Sisyfos skrev:
Jag är mer benägen att medge att det i regel bör finnas hopp för alla. Och aldrig skulle jag kunna säga till någon att det var hopplöst för dem. Ett sådant ställningstagande tror jag säger lika mycket om min person som din person när du menar på att det finns hopplösa fall. Vem kan med säkerhet veta om det finns hopplösa fall? Vad är ett hopplöst fall? Depression handlar framförallt om vad vi tror om följderna utav en viss situation, när vi inte kan veta utgången.

Se, nu kommer vi någonstans. Att du aldrig skulle säga åt någon att något är hopplöst/omöjligt innebär att du inte heller skulle acceptera när de förklarar att situationen faktiskt är hopplös/omöjlig vilket gör dig direkt olämplig att hantera deprimerade människor.

Du bör f.ö sluta pådyvla mig åsikten att vissa fall är hopplösa, jag pratar fortfarande om situationer.

Ett extremt tydligt exempel på en omöjlighet. Någon förlorar sitt barn och går därför ned sig i depression. De vill ha sitt barn tillbaka i livet och känner att det är det enda som de öht vill och som någonsin kan få dem att må bättre. Att väcka barnet till liv igen är omöjligt och för att öht ha en chans att läka depressionen måste personen först och främst acceptera detta. Sedan måste de få hjälp att hitta något annat att leva för, något annat som känns meningsfullt. Tillräckligt meningsfullt för att orka ta sig ur mörkret.

Hela processen är oerhört komplex och kräver stor kunskap, erfarenhet, insikt och förståelse hos personen som ska behandla tillståndet.

Du klampar på som en elefant i en porslinsbutik och riskerar att göra mer skada än nytta då du framstår som om du förminskar sjukdomen.

tahlia skrev:

Sisyfos skrev:
Jag är mer benägen att medge att det i regel bör finnas hopp för alla. Och aldrig skulle jag kunna säga till någon att det var hopplöst för dem. Ett sådant ställningstagande tror jag säger lika mycket om min person som din person när du menar på att det finns hopplösa fall. Vem kan med säkerhet veta om det finns hopplösa fall? Vad är ett hopplöst fall? Depression handlar framförallt om vad vi tror om följderna utav en viss situation, när vi inte kan veta utgången.

Se, nu kommer vi någonstans. Att du aldrig skulle säga åt någon att något är hopplöst/omöjligt innebär att du inte heller skulle acceptera när de förklarar att situationen faktiskt är hopplös/omöjlig vilket gör dig direkt olämplig att hantera deprimerade människor.

Vart vill du komma någonstans, vad är syftet med vad du skriver? Mitt syfte är att försöka diskutera om depression precis som man vill diskutera. Det är ett viktigt ämne för alla, att diskutera om tips och råd, för att förstå sin depression bättre. Många med AS är mycket ensamma och därför inledde jag tråden. Vart vill du komma någonstans?

Jag skulle aldrig säga åt någon vad de ska tänka eller tycka om en situation är hopplös eller inte. Men jag skulle kunna diskutera varje situation med dem.

tahlia skrev:Du förutsätter dessutom att depressionen orsakas av en situation som går att lösa och/eller åtgärda. Så är inte alltid fallet. Depression kan utlösas av en lång rad orsaker inklusive trauma, stress och reella hopplösa situationer. Det är orsaken till, inte resultatet av, depressionen som är nyckeln.

DU skrev detta. Jag tolkade den texten. Och förklarade att det motsvarade tankegångar en deprimerade kan uppleva som utmärker hopplöshet i en viss fråga. Detta behöver i sig inte innebära depression, men som sagt är det i farozonen för en depression ska kunna uppstå.

tahlia skrev:Du bör f.ö sluta pådyvla mig åsikten att vissa fall är hopplösa, jag pratar fortfarande om situationer.

Missförståndet som uppstod har förklarats ovanför. Mitt syfte är inte att pådyvla vare sig dig eller någon annan, istället är det att diskutera. Det är bra att vi är eniga i ståndpunkten. Det är opåkallat att hysa agg mot varandra i en tråd om depression där denna ska lindras.

tahlia skrev:Ett extremt tydligt exempel på en omöjlighet. Någon förlorar sitt barn och går därför ned sig i depression. De vill ha sitt barn tillbaka i livet och känner att det är det enda som de öht vill och som någonsin kan få dem att må bättre. Att väcka barnet till liv igen är omöjligt och för att öht ha en chans att läka depressionen måste personen först och främst acceptera detta. Sedan måste de få hjälp att hitta något annat att leva för, något annat som känns meningsfullt. Tillräckligt meningsfullt för att orka ta sig ur mörkret.

Det är ett ex. som påminner om att kunna känna hoppfullhet efter trauma. Där är en orsak framträdande till uppgivenhet, som kan identifieras, relateras till och hanteras; efter insikt har nåtts.

tahlia skrev:Hela processen är oerhört komplex och kräver stor kunskap, erfarenhet, insikt och förståelse hos personen som ska behandla tillståndet.

Ja, det är komplext -- har vi inte diskuterat detta tillräckligt? Är det något mer om hur komplext det är som du önskar diskutera? Endast den som upplever depression kan botas genom insikt och bli medveten om det. En utomstående kan enbart vara delaktig, ta sig tid och lyssna samt försöka vägleda. Men om patienten är fullständigt ovillig och önskar prata om annat är det desto svårare att komma någonvart, som hade hjälpt någon av dem.

tahlia skrev:Du klampar på som en elefant i en porslinsbutik och riskerar att göra mer skada än nytta då du framstår som om du förminskar sjukdomen.

Vart har jag klampat omkring som en elefant? Jag har inte haft som avsikt att förminska sjukdomen. Det har förtydligats i texten ovanför dig. Om min benägenhet att erkänna svårigheterna i situationer och samtidgt försöka vägleda med tillförsikt till en bättre framtid. Som sagt är det mycket komplext, som också har skrivits. Det kan inte förminskas om insikt saknas och man ignorerar svårigheterna som problematiken är bemängad med.

Startinlägget är ett utmärkt exempel på klampade. Till att börja med förutsätter du att ett antal personer på forumet är deprimerade, vidare insinuerar du att de inte själva inser att de är deprimerade. Som bonus menar du att du, som lekman, både ser att dessa individer är deprimerade samt anser dig vara lämplig att leda dem till insikt.

Övrigt i inlägget hamnar som i bakgrunden just därför.

Sisyfos skrev:

tahlia skrev:Du förutsätter dessutom att depressionen orsakas av en situation som går att lösa och/eller åtgärda. Så är inte alltid fallet. Depression kan utlösas av en lång rad orsaker inklusive trauma, stress och reella hopplösa situationer. Det är orsaken till, inte resultatet av, depressionen som är nyckeln.

DU skrev detta. Jag tolkade den texten. Och förklarade att det motsvarade tankegångar en deprimerade kan uppleva som utmärker hopplöshet i en viss fråga. Detta behöver i sig inte innebära depression, men som sagt är det i farozonen för en depression ska kunna uppstå.

Nej, nej, nej. Att konstatera att något omöjligt är omöjligt är knappast ett tecken på depression. Det är insikt och acceptans. Vad jag försöker säga är följande:

Det är nära till hopplöshet när man är deprimerad. Dock kommer det att finnas tillfällen då en deprimerad person säger att något är hopplöst/omöjligt och har helt rätt. Att då börja dilla om hopp eller hur det inte alls är omöjligt blir oerhört respektlöst. Att sedan hjälpa en person att byta fokus, kunna acceptera och släppa det omöjliga för att ta sig vidare är toksvårt och inte lämpligt för hobbypysslare.

Sisyfos skrev:

Alyana skrev:Undrar om Avicii också försökte bota sin depression?
Bra att det fungerar för dig, men det betyder inte att det fungerar för alla.
Du har inte ens susning om övriga bakgrund, anamnes eller nuvarande situation!
Detta är respektlöst.
Och kalla mig deprimerad om du vill, det ändrar inte faktum ändå, jag har talat med många specialister och litar på dem, detaljer tänker jag inte lämna ut till en hobbypsykolog, med all respekt.
Jag tror du har goda intentioner och det är fint men nä jag tror det kan vara mycket känsligt detta förstår du.

Mycket bra exempel om Avicii. Där var det överväldigade med yttre krav för honom. Jag tror att han internaliserade kraven och ansåg att han var otillräcklig att möta dem, därest begick han självmord. Han kunna inte förlikas med världen trots att han hade kärleksfulla vänner och familj, pengar och såg bra ut; dessutom var han intelligent.
Han kände hopplöshet, större hopplöshet än svältande en person, t.ex. i Syriens ruiner, med tro och hopp om sin framtid.

Han försökte möta förväntningar som andra hade på honom.
Trots att han tydligen hade försökt få andra att förstå att han inte ville mer..
Han hade inget djup i sitt liv, ingen verklig mening antagligen som han upplevde, allt var prestation och yta.
Han hade ju redan "lyckats", han borde bara lagt av, slutat lyssna på andra, göra något helt annat... Men det är ju alltid mer komplicerat i verkligheten och lätt att sitta här och säga i efterhand.
Hoppas du inte tog illa upp av det jag skrev, men jag kämpade i tio år med mina egna krav, sen i tio år till med andras förväntningar, när jag nu äntligen accepterat det som är och struntar i andras tankar (som inte ändå vet någonting om allt) så kommer andra och försöker förstöra min frid. Så känns det!
Acceptera oss som vi är.
Med de personliga begränsningar och möjligheter som är fullständigt unika för var och en och som ingen annan kan bedöma, vi vet ju oftast inte ens själva hur dagsformen kommer att vara.
Jag skiter i andras förväntningar!
Ursäkta men ja.
Jag kan inte leva genom dem.
Jag kan däremot säga att jag har en fullständig övertygelse och tro på Gud och har, till skillnad från dig då, ingen rädsla för att dö från kroppen utan jag hoppas på Gud och längtar efter att möta Herren i Himlen!
Detta ger mig också mitt värde och min mening och jag söker inte döden utan litar på att Gud vet när min tid är kommen.

Linsen skrev:Sedan kan jag tycka att handikappinsikt är bra. Vissa saker klarar vi helt enkelt inte av, trots ansträngningar. Det kan vara så att vi blir deprimerad inledningsvis av denna vetskap, och det kan vara nödvändigt. Vissa saker måste man helt enkelt genomleva, exempelvis vore det förfärligt om man ansågs sjuk för att man var oerhört ledsen av sina närståendes bortgång. Att lida, bearbeta och gå vidare är en del av livet. Vissa saker är bäst att låta bli att etikettera. Jag skulle snarare säga att det vore monstruöst om man insåg att man fungerade annorlunda än majoriteten och därtill på ett negativt sätt och inte reagerade med ledsamhet/aversion. Om man fastnar i detta så är det en annan sak, att gå vidare och ta tillvara på livet är inte bara det sundaste utan även det rätta (ja, jag sticker ut hakan).

Vi är eniga i frågan. Vi ska sticka ut hakan och tvinga fram förändring. Jag har brottats med depression och är beredd att ta striden, därför borde även andra visa lite anständighet och diskutera ämnet för vi ska kunna ta oss ur misären.

Linsen skrev:Tror ärligt talat inte att folk här blir sugna på att behandlas av en mässande ton. Det jag vet om psykologi och behandlingar är att tillit är det första och viktigaste - utan tillit är man inte ärlig, varpå behandling blir meningslös. Genom din attityd att alltid veta bäst så är jag säker på att du avskräcker många. Om du menar allvar med att hjälpa människor kan du inte bara "slå in" vad du vill uppnå i folk, du måste lirka. Detta är nog särskilt viktigt när man har med autister att göra.

Det är en svår balansgång, vi kan inte dalta med människor härinne. Men samtidigt hade det varit kontraproduktivt att vara avskräckande. Även det här med lirkande, är en beprövad metod, som ofta ger resultat; men jag är inte lirkar typen.

Linsen skrev:Sisyfos, du är mycket språkbegåvad och begåvad i övrigt. Men snälla, försök att skriva kortare och mer kärnfullt (vet inte om det bara är jag som undviker många av dina texter pga av detta, men ovanstående text har jag faktiskt läst.)

Egentligen är det bara självklarheter du skriver om, tror alla innerst inne vet om dessa saker du tar upp (utan de fackmässiga uttrycken). Du har goda intentioner, och många av de observationer du gör har även jag anat mig till (vet inte hut tillförlitligt mitt omdöme gällande avläsande av människor är).

Människor som har riktiga problem hjälps inte så lätt som i ett dr Phil avsnitt, det tar betydligt längre tid än så. Och de hjälpes bäst av erfarna människor som som har adekvat kompetens (alla med diplom är säkerligen inte lämpliga, liksom många lågutbildade kan vara exceptionella människokännare.) Nu finns ju AA möten av just den anledning du tar upp, och du har förmodligen en bra poäng. Men borde inte någon med psykologutbildning (och som brinner för autismfrågan) leda det hela?

Mycket bra svar, respektfullt och sakligt! Har haft liknande tankar, men inte orkat formulera mig.

För egen del (kliniskt deprimerad) orkar jag nätt och jämnt skriva svar i trådar, eller ens skicka PM till folk. Vad beträffar läsorken så har även den en tendens att svikta efter ett besök här på forumet.

Vad är det du vill åstadkomma egentligen?
Att människor mår bättre, att de är accepterade såsom de är, eller att de aldrig ska få lugn och ro utan fortsätta kämpa i motvind såsom de redan gjort så länge??
Jag blir faktiskt irriterad på dig.
Du fattar nog inte själv att du ger sken av att vara en besserwisser och bara det stör folk, sen att du dess talar om hur duktig du är och typ tar för givet att andra ska ha samma möjligheter och förutsättningar som du är riktigt illa.
Nej sluta ställa massa krav på alla nån gång!
Måste vi för att överleva rent fysiskt så får vi ta det då, men sjutton, livet handlar inte om era förblenade fjantstudier och fina titlar!
Det är mycket djupare än så!!
En dag blir ni också sjuka, fysiskt eller psykiskt, ensamma, utsatta, gamla - vad ska ni göra då med era fina titlar?
Pyttsan, det är gräs!
Så trött på denna idiotiska ytlighet.

Alyana skrev:Vad är det du vill åstadkomma egentligen?
Att människor mår bättre, att de är accepterade såsom de är, eller att de aldrig ska få lugn och ro utan fortsätta kämpa i motvind såsom de redan gjort så länge??

Jag vill väcka diskussion och ytterst få folk att må bra, få de till att känna att dem duger.

Alyana skrev: Jag blir faktiskt irriterad på dig.
Du fattar nog inte själv att du ger sken av att vara en besserwisser och bara det stör folk, sen att du dess talar om hur duktig du är och typ tar för givet att andra ska ha samma möjligheter och förutsättningar som du är riktigt illa.

Varför har du blivit irriterad på mig när jag vill väl? Jag är ingen besserwisser, upphör med dina anklagelser! Ingenstans har jag talat om att jag är duktig. Det enda som jag har skrivit var att depression inte har någon koppling till ens prestationer. Livet handlar om lycka och inte prestationer. Prestationer hjälper oss inte när vi alla ska dö.

Alyana skrev:Nej sluta ställa massa krav på alla nån gång!
Måste vi för att överleva rent fysiskt så får vi ta det då, men sjutton, livet handlar inte om era förblenade fjantstudier och fina titlar!
Det är mycket djupare än så!!

Jag har inte ställt krav på någon. Det har varit frivilligt för envar att delta. För mig är det inga fjantstudier. Döm mig inte!

Alyana skrev:En dag blir ni också sjuka, fysiskt eller psykiskt, ensamma, utsatta, gamla - vad ska ni göra då med era fina titlar?
Pyttsan, det är gräs!
Så trött på denna idiotiska ytlighet.

Jag är psykiskt sjuk, att du önskar mig detta förvånar mig. Därav är jag mycket utsatt.

Varför har du bestämt dig för att projicera allt på mig! Du riktar din frustration fel. Jag ämnade att hjälpa till och föra en diskussion, inte vara en slagpåse. Snart ger jag upp med denna tråden...

Sisyfos skrev:

Fretshi skrev:Enligt vad jag förstått så lider inte tahlia av depression. Hon jobbar ju till och med.

Jag kan känna glädje ibland och faller allt som oftast tillbaka i det depressiva tänkandet så helt frisk är jag nog inte än,men hoppas väl att jag är på gå god väg att bli frisk.

Det är alla fall inte nattsvart mörker jämt.

Depression handlar inte om ens kapacitet att utföra saker. Jag har varit deprimerad och är deprimerad, fast har ändå kunnat studera heltid vid universitet och jobba heltid samtidigt utan svårigheter. Min depression har hindrat mig från att uppleva lycka eller vara vänligt inställd till människor i min samvaro, men det mekaniska maskineriet har likafullt fungerat. Att jag förnärvarande enbart studerar heltid vid universitet och inte samtidigt jobbar heltid, beror inte på min förmåga eller depression utan snarare på övriga omständigheter; om jag inte hade varit deprimerad hade jag möjligtvis vidtagit bestämda åtgärder för en mer förmånlig situation.

Jo när jag har varit deprimerad så har min kapacitet sjunkit avsevärt så det gör det visst.
Du har nog inte haft en så allvarlig depression om du klarat att studera på universitet.
Det är ju ett brett spektra med depressioner.
Man måste gå till sig själv och fråga sig vad som gör en lycklig samt att öva tacksamhet det är som ett motgift mot depression för är man deprimerad så kan man ofta inte känna tacksamhet för saker.

Lyssna på buddhistiska tal kan hjälp likväl att samtala hos en präst för de har ofta en djupare förståelse om existensen och hur man kan må bättre. Sen är fysisk aktivitet alltid bra.

Jag dömer dig inte.
Förlåt för min reaktion.
Men som du sett så är det fler som reagerar.
Det är alltså antagligen vad du skrivit och hur som man upprörs över.
Det känns som att vi ska ändra på oss och prestera utåt sett, det var i varje fall vad jag såg.
Du ska inte ta åt dig allt personligt utan det var även riktat till andra... inte folk här.
Jag tror många har erfarenhet av att man misslyckats och det tar lång tid för många att acceptera att man inte kan jämföra sig med de flesta andra, då blir det ytterligare en stress när man ska bli "korrigerad" av någon igen i vad som verkar som att uppnå studier, prestationer osv. Du skrev att du klarat av att både studera heltid och arbeta samtidigt t ex trots att du varit deprimerad, det är ju verkligen fantastiskt duktigt (samtidigt ej möjligt om man är djupt deprimerad t ex) och sådana kommentarer gör att man tolkar det som att andra också borde kunna det om de bara försökte typ.
Du måste förstå att när du skriver så så kan det vara oerhört känsligt för någon som redan kämpar med att acceptera sig själv och vad man inte klarar.
Som sagt, det var orden jag reagerade på, och att det är väldigt betydelsefullt vad man säger eller inte säger till någon som är känslig redan. Jag gör också misstag här...
Men allmänt sett så är folk så otroligt prestationsinriktade och pengakära och statusjagande så jag får spykänsla!
Men förlåt om du blev ledsen.
Vill inte att någon ska vara det.

Sisyfos skrev:Livet handlar om lycka och inte prestationer. Prestationer hjälper oss inte när vi alla ska dö.

Men att erfara lycka kräver i sig att man, i någon mån, presterar. Det är en definitionsfråga vad ordet prestation innebär för vardera individ. Det finns rimliga och orimliga förhållningssätt till ord och begrepp, självklart, men det är oavsett betydelsefullt hur en individ faktiskt förhåller sig till dem.

Orkar man alls inte prestera så finns heller ingen lycka att bli viss om.

Eftersom vi alla kommer dö är egentligen det vettigaste att bara vara, låta allt löpa sin gång, med tanke på att allt i grund och botten är okontrollerbart.

Ju mindre man räds döden, ju mindre man förankrar sig, desto enklare blir det att stå ut i vardagen.

Vidare så anser jag att "lycka" är av instrumentellt värde: det ger endast förutsättning till att orka leva, att orka upprätthålla livet. Själva livet/existensen kan sägas ha ett intrinsikalt värde; detta flyktiga tillstånd är det enda som är värt något i sig.

Men vad spelar det för roll om livet är värdelöst i praktiken?

Ledsna blir alla ibland det är en del av livet...

Jag tycker också att svenskarna numera försöker jaga prestation och status så det står mig upp i hakorna, kolla bara alla sociala medier.

Interim skrev:

Sisyfos skrev:Livet handlar om lycka och inte prestationer. Prestationer hjälper oss inte när vi alla ska dö.

Men att erfara lycka kräver i sig att man, i någon mån, presterar. Det är en definitionsfråga vad ordet prestation innebär för vardera individ. Det finns rimliga och orimliga förhållningssätt till ord och begrepp, självklart, men det är oavsett betydelsefullt hur en individ faktiskt förhåller sig till dem.

Orkar man alls inte prestera så finns heller ingen lycka att bli viss om.

Eftersom vi alla kommer dö är egentligen det vettigaste att bara vara, låta allt löpa sin gång, med tanke på att allt i grund och botten är okontrollerbart.

Ju mindre man räds döden, ju mindre man förankrar sig, desto enklare blir det att stå ut i vardagen.

Vidare så anser jag att "lycka" är av instrumentellt värde: det ger endast förutsättning till att orka leva, att orka upprätthålla livet. Själva livet/existensen kan sägas ha ett intrinsikalt värde; detta flyktiga tillstånd är det enda som är värt något i sig.

Men vad spelar det för roll om livet är värdelöst i praktiken?

Livet blir meningslöst om man inte gör någonting, det kan göra vem som helst deprimerad. Dock så hävdar jag att det då och då är bra att stilla sig och reflektera över vad man håller på med för att få djup i sitt liv.
Det gör också att eventuella motgångar blir lättare att hantera.

Jag tycker inte alls att lycka kommer ur prestation! Absolut inte.
Lycka är något helt annat.
Men, jag inser att det är så jag känner, och att andra antagligen tycker annorlunda..

Tycker inte heller att livet är meningslöst om man "inte gör någonting".
Vad ska vi säga om handikappade då? Sjuka? Gamla? Nä, ert liv är meningslöst!
Det är det inte alls.
Livet i sig självt är menat och meningsfullt.
Men visst, det behöver ju inte vara någon synbar yttre prestation utan kan vara någonting annat som är meningsfullt för i individen.

Ja iof har du rätt, men man kan bli lite uttråkad om man inte gör saker.

Fretshi skrev:Ja iof har du rätt, men man kan bli lite uttråkad om man inte gör saker.

Jo visst om man gör sådant man kan och mår bra av så.

Vill åter säga förlåt om jag gjorde dig ledsen Sisyfos.
Det vill jag inte.
Jag tror att du menar väl.
Det är erfarenheter som spökar för mig förstår du.. Kram.

Linsen skrev:Människor som har riktiga problem hjälps inte så lätt som i ett dr Phil avsnitt, det tar betydligt längre tid än så.

Det är lätt att sitta på ett psykforum idag och peka på vilken skojare Dr Phil är. Men då glömmer man hur otroligt tabubelagt psykisk ohälsa var när han började uppträda i Operah Winfreys show för 20 år sedan. Folk led mycket av i grunden rätt banala problem eftersom de inte talade om dem och därför inte visste hur de skulle hantera.

Dock så är det ju så att ju enklare problem man står handfallen inför desto större biologiska brister i ens problemlösningsförmåga har man:

Pinghis Khan skrev:Asperger är ett polygenetiskt tillstånd och hjärnans funktion avviker av rent biologiska orsaker också.
Mitokondrie funktion, avvikande kalciumkanal funktion, strukturella skillnader i hjärnan.

Och det går inte att bota.

Vildsvin skrev:

Linsen skrev:Människor som har riktiga problem hjälps inte så lätt som i ett dr Phil avsnitt, det tar betydligt längre tid än så.

Det är lätt att sitta på ett psykforum idag och peka på vilken skojare Dr Phil är. Men då glömmer man hur otroligt tabubelagt psykisk ohälsa var när han började uppträda i Operah Winfreys show för 20 år sedan. Folk led mycket av i grunden rätt banala problem eftersom de inte talade om dem och därför inte visste hur de skulle hantera.

Dock så är det ju så att ju enklare problem man står handfallen inför desto större biologiska brister i ens problemlösningsförmåga har man:

Pinghis Khan skrev:Asperger är ett polygenetiskt tillstånd och hjärnans funktion avviker av rent biologiska orsaker också.
Mitokondrie funktion, avvikande kalciumkanal funktion, strukturella skillnader i hjärnan.

Och det går inte att bota.

Vad gäller Dr Phil, är jag fullständigt enig med dig i frågan.

Vad gäller diskussionen om att värdera problem i sig, är det ett sidospår; depression utgår från ens personliga världsbild, det är en subjektiv värdering -- t.ex. om att kunna känna hopp, som Thalia och jag har diskuterat rör det framförallt sig om en inställning inför framtiden, när det kommer till depression och psykisk ohälsa; än en faktisk och logisk sammanställning av reella möjligheter och sannolikhetsbedömning huruvida händelseförloppet kan utfalla fördelaktigt. Mycket utförligt har vi redogjort att symptomen gäller hur man värderar saker -- när man fastnar i vissa tankar kan det vara mindre bra. Det finns andra saker av värde att tillskansa sig och förkovra sig därest. FÖR ATT TALA I KLARSPRÅK RÖR DETTA VERKAN OCH INTE ORSAK TILL DEPRESSION, SYMPTOM INNEBÄR KÄNNETECK OCH SJUKDOM INNEBÄR FÖLJDERNA OCH ORSAKERNA UTAV SJUKDOMEN, SÅLEDES ÄR DET AVGÖRANDE ATT FÖRST INSE FÖLJDERNA, AV SJUKDOMEN, OCH PRÖVA SIG METODISKT FRAMÅT FÖR ATT UTREDA KONSEKVERNA AV OLIKA AGERANDEN MED ÄNDAMÅLET ATT SLUTLIGEN INSE FAKTISKA MÖJLIGHETER VID VARJE SITUATION OCH REELLA FÖLJDER HÄRUTAV -- DET ÄR KRITISKT, ATT BLI MEDVETEN OM SITT EGET AGERANDE, OCH AV STÖRSTA VIKT ATT INSE ENS POTENTIAL I ENLIGHET MED VAD SOM BÄST PASSAR EN SJÄLV, FÖR ATT DÄRMED KUNNA KÄNNA HOPP

Termerna som framförts på sida ett förklarar risker till att depression uppstår: det är av vikt att förstå hur en depression konceptuellt sätt är betingad, vad som bevarar tillståndet av nedstämdhet: underlåtenhet att vidta åtgärder eller felaktiga åtgärder som genomförs med destruktiva avsikter, därefter hur bilden om sig själv och världen bekräftas, så fortskrider spiralen; omedveten om vad man gör och felaktig självbekräftelse -- detta fenomen är skiljt från verkligheten om ens potentiella livskvalitet och glädjeämnen som kan erhållas.

Låt oss återvända till Dr Phil. Hans program möjliggjorde diskussion och fick folk till att bli medvetna, förvisso kan det ha varit kontroversiella metoder -- inget härinne som vi måste tillämpa -- fast vi borde bli medvetna om aspergerproblematik, där en skevd verklighetsbild kan tillrättaläggas så till den grad att vardagen underlättas för oss. T.ex. samhälletskrav och förväntningar, det kan liknas med en som skriker åt en med brutet ben att springa. Sedan inser inte den skadade detta utan fogar sig efter imperativ och skadar sig mer illa däran. I vissa fall kan det vara så att vissa av oss faktiskt kan förändra sin situation, men har blivit itutade att de inte kan göra något, så bäst vore att de inte hade några förhoppningar alls.

Valborg
Valborg är en besynnerlig tillställning, sällan som jag frivilligt placerar mig i en sådan oberäknelig och inte definierbar skara av människor som flödar, fram och tillbaka med oklara avsikter för mig vid betraktelse. På hela taget upplevde jag idel ensamhet och förvirring. Hur upplevde ni valborg?

Det ska nämnas att jag vidtog flera krafttag, genom att gå ut på stan och vistas ute under rabalderna och förtrycka obehaget som uppkom; att ens kunna hantera floden av människor, ljud, dofter m.m., var oöverkomligt för mig, så att det motiverade mig till att hälla i mig större mängder av alkohol, dock utan större verkan ens större förvirring, och därefter även hänge mig åt naturläkemedel för studenter med avslappnande verkan. Det var ett fiasko där jag ömsom kände mig mera död än levande ömsom ensam; men kunde åtminstone iaktta spektaklet i egen hög person.

Tidigare under dagen hade jag varit inne på AS-forumet, läst om AS och depression, försökt att förstå våra allmänna livsvillkor inom AS-gemenskapen. Bland flera äldre trådar kunde jag vandra i flera tankegångar, det var inte ovanligt med déjà vu intryck, hur strävan mot klarhet i kaoset å ena sidan konstruktiva trådar med ändamål att vara behjälpliga för vägleda sig själv och andra å andra sidan frustration därvid utifrån fruktlösa försök och än mera förvirring vara utblottad och fjättrad härvid i AS-gemenskapen. Flera trådar fick mig till att inse, när jag vandrade i dessa äldre fotspår, att samma tankegångar utvecklades fast med olika resultat och ständigt brott mot just de hinder som är obändiga för AS -- ungeför som för en sten som delar en fors, som hållit sig flytande antingen har slagit sig mot stenen eller helt missat den; vissa som inte ens uppmärksammat att floden klyver sig; fast alla har fått kväljningar och klökats i den strida forsen.

Maktlöshet
Maktlöshet är som beskrivits en uppfattning om verkligheten som betingar den livsstil vi för. Det rör sig om deskriptiv förklaring som är avgörande för vår identitet, som dels består av fakta och dels sinnesförnimmelser samt erfarenhetssatser som är subjektiva. Det senare ledet kommer jag diskutera om hur vi uppfattar vår omvärld och oss själva i förhållande till denna.

Vi kan aldrig tala om själviakttagelse, eller vi talar om att vi iakttar oss själva som den vi är när vi iakttar oss själva, som vi emellertid aldrig är när vi inte iakttar oss själva och alltså iakttar vi aldrig den som vi har för avsikt att iaktta utan en annan, när vi iakttar oss själva. Begreppet själviakttagelse, alltså även självbeskrivning, är alltså falskt. Så sett är alla föreställningar som själviakttagelse, självmedlidande, självanklagelse o.s.v. falska. Vi ser inte oss själva, vi har aldrig möjlighet att se oss själva. Likafullt tar vi falskeligen tillståndet av själviakttagelse för att vara riktigt.

https://www.psykologiguiden.se/psykolog ... akttagelse

Således håller vi alltid på med att kasta bort tankar, tankarna som vi alltid har, eftersom det är en vana hos oss att alltid ha tankar, hela livet kastar vi bort tankar, såvitt vi vet, vi gör inget annat, eftersom vi inte är något annat än homo sapiens sapiens (lat. sapiens = vis, kunskapslärande, filosofisk) som ständigt vänder upp och ner på och tömmer sina huvuden -- likt avfallshinkar, var de än må vara; med smutsiga befläckade fotspår vandrar vi omkring ens med hänsyn till medmänniskor. Alla fyller sina huvuden hänsynslöst och utan betänkligheter och tömmer dem var de vill, den idén är det som är den mest fasansfulla av alla idéer för mig.

Uppmaning
Vi påfordras hushålla och vara hygienska med våra tankar för oss själva och för andra i AS-gemenskapen. Det är rent av så att jag ansätts av ett tungsinne alltmer jag skriver om detta; och tvingas lägga ner skriveri om föredömliga uppträdande, en känsla plötsligt infinner sig, i skriveri om föredömliga uppträdande, upplever mig ty övergiven av alla; som i AS-gemenskapen å fara och färde, i lumpenhet anfäktas, de som fäktar vilt mot allt och inte förstår, i sin gemenhet fördömmer; lumpenhet spåras i äldre trådar, en stark koncentrerad vilja, frigörelse från ilskafulla och orimliga omdömen, gnistor för upphöjande av värdighet, slåss ner obarmhärtigt. Var och en kan då med all rätt fråga sig: vilka är då alla dessa människor? Med vad skulle jag med bekanta till? Det kändes kusligt att bli ensam, övergiven, strövandes omkring, i djupaste förstämmning utan att förstå vad som kommit över mig, vare sig det var mina tankegångar eller annans tankegångar. Ge anledning till att fråga sig om det under en sådan skönspråkighet, hux flux med fara å färde attackeras utan reson, ofrivilligt utkrävas på svar, enär ömsesidig respekt gett vika för frustrationen hos andra -- vem skulle inte drivas till vansinne? Vi kan enas om att vi alla plågas på forumet. Förmanande och bedjande vädjar jag till er, låt oss lyckas, i AS-gemenskapen, sträva mot förkovran; och lägg inte ord i mun som är oriktiga -- inga imperativ eller påbud.

Sisyfos skrev:Det är en svår balansgång, vi kan inte dalta med människor härinne. Men samtidigt hade det varit kontraproduktivt att vara avskräckande. Även det här med lirkande, är en beprövad metod, som ofta ger resultat; men jag är inte lirkar typen.

Ursäkta, men talar du för många människor här inne? Vem är dessa "Vi" eller menar du bara dig själv?

Sisyfos skrev:Hur upplevde ni valborg?

Som alla andra dagar. Den enda skillnaden var att jag såg rök från en brasa långt borta.

"If you're going through hell, keep going."

Sinela skrev:

Sisyfos skrev:Det är en svår balansgång, vi kan inte dalta med människor härinne. Men samtidigt hade det varit kontraproduktivt att vara avskräckande. Även det här med lirkande, är en beprövad metod, som ofta ger resultat; men jag är inte lirkar typen.

Ursäkta, men talar du för många människor här inne? Vem är dessa "Vi" eller menar du bara dig själv?

Jag antar att Sisyfos syftade på mig. Jag har inga ambitioner att hjälpa människor här inne (om jag var säker på att folk behövde hjälp och visste att jag kunde hjälpa så visst). Jag är inte duktig på sociala relationer då jag är autistisk, och tror heller inte att jag är det. Det jag vet enligt litteraturen är dock att det är lättare att stjälpa snarare än hjälpa. Man måste vara oerhört skicklig för att motivera och vägleda. Nu har jag jobbat på ett hvb-hem med just den uppgiften men var praktisk personal snarare än en psykolog.