Någon som känner igen sig? Normalt?
38 inlägg
• Sida 2 av 2 • 1, 2
Någon som känner igen sig? Normalt?
nowahosa skrev:Måste säga att det känns som att mitt största problem är inte att läsa av människor, jag kan typ fatta varför dom gör saker. Men när jag tänker efter närmare så känns det som att jag inte alls kan föreställa mig att det faktiskt händer nåt i någon annans huvud. Typ som att föreställa sig att det bor aliens på en annan planet, eller försöka föreställa sig att hela ens kropp består av celler som lever.
Om det är så att du har bristande empati innebär det att du inte kan uppleva vad andra människor känslomässigt upplever. Din intellektuella förmåga att praktiskt sett kunna läsa av och förstå är förståelse på ett intellektuellt plan, du kan förstå varför de gör sakerna och läsa av deras uttryck vad det betyder.
När du beskriver att du inte kan föreställa dig att någonting faktiskt händer i någon annans huvud, är det precis som att du ser vad som sker och du förstår varför det sker. Men att du inte känner någon särskild känsla inför det. Det är känslomässigt tomt. Det saknas en känslomässig reaktion när du sätter dig in i en annans huvud. Du kan uppleva sakerna en annan gör men med frånvaron av känslor. Alltså bristande empati.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Menar du ungefär likadant som att det kan vara svårt att skapa en bild i huvudet av en romanfigur?nowahosa skrev:Är ny här och har undrat en grej ett tag. Jag brukar ha problem med att föreställa mig att andra människor tänker och känner på riktigt eller vad man ska säga. Alltså inte att jag inte förstår hur de känner eller tror att dom är robotar, men om jag försöker föreställa mig någon jag känner så går det typ inte, jag kan inte föreställa mig att den personen finns någonstans just nu, tänker på någonting, samtidigt som jag. Typ som att jag egentligen inte tror att dom finns eller nåt.
Är det här nåt som är vanligt hos er med aspberger?
Någon som känner igen sig? Normalt?
RSD555 skrev:När människor använder ordet "empati" menar dom "omtanke". Ganska ointressant i praktiken vad det står i ne om ingen bryr sig.
Tvärt om! Om folk inte kan använda korrekt terminologi blir ju deras påståenden meningslösa.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Men kan det ibland vara en fördel att vara på detta sättet? En del chefer måste ju fatta svåra beslut (säga upp familjeföräldrar osv som skulle gå under om de förlorade anställningen) och kanske gynnas pga att de inte fullt ut kan relatera till sina anställda. Eller att man kanske, i brist på känslomässiga resurser, kan bli framgångsrik iom att man ser konkret på saker och då strävar resultatinriktat för att nå höga positioner.
Nu ser jag inte fångvaktarna i nazityskland som några att se upp till, men en hel del av dom klarade inte av att behandla fångarna så illa som de gjorde och tog livet av sig. De som gick igenom detta relativt smärtfritt var alltså tvungna att distansiera sig känslomässigt, kanske för att de inte kunde relatera till fångarna. Psykopater hämtar sig ju väldigt fort från tragedier (känslomässiga) och lider inte så mycket exempelvis, det är därför de inte lika ofta drabbas av posttraumatisk stress. Så enbart negativa saker tror jag inte att detta medför. Sedan så låter det ju inte särskilt smickrande, men ändå.
Nu ser jag inte fångvaktarna i nazityskland som några att se upp till, men en hel del av dom klarade inte av att behandla fångarna så illa som de gjorde och tog livet av sig. De som gick igenom detta relativt smärtfritt var alltså tvungna att distansiera sig känslomässigt, kanske för att de inte kunde relatera till fångarna. Psykopater hämtar sig ju väldigt fort från tragedier (känslomässiga) och lider inte så mycket exempelvis, det är därför de inte lika ofta drabbas av posttraumatisk stress. Så enbart negativa saker tror jag inte att detta medför. Sedan så låter det ju inte särskilt smickrande, men ändå.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Fabela skrev:Menar du ungefär likadant som att det kan vara svårt att skapa en bild i huvudet av en romanfigur?nowahosa skrev:Är ny här och har undrat en grej ett tag. Jag brukar ha problem med att föreställa mig att andra människor tänker och känner på riktigt eller vad man ska säga. Alltså inte att jag inte förstår hur de känner eller tror att dom är robotar, men om jag försöker föreställa mig någon jag känner så går det typ inte, jag kan inte föreställa mig att den personen finns någonstans just nu, tänker på någonting, samtidigt som jag. Typ som att jag egentligen inte tror att dom finns eller nåt.
Är det här nåt som är vanligt hos er med aspberger?
Nja snarare tvärtom,det är precis som att tänka på en romanfigur, kan inte riktigt sätta mig in i att det är på riktigt! Men bra liknelse
Någon som känner igen sig? Normalt?
Okej, vi menar nog samma sak egentligen.nowahosa skrev:Nja snarare tvärtom,det är precis som att tänka på en romanfigur, kan inte riktigt sätta mig in i att det är på riktigt! Men bra liknelse
Jo, jag kan känna igen det delvis. Inte riktigt likadant som du beskriver det, men det handlar nog om samma sak ändå.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Hur som helst blir ju livet svårt, typ relationer etc. Ibland börjar jag ifrågasätta om jag ens bryr mig om någon.
Någon som känner igen sig? Normalt?
nowahosa skrev:Hur som helst blir ju livet svårt, typ relationer etc. Ibland börjar jag ifrågasätta om jag ens bryr mig om någon.
Folk står sig själv närmast. Därför blir det problematiskt när man inte kan avläsa andra (som du skriver att du faktiskt kan) och identifiera sig med människor, så att empatin också gäller dem. Ondska som beskrivs i skönlitteraturen finns säkert - människor som njuter av att tillfoga andra smärta och förstår full ut att deras handlingar är fel och varför. Men många (väldigt många?) elaka saker folk gör mot andra bottnar i oförståelse/att man inte kan relatera till andra. Det är därför USA har strafflindring (dödsstraff) om gärningspersonen är utvecklingsstörd, har autism, psykopati (psykiatrin börjar se denna ps som en nedsättning, då psykopaten också har exekutiva nedsättningar) eller någon annan funktionsnedsättning.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Går det verkligen att skilja på kognitiv och affektiv empati? För mig som anses vara NT är det så att jag uppfattar allt samtidigt, och jag kan känner oftast på mig hur jag bör reagera.
- Bjäbbmonstret
- Inlägg: 10582
- Anslöt: 2007-11-15
- Ort: Östergötland
Någon som känner igen sig? Normalt?
Bjäbbmonstret skrev:Går det verkligen att skilja på kognitiv och affektiv empati? För mig som anses vara NT är det så att jag uppfattar allt samtidigt, och jag kan känner oftast på mig hur jag bör reagera.
De båda empatierna är med största sannolikhet viktiga. Att frikoppla de båda sorterna från varandra blir problematiskt, om man ser till funktionalitet (hur man nu kan uppskatta det). Jag har mer och mer fått upp ögonen för att en stor andel utav skolskjutarna i USA har autism (bland det första jag nu kollar upp när jag hör om en massaker). Som kan ses som ett mått på funktionalitet. Men även litteraturen om generell brottslighet tycks visa på detta mönster (inte lika uttalat).
Så om man ser en nedsatt empati utifrån att misshandla någon eller begå en massaker exempelvis så tycks en avsaknad av kognitiv empati kunna vara en ingrediens.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Bjäbbmonstret skrev:Går det verkligen att skilja på kognitiv och affektiv empati? För mig som anses vara NT är det så att jag uppfattar allt samtidigt, och jag kan känner oftast på mig hur jag bör reagera.
Jag har på Habilitering fått beskrivet för mig att jag är en tänkande empatiker. Jag har säkert samma empati som du - utgår från din text att du inte har ASD, säg till fall jag har fel - men den kommer inte automatiskt, på en gång i stunden. Det verkar som att den på en del personer gör det.
Jag vet inte fall det handlar om att jag inte har tid eller förmåga. Kanske en blandning. Dock har jag empati och försöker alltid finnas till hands för dem som behöver mig. Det kan dock vara bra om det händer en olycka osv. då jag inte då "bryr mig" i stunden. Detta har hänt och jag har även asgarvat vid helt fel tillfällen osv.
- nomemorytoday
- Inlägg: 3962
- Anslöt: 2018-01-13
Någon som känner igen sig? Normalt?
Linsen skrev:Bjäbbmonstret skrev:Går det verkligen att skilja på kognitiv och affektiv empati? För mig som anses vara NT är det så att jag uppfattar allt samtidigt, och jag kan känner oftast på mig hur jag bör reagera.
De båda empatierna är med största sannolikhet viktiga. Att frikoppla de båda sorterna från varandra blir problematiskt, om man ser till funktionalitet (hur man nu kan uppskatta det). Jag har mer och mer fått upp ögonen för att en stor andel utav skolskjutarna i USA har autism (bland det första jag nu kollar upp när jag hör om en massaker). Som kan ses som ett mått på funktionalitet. Men även litteraturen om generell brottslighet tycks visa på detta mönster (inte lika uttalat).
Så om man ser en nedsatt empati utifrån att misshandla någon eller begå en massaker exempelvis så tycks en avsaknad av kognitiv empati kunna vara en ingrediens.
Även en IS-terrorist eller amerikansk masskjutare kan ha affektiv empati. De kan känna av djur, sina barn och annat.
Breivik, däremot, verkar faktiskt sakna affektiv empati.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Har nån av er varit med om att någon ni kände gick bort (alltså dog)? Hur tänkte ni då? Jag minns att det var en skitkonstig känsla, kändes som om personen (en släkting) var någon jag bara hade läst om eller sett på TV efter att jag fick veta att dom var borta.
Någon som känner igen sig? Normalt?
Ni som tyckte ni kände igen er, brukar ni också få dagar när det här blir värre? Har en sån idag, vet inte om det är för att jag festat för mycket i helgen, men idag var hemskt. Satt i ett rum fullt me folk jag känner och det kändes som att inget är på riktigt. Känns konstigt att skriva detta också
Återgå till Att leva som Aspergare