dygn.
Tycker mig må som bäst på det viset
Fast jag kan nog inte alltid ha det så, har haft jobb som tillåtit att jag jobbat när jag varit vaken men så lär det nog inte alltid vara.
Just nu är jag ute efter nytt jobb, fast det har varit "ledigt" någon månad och några veckor nu.

Kikarn skrev:Senast igår fick jag gå till en rektor efter ett utvecklingssamtal. Nu har jag suttit i samtal efter samtal och hört samma sak igen och igen och igen. Nu har jag tröttnat en gång för alla.
"kan om hon vill"
"pratar för mycket"
"verkar inte vilja koncentrera sig"
"lämnar inte in i tid"
"Svårt att komma igång"
"verkar engagerad och kunnig men har svårt att visa det"
"gymnastiken fungerar inte"
"borde ha toppbetyg i många ämnen, men lämnar inte in och får betygsvarningar"
"har lätt att förstå, men fastnar på vägen"
"inget fel på begåvningen men vi vet inte hur vi skall nå fram"
etc, etc, etc.

Låter som jag när jag var liten , bortsett från att jag inte pratade utan snarare var knäpptyst.
Jag lämnar mycket sällan in mina arbeten i tid, och har otroliga koncentrationsproblem, när jag väl lyckas koncentrera mig , har jag lätt för att lära. Tror är ganska typiskt för många med denna typ av problematik.

Jossan skrev:

Kikarn skrev:Senast igår fick jag gå till en rektor efter ett utvecklingssamtal. Nu har jag suttit i samtal efter samtal och hört samma sak igen och igen och igen. Nu har jag tröttnat en gång för alla.
"kan om hon vill"
"pratar för mycket"
"verkar inte vilja koncentrera sig"
"lämnar inte in i tid"
"Svårt att komma igång"
"verkar engagerad och kunnig men har svårt att visa det"
"gymnastiken fungerar inte"
"borde ha toppbetyg i många ämnen, men lämnar inte in och får betygsvarningar"
"har lätt att förstå, men fastnar på vägen"
"inget fel på begåvningen men vi vet inte hur vi skall nå fram"
etc, etc, etc.

Låter som jag när jag var liten , bortsett från att jag inte pratade utan snarare var knäpptyst.
Jag lämnar mycket sällan in mina arbeten i tid, och har otroliga koncentrationsproblem, när jag väl lyckas koncentrera mig , har jag lätt för att lära. Tror är ganska typiskt för många med denna typ av problematik.

Jamen precis, jag känner ju också igen mig i det här (men jag har inte gjort utredning själv).

Vad jag inte förstår är att man säger att det där är faktorer som beskriver min dotters beteende samtidigt som man säger att "näää, hon har inga såna problem"?

Nehepp. Vad skall man ha för problem för att ha "såna problem"? (npf-svårigheter altså).

Blir helt jäkla rabiat på att skolpersonal gärna uttalar sin kunskap och erfarenhet men inte ser träd bara för att det står en skog i vägen?

En helskön kommentar jag fick en gång ang dottern, var att "nämen hon har ju inga såna problem, hon är ju inte mobbad, och hon har ju kompisar och så".

-Ehhh? Nä´just det. Det är hon ju inte.

Goddag yxskaft.

Kikarn skrev:
Vad jag inte förstår är att man säger att det där är faktorer som beskriver min dotters beteende samtidigt som man säger att "näää, hon har inga såna problem"?

Nehepp. Vad skall man ha för problem för att ha "såna problem"? (npf-svårigheter altså).

Blir helt jäkla rabiat på att skolpersonal gärna uttalar sin kunskap och erfarenhet men inte ser träd bara för att det står en skog i vägen

Men har inte dottern fått någon npf-utredning via BUP då? En specialpedagog har väl inte kompetens att ge (el inte ge) diagnos?

Blir helt jäkla rabiat på att skolpersonal gärna uttalar sin kunskap och erfarenhet men inte ser träd bara för att det står en skog i vägen?

Hehe. Kan förstå sånt där....att du känner så..
Kanske de borde gå på nån Woodstock? Näe, jag vet inte.
Träskallar är vi allihopa.

Lol det har du rätt i, man gör sina undeliga misstag haha.
Fast det kanske krävs en aspie att erkänna att man själv gjort fel, jag vet inte.

ni har väl inte missat artiklarna i DN jag länkar till den med kommentarer http://www.dn.se/sthlm/diskutera-tar-sk ... r-1.878257

Jag tror jag såg den tidigare idag, men orkar inte tänka på den riktigt. Bara att det verkar hemskt. Själv kan jag inte svara om skolan idag eftersom jag inte vistats i skolor på jättelänge. Men det kan säkert vara så att de "glömmer av" barnets riktiga behov och tycker och vet bäst istället. Sådant kan få mig att koka. Därför som jag inte orkar tänka på sånt vissa perioder.

Alien skrev:

Kikarn skrev:
Vad jag inte förstår är att man säger att det där är faktorer som beskriver min dotters beteende samtidigt som man säger att "näää, hon har inga såna problem"?

Nehepp. Vad skall man ha för problem för att ha "såna problem"? (npf-svårigheter altså).

Blir helt jäkla rabiat på att skolpersonal gärna uttalar sin kunskap och erfarenhet men inte ser träd bara för att det står en skog i vägen

Men har inte dottern fått någon npf-utredning via BUP då? En specialpedagog har väl inte kompetens att ge (el inte ge) diagnos?

Jag vill att de gör en pedagogisk utredning inom skolans team, som även innefattar en djupgående pedagogdel, som är mer utförlig än den de gör ex inom bup. Sedan har jag absolut noll och intet förtroende för bup och kan inte heller alls relatera till deras npf-perspektiv, eftersom de tämligen ensidigt arbetar utifrån det psykologiska perspektivet, som handlar mer om orsak och verkan än om att utreda de medicinska fysiologiska hinder som föreligger.
Att hamna innanför hab kräver att det pedagogiska teamet remitterar dit, vilket det kan hända att de gör om man har tur, eller är tydlig i sin begäran. Där jobbar man mer med det bio-medicinska perspektivet och kopplar det till det psykologiska perspektivet, med det pedagogiska och ger åtgärdsförslag i enlighet med detta tillsammans med sjukgymnast.

I åtgärdsförslaget så finns ex tydliga anvisningar för såväl praktiska som sociala problem, som mer utgår ifrån ett relativt handikappsperspektiv, dvs, faktorer som bidrar till att man förändrar omgivningen så optimalt mycket för att personen skall kunna överbygga sina hinder; dvs att man skapar den sociala miljön där individen inte behöver tänka i funktionshinderterm. Och det är klart att det inte är önskvärt, då det är kostsamt?

På bup så är det i allmänhet kuratorssamtal för individen, stödsamtal för föräldrar -meningslöst tycker jag- och medicinering som förespråkas, dvs, ansvaret ligger hos individen och mig som förälder. Det här är något jag inte tänker slå mig till ro med, på några villkors vis. Jag är mycket mycket kritisk till BUP-s arbetsmetoder och åtgärdsförslag och tycker att man kan ta sin proffession och stoppa den där solen inte lyser, och sitt perspektiv ännu längre bort än så.

Frågar du mig är det psykologiska perspektivet helt overksamt och otillräckligt ensamt i den här problematiken. När man för dialogen med ansvariga tycker man absolut att man väger in de olika perspektiven, och man gör ju läkarbedömningar, eller hur? Problemet är att föräldrar är precis lika maktlösa när de går därifrån som de kom dit och har precis samma vanmakt. Det har man inte efter ett samlat relativt perspektiv. Står det svart på vitt att si och så behöver individen för optimal inlärningssituation etc, etc, så har skolan bara att förhålla sig till det och som förälder kan jag kräva att dessa hänsyn både tas och ges.

Screw bup!

Nu skall jag nästan ställa mig själv på ledet för arkebusering, men skulle önska att det sociologiska perspektivet fick mer företräde i frågan än bups, dock belyst på annat sätt än i debatten om Kärfve och Gillberg.

Det är inte individen som har problem, det är omgivningen. Om omgivningen hade varit inkluderande och tillåtande så hade individen inte haft problem. Nu får individen problem. Altså måste vi förändra omgivningen. Lätt som en plätt!

Hade vi inte haft ett grindvaktssystem, så hade vi inte heller behövt diagnoser på det viset vi gör idag. Jag menar att vi diagnosticerar barn på grund av systemets behov. Eftersom det inte finns resurser att ge alla barn det de behöver så får vi helt enkelt prioritera bland barnen vilka som skall få sina behov tillgodosedda och det är därför vi behöver diagnoser som får den dignitet som den har idag.

Människor har haft npf i alla generationer tidigare och vissa önskade egenskaper som är attraktiva och som innefattar att individen har lätt för att ex hitta partner och få avkomma ger idag diagnos. Är det inte lite märkligt?
De egenskaper som behövs vid ex jakt av rovdjur eller företagsledning på hög nivå diagnosticeras med adhd och aspergers. Är det inte lite märkligt?

Jag skulle kunna ge ex på en ganska hög politiker i riksdagen idag som var en djävla bråkstake som ung, som inte såg särskilt städad, som var ÖKÄND som den utsatte andra elever på skolan värst etc, etc, etc och idag är han en firad och jäkligt duktig politiker. Och det är på samma egenskaper han en gång i tiden var en mara för omgivningen som han idag gör ett sjuhelsickes bra jobb när det gäller att framföra svaga personers talan och driver sin politik utifrån det.

Jag avstår förstås från att berätta vem han är, men frågan jag ställer mig; om han hade utretts när han var ett problem för omgivningen, hade han fått några diagnoser då? Hade hans karriär förändrats om han hade fått diagnos? Jag tycker att det är en intressant fråga ärligt talat, att spekulera i.

För vems skull diagnosticerar vi våra barn och är det bara av godo?

Även om jag inte gillar bråkighet så har jag också haft tanken att det som inte behövdes förut (för 50, 100 el 1000 år sedan) i människoegenskaper behövs idag och vice versa.
Tekniskt sett är det inte svårt o se till att alla kan leva.

På tal om något annat, förlåt om jag svänger men det handlar om skola.

Jag satte mig själv högt på listan över besvärliga föräldrar igår. Hade ett kurators och rektorssamtal.
Det är så att min son som gått på resursskola i några år skall in i vanlig skola. Han börjar sjätte klass, är 12 och och är utvecklad som en 17 åring i princip. Ca 180 lång och har kommit långt i sin personlighets och pubertala utveckling, muskelutveckling och hela köret. Han gick in i puberteten när han var ca 8-9 år. Inte en helt lätt gosse att habagera mao. Vi skulle ha inledande samtal och de frågade mig vilka situationer som kan vara problem. Han får utbrott och har lite aggressionsproblematik men får enligt mig ALDRIG utbrott utan goda skäl. Han kan alltid förstås och han är väldigt känslig för andra människors situation och bemötande. Problemet är att det smäller när han blir arg vilket han lätt blir. Jag korrigerar alltid våld.

Men så kom jag på en situation som kan ge stora problem.
-Förekommer det mobbing av svaga individer, pg utseende eller andra tillkortakommanden på skolan? Frågade jag.
Jag fick inget riktigt svar, klart en obehaglig fråga?
-Det kan nämligen bli ett stort problem i så fall. Svarade jag mig själv.
-Jasså? Kuratorns intresse vaknade. Utsätter han svaga individer?
-Nä absolut inte. Han försvarar dem och kommer att ge sig på dem som är starkast i sammanhanget.
-Det är ju ett problem, svarade de.
Det vet jag inte om jag tycker? Egentligen? Jag tycker att det är en bra egenskap, men det sa jag inte just då. Istället svarade jag:
-Det är ett beteende och en människoinställning jag berömmer, svarade jag.
-Det strider ju mot vår värdegrund.
-?? Eh, va?? Värdegrund? Hur strider det mot er värdegrund att man trycker till någon som mobbar andra?
-Våld strider alltid mot vår värdegrund.
-Men mobbning och utsättande av svaga individer som kanske har fått utstå mycket gör det inte?
Jag fick inget bra svar utan höll en lång dialog om hur mobbning borde strida mot varje skolas värdegrund och om vuxenvärlden inte har kapacitet nog att se till att det inte förekommer så behövs det individer som stoppar det och det tänker jag vid min själ inte korrigera på några villkors vis.
-Det kan ju bli polisanmälningar och så, det har vi ju som system när någon använder våld.
Jag svarade:
-att den polisanmälan tar vi i så fall, ger han någon på käften för att de har mobbat någon som inte kan försvara sig så förtjänar de den. Det ser jag inte som något problem. Stöttar han någon som behöver det, så stöttar jag honom i det, bara så att ni har det klart för er från början. Så vet ni hur landet ligger.

I det här tänkte jag inte gå längre i diskussionen i dåläget. Men jag anar redan en flat vuxenvärld som hellre undviker att ta tag i psykisk terror på skolgården och låtsas om att den inte finns och som hellre anmäler den som reagerar än att ta sitt eget ansvar.
När den valsen kommer -för den kommer om någon är utsatt på skolan som inte kan försvara sig själv, eller som utsätts av många; han kommer att hantera det en gång, eller två, men tredje gången får någon ont det vet jag på förhand- så skall vi fan lära dem dansa rejält. Där backar jag inte en milimeter.