Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Tror de flesta inbillar sig att de flesta ska veta lika mycket som de själva vet, dvs dålig avgränsning mellan själv och andra, så de tar förgivet att de ska bli avslöjade.
Sedan tror jag också att många aspergare (jag inräknat) ogillar lögner för ordet blir lite extra heligt eftersom det är enbart med ordet vi kommunicerar, medan NT har andra mystiska sätt att kommunicera.
Sedan tror jag också att många aspergare (jag inräknat) ogillar lögner för ordet blir lite extra heligt eftersom det är enbart med ordet vi kommunicerar, medan NT har andra mystiska sätt att kommunicera.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Dom som ljuger ofta har nog antisocialt beteende, en vit lögn ibland är väl OK men att ljuga dagligen är nog inte uppskattat.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
För mig känns vita lögner som dom värsta lögnerna. Jag skulle aldrig kunna använda såna.
Jag känner ett fysiskt ogenomträngligt motstånd mot att använda ironi och sarkasmer. Men vita lögner känns ännu värre.
Jag tror det finns aspergare som har samma problem men dom är kanske få. Och rör sig inte på forum.
Jag känner ett fysiskt ogenomträngligt motstånd mot att använda ironi och sarkasmer. Men vita lögner känns ännu värre.
Jag tror det finns aspergare som har samma problem men dom är kanske få. Och rör sig inte på forum.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag gillar det här citatet.
Fast ibland lär jag mig att det jag trodde var att ljuga bara är ett annat sätt att säga något. T ex så ljuger man inte om man svarar "bra" när någon frågar hur man mår, eftersom alltihop bara är en hälsningsfras. Fast det kan vara lite förvirrande...
Ert ja skall vara ett ja och ert nej ett nej, annars drabbas ni av Guds dom.
Jakobsbrevet 5:12 B2000
https://bible.com/bible/154/jas.5.12.B2000
Fast ibland lär jag mig att det jag trodde var att ljuga bara är ett annat sätt att säga något. T ex så ljuger man inte om man svarar "bra" när någon frågar hur man mår, eftersom alltihop bara är en hälsningsfras. Fast det kan vara lite förvirrande...
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag har märkt att trovärdigheten av en lögn beror mycket på ögonkontakt. Precis som flera i tråden har skrivit eller antydit innebär god ögonkontakt trovärdighet. Sedan kan det vara svårt för AS att hålla ögonkontakt, särskilt i konversationer där de känner sig illa till mods, närmare bestämt under oförutsägbara moment där vårt kontrollbehov sätts på prov. Vårt obehag kan komma att uppmärksammas av den vi kommunicerar med och kunna antas vara en lögn eller bero på något annat.
Att spontanljuga är detsamma som att kallprata -- åtminstone för mig -- för det krävs kreativitet och leder till osäkerhet vart diskussionen kommer bära hän. Just sådana lögner är ytterst svåra för mig, t.ex. vitalögner; där en person vill bemötas med positiva värderingar och inte fakta -- för annars skulle en vitlögn inte krävas. Situationer av detta slag leder till att jag slutligen uppfattas som sarkastisk eftersom jag har svårt med påståenden som är rena värdeomdömen. Dessa lögner uppmärksammas för eller senare utav en NT; eftersom de kan upptäcka att det saknas fakta stöd för vad som sägs, personen som påstår saker om vad de tycker -- i detta fallet jag -- inte kan uppvisa klar och tydlig fakta som motsvarar de positiva värdeomdömena som fälls med stöd av det emotionella (hur vi uppfattas)för jag flacker med blicken och söker fakta i mitt huvud; som är en typisk signal för "kreativa lögner".
Vad gäller alla lögner som jag har planerat i förväg så är dessa inga problem. Det är precis som vanlig kommunikation för mig eftersom jag i regel inte pratar med någon, jag pratar mot någon. Precis som Kiddie skrev, är det enbart att strukturera vad som ska sägas och berätta detta. Om de ställer frågor, fortsätter min monolog, om än med avbrott, varigenom jag väljer ett av alternativen jag redan tänkt ut i mitt huvud; precis som en logisk operation.
Att spontanljuga är detsamma som att kallprata -- åtminstone för mig -- för det krävs kreativitet och leder till osäkerhet vart diskussionen kommer bära hän. Just sådana lögner är ytterst svåra för mig, t.ex. vitalögner; där en person vill bemötas med positiva värderingar och inte fakta -- för annars skulle en vitlögn inte krävas. Situationer av detta slag leder till att jag slutligen uppfattas som sarkastisk eftersom jag har svårt med påståenden som är rena värdeomdömen. Dessa lögner uppmärksammas för eller senare utav en NT; eftersom de kan upptäcka att det saknas fakta stöd för vad som sägs, personen som påstår saker om vad de tycker -- i detta fallet jag -- inte kan uppvisa klar och tydlig fakta som motsvarar de positiva värdeomdömena som fälls med stöd av det emotionella (hur vi uppfattas)för jag flacker med blicken och söker fakta i mitt huvud; som är en typisk signal för "kreativa lögner".
Vad gäller alla lögner som jag har planerat i förväg så är dessa inga problem. Det är precis som vanlig kommunikation för mig eftersom jag i regel inte pratar med någon, jag pratar mot någon. Precis som Kiddie skrev, är det enbart att strukturera vad som ska sägas och berätta detta. Om de ställer frågor, fortsätter min monolog, om än med avbrott, varigenom jag väljer ett av alternativen jag redan tänkt ut i mitt huvud; precis som en logisk operation.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Kunde inte ljuga när jag var barn. Utgick från att andra kunde veta vad jag tänkte. En ny värld öppnade sig den dag jag förstod att det inte var så. Bara tanken på att inte ens vara ifred i sitt eget huvud.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Är sällan jag ljuger medvetet för egen del, annat än om man skojar med någon som är bra på att skämta själv, de gånger det sker ändå är om jag måste skydda någon eller något, där sanningen bara skulle leda till mer elände. Men ofta blir jag bara tyst numera eller säger att jag inte vill uttala mig om det. Då tycker de såklart att man är en kuf, för NT:anhanget står ju kvar och babblar på utan att egentligen säga något av vikt...
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Kan kan jag, men gör det väldigt sällan - för sällan, om man frågar andra människor.
Visst har jag fått höra av en del att de tycker att det är skönt, för de vet var de har mig och slipper en massa tjafs. Men de flesta klarar det inte, iaf inte i längden.
Jag tycker att lögner mest bara skapar problem, och är slöseri med allas tid och energi. Jag har helt enkelt annat mycket roligare att sysselsätta min hjärna med, än att ljuga.
Har också för dåligt minne för att kunna ljuga framgångsrikt.
Men visst, som sagt, jag KAN göra det.
T.ex. skarvar jag ibland ihop två eller flera händelser, för att på ett enklare sätt förklara nånting. Men målet är inte att lura nån, och jag hittar inte på, utan fogar samman bitar av sanningar till en smidigare helhet att både berätta och förstå.
Tekniskt sett är det lögn men det är harmlöst och sparar tid, så det lider mitt samvete inte så värst av.
Förresten kan jag göra som ovan även om jag behöver skydda nån. Då kan jag byta ut detaljer mot nånting likvärdigt, för att man inte ska veta vem det handlar om. Eller så säger jag att jag inte minns riktigt hur det var.
Kan säkert dra nån vit lögn ibland också, typ "är sen för att bussen var sen". Fast oftast inte, utan bara ber om ursäkt.
Däremot är jag katastrofalt sopig på att ljuga planerat. Har svårt för allt planerat och handlar det dessutom om nånting jag är dålig på, så är det helt kört. Jag utsätter mig inte för det, utan det får bära eller brista med ärlighet.
Här ingår också att vara smakråd och liknande, det går inte att missa om jag tycker att nånting är dåligt, hur jag än försöker dölja det.
Men för att komplicera till det hela kan jag svamla i tid och otid. Jag är ofta nån helt annanstans i tankarna eller tänker på flera saker samtidigt, så det kan vara lite som ett lotteri vad man får ur mig. Jag kan lika gärna svara på nånting som gällde för tio år sen, bara för att frågan dels träffar min tanke på fel ställe s.a.s, och därifrån hoppar mina associationer sen blixtsnabbt vidare.
Och det är klart, frågar man mig om samma sak två gånger och får två olika svar, så kan man tro att jag måste ljuga. Men det handlar alltså inte om det, utan om att jag är så disträ.
Vet inte hur relevant det här är, eftersom jag ju har ADD också. Det gick ett program om ADHD på SVT för några år sen, som hette "Mitt huvud är som en torktumlare" tror jag, och handlade just om kaoset av tankar och idéer. Kanske nån såg det? Kände igen mig jättemycket.
Visst har jag fått höra av en del att de tycker att det är skönt, för de vet var de har mig och slipper en massa tjafs. Men de flesta klarar det inte, iaf inte i längden.
Jag tycker att lögner mest bara skapar problem, och är slöseri med allas tid och energi. Jag har helt enkelt annat mycket roligare att sysselsätta min hjärna med, än att ljuga.
Har också för dåligt minne för att kunna ljuga framgångsrikt.
Men visst, som sagt, jag KAN göra det.
T.ex. skarvar jag ibland ihop två eller flera händelser, för att på ett enklare sätt förklara nånting. Men målet är inte att lura nån, och jag hittar inte på, utan fogar samman bitar av sanningar till en smidigare helhet att både berätta och förstå.
Tekniskt sett är det lögn men det är harmlöst och sparar tid, så det lider mitt samvete inte så värst av.
Förresten kan jag göra som ovan även om jag behöver skydda nån. Då kan jag byta ut detaljer mot nånting likvärdigt, för att man inte ska veta vem det handlar om. Eller så säger jag att jag inte minns riktigt hur det var.
Kan säkert dra nån vit lögn ibland också, typ "är sen för att bussen var sen". Fast oftast inte, utan bara ber om ursäkt.
Däremot är jag katastrofalt sopig på att ljuga planerat. Har svårt för allt planerat och handlar det dessutom om nånting jag är dålig på, så är det helt kört. Jag utsätter mig inte för det, utan det får bära eller brista med ärlighet.
Här ingår också att vara smakråd och liknande, det går inte att missa om jag tycker att nånting är dåligt, hur jag än försöker dölja det.
Men för att komplicera till det hela kan jag svamla i tid och otid. Jag är ofta nån helt annanstans i tankarna eller tänker på flera saker samtidigt, så det kan vara lite som ett lotteri vad man får ur mig. Jag kan lika gärna svara på nånting som gällde för tio år sen, bara för att frågan dels träffar min tanke på fel ställe s.a.s, och därifrån hoppar mina associationer sen blixtsnabbt vidare.
Och det är klart, frågar man mig om samma sak två gånger och får två olika svar, så kan man tro att jag måste ljuga. Men det handlar alltså inte om det, utan om att jag är så disträ.
Vet inte hur relevant det här är, eftersom jag ju har ADD också. Det gick ett program om ADHD på SVT för några år sen, som hette "Mitt huvud är som en torktumlare" tror jag, och handlade just om kaoset av tankar och idéer. Kanske nån såg det? Kände igen mig jättemycket.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Fabela skrev:Kan säkert dra nån vit lögn ibland också, typ "är sen för att bussen var sen". Fast oftast inte, utan bara ber om ursäkt.
Det där är ingen vit lögn, snarare en grå lögn, den vanligaste lögnen. Dvs man ljuger för att skydda sig själv (från kritik och andra negativa konsekvenser). En vit lögn är för att skydda andra och andras känslor. Typ någon har nyss låtit klippa en missklädsam frisyr och man har inte hjärta att säga det utan säger att det är snyggt.
Här ingår också att vara smakråd och liknande, det går inte att missa om jag tycker att nånting är dåligt, hur jag än försöker dölja det.
Men just innan någon ska köpa något, det är då det finns all anledning att vara hänsynslöst ärlig typ "nej, den där är inte snygg" el "det där passar du inte i". Då finns det ju en nytta med att vara ärlig, att avråda från dåliga köp. Vad ska man annars ha smakråd med för? När plaggen/glasögonen etc redan är inköpta är det ju ingen nytta med att framföra sin ärliga kritik.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Alien, jag har inte lärt mig ännu att citera i bitar, så jag svarar så här istället på ditt inlägg ovan:
"Det där är ingen vit lögn, snarare en grå lögn, den vanligaste lögnen. Dvs man ljuger för att skydda sig själv (från kritik och andra negativa konsekvenser). En vit lögn är för att skydda andra och andras känslor."
Det jag tänkte på var att den andra personen kände att jag inte respekterat hens tid, genom att "slarva" (så som fullt fungerande människor ser det) och komma sent. Så i det fallet är det faktiskt just en vit lögn.
Men visst, det kan vara en grå lögn också.
"Men just innan någon ska köpa något, det är då det finns all anledning att vara hänsynslöst ärlig typ "nej, den där är inte snygg" el "det där passar du inte i". Då finns det ju en nytta med att vara ärlig, att avråda från dåliga köp. Vad ska man annars ha smakråd med för?"
Jo visst, men jag är fel person för det i många fall. Har den andra en annan smak än jag, så kan jag inte plocka ut bäst och sämst alternativ, utan då gillar jag helt enkelt inget. Det är inte till nån som helst nytta för nån.
Då är det mycket bättre att säga som det är, tycker jag: jag är inte rätt person, vi tänker för olika.
"Det där är ingen vit lögn, snarare en grå lögn, den vanligaste lögnen. Dvs man ljuger för att skydda sig själv (från kritik och andra negativa konsekvenser). En vit lögn är för att skydda andra och andras känslor."
Det jag tänkte på var att den andra personen kände att jag inte respekterat hens tid, genom att "slarva" (så som fullt fungerande människor ser det) och komma sent. Så i det fallet är det faktiskt just en vit lögn.
Men visst, det kan vara en grå lögn också.
"Men just innan någon ska köpa något, det är då det finns all anledning att vara hänsynslöst ärlig typ "nej, den där är inte snygg" el "det där passar du inte i". Då finns det ju en nytta med att vara ärlig, att avråda från dåliga köp. Vad ska man annars ha smakråd med för?"
Jo visst, men jag är fel person för det i många fall. Har den andra en annan smak än jag, så kan jag inte plocka ut bäst och sämst alternativ, utan då gillar jag helt enkelt inget. Det är inte till nån som helst nytta för nån.
Då är det mycket bättre att säga som det är, tycker jag: jag är inte rätt person, vi tänker för olika.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Ja, i många fall så kan en vit och en grå lögn sammanfalla. Då får man rannsaka sig själv "säger jag det här för att skona X:s känslor el för att skona mig själv?". I ditt exempel så skulle jag ljuga för min egen skull, jag skulle inte bry mig så mycket om andras känslor.
Ja, har man helt olika smak så passar man inte som smakråd. Jag tänkte mer på att man skulle se vilka färger och modeller som passade vederbörande. Typ "du ser tjockare ut i den här modellen", "du ser jätteblek ut i den röda tröjan men den här blå ser du bra ut i". Fast jag är själv ett dåligt smakråd för min dotter, jag tycker hon ser snygg ut i allt ("blir hon inte klar snart"), och ett sådant smakråd är man inte heller särskilt betjänt av.
Ja, har man helt olika smak så passar man inte som smakråd. Jag tänkte mer på att man skulle se vilka färger och modeller som passade vederbörande. Typ "du ser tjockare ut i den här modellen", "du ser jätteblek ut i den röda tröjan men den här blå ser du bra ut i". Fast jag är själv ett dåligt smakråd för min dotter, jag tycker hon ser snygg ut i allt ("blir hon inte klar snart"), och ett sådant smakråd är man inte heller särskilt betjänt av.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag har inga problem med att ljuga om jag känner att det behövs.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag kan inte ljuga, dvs jag kan inte fabulera ihop något som inte är sant. Blåneka kan jag , men inte särskilt övertygande. Jag vill kunna ljuga, det är ju inte så att jag är moraliskt mer högstående, snarare rör det väl sig om "brist på fantasi". Hade alltid svårt i skolan med uppsatser där vi fick skriv fritt.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag funderade just på det här med moral och lögner. När jag tänker efter är jag riktigt bra på att ljuga om jag har kommit fram till att lögnen i just det fallet är det moraliskt rätta (och det kommer jag inte fram till lättvindigt), men jag är väldigt dålig på att spontanljuga (om jag ens kommer på idén) - liksom jag skulle vara om jag försökte ljuga om något utan att vara övertygad om att lögnen var det moraliskt bästa alternativet.
Korrekt slutsats av ovanstående: jag ljuger väldigt, väldigt sällan. Men visst kan jag.
Korrekt slutsats av ovanstående: jag ljuger väldigt, väldigt sällan. Men visst kan jag.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag kan hushålla med sanningen.
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Undahålla sanningen kan alla göra. Att ha Asd-problematik är inte det samma som att vara helgon.
- jesusiscool
- Inlägg: 916
- Anslöt: 2013-04-25
- Ort: Online
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
nomemorytoday skrev:Jag kan hushålla med sanningen.
Jag mår dåligt över att jag inte har så bra impulskontroll emellanåt. Delar med mig av mer än jag vill och ångrar mig djupt efteråt.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Flinta skrev:nomemorytoday skrev:Jag kan hushålla med sanningen.
Jag mår dåligt över att jag inte har så bra impulskontroll emellanåt. Delar med mig av mer än jag vill och ångrar mig djupt efteråt.
Jag vet vad du menar, men försök att inte tänka så mycket på det, och klanka ner på dig själv.
Jag har egentligen bara av och påläge typ. Och hamnar ofta i det du beskriver.
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag ljuger bara för att inte såra andra (om någon frågar "tycker du min skjorta är fin?" o. dyl.) I övrigt KAN jag bara inte ljuga, jag får verkligen ågren.
Förresten vet jag av egen erfarenhet att man INTE skall berätta sina dåliga tankar, man gör bara folk illa. Bättre att hålla tyst än att säga sanningen om man nu inte klarar att ljuga.
Förresten vet jag av egen erfarenhet att man INTE skall berätta sina dåliga tankar, man gör bara folk illa. Bättre att hålla tyst än att säga sanningen om man nu inte klarar att ljuga.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Kahlokatt skrev:Bättre att hålla tyst än att säga sanningen om man nu inte klarar att ljuga.
Tiga är guld, (åtm ibland)...
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Kahlokatt skrev:Jag ljuger bara för att inte såra andra (om någon frågar "tycker du min skjorta är fin?" o. dyl.) I övrigt KAN jag bara inte ljuga, jag får verkligen ågren.
Förresten vet jag av egen erfarenhet att man INTE skall berätta sina dåliga tankar, man gör bara folk illa. Bättre att hålla tyst än att säga sanningen om man nu inte klarar att ljuga.
Japp, det är helt onödigt att vräka ur sig en massa negativt som ingen vill veta och som får andra att må dåligt. Ibland har ungdomar med AS ganska svårt att förstå det. Kanske har de också ett starkt behov att vräka ur sig något negativt, det kan ju var så med tonåringar att de vill vara negativa. Många vill ju hemskt gärna säga att skolmaten är äcklig t.ex.
En liknande grej som jag ibland har svårt för är dock, om man ska tala om för folk obehagliga saker som man tycker de borde veta, för att de annars kan fara illa. Grejen är ju att man nästan alltid bara får skit för det. Försök tala om för någon att partnern är otrogen eller oärlig/falsk (jag gjorde det senare, hade ungefär två års terror då). För några dagar sedan talade jag om för någon (på ett annat forum) att han skriver obegripligt och att jag inte tycker det är schysst, att andra påstår att de förstår honom - man kan inte förstå någon som utelämnar avgörande ord, då gissar man. Han trodde förstås inte heller att jag menade väl. Det gjorde jag dock ärligt - jag skulle INTE vilja råka ut för den situationen, alltså att inte veta att folk inte verkligen förstår utan bara gissar.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
Jag tror att man definierar sig själv genom sina gärningar, och att ljuga är att bedraga. Man definierar hur andra ser på en, och man definierar även hur man ser på sig själv, sin självbild. Dessa båda aspekter kan dock manipuleras. Man kan ju manipulera sin omgivning just genom lögnen, och man kan syssla med självbedrägeri, medvetet eller omedvetet.
Men jag tror även att det finns en djupare nivå, en som inte på något vis är möjlig att manipulera. Det är här vårat sanna jag vilar. Ju mer vi bedrar eller agerar destruktivt på annat vis, desto längre ifrån vårat sanna jag hamnar vi. Och tvärtom när vi agerar konstruktivt, såsom när vi är ärliga. Det här tror jag att extra känsliga personer kan känna av (om dom inte är alltför fast i ett destruktivt förhållande till sig själva och/eller omvärlden), och dessa blir därför extra benägna att undvika lögnen (ibland även när det handlar om vita lögner som man annars rent mentalt kan tycka är för andras bästa). Detta då man mår bäst av att vara så nära sitt sanna jag som möjligt.
Men jag tror även att det finns en djupare nivå, en som inte på något vis är möjlig att manipulera. Det är här vårat sanna jag vilar. Ju mer vi bedrar eller agerar destruktivt på annat vis, desto längre ifrån vårat sanna jag hamnar vi. Och tvärtom när vi agerar konstruktivt, såsom när vi är ärliga. Det här tror jag att extra känsliga personer kan känna av (om dom inte är alltför fast i ett destruktivt förhållande till sig själva och/eller omvärlden), och dessa blir därför extra benägna att undvika lögnen (ibland även när det handlar om vita lögner som man annars rent mentalt kan tycka är för andras bästa). Detta då man mår bäst av att vara så nära sitt sanna jag som möjligt.
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
@ Micke - hur ser du på att vara sann mot sig själv i lägen (som liknar ett klassiskt dilemma) där du utsätter en person för stor fara, eventuellt livsfara, om du inte ljuger och säger att du inte vet var personen ifråga finns?
(Ska tillägga att du själv, som blir tillfrågad av den våldsamme, sannolikt själv skulle bli attackerad om du försökte undvika frågan eller vägra svara, så att det blev uppenbart att du visste var den hotade befann sig.)
(Ska tillägga att du själv, som blir tillfrågad av den våldsamme, sannolikt själv skulle bli attackerad om du försökte undvika frågan eller vägra svara, så att det blev uppenbart att du visste var den hotade befann sig.)
Förmågan att kunna ljuga (kan aspergare inte ljuga?)
ankhh skrev:@ Micke - hur ser du på att vara sann mot sig själv i lägen (som liknar ett klassiskt dilemma) där du utsätter en person för stor fara, eventuellt livsfara, om du inte ljuger och säger att du inte vet var personen ifråga finns?
(Ska tillägga att du själv, som blir tillfrågad av den våldsamme, sannolikt själv skulle bli attackerad om du försökte undvika frågan eller vägra svara, så att det blev uppenbart att du visste var den hotade befann sig.)
Jag kanske här säger emot vad jag tidigare lite förenklat skrev (att ärlighet är konstruktivt), men visst finns det situationer (i teorin åtminstone) där jag tycker att lögnen vore att föredra; där verkan av ens ärlighet vore alltför destruktiv.
Återgå till Övriga Aspergerfrågor