Jag läser om ångest och där står överallt att ångesten går över. Min ångest går inte över när den väl börjat. Det sitter i och bränner i kroppen. Samma smärta som när man bränt sig och inte tar något kylande på. Det är en ilsken inre ihållande smärta som vägrar ge sig. Det enda som hjälper är ångestdämpande eller att åsamka mig själv fysisk smärta. Jag slår mig själv, dunkar huvudet i vägen eller skär mig i benen och då försvinner ångesten en stund för att återkomma igen.

Jag blir förvirrad när det står att ångesten alltid går över efter en stund. Det gör ju inte min. Sitter i timmar och ibland i dagar. Fick Cymbalta utskrivet för två veckor sen och den gjorde bara att min ångest blev ännu värre. Som att den skruvade upp ångesten på max. Har äntligen fått sluta med den i dag men effekten sitter väl i ett tag. 

Är det inte ångest jag har efter som det vägrar ge sig utan bara ligger och gnager och gör ont i själen. Men vad är det då?

Ångest kan sitta i dagar, veckor och till och med månader. När jag gick in i väggen hade jag ångest som höll i sig i närmare ett år. Precis som för dig var ångestdämpande den enda lättnaden. Så snart effekten gick ur kroppen var ångesten tillbaka.

Varför det inte skrivs något alls om den sortens ångest vet jag inte. Vissa läkare tycks åtminstone veta att den finns.

Att din ångest ökade med Cymbalta är regel snarare än undantag. MEN, det är en vanligt insättningssymtom på i princip alla sådana mediciner och insättningen kan hålla i sig upp till fyra veckor samt, för en del, återkomma vid doshöjning. Du bör därför inte sluta med den förrän du tagit dig igenom insättningsperioden och då bara om den, när insättningssymptom avtar, inte har avsedd effekt.

Det är vanligt att ge upp på dessa mediciner för fort då det är överjävligt att stå ut med än värre ångest.

Jag vill påstå att tahlia har helt rätt: ångest kan absolut hålla greppet under lång tid.
Jag har faktiskt aldrig läst eller hört motsatsen egentligen, utan bara att det förstås finns olika grader från lite helt normal "vardagsågren" till handikappande.
För mig är det ett konstant tillstånd sen flera år, av en grad som gör mig helt handlingsförlamad den mesta tiden. Jag är tack och lov lättpåverkad, så jag får bukt med den med en låg dos Zoloft.

Det är väl panikångest som går över snabbare? Har fått den uppfattningen av det jag läst och hört av folk som har det.

Tyvärr sitter det i rätt rejält.
Jag får lättnader ibland och det är helt underbart!
Men jag känner igen mig, tror inte andra förstår hur plågsamt det är, det syns ju inte...

Har haft ångest hela livet och tror det är kvar till jag dör, men då går den ju över. Men som svar på frågan, ja det är ångest vad man än försöker kalla den. Tror att de som aldrig har haft ångest ska vara försiktig med att uttala sig, för de vet inte vad detta mardrömsmonster är, som bryter ner all glädje och förstör varje försök att tänka på något trevligt. Tal om att man ska "tänka positivt" och liknande känns mest kränkande, som att man skulle ha något reglage i ryggen man kan ställa om från "sad to happy"...

antonius - har du inte hittat nån bra medicinering? Ursäkta om du skrivit om det tidigare, jag minns isf inte att jag skulle ha läst det.

Ja, det är ett helvete faktiskt. Blir alltid lika förvånad över att läsa att det inte är farligt, till skillnad från depression. Har också fått höra av läkare att "ingen har dött av ångest". Nja, förutom självmord då, kanske..? För mig är ångesten värre än depression, är tämligen övertygad om att det finns de som inte pallat mer.

Jag är skeptiskt till mediciner i många fall, men när det gäller sånt här är det absolut befogat. Man kan inte se och ännu mindre genomföra ev. förbättringar i sitt liv, om man inte står på benen.

tahlia skrev:Ångest kan sitta i dagar, veckor och till och med månader. När jag gick in i väggen hade jag ångest som höll i sig i närmare ett år. Precis som för dig var ångestdämpande den enda lättnaden. Så snart effekten gick ur kroppen var ångesten tillbaka.

Varför det inte skrivs något alls om den sortens ångest vet jag inte. Vissa läkare tycks åtminstone veta att den finns.

Att din ångest ökade med Cymbalta är regel snarare än undantag. MEN, det är en vanligt insättningssymtom på i princip alla sådana mediciner och insättningen kan hålla i sig upp till fyra veckor samt, för en del, återkomma vid doshöjning. Du bör därför inte sluta med den förrän du tagit dig igenom insättningsperioden och då bara om den, när insättningssymptom avtar, inte har avsedd effekt.

Det är vanligt att ge upp på dessa mediciner för fort då det är överjävligt att stå ut med än värre ångest.

Jag har reagerat på att jag inte fick ökat ångestdämpande då jag påtalat att ångesten blev så mycket värre. Det jag var med om under de två veckorna känns som tortyr. Hade jag fått tillräcklig hjälp med ångestdämpande hade jag kanske klarat ta mig igenom insättningen, men så blev det inte.

Fabela skrev:Det är väl panikångest som går över snabbare? Har fått den uppfattningen av det jag läst och hört av folk som har det.

Jag har inga andra symptom av min ångest än att den är oerhört smärtsam. Som jag beskrev, att jämföra med smärtan av ett obehandlat brännsår. Panikångest har man fysiska känningar, svårt att andas, tryck över bröstet m.m. Därför tror jag inte att det är panikattacker. Dock kan ångesten komma väldigt plötsligt och på kort tid bli oerhört kraftig att de känns panikartat i den meningen att jag inte vet var jag skall göra av mig när det sätter in.

Alyana skrev:Tyvärr sitter det i rätt rejält.
Jag får lättnader ibland och det är helt underbart!
Men jag känner igen mig, tror inte andra förstår hur plågsamt det är, det syns ju inte...

Jag vet vad du menar. Har varit fri från Cymbaltan nu så pass att ångesten är mer normal igen. Lättnaden att bara komma ner till normal ångestnivå är obeskrivligt skön.

antonius skrev:Har haft ångest hela livet och tror det är kvar till jag dör, men då går den ju över. Men som svar på frågan, ja det är ångest vad man än försöker kalla den. Tror att de som aldrig har haft ångest ska vara försiktig med att uttala sig, för de vet inte vad detta mardrömsmonster är, som bryter ner all glädje och förstör varje försök att tänka på något trevligt. Tal om att man ska "tänka positivt" och liknande känns mest kränkande, som att man skulle ha något reglage i ryggen man kan ställa om från "sad to happy"...

Precis. Har blivit rådd flera gånger att "gå ut och gå" som hjälp mot ångest. Gå ut och gå när jag gråter, river mig på armarna, slår huvudet i väggen är ju inte direkt genomförbart. Jag kan gå ut och gå vid lättare oro, inte vid ångest och i viss mån bli hjälpt av det. Det verkar som om få förstår skillnaden mellan oro och ångest.

Fabela skrev:antonius - har du inte hittat nån bra medicinering? Ursäkta om du skrivit om det tidigare, jag minns isf inte att jag skulle ha läst det.

Ja, det är ett helvete faktiskt. Blir alltid lika förvånad över att läsa att det inte är farligt, till skillnad från depression. Har också fått höra av läkare att "ingen har dött av ångest". Nja, förutom självmord då, kanske..? För mig är ångesten värre än depression, är tämligen övertygad om att det finns de som inte pallat mer.

Jag är skeptiskt till mediciner i många fall, men när det gäller sånt här är det absolut befogat. Man kan inte se och ännu mindre genomföra ev. förbättringar i sitt liv, om man inte står på benen.

Håller med till 100%. Depression äter långsamt, ångest bränner snabbt.

Sinela skrev:

Fabela skrev:Det är väl panikångest som går över snabbare? Har fått den uppfattningen av det jag läst och hört av folk som har det.

Jag har inga andra symptom av min ångest än att den är oerhört smärtsam. Som jag beskrev, att jämföra med smärtan av ett obehandlat brännsår. Panikångest har man fysiska känningar, svårt att andas, tryck över bröstet m.m. Därför tror jag inte att det är panikattacker. Dock kan ångesten komma väldigt plötsligt och på kort tid bli oerhört kraftig att de känns panikartat i den meningen att jag inte vet var jag skall göra av mig när det sätter in.

Nej då, jag menade inte att du skulle ha panikångest. Utan att det du läst om att det går över nog bättre stämmer in på det, än "vanlig" ångest. Alltså låter det för mig som att du har just ångest.

Hänger du med? Det blev lite rörigt där

Fabela skrev:antonius - har du inte hittat nån bra medicinering? Ursäkta om du skrivit om det tidigare, jag minns isf inte att jag skulle ha läst det.

Såklart finns det grejer, tyvärr är samtliga beroendeframkallande, så jag försöker klara mig ändå...

antonius skrev:Såklart finns det grejer, tyvärr är samtliga beroendeframkallande, så jag försöker klara mig ändå...

Ah, okej. Beklagar.

Fabela skrev:Hänger du med? Det blev lite rörigt där

Jag jag är med.

Jag hade jättesvår ångest nästan dagligen i sju år. Det visade sig efter mycket om och men att jag hade borreliavirus snurrande i kroppen. Under den perioden var jag närmast sinnessjuk. 2014 började jag äntligen se ljuset i tunneln och nu har jag inte lika mycket ångest längre.

Vet inte om det är mycket till tröst, men ångest KAN INTE stanna för alltid. Man kan tycka att den stannar i evigheter, men det finns inte evig ångest. Jag lovar! Och jag har ibland sådan ångest att jag på allvar tror att jag skall dö, att jag håller på att ruttna inifrån, så jag skulle aldrig säga "tänk positivt" eller liknande.

Hoppas att du kan få hjälp, Sinela. Ta hand om dig!

Fabela skrev:Det är väl panikångest som går över snabbare? Har fått den uppfattningen av det jag läst och hört av folk som har det.

När jag hade som värst panikångest så hade jag lite respit mellan attackerna, men under tiden mellan hade jag ändå ångest, bara inte värsta panikångesten, och eftersom jag inte kunde dämpa den så övergick den i panikångest 10-30 gånger om dagen. Ibland fastnade jag också i läget precis under panikångesten och då slutade den inte alls. Det hela varade i två månader och under de veckor som var värst samlade jag på mig enorma mängder dövande mediciner (hade inga benso på den tiden) för att varje kväll droga mig nästan medvetslös. Varje ny dag hatade jag att det bara var att börja ångestkarusellen.

Vanligtvis har man inte sådan panikångest dag efter dag men man kan komma in i perioder då det är väldigt svårt att bryta panikmönstret och då kan det ta några månader tills man är "bra" igen. Innan medicineringen så levde jag så hela mitt liv, perioder med svår panikångest som kom under en viss tid och då kom flera gånger dagligen för att sedan försvinna kanske ibland i två år!

Skillnaden mellan panikångesten jag hade som barn och ungdom och till viss del ung vuxen, och vuxen var att som barn så var jag så slut efter en panikattack att jag var helt ångestfri och avslappnad. När jag blev äldre, släppte aldrig ångesten emellan attackerna även om den mellan inte var full panikångest.

Det verkar tyvärr inte som det finns en gräns för hur mycket ångest man "kan" ha. Därför är jag glad att jag till sist fick medicin.

Vissa läkare tror att all ångest är attackvis men det är ju helt galet. Man kan ha GAD som inte släpper, man kan ha tvångsångest som inte släpper, man kan ha ångest pga överbelastning som heller inte släpper. Om det var en kort femminnutersattack och sedan var det bra skulle nog inte ångestsjukdomar finnas.

Tycker också vissa läkare underskattar folks ångestnivåer när de kräver att en patient ska gå till ställen som skapar agorafobi, och patienten blir stel av skräck, drabbad av en frysreaktion och viljemässigt inte kan röra sig. Och läkaren anser att man då är omotiverad för att man inte "vill" utsätta sig.

Nu tycker jag inte man ska skrämmas med ångest och säga hur hemsk den kan vara, men samtidigt är det ju dumt om vården far med lögner om den.

Jag tycker vi underbehandlar ångest pga den anser som motsvarande en förkylning vilket jag tycker är att förneka att folk lider. Nu finns det naturligtvis folk som kan hantera sin ångest och inte har så stark eller långvarig ångest. Men de som verkligen har en ångestsjukdom tycker jag man ska ta på allvar! Ångest sänker något oerhört livskvaliten.

Sinela skrev:Jag har reagerat på att jag inte fick ökat ångestdämpande då jag påtalat att ångesten blev så mycket värre. Det jag var med om under de två veckorna känns som tortyr. Hade jag fått tillräcklig hjälp med ångestdämpande hade jag kanske klarat ta mig igenom insättningen, men så blev det inte.

När jag testade Fontex för länge sedan fick jag under insättningen några veckor högvis med Sobril. De ansåg att det var OK för man blir inte beroende på så kort tid och efter det jobbiga med Fontexen slutade de skriva ut Sobrilen. Var både rätt glad att Sobrilen fanns men samtidigt ännu gladare när insättningen av Fontex gått över för jag blev skitseg och trött av Sobrilen så jag tog bort den mer än gärna.

Numera tror de att alla som får en enda lugnade tablett blir flödderknarkare och handlar på Plattan varje dag. Ja suck.

kiddie skrev:

Fabela skrev:Det är väl panikångest som går över snabbare? Har fått den uppfattningen av det jag läst och hört av folk som har det.

När jag hade som värst panikångest så hade jag lite respit mellan attackerna,...

I hear you, spoilern känns bekant

antonius skrev:

Fabela skrev:antonius - har du inte hittat nån bra medicinering? Ursäkta om du skrivit om det tidigare, jag minns isf inte att jag skulle ha läst det.

Såklart finns det grejer, tyvärr är samtliga beroendeframkallande, så jag försöker klara mig ändå...

Apropå beroendeframkallande medicin så kan jag berätta att jag alltför ofta självmedicinerar med mat och sömn och när jag var yngre även med hård löpträning. Detta efter att jag prövat många mediciner mot ångest helt utan effekt. Får inte samma dos av endorfiner av t ex yoga eller andningsövningar tyvärr. Söker efter bättre alternativ.

Löpning, fall det är läge och man pallar, brukar göra den kvällen lättare iaf.

nomemorytoday skrev:Löpning, fall det är läge och man pallar, brukar göra den kvällen lättare iaf.

Konditionsträning kan göra att det lättar de är omvittnat och inte att förakta...

Vet du vad din ångest bottnar i sinela?

antonius skrev:

nomemorytoday skrev:Löpning, fall det är läge och man pallar, brukar göra den kvällen lättare iaf.

Konditionsträning kan göra att det lättar de är omvittnat och inte att förakta...

För många så kan faktiskt träning uppfattas som ångestdrivande.