Toblerone skrev:Det är ju oväsentligt nu, eftersom jag inte har berättat i dem sex åren som jag har jobbat där. Och ärligt sagt tror jag inte på att jag skulle bli rättvist behandlat. Folk klarar bara inte av att vara schysta där.

Om du inte vet vad de misstänker eller tror måste du väga för mot nackdelar.
Det är inte oväsentligt om du berättar om din AS eftersom du har valfriheten att berätta om det.

Antagligen har de misstänkt att du har någon diagnos -- så har det alltid varit för mig efter varaktigt umgänge med annan -- när och om du berättar så lär de ha förståelse för att du inte berättat om din AS; förmodligen har de kunnat observera din oro och inser att det inte har varit lätt för dig.

Om de är omedvetna så blir det svårare att avgöra deras reaktion. I sådant fall har du fördelen av att framföra det på ett bra sätt, och besvara deras frågor under lämpliga förhållanden. Mitt råd är: att skämta, "visste ni inte att jag kom från rymden?"; eller vara pedagogisk i stil med, "jag är fortfarande samma människa"; det är särskilt angeläget att diskussionen inleds öppet och lätt.

Om de säkerligen vet att du har AS så förändras inte den arbetskamratliga situation avsevärt, möjligtvis kan situationen förändras temporärt men borde omsider återgå till det situationen som den var före du berättade om din AS. Vad som förändras avsevärt är dina arbetsrelaterade rättigheter. Då har du ett bekymmer mindre.

Sisyfos skrev:

Toblerone skrev:Det är ju oväsentligt nu, eftersom jag inte har berättat i dem sex åren som jag har jobbat där. Och ärligt sagt tror jag inte på att jag skulle bli rättvist behandlat. Folk klarar bara inte av att vara schysta där.

Om du inte vet vad de misstänker eller tror måste du väga för mot nackdelar.
Det är inte oväsentligt om du berättar om din AS eftersom du har valfriheten att berätta om det.

Antagligen har de misstänkt att du har någon diagnos -- så har det alltid varit för mig efter varaktigt umgänge med annan -- när och om du berättar så lär de ha förståelse för att du inte berättat om din AS; förmodligen har de kunnat observera din oro och inser att det inte har varit lätt för dig.

Om de är omedvetna så blir det svårare att avgöra deras reaktion. I sådant fall har du fördelen av att framföra det på ett bra sätt, och besvara deras frågor under lämpliga förhållanden. Mitt råd är: att skämta, "visste ni inte att jag kom från rymden?"; eller vara pedagogisk i stil med, "jag är fortfarande samma människa"; det är särskilt angeläget att diskussionen inleds öppet och lätt.

Om de säkerligen vet att du har AS så förändras inte den arbetskamratliga situation avsevärt, möjligtvis kan situationen förändras temporärt men borde omsider återgå till det situationen som den var före du berättade om din AS. Vad som förändras avsevärt är dina arbetsrelaterade rättigheter. Då har du ett bekymmer mindre.

Jo, det har du rätt i. Jag ska fundera lite vidare. Tack för alla goda råd.

Just det, jag tror jag frågade det förut, eller kanske missade jag: Har man inte ett sämre läge om man har förtigit sin diagnos? Jag menar, jag tog ju jobbet och visste redan då om mina diagnoser (ansåg dock att jag klarar jobbet ändå).

Toblerone skrev:

Sisyfos skrev:

Toblerone skrev:Det är ju oväsentligt nu, eftersom jag inte har berättat i dem sex åren som jag har jobbat där. Och ärligt sagt tror jag inte på att jag skulle bli rättvist behandlat. Folk klarar bara inte av att vara schysta där.

Om du inte vet vad de misstänker eller tror måste du väga för mot nackdelar.
Det är inte oväsentligt om du berättar om din AS eftersom du har valfriheten att berätta om det.

Antagligen har de misstänkt att du har någon diagnos -- så har det alltid varit för mig efter varaktigt umgänge med annan -- när och om du berättar så lär de ha förståelse för att du inte berättat om din AS; förmodligen har de kunnat observera din oro och inser att det inte har varit lätt för dig.

Om de är omedvetna så blir det svårare att avgöra deras reaktion. I sådant fall har du fördelen av att framföra det på ett bra sätt, och besvara deras frågor under lämpliga förhållanden. Mitt råd är: att skämta, "visste ni inte att jag kom från rymden?"; eller vara pedagogisk i stil med, "jag är fortfarande samma människa"; det är särskilt angeläget att diskussionen inleds öppet och lätt.

Om de säkerligen vet att du har AS så förändras inte den arbetskamratliga situation avsevärt, möjligtvis kan situationen förändras temporärt men borde omsider återgå till det situationen som den var före du berättade om din AS. Vad som förändras avsevärt är dina arbetsrelaterade rättigheter. Då har du ett bekymmer mindre.

Jo, det har du rätt i. Jag ska fundera lite vidare. Tack för alla goda råd.

Just det, jag tror jag frågade det förut, eller kanske missade jag: Har man inte ett sämre läge om man har förtigit sin diagnos? Jag menar, jag tog ju jobbet och visste redan då om mina diagnoser (ansåg dock att jag klarar jobbet ändå).

Nej, du har ingen allmän upplysningsplikt. En arbetssökande har skyldighet att att svara sanningsenligt på arbetsgivarensfrågor men ingen aktiv upplysningsplikt om rent personliga förhållanden. AS utgör ingen grund för att neka någon anställning, personliga förhållanden saknar betydelse för anställningen. En arbetssökandes vilseledande om omständigheter som arbetsgivaren förbjuds ta i beaktande såsom AS, graviditet, homosexualitet kan aldrig vara åsidosättande av plikten att svara sanningsenligt på arbetsgivarens frågor vid anställningen.

RÄTTSKÄLLOR

DL
1 § En arbetsgivare får inte diskriminera den som hos arbetsgivaren

1. är arbetstagare,
2. gör en förfrågan om eller söker arbete,
3. söker eller fullgör praktik, eller
4. står till förfogande för att utföra eller utför arbete som inhyrd eller inlånad arbetskraft.

Du behöver inte ange rättskällor för min skull då jag aldrig efterfrågat sådana. Och du behöver inte svara på det här.

Toblerone skrev:
Hmm... men jag måste göra klart terminen. Det funkar inte att en lärare hoppar av i slutet av terminen. Och sen har jag ju två månaders sommarlov. Kanske räcker ju det?

Mja har du semester nu snart så funkar ju det säkert också.
Hoppas du kommer fram till någon bra lösning sen.

triggerhappyD skrev:

Toblerone skrev:
Hmm... men jag måste göra klart terminen. Det funkar inte att en lärare hoppar av i slutet av terminen. Och sen har jag ju två månaders sommarlov. Kanske räcker ju det?

Mja har du semester nu snart så funkar ju det säkert också.
Hoppas du kommer fram till någon bra lösning sen.

Tack.

Sisyfos skrev:Nej, du har ingen allmän upplysningsplikt. En arbetssökande har skyldighet att att svara sanningsenligt på arbetsgivarensfrågor men ingen aktiv upplysningsplikt om rent personliga förhållanden. AS utgör ingen grund för att neka någon anställning, personliga förhållanden saknar betydelse för anställningen. En arbetssökandes vilseledande om omständigheter som arbetsgivaren förbjuds ta i beaktande såsom AS, graviditet, homosexualitet kan aldrig vara åsidosättande av plikten att svara sanningsenligt på arbetsgivarens frågor vid anställningen.

Okej, det var bra att veta.

En väldig bra grej: Jag berättade för två kollegor att jag är väldigt orolig över att det inte funkar så bra med två elever, och att jag t.o.m. haft svårt att sova pga det. De var väldigt snälla och försökte peppa mig. De sa att det säkert inte beror på mig, att det är knepiga elever. Och jag hade pratat med föräldrarna, och där kom det inte heller fram något som skulle ha med mig att göra. Förutom en liten detalj som inte jag kan ändra på (jag vill inte gå i detaljer, det vore lite känsligt med tanke på eleverna). Det känns i alla fall positivt.

Vad bra att det ordnade sig. Du har haft jobbet sedan längre tid och verkar vara en trevlig person. Jag tror inte att du behöver oroa dig mera. Vissa dagar eller perioder kan vara besvärlig, men håll ut så reder sig stormen; och det verkar ha blivit bättre för dig redan, därför borde du se framemot solsken.

Sisyfos skrev:Vad bra att det ordnade sig. Du har haft jobbet sedan längre tid och verkar vara en trevlig person. Jag tror inte att du behöver oroa dig mera. Vissa dagar eller perioder kan vara besvärlig, men håll ut så reder sig stormen; och det verkar ha blivit bättre för dig redan, därför borde du se framemot solsken.

Tack.

Sitter lite i samma båt, och jag känner mig lite som ett UFO. Har man AS så är inte folk toleranta eller förstående.

Toblerone, jag skulle vilja ta mig själv som ett exempel.

Jag kom o tänka på att i skolan ville jag veta vad man skulle ha det man lärde sig i skolan till, jobb var inte vad jag tänkte på utan vad man kunde bygga.
Bäst hade nog varit att be mig göra någon maskin bara för att jag skulle upptäcka var man kunde ha nytta av iaf matten och vid lämpliga tillfällen mata mig med var jag lämpligen kunde tänkas hitta relevant information.
Den saken är nog oftast lättare idag än då, eftersom nästan allt skulle komma via läroböcker.
Sedan ifrågasatte jag det där med att räkna bara för att få rätt, jag ville hellre förstå mattematiken och veta varför det blev rätt, inte bara att det var rätt.

Engelskan såg jag nyttan med när jag fick en dator och ville programmera, det mesta av programmeringsböcker fanns bara på engelska.
Merparten av dagens tutorials tror jag också är på engelska så vitt jag vet.