Tighta kläder, har kommit på senare år.
Smällare och sådant som smäller högt i allmänhet, känns som jag får ett slag på kroppen när jag hör det.
Sjukhusdofter, lite ironiskt då jag faktiskt jobbar på sjukhus som medicinsk sekreterare men sitter bra avskärmad.
Vissa människors egna kroppsdofter, kan vara lite jobbigt då jag ibland bara vill gå undan när jag måste prata med vissa.
Barn som skriker.
Finns mer men kommer inte på det just nu.

Ljud, plötsliga eller höga ljud är sjukt jobbigt. Särskilt ljudet av porslin mot porslin, det som uppstår när man diskar eller ställer in disk i skåpen. "Buller" som datorfläktar, ventilationssystem, vägbuller är väldigt jobbigt. Just nu bor vi vid en vältrafikerad väg, i ett hus med ventilationssystem och jag måste ha min dator på skrivbordet. Hjärnan dör.

Kläder, orkar inte ha vissa material, om ärmhålet är för snävt, ärmarna för korta, halsen för trång, hatar att ha på mig jeans, särskilt mot bar hud, funkar bättre med långkalsonger under. Klädlappar måste sprättas bort då de skaver.

Ha långt hår funkar inte, det känns som äckliga tentakler som vill krypa runt halsen.

Vissa dofter, starka rengöringsmedel eller bara nåt som luktar "fel". Måste städa undan det.

Ljuskänslig, orkar inte kolla på teve om det inte är andra lampor tända. Hatar lysrör.

Orkar verkligen, verkligen inte med barn, behöver inte vara skrikande småbarn men bara att de gör så mycket ljud är jobbigt.

Älskar att prova ny mat, men gillar inte vissa kryddor typ curry, kaffir lime-blad, för mycket peppar. Känner direkt om mat är dålig eller har "fel" konsistens, är från ett billigt märke eller om det har fuskats med råvarorna. Avskyr selleri med passion. Det smakar bara fel. Örk.

Viss mat, särskilt grönsaker som till exempel morötter (får en fruktansvärd spyimpuls när jag smakar på dem).

JCSweden skrev:Viss mat, särskilt grönsaker som till exempel morötter (får en fruktansvärd spyimpuls när jag smakar på dem).

Detsamma får jag utav rotmos. Är fan vedervärdigt och fan vad folk ska försöka truga i mig det.

Är det någon mer än mig som får panik av att bli kittlad? Jag har skadat mig ordentligt flera gånger på grund av att jag tappar kontrollen om någon kittlar mig. Även råkat skada andra. Särskilt när man är i midjan och petar. Då tror jag att jag kommer dö. Kvävas.

Får ni medicin mot det?
Jag fick iktorivil mot mina sinnesförvrängningar och kunde se verkligheten såsom den var.

Jag har problem med ljus. Hemma har jag mörklagt. Även problem med ljud, men har hörselskydd så drar på mig dem när det blir för mycket.

Mitt största bekymmer är värme. Klarar det inte. Sommaren är min värsta årstid. Sitter i princip inomhus hela tiden med fläktar och AC. Skulle helst ha shorts på mig året om, men väljer att avstå oktober till april, för att slippa sticka ut så mycket. Men hemma har jag alltid shorts. Och är nästan alltid barfota. Hatar strumpor.

Har vädringsfönstret öppet nästan året runt i sovrummet. Folk som kommer hit vill klä på sig mer kläder efter en stund. Värme är hemskt. Att svettas ger mig ångest. Jag får panik och känner mig instängd. Jag tycker att det är jobbigt. Jag blir begränsad. Väntar på att rymddräkten med inbyggd AC ska komma ut på marknaden.

Någon som har varierande problem? Menar, är jag trött är jag totalt blind i mörker och vill tända alla lampor jag har och ser fortfarande ingenting. Men är jag pigg så har jag nästan alltid solglasögon.

När jag började läsa om autism för ca 5 år sedan är det just detta ämne som jag tydligt kände igen mig i. Överkänslighet för stimuli.

Jag är extremt känslig för ljud som jag inte på något sätt kan ha koll på, t ex grannars plötsliga skrik eller bråk, skällande hundar och liknande. Jag lämnade en lägenhet av den anledningen utan att ha någonstans att bo, då jag inte kunde stå ut med ljuden från en ny granne - en lägenhet som jag dessförinnan hade bott i över 10 år.

Om jag vet vad det är för ljud däremot, vet att det är tillfälligt, så är det helt hanterbart då jag kan ha kontroll över det, t ex passerande tåg eller något annat tillfälligt och temporärt som jag vet har en ände.

Starkt ljus är också besvärande om det är allmänt, typ ljusrör i taket, punktljus är däremot ok, då jag inte blir exponerad. Det var värre förr, men med åldern har jag blivit lite mer tålig, troligen pga lite sämre syn. Jag brukar gå omkring och släcka lampor och har jag varit i något socialt sammanhang har detta ofta blivit föremål för kontrovers: någon tänder, jag släcker, nån tänder igen, jag släcker och sen blir det bråk..

Beröring har alltid varit ett trauma. Som liten tvärvägrade jag att låta någon krama om mig, var obekväm vid trånga situationer, även fast jag idrottade en del i lagsport, men det är en annan typ av beröring som inte blev påträngande, mer av typen "smälla på". Min sexualitet är troligen påverkad av detta, då jag varit invecklad i en del SM-grejer. "Normal" beröring har varit lite svårt kan man nog säga. Har alltid markerat stor distans. Aldrig släppt in någon.

Jag sätter alltid näsan "i allt", för att lukta mig till en känsla för vad det handlar om, om det luktar ok eller om jag tar avstånd från det. Ja, jag behöver förstås inte alltid sätta näsan i nått. Röklukt har jag alltid avskytt och inte kunnat tåla. Osv. Vissa lukter är dock helt ok, t ex bisarrt nog lukten av nylagd asfalt.

felaktig skrev:Jag sätter alltid näsan "i allt", för att lukta mig till en känsla för vad det handlar om, om det luktar ok eller om jag tar avstånd från det. Ja, jag behöver förstås inte alltid sätta näsan i nått. Röklukt har jag alltid avskytt och inte kunnat tåla. Osv. Vissa lukter är dock helt ok, t ex bisarrt nog lukten av nylagd asfalt.

Jag är också väldigt känslig för lukt. Det har jag alltid varit. När jag var liten (ca 4) så fick min lillasyster begagnade kläder av släktingar och vänner. Jag kunde lukta på paketen och säga vem det kom ifrån. Jag hade aldrig fel, även om kläderna var inslagna i dubbla plastpåsar inne i paketet.
När jag var lite äldre (ca 8-9)så kom min mamma in på mitt rum med kläder som folk glömt kvar hos oss.
Jag fick lukta på dem och berätta vems det var. För det mesta var det någon kompis som glömt. Mössor, tröjor osv.

Åh känner igen mig lite i det där ;O Jag kan tex inte ha på mig en åtsittande t-shirt (framförallt). Får panik och det känns så otroligt obehagligt! Får panik av bara tanken x)

Eller när en tröjja sitter för tajt runt halsen, det går inte heller att ha på mig D:

Hej allihopa! (mycket text sorry, men känns som jag behöver svar på detta)

Som många andra säkert gör så gräver jag mycket i vad autism innebär och ständigt blir jag förvånad men även glad över de saker som jag har svårt för mest troligt har med diagnosen att göra. Saker jag reagerat på tidigare men inte riktigt förstått innan jag började ta del av kunskap och andras erfarenheter. Men jag har fortfarande svårt att förstå och ta in vissa saker eftersom min perception är vad jag har levt med och lärt mig igenom, jag har väldigt svårt att tänka mig hur andra skulle ha det. Det vill säga, om det är normalt eller inte?

Min fundering handlar om just detta, överkänslighet/sensoriska svårigheter. När jag var liten kommer jag ihåg att jag hade väldigt svårt för vissa kläder. Jag fick bokstavligen panik och visste inte var jag skulle ta vägen någonstans om kläderna inte kändes bra. Var även tvungen att klippa av lappen på några av mina tröjor. Hela känslan var så otroligt obehaglig, det blev en konstig känsla i kroppen och värmen bara böljade från topp till tå och jag skrek gärna rakt ut eller var nära till tårarna. Stickade tröjor är något jag aldrig kunnat använda, gör det fortfarande inte, är 27 år gammal.

En annan sak är värme. Som jag sett i en tidigare kommentar i tråden hade någon problem med just värme. Jag kan bli otroligt varm och svettas väldigt lätt. Precis som vederbörande föredrar jag inte varma sommardagar, oavsett om det är ute eller inne. Tar jag exempelvis på mig jackan men glömmer göra något inomhus, alternativt väntar på sambon som inte är riktigt klar än och inte tar av mig jackan under tiden, börjar jag koka. Samma panikkänsla som jag upplevde när jag var liten uppstår. Jag börjar vrida benen och kroppen och jämrar mig och måste bara ut. Kan inte vara nära min sambo en längre tid heller, blir så jävla varm. Att ha sex kan vara rätt jobbigt om täcket är med i bilden som sambon ofta vill.

Jag småskrattade lite för mig själv när jag läste att någon i tråden måste sticka näsan i allt. Detta måste jag också göra, men det känns snarare som en tvångshandling, jag vet inte? Har jag rört något så luktar jag på fingrarna, använda kläder, mat sambons hår. Ja, behöver ingen närmre förklaring, det är i princip allting och det är lite pinsamt. Jag reagerar även på luktar och måste liksom "sniffa mig till" vad det är för något. Känner även dofter tidigare än att andra har reagerat på det.

Känsel vet jag inte riktigt. Jag har väldigt svårt för att beräkna om jag ska ta i hand eller om jag ska krama andra, även om dessa människor funnits med i bilden väldigt länge men det tror jag att många har efter att ha sett reklamen med Petra Mede. Men att krama andra känns bara konstigt ibland, jag blir liksom stel och tankar som "hoppas jag inte luktar illa i armhålorna eller halsen" uppstår. Normalt? Vet ej. Med andra ord blir jag väldigt osäker i det sociala mötet som uppstår. Däremot älskar jag beröring från min sambo. Jag bara älskar när hon tar mig på fötterna eller benen och ja, resten av kroppen. Inget sexuellt, utan bara väldigt skönt och vill inte att hon ska sluta. Jag blir avslappnad och trött och kan somna hur lätt som helst vilket jag vanligtvis inte gör. Men med andra är närkontakt obehagligt.

Det jag är mest förundrad över är ljud och ljuskänslighet. Som sagt, min perception är vad jag känner till. Sitter jag i ett socialt sammanhang och det pratas mycket så stänger jag av, jag blir så fruktansvärt trött och bara tittar på andra eller ner i bordet. Har ingen ork eller lust/vågar föra en konversation. Det jag reagerat mest på är just ljudet i sociala sammanhang. Det känns som det blir en barriär i mina öron och hjärnan blir helt mör. Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Jag har frågat sambon och ett par vänner om dem upplever samma sak vilket dem inte gör. Lite om "DET GÅR INTE IN MER LJUD JUST NU". Och jag nästan kisar med ögonen och kryper ihop med överkroppen för det blir så starkt. Det gör inte fysiskt ont någonstans (tror jag, eller så har jag lärt mig leva med det) men det är så fruktansvärt jobbigt. Ibland har jag bett folk att dämpa sig på lägenhetsfester för att inte störa andra grannar men folket ignorerar mig och tycker inte det är så farligt.

Jag har reflekterat lite kring om jag uppfattar ljud bättre än andra. Flertalet gånger reagerar jag på ljud och frågar andra i närvaron "vad fan var det där?" som då inte hört något. Även plötsliga höga ljud skär i kroppen och det känns som en rush av adrenalin bara sköljer igenom systemet och hjärtat börjar dunka snabbare. Speciellt när jag ligger i sängen och ska sova då det är väldigt tyst runtikring i övrigt. Jag såg även en film på Youtube om en tjej som hade asperger som förklarade sin ljudkänslighet med "att hon hörde allt i rummet". Klockan som tickade, bilarna som körde utanför, ventilationssystemet och så vidare, varpå jag tänkte "men vafan, det gör ju jag också". Det är skitjobbigt och fruktansvärt irriterande när man tittar på TV, det blir liksom "grus i öronen". Som sagt, har svårt att förklara detta. edit: Skulle någon jag står och pratar med säga något om någon som står längre bort ber jag dem att dämpa sig "dem hör vad du säger". Jag hör ju vad dem längre bort säger? Dem jag pratar med säger bara "ähh sluta det gör dem ju inte".

Ljuskänslig vet jag inte om jag är. Där skulle jag vilja veta hur kanske någon normal kontra ljuskänslig individ har det. Det enda jag själv upplever som konstigt är att det är svårt att titta indirekt mot eller på en ljuskälla och jag har svårt att se när jag kör bil i mörker. Något som dock förbättrades när jag jobbade natt. När jag går ut och det är bar himmel blir det ofta ett överslag för ögonen och jag har svårt att titta. Många gånger får jag kisa i flera minuter och ögonen bara rinner. Normalt?

Jag är mycket tacksam för att du orkar läsa igenom detta och hoppas att du kanske har något svar på följande fråga. Jag har mycket svårt att se objektivt på detta och undrar då om det jag upplever är normalt eller inte? Samt hur du upplever ljuskänslighet?

(Har inte korrekturläst och hoppas texten är lätt att förstå och läsa)

Väl mött

Hur starkt upplever ni dessa symtom?

Jag är extremt känslig mot detta periodvis. Ibland blir jag trött och får svår huvudvärk efter några timmar ute. Det enda som hjälper är att typ vänta till nästa dag. Eller att vila länge i ett tyst mörkt rum.

En annan sak jag är känslig mot är temperaturskiftningar. Typ, jag måste duscha med stängd dörr så att det blir varmt i rummet och jag måste duscha i en halvtimme för att vänja mig vid värmen och jag måste svettas, så att det inte blir jobbigt att gå ut i kylan i lägenheten sen.
Har också svårt för att frysa eller svettas utomhus och måste alltid klä mig i exakt rätt mängd kläder.
Hur upplever ni det?

Moderator: Slog ihop med tidigare liknande tråd.

Personligen har jag svårt med temperaturen. För kallt, på med koftan/tröjan. För varmt, av med koftan/tröja. Det är som jag inte har något inre termostat som utjämnar temperaturen i kroppen.

Se även tidigare trådar:

sensoriska-svarigheter-syn-horsel-beroring-klader-etc-t16998.html (nu hopslagen med denna tråd)

hur-ljudkanslig-ar-du-omrostning-t10880.html

lara-sig-tala-beroring-kroppskontakt-t5510.html

Blir fort trött av ffa ljud.
Men alla intryck påverkar.
Behöver också vila efteråt ensam och tyst.
Får jag inte det blir det stress som byggs upp och till slut blir det ett sammanbrott.
Tycker det blivit värre med åren också.
Kanske allt man kämpat på med i tro att man kan vänja sig istället gjort en än mer känslig och uttröttad.

Hade en vän här imorse som pratade och pratade i kanske en timme, hon tyckte väl inte det var så konstigt, men jag led efter ett tag och var så oerhört trött efteråt.
Fick gå och lägga mig, men tyvärr gavs inte tillfälle till mer än en halvtimmes sömn, jag hade behövt minst det dubbla.
Nu har jag varit trött hela dagen efter detta enda möte...
Sånt tror jag inte att andra kan förstå.

Alien skrev:Personligen har jag svårt med temperaturen. För kallt, på med koftan/tröjan. För varmt, av med koftan/tröja. Det är som jag inte har något inre termostat som utjämnar temperaturen i kroppen.

Se även tidigare trådar:

sensoriska-svarigheter-syn-horsel-beroring-klader-etc-t16998.html

hur-ljudkanslig-ar-du-omrostning-t10880.html

lara-sig-tala-beroring-kroppskontakt-t5510.html

Ja der är ett evigt av och påklädande! Sen tidig ålder.

Min överkänslighet visar sig i form av trötthet och huvudvärk. Det är lite förrädiskt eftersom det kan komma smygande medan man är distraherad av till exempel arbete. Det bästa är förebyggande åtgärder så man slipper ta värktabletter.

Jag är lite känslig för temperatur/värme, dock inte kyla. Om jag blir för varm, speciellt om huvudet och nacke, så får jag huvudvärk, därför undviker jag att ha mössa.

Min överkänslighet gäller främst ljud men också synintryck.

Det jobbigaste är nog köpcentrum och barnfamiljer så det försöker jag välja bort eller hantera efter bästa förmåga.

Barnfamilj = kaosgenerator.
Plötsliga höga skrik, klet, spring, tjat, en massa fladder hit och dit.

Köpcentrum: många intryck samtidigt. Varor, folk, lampor, rörelse, musik.
I längden blir jag utmattad och disträ, tappar koncentrations- och tankeförmåga.

Tevereklam, skvalradio och enkla underhållningsprogram undviks helt.

Temperaturer.
Har nog inga större issues där förutom att jag inte kan sova i varma rum.
Som tur är är min lägenhet beskaffad på sådant sätt att det aldrig blir sån där tropisk tjock värme.

Fysiskt. Inga issues.
Fysisk smärta är inget problem.

Lukter. Inga större issues där heller.
Skiljer mig nog inte från gemene man där.
Skulle vara vitlök, det är nåt jag verkligen avskyr.

Har märkt att det inte går att träna bort de här grejerna.
Man har en hjärna som är kopplad på ett visst sätt och that's it.
För mycket folk och ljud runtomkring är saker att undvika eller försöka hantera, till exempel genom att försöka rikta uppmärksamheten på det som är viktigt och försöka ignorera det som är oväsentligt.

Tyvärr är samhällsnormen sådan att det anses vara fint och lyckat att ständigt göra en massa olika saker, resa, ha många bollar i luften och träffa en massa människor hela tiden.

Med andra behov har man andra krav och får dessutom förhålla sig till omgivningen som ofta anser att man är misslyckad på nåt sätt om man inte lever upp till normen.
För mig är livskvalitet lika med en lugn och statisk tillvaro präglad av tystnad, enskildhet och fokus på en sak i taget. Det är det optimala oavsett vad trenderna dikterar.

Jag vill inte ha en tillvaro som består av ständigt plötsliga händelser, praktiska göromål och folk omkring mig 24/7.
Ensamheten är en lyx och tystnad balsam för själen.

Värme kombinerat med direkt solljus kan göra mig spak men toleransen tycks gå upp ju längre säsongen går. Kyla är jag snarare tålig av. Har viss underkänslighet mot taktil stimulans och smärta.
Det kan vara dränerande att vistas i miljöer med höga och många röster så som bland barn men det tror jag för mig handlar mer om vana.

Överlag känner jag mig inte hindrad av problem med intryck men känner autister som har mycket hinder.

Ljud - min dotter säger att jag är "höröm".
Ljus - har nästan alltid solglasögon ute.
Beröring - "mjuk" beröring är väldigt obehagligt, det killas på ett nästan smärtsamt sätt.
Lukter - jag mår illa av vissa lukter som andra knappt känner.

Vet inte om det passar in här, men i förrgår var jag hos tandläkaren. Jag kväljdes flera gånger, det är väldigt obehagligt att ha någons fingrar i munnen! (Och så blev jag irriterad när hon frågade om jag kväljs lätt. Varför frågar hon om något så uppenbart? När jag berättade för min man sa han att det är helt normalt att ställa uppenbara (läs dumma) frågor, det är en del av normalt socialt samspel.)

Solblomma skrev:Vet inte om det passar in här, men i förrgår var jag hos tandläkaren. Jag kväljdes flera gånger, det är väldigt obehagligt att ha någons fingrar i munnen! (Och så blev jag irriterad när hon frågade om jag kväljs lätt. Varför frågar hon om något så uppenbart? När jag berättade för min man sa han att det är helt normalt att ställa uppenbara (läs dumma) frågor, det är en del av normalt socialt samspel.)

Och ibland dömer vi ut frågor som dumma för att vi inte förstår varför frågan ställs. I det här fallet är det relevant, om du vanligtvis inte hade lätt för att kväljas kan det tyda på att något inte är helt rätt. Utöver det är det bra med en bekräftelse från patienten när man exempelvis ska föra in informationen i journalen för framtida vetskap.

tahlia skrev:

Solblomma skrev:Vet inte om det passar in här, men i förrgår var jag hos tandläkaren. Jag kväljdes flera gånger, det är väldigt obehagligt att ha någons fingrar i munnen! (Och så blev jag irriterad när hon frågade om jag kväljs lätt. Varför frågar hon om något så uppenbart? När jag berättade för min man sa han att det är helt normalt att ställa uppenbara (läs dumma) frågor, det är en del av normalt socialt samspel.)

Och ibland dömer vi ut frågor som dumma för att vi inte förstår varför frågan ställs. I det här fallet är det relevant, om du vanligtvis inte hade lätt för att kväljas kan det tyda på att något inte är helt rätt. Utöver det är det bra med en bekräftelse från patienten när man exempelvis ska föra in informationen i journalen för framtida vetskap.

Jag kväljs alltid när jag får för mycket i munnen, även när jag t ex borstar tänderna. Förra året när hon skulle laga en tand gick det nästan inte eftersom jag var på väg att kräkas flera gånger. Så det står redan i min tandläkarjournal. Men när min man förklarade förstod jag vad han menade med "sociala frågor". Deras syfte är inte att ta reda på fakta utan snarare att visa att man har förstått vad som händer. Hon hade lika gärna kunnat säga "Jag märker att du kväljs lätt."

tahlia skrev:

Solblomma skrev:Vet inte om det passar in här, men i förrgår var jag hos tandläkaren. Jag kväljdes flera gånger, det är väldigt obehagligt att ha någons fingrar i munnen! (Och så blev jag irriterad när hon frågade om jag kväljs lätt. Varför frågar hon om något så uppenbart? När jag berättade för min man sa han att det är helt normalt att ställa uppenbara (läs dumma) frågor, det är en del av normalt socialt samspel.)

Och ibland dömer vi ut frågor som dumma för att vi inte förstår varför frågan ställs. I det här fallet är det relevant, om du vanligtvis inte hade lätt för att kväljas kan det tyda på att något inte är helt rätt. Utöver det är det bra med en bekräftelse från patienten när man exempelvis ska föra in informationen i journalen för framtida vetskap.

Det är precis av den där anledningen som jag inte går till tandläkaren. Istället har jag inhandlat eget personligt kit och sköter min munhygien minutiöst.

https://www.theguardian.com/society/201 ... d-nhs-bill

Det är inte svårt att göra sådant själv.

Vidare ska även påpekas att jag ser till att inte låta någon anteckna något över huvud om mig. Vid varje besök kräver jag i enlighet med mina rättigheter att få se vad de för in i sina akter om mig. Envisas de med att hindra mig från att se vad som står om mig; kommer jag ideleligen med oupphörliga mejl och annan korrenspondens kräva att få ta del av handlingar som rör mig personligen. Det finns rättspraxis om detta och det är inte svårt att finna fall som passar in på den tänkbara situationen; alltså pekar fakta omistligen på att jag ska få se vad de för in i journalen om mig, annars får de framföra bevis om varför jag skulle nekas mina rättigheter, i andra fall är de rättshaverister och bryter mot grundläggande demokratiskaprinciper för den mänskliga värdigheten.

Sisyfos skrev:Vidare ska även påpekas att jag ser till att inte låta någon anteckna något över huvud om mig.

Du verkar vara lite paranoid.