Ojoj, jag har nog varit för aktiv ett par dagar nu. Känner att jag inte lyckades göra mig förstådd, men inte hur och inte hur att kompensera. Kvasirs påpekande om WHO känns viktigt, jag kommer kring detta att tänka på ICF som betraktar kontext mer än klassisk diagnosticering. Kan vara relevant, hjärnan är slut, litiet försök;

Handikapp borta, internationelt ohållbart (Hand+cap=tiggeri)

Funktionsnedsättning; jag kan inte spjälka laktos, en nedsättning i funktion, men enbart relativt normalpopulationen i min närmiljö.

Funktionshinder; Laktosintolleran innebär att jag blir funktionshindrad när jag rör mig i offentlig miljö. Vilken restaurang eller matafär eller bjudning som helst i Sverige blir problematisk. Jag har dock inget funktionshinder vid eget matlagande och ätande. Heller inte på en normal restaurang eller bjudning i Asien, eftersom laktos inte ingår i traditionell mat där (oförmåga att spjälka laktos är ett drag hos majoritetspoppulationen, samma drag, ingen funktionsnedsättning!)

Trött, rörig... Backa långsamt bort från tangentbordet och lägg ner huvudet på kudden utan att göra några snabba rörelser! Zzzzzzzzz

Zombie skrev:Om jag fattar Proffe Slimp rätt så håller jag med. Enkelt uttryckt, jag tycker de som inte själva upplever sig ha något handikapp i praktiken, punkt slut, ska akta sig för att (råka) sabotera för oss som upplever oss ha det.
Till sabotage räknas då även föraktfulla beskyllningar för att vilja bli klappad på huvudet och liknande.

Nja, jag är mer inne på att handikapp existerar oberoende av betraktare, kontext och attityder. Visst kan olika situationer vara olika krävande för olika personer. Men det finns faktiskt fall av personer med halvsidig kroppsförlaming som förnekar det totalt. De går på som om ingenting hade hänt, vilket leder till att de kan vara en direkt livsfara för andra om de får för sig att köra bil.

Översatt till AS så är det en person tror sig vara fullständigt normal.

När saker blir "inne" så kommer det alltid massa förenklingar. Ett intressant exempel på det finner vi i boken om Ecce Homo där Makten i form av någon framstående kvinnlig präst i Svenska Kyrkan och Mona Sahlin uttalar sig så sockersött om HBT-världen. Vi får veta att transorna är så härliga, för att de är gayvärldens clowner.

Det är bara det att den genomsnittlige bögen inte är speciellt förtjust i transor. Dels för att han dras till män och dels för att han inte vill förknippas med dom. Vad gäller clowneriet så behöver inte det alltid vara så trevligt, då en av mina nära vänner hade oturen att få en transa till bordsgranne under en brölloppsmiddag.
Och varje Sthlm Pride så gnäller flatorna över att de inte får uppmärksamhet, att det säljs läskiga tidningar och att man inte spelar rätts sorts musik. Men vad förväntar de sig? De är först och främst kvinnor - dvs sannolikheten är större att de arbetar i offentlig sektor och har lägre utbildning än män.

Detta exempel kanske inte låter sig översättas rakt av till våran situation. Och jag har i sig inget mot att det hålls seminarier om likheterna och skillnaderna mellan folk med AS, grav autism, downs syndrom och borderline. Men den dag man försöker jämka ihop en regnbågskoalition av de fyra diagnoserna och göra hip masskultur av det så är jag inte med längre.

Proffe Slimp skrev:Det är bara det att den genomsnittlige bögen inte är speciellt förtjust i transor. Dels för att han dras till män och dels för att han inte vill förknippas med dom. Vad gäller clowneriet så behöver inte det alltid vara så trevligt, då en av mina nära vänner hade oturen att få en transa till bordsgranne under en brölloppsmiddag.

Transan berättade att han skulle köra upp en dildo där bak när han kom hem och när han drar ut den så skulle den vara täckt av BAJS.

Och varje Sthlm Pride så gnäller flatorna över att de inte får uppmärksamhet, att det säljs läskiga tidningar och att man inte spelar rätts sorts musik.

Herregud Mensch! Vidga dina vyer istället för att döma hela HBT-världen av två personer! Fatta att det är enskilda individer här på forumet du snackar skit om, när du uttrycker dig sådär!

Jag dömer inte ut hela HBT-världen. Jag säger detta i kraft av att jag under många års tid har läst QX och KomUt! samt har en nära vän som är bög. (Dock inte samma som gick på brölloppsmiddagen.) Jag vet inte helt säkert vilka det var som blev helt saliga över Sahlin och den där prästens formuleringar, men jag misstänker att det var personer som verkligen trodde på att det finns något enhetligt som heter HBT (eller byggde sina karriärer på det) och okunniga svenssons som ville känna sig lite farliga.

Maktens nästan helt konsekventa kramande av Ecce Homo är intressant. På ca 20 år så hade homosexualitet gått från att vara sjukdomsklassat till en hipp accessoar. Nu så är det mer normaliserat. Sahlin kan inte längre skära guld med täljkniv genom att bara visa sig på Pride och QX har en avdelning för datorspelsrecensioner.

Jag hoppas verkligen inte att det är en naturlag som säger att allmänhetens attityd till diverse grupper måste gå från demoniserande till förgudande till normalisering. Inte för att AS har varit det mest demoniserade. Men jag föredrar lätt att allmänhetens attityd till det går från något man kanske har hört talats om till något man vet helt säkert att det finns men inte påminns om genom Maktens björnkramar och dödskyssar.

Rättelse: Jag glömde slutknorren. Det skulle stå:

Och varje Sthlm Pride så gnäller flatorna över att de inte får uppmärksamhet, att det säljs läskiga tidningar och att man inte spelar rätts sorts musik. Men vad förväntar de sig? De är först och främst kvinnor - dvs sannolikheten är större att de arbetar i offentlig sektor och har lägre utbildning än män och är därför mindre attraktiva ur ett ekonomiskt perspektiv.

Jag tyckte du skrev vettigt, fram till din "slutknorr", då kvinnor inte får bra jobb i samma utsträckning som män ens då de har samma/bättre utbildning. Men nu blir det OT.

Om någon blir förolämpad så ber jag om ursäkt, men slutknorren skulle komplettera näst sista stycket inlägget som postades: 2008-09-23 18:12:25

Tack för uppmärksamheten, över till det jag vill fortsätta med:

Jag tror att jag har hittat en bok som verkar förgudande. Jag minns varken författare eller titel. Tror att jag såg den på Amazon och att omslaget gick i blått. Boken menade tydligen att utan AS så hade vi inte haft de-och-de uppfinningarna. Det är bara det att om något skall få fast form så krävs det massa hårt och "dumt" arbete. Tag Manhattanprojektet t.ex. Som mest var det 130 000 män och kvinnor som slet år ut och år in med smådetaljer.

Jag blir bara så trött på alla som påstår att Aspergers är ärftligt och därmed obotligt. För det första så vet inte vetenskapen varken vad Aspergers är eller om det är obotligt, eller är det något som behöver botas?

Att vetenskapen har samlat ihop en massa egenskaper och sen kallat dessa Aspergers betyder egentligen ingenting,

Funktionshinder, vad är det som hindrar din funktion i livet? Är det dina egenskaper som kallas Aspergers eller är det din syn på hur du skall vara för att fungera?

Moderator: Slog ihop med tidigare liknande tråd.

zport skrev:Jag blir bara så trött på alla som påstår att Aspergers är ärftligt och därmed obotligt. För det första så vet inte vetenskapen varken vad Aspergers är eller om det är obotligt, eller är det något som behöver botas?

Att vetenskapen har samlat ihop en massa egenskaper och sen kallat dessa Aspergers betyder egentligen ingenting,

Funktionshinder, vad är det som hindrar din funktion i livet? Är det dina egenskaper som kallas Aspergers eller är det din syn på hur du skall vara för att fungera?

Det här visar a) att du inte förstår vad vetenskap är eller hur den vetenskapliga metoden ser ut, b) att du inte förstår vad en diagnos är och c) att du är en av majoriteten med Aspergers syndrom, de som egentligen är normala och inte har några som helst problem med sin autism.

Den vetenskapliga metoden går i slutänden ut på att hitta samband mellan två eller flera parametrar. Det börjar med att man gör observationer av någonting, t.ex. att en grupp människor avviker från normalbefolkningen genom det beteende de uppvisar. Därefter ställs en hypotes, t.ex. dessa människor kan antas vara så lika i sitt beteende, att de kan infogas i en gemensam grupp, inom eller utanför normalpopulationen. För att göra det möjligt att mäta skillnaderna mellan parametrarna använder man t.ex. experiment, försök och intervjustudier. Dessa är alltid förenklingar av verkligheten, eftersom ingen av oss har förmågan att samtidigt beräkna alla parametrar som ingår i ett sammanhang, direkta eller indirekta. Istället mäter man de parametrar som tydligast ingår i det man vill studera, man utformar en mall som man placerar över den del av verkligheten som man vill mäta. Slutligen får man en statistisk bedömning av sannolikheten att den hypotes man ställde är en korrekt bedömning av verkligheten.

Det handlar alltså aldrig om sanningar huggna i sten, utan om sannolikheter karvade i modellera. Om det någon gång visar sig att jag har fel, så är jag den förste att acceptera förändringen i synen på det jag har forskat om. För övrigt är en av de saker som man bestämt vet, att autismspektrumtillstånd är starkt hereditära. Det betyder inte att du märker av det bara för att du har generna, men att du löper en ökad risk att utveckla märkbara symptom.

En diagnos är inte en sanning eller ett oföränderligt tillstånd, utan en förklaringsmodell, en mall, med vilken man försöker att sammanfatta det man vet om ett tillstånd, i det här fallet ett autismspektrumtillstånd. Diagnosen är till för att underlätta för patienten och vårdgivaren genom att ge en grund för dels den pågående behandlingen och dels framtida behandlingar om sjukdom eller skada skulle inträffa. I fallet AS kan det t.ex. röra sig om att patienten får en ökad förståelse om sig själv och hjälp att få assistans inom de områden som behövs, vilket minskar sannolikheten till depressioner och utbrändhet. Läkarna och annan vårdpersonal får förståelse för varför den här patienten inte reagerar eller resonerar som de är vana vid, vilket minskar risken för felbehandling p.g.a. missförstånd. Det är ytterst sannolikt att diagnosen AS i takt med att vi lär oss mer om autism kommer att förändras, försvinna (redan på gång) och ersättas av någonting nytt, en annan diagnos baserad på mer kunskap.

Vad gäller funktionshindersfrågan, är du så trångsynt att jag helst bara skulle vilja byta liv med dig en vecka, så att du fick veta hur det är att vara autistisk och ligga på den bortre änden av diagnosen AS. Jag har antagligen bland de högsta IQ-poängen här på forumet, om inte den högsta, men har svårt med enkla vardagliga ting som diskning, städning, livsmedelshandlande och kollektivtrafikresande. Eftersom samhället, som det bör vara, är uppbyggt kring hur den absoluta majoriteten fungerar och jag inte fungerar som de, så är jag de facto funktionshindrad. Det gör inte att jag ser mig som oförmögen att göra saker och ting, men det gör att jag måste planera saker långt i förväg, se till att någon följer med eller möter mig på plats, se till att det finns möjlighet att dra sig undan/sova där jag befinner mig, och till sist att det finns någon där jag är som vet hur man tar hand om mig när jag blir okontaktbar. Det enda jag kan göra utan att äventyra saker och ting, är att vara hemma och det är, trots att jag är något av en eremit, inte alltid så djävla skoj.

AS kan vara både ärftligt och delvis botbart. Det finns inget egentligt motsatsförhållande där. Att det är så beror på att människans medfödda beteende inte är helt fixa och oföränderliga, utan kan påverkas av miljö. Det går t.ex. att lära sig tolka neurotypiska ansiktsuttryck om man jobbar med det. Det går att lära sig hur NTs beter sig i sociala sammanhang. Det som mest hindrar fullständig assimilering är att det är väldigt svårt att gå emot en del medfödda preferenser (ta exemplet sexuell läggning t.ex.) och att det är för energikrävande att härma alla aspekter av NT-beteende.

Det finns alltså ingen motsättning mellan ärftlighet och att aspergare föds i grunden annorlunda, och att de kan lära sig att anpassa sig till ett neurotypiskt majoritetssamhälle till viss del.

Jag vet hur vetenskapen fungerar rent metodiskt vilket du också verkar kunna rätt bra Lakrtis, problemet är att människor upplever vetenskap som fakta när det egentligen bara handlar om en uppfattning, som förändras över tid.

Vetenskapen har inga svar och det förklarade du väldigt bra i ditt inlägg.

Därför är det av yttersta vikt vid ställande av diagnos få individen att inse detta faktum, så inte individen tar på sig en diagnos på fel sätt.

Vad iq har med detta har jag svårt att förstå!?!?!

Du ser inte dig själv oförmögen att göra dessa vardagliga sysslar ändå är du oförmögen att göra dom? Låter som ganska smart tänkande.

rdos,

Det jag menar är att hinder uppstår när man ska anpassa sig/härma majoriteten som du nämner, varför göra det då?

zport skrev:Det jag menar är att hinder uppstår när man ska anpassa sig/härma majoriteten som du nämner, varför göra det då?

Tja, det bör väl helst vara upp till var och en hur pass mycket de vill och kan anpassa sig? Vissa drag är mer problematiska än andra, och vissa drag är svårare att göra något åt än andra, och folk tenderar att ha mer eller mindre slumpmässiga kombinationer av drag. Det gör att det är svårt att påstå något generellt.

Metoden jag förordar själv (och som jag försökt få mina barn att leva efter) är att man bör bli kompetent både som Aspie och NT, och att man helt enkelt väljer om man vill vara det ena eller det andra beroende på situation. Eftersom det oftast är arbetssamt att låtsas vara NT, så väljer man alltid att vara det som är enklast när så är möjligt (dvs att vara Aspie).

Sedan handlar en hel del av Aspie-dragen om preferenser och värderingar, och där är jag tveksam om man alls ska anpassa sig. Oftast är det ok att ha udda åsikter, preferenser och värderingar, så det finns ingen direkt orsak att verka normal i det hänseendet. Om man t.ex. inte gillar att ligga och grilla sig på en strand så kan man säga det, och att man hellre sitter vid datorn. Sådant får folk helt enkelt acceptera (det gör de flesta). Det är t.o.m. lite coolt att vara nördig, om man bara är det på rätt sätt.

rdos skrev:och att det är för energikrävande att härma alla aspekter av NT-beteende.

Det var bra sagt.

Umgås med NT så får min hjärna gå på högvarv tills jag blir apatisk...
Det kan hända efter 15 minuter ibland beroende på energi-nivån jag hade när jag började umgås med dessa sk NT varelser.

Jag kan imitera NT-varelser jävligt bra. Övat målmedvetet i 14 år.

Det gör mig dock (oftast) trött som fan snabbt, irriterad, förbannad, illamående och får mig sluta tro på mänskligheten hehe.

Har fortfarande inte spytt rent fysiskt pga av umgänge med NT-varelser men det har varit sjukt nära... LOL

Sen avskyr jag att "ljuga" och att bära en NT mask. Fast bär jag inte min NT-varelse-mask så blir jag DIREKT "outcast", utfryst och mer eller mindre mobbad. "Not in the gang".

Jag accepterar NT och att dom är som DOM är, men jag saknar tyvärr förmåga att vara en del av deras värld på ett fungerande sätt.

Funkar inte för mig. Jag är nog funktionshindrad.

zport skrev:Vad iq har med detta har jag svårt att förstå!?!?!

Du ser inte dig själv oförmögen att göra dessa vardagliga sysslar ändå är du oförmögen att göra dom? Låter som ganska smart tänkande.

Jag vet hur vetenskapen fungerar eftersom jag arbetade med den tills nyligen, då mina svårigheter tvingade mig att sluta forska. Du uppvisade inga som helst tecken på att du var kunnig inom området i ditt första inlägg. Tvärtom var din ton onödigt vanvördig. Jag tror att du är både klok och bildad, men att du kan formulera dig bättre, d.v.s. på ett sätt som för fram det du vill säga utan att du framstår som en rabiat och dåligt påläst insändarskribent i Mariestads-Tidningen.

Jag pekade på den skenbara paradoxen att ha ett högt IQ, som generellt uppfattas som ett tecken på utomordentlig förmåga inom de flesta områden i livet, och samtidigt ha kognitiva problem.

Vardagssysslor är inte binära problem som man antingen klarar av eller inte klarar av. Jag skriver ingenstans att jag är oförmögen att klara av dem, utan att jag har svårt att klara av dem. Din raljanta kommentar "Låter som ganska smart tänkande" visar att du inte förstår att precis som med pianospelande, måleri, bollsinne och andra former av intelligens och förmåga, så är t.ex. diskning något som vi kan vara olika bra på. Jag behöver hjälp med det, medan du klarar av att sköta ett hushåll helt på egen hand. Jag skulle gärna byta bort IQ-poäng mot kognitions-poäng om det gick, men nu är det som det är.

Jag har diagnostiserats med AS och jag är funktionshindrad p.g.a. att min autistiska hjärna är annorlunda än normalbefolkningens hjärnor. Det beror inte på vår inställning till våra egna funktioner, utan på hur samhället och den mänskliga organismen är funtade, och hur vi fungerar i relation till dessa. Så, nej, AS betyder inte alltid att man är funktionshindrad. Men i mitt och många andras fall, så gör det det, och det får du helt enkelt acceptera så länge en alternativ förklaringsmodell inte finns tillhanda.

Dixi.

zport skrev:vad är det som hindrar din funktion i livet?

Nära noll stresstolerans sammanfattar det hela ganska bra.

zport skrev:Är det dina egenskaper som kallas Aspergers eller är det din syn på hur du skall vara för att fungera?

Jag har inga krav på mig själv mer än att jag ska göra vad jag kan för att må så bra som möjligt. Så där sitter det nog inte. Det sitter i Aspergersjukdomen. För mig är det en progressiv sjukdom som undan för undan handikappar mig allt mer ju äldre jag blir. Bla psykosbenägenhet och någonting autoimmunt kopplat till den där stresstoleransen jag nämner ovan.

Lakrits skrev:men att du kan formulera dig bättre, d.v.s. på ett sätt som för fram det du vill säga utan att du framstår som en rabiat och dåligt påläst insändarskribent i Mariestads-Tidningen.

Jag vet att detta är fel forum att vara mänsklig i, men mitt "rabiata" inlägg var helt enkelt ett mänskligt uttryck för frustration som kom före ett väldisponerat och välartikulerat inlägg.

Jag behöver hjälp med det, medan du klarar av att sköta ett hushåll helt på egen hand. Jag skulle gärna byta bort IQ-poäng mot kognitions-poäng om det gick, men nu är det som det är.

Vad mig verterligen har jag aldrig påstått att jag klarar av att sköta ett hushåll på egen hand, du kan få komma hem och följa med mig en vecka i mitt liv om du vill.

AS betyder inte alltid att man är funktionshindrad. Men i mitt och många andras fall, så gör det det, och det får du helt enkelt acceptera så länge en alternativ förklaringsmodell inte finns tillhanda.

Det är precis detta som upprör mig och som fick mig att starta den här tråden när man accepterar en förklaringsmodell, vilket riskerar att passivisera och ta bort individens egna makt att tänka själv.

zport skrev:Vad mig verterligen har jag aldrig påstått att jag klarar av att sköta ett hushåll på egen hand, du kan få komma hem och följa med mig en vecka i mitt liv om du vill.

Det har du rätt i. Jag ber om ursäkt. Men jag umgås inte ens med mina vänner, så det kommer inte på tal att umgås med dig.

zport skrev:

Lakrits skrev:AS betyder inte alltid att man är funktionshindrad. Men i mitt och många andras fall, så gör det det, och det får du helt enkelt acceptera så länge en alternativ förklaringsmodell inte finns tillhanda.

Det är precis detta som upprör mig och som fick mig att starta den här tråden när man accepterar en förklaringsmodell, vilket riskerar att passivisera och ta bort individens egna makt att tänka själv.

Det passiviserar inte mig och tar inte makten över mig. Snarare kunde jag efter 35 års slit och stök få en förklaringsmodell som hjälpt mig att kunna leva mycket mer än jag kunde tidigare. Jag kan få hjälp när jag behöver det, jag kan strunta i saker som jag ändå inte klarar av att genomföra och jag förstår varför jag fungerar som jag gör.

Om någon låter sig passiviseras av en diagnos, så är det inte diagnosen i sig som är problemet, utan de som ställer den och hur de förklarar den för patienten. Min diagnos är min, inte samhällets eller vårdens, inte OA:s eller AAF:s. Jag tänker själv, jag agerar självständigt och jag är ytterst individuell. Det enda jag delar med dig och andra är en AS-diagnos, i övrigt känner jag ingen som helst samhörighet.

Om det retar dig att jag kan acceptera AS-diagnosen, evolutionsteorin och andra teoretiska modeller, så minns att jag inte ser dem som sanningar, utan som kunskapsstöd. En slags sammanställning över vad vi tror oss veta, baserat på de försök som vi har genomfört. Ett modellflygplan är bara en avbildning av det riktiga, flygbara, planet. På samma sätt är förklaringsmodellen AS inte en riktig personlighet med riktiga problem, utan en avbildning som är till för att vara ett fackverk för självförståelsen.

Jag antar att du tycker att jag är en idiot, så jag slutar debattera här.

Utifrån egna erfarenheter så handlar planering & "kognitiva funktioner" mer om motivationströskel än något annat. Om någon ligger på dig hela tiden med olika slags hot så klarar de flesta av att hålla rent i sitt hem. Däremot så börjar det för vissa fallera direkt efter att denna press tagits bort. Det säger mig att det handlar mest om motivationsproblem. Därmed inte sagt att attityden "ta dig i kragen, du kan om du vill" har någon som helst effekt. Det har den inte eftersom det inte fungerar med självmotivation i det här fallet. Dessutom anser jag att en människa har rätt att ha det som den vill i sitt hem, och är man inte nöjd med hur det ser ut, så kan man söka hjälp via LSS.

zport skrev:Det är precis detta som upprör mig och som fick mig att starta den här tråden när man accepterar en förklaringsmodell, vilket riskerar att passivisera och ta bort individens egna makt att tänka själv.

Jag tycker att denna risk är högst påtaglig, speciellt bland de som diagnosticerats i unga år. Bland de vuxna som fått diagnosen som medelålders eller så är risken naturligtvis mycket mindre. De har redan försökt passa in i massor av år, och känner sig själva på ett helt annat sätt.

rdos skrev:Utifrån egna erfarenheter så handlar planering & "kognitiva funktioner" mer om motivationströskel än något annat. Om någon ligger på dig hela tiden med olika slags hot så klarar de flesta av att hålla rent i sitt hem. Däremot så börjar det för vissa fallera direkt efter att denna press tagits bort. Det säger mig att det handlar mest om motivationsproblem. Därmed inte sagt att attityden "ta dig i kragen, du kan om du vill" har någon som helst effekt. Det har den inte eftersom det inte fungerar med självmotivation i det här fallet. Dessutom anser jag att en människa har rätt att ha det som den vill i sitt hem, och är man inte nöjd med hur det ser ut, så kan man söka hjälp via LSS.

Håller delvis med. Men ordet "motivationströskel" vill jag byta ut till "igångsättningssvårigheter" och "fokusering på delmoment". Fast jag antar att de är såpass lika att skillnaden blir minimal.

Lakrits skrev:Håller delvis med. Men ordet "motivationströskel" vill jag byta ut till "igångsättningssvårigheter" och "fokusering på delmoment". Fast jag antar att de är såpass lika att skillnaden blir minimal.

Igångsättningssvårigheter som begrepp har en allvarlig brist. Det framgår inte att dessa inte finns om det handlar om ett specialintresse eller något annat som personen gillar att göra. Därför tycker jag motivationsproblem är mycket bättre, eftersom det då framgår att dessa är selektiva och finns om personen inte har motivation till något men inte annars. Å andra sidan så kanske det inte framgår att hot eller medvetet eget peppande kan motivera en person och på så sätt reducera problem med att hålla rent hemma. Ett kombinerat begrepp vore nog det bästa.

Man kan oxå skapa rutiner/ritualer kring städning. Detta kan fungera för de som är väldigt rutinbundna. För de som avskyr en inrutad vardag (som t.ex. jag) fungerar detta knappast.

rdos skrev:Igångsättningssvårigheter som begrepp har en allvarlig brist. Det framgår inte att dessa inte finns om det handlar om ett specialintresse eller något annat som personen gillar att göra.

Gäller inte för mig. Jag har lika svårt att komma igång med vad det än vara månde. Rutiner, däremot, hjälper ibland. Men de kan vara svåra att etablera om det gäller något som sker sällan.

Lakrits,

Det var väl inte direkt menat som en fråga, men seriöst så tror jag att om två as personer följer med varandra i en vecka var så kan man nog lära sig att förstå sig själv ännu bättre.

Jag är glad att du kan stå över diagnosen, hoppas jag klarar det utifall jag får en diagnos också.

Jag tycker inte du är en idiot, snarare lite trångsynt

zport skrev:Jag tycker inte du är en idiot, snarare lite trångsynt

Ja, då delar vi synsätt. Jag tycker att du är trångsynt.