Jag skulle inte starta någon utredning om det inte var problem. Varför låta dem känna att de är "fel" och annorlunda, bara för att du vill veta? För vems skull ska utredningen göras, din el barnens?

Om du märker att barnen får problem med kamrater el lärare el själva grubblar mycket och känner sig annorlunda, då kan det vara dags. Om du tror att de behöver extra stöd, t ex gå i aspergerklass. Annars tycker jag "leave well alone".

Vad du kan göra är att berätta om dig själv, vilka problem du haft i skolan och berätta att du har AS. Så att de får veta om att AS finns och vad det betyder.

Min dotter har till och från haft problem med kamrater också, utan att jag kommit på tanken att hon behöver en diagnos. Tror du inte att du "ser efter" mera bara för att du nyligen fått en diagnos? Tänk på att många kan ha aspergerdrag utan att ha AS.

Om du tror de verkar ha NPF kan ju utredning vara bra. Tycker du inte de verkar NPF:iga ser jag ingen anligning att utreda, i synnerhet då köerna till sådana utredningar är skitlånga redan som de är.

Sencha skrev:Hur ska man då veta när en utredning behöver göras? Känns fel att vänta tills det börjar bli stora problem för dom eller gå snett på något vis….

Det finns ingen anledning att påbörja en utredning så länge de inte lider av sina drag.
Du får försöka att avgöra hur allvarligt det är. Hur går trenden, blir det värre med tiden eller har det legat på samma nivå hela tiden?


Hur gammla är dina barn?
En annan vinkel är att lätta Aspiedrag kan ge många fördelar istället.

PS:Jag hittar inte svantes lista på positiva saker med AS. Hjälp någon

ufo skrev:

Sencha skrev:Hur ska man då veta när en utredning behöver göras? Känns fel att vänta tills det börjar bli stora problem för dom eller gå snett på något vis….

Det finns ingen anledning att påbörja en utredning så länge de inte lider av sina drag.
Du får försöka att avgöra hur allvarligt det är. Hur går trenden, blir det värre med tiden eller har det legat på samma nivå hela tiden?


Hur gammla är dina barn?
En annan vinkel är att lätta Aspiedrag kan ge många fördelar istället.

PS:Jag hittar inte svantes lista på positiva saker med AS. Hjälp någon

Svantes lista vet jag inte vad det är, men Attwoods underbara kriterier ska jag googla fram strax.

Aspie-kriterierna

A. En kvalitativ fördel vid social interaktion, vilket visar sig på de flesta av följande sätt:
Vänskapsrelationer karakteriseras av total lojalitet samt oklanderlig pålitlighet
Frånvaro av sexism, ”ålders-ism”, fördomar mot främmande kulturer; förmåga att uppfatta människor ”så som de faktiskt är”
Står för sina åsikter oberoende av socialt sammanhang eller av vad andra tycker
Förmåga att hålla fast vid egna teorier eller perspektiv trots att fakta talar emot
Söker åhörare eller vänner som förmår:
- vara entusiastiska för specialintressen och unika ämnen;
- ta detaljer i beaktande;
- ta sig tid med att diskutera ämnen som de flesta inte skulle orka intressera sig för
Lyssnar utan att hela tiden kritisera eller ta saker för givet
I första hand intresserad av det som verkligen tillför samtalet något; föredrar att undvika ”ritualistiskt småprat”, triviala kommentarer och ytlig samtal
Söker uppriktiga, positiva och genuina vänner med ett förutsättningslöst sinne för humor
B. Talar ”Aspergeriska” flytande, ett socialt språk som karaktäriseras av minst tre av följande uttryck:
Inriktning på att söka sanningen
Samtal utan dolda budskap
Ett väl utvecklat ordförråd samt intresse för ord
Fascination för språklig humor, som ordlekar
Avancerat bruk visuella metaforer
C. Kognitiva färdigheter som karaktäriseras av åtminstone fyra av följande uttryck:
Stark förkärlek för detaljer framför helhet
Originellt, ofta personligt perspektiv vid problemlösning
Sällsynt bra minne och/eller förmåga att minnas detaljer som andra oftast glömmer bort eller förbiser: exempelvis, namn, datum, scheman och rutiner
Extrem idoghet när det gäller att samla och katalogisera information om ämnesområden som intresserar personen i fråga
Står helt fast vid sina åsikter och tankar
Som ett ”levande lexikon” när det gäller kunskaper inom ett eller flera områden
Kunskap om rutiner samt en absolut önskan att upprätthålla regler, ordning och noggrannhet
Tydlighet gällande egna värderingar/beslut, vilka ej påverkas av politiska eller ekonomiska faktorer
D. Övriga möjliga drag:
En mycket utvecklad känslighet för specifika sensoriska upplevelser och stimuli, exempelvis: hörsel, beröring, synintryck och/eller lukt
Styrka i individuella idrottsgrenar och spel, särskilt de som kräver uthållighet och visuell precision, exempelvis rodd, simning, bowling och schack
”Socialt obesjungen hjälte” med tillitsfull optimism som utmärkande egenskap: faller ofta offer för andras sociala brister, men är ändå orubblig i sin tro att det går att finna en verklig vän
Ökad sannolikhet, jämfört med den övriga befolkningen, att påbörja universitetsstudier
Tar ofta hand om de som faller utanför ramen för typisk utveckling
Vi vill uttrycka vårt tack till Tony Attwood för tillståndet att publicera denna artikel.

Så. Det är saxat från Autismforum.se

Fungerar hon bra och trivs med livet så kan jag inte se att en utredning skulle vara nödvändig. Om man behöver LSS-insatser eller annat där en diagnos är nödvändig så är det ju en annan femma.

Inte för att jag har fått min diagnos än. Men om vi antar att jag hade fått den för 20 år sedan så hade mycken frustration och förvirrning kunnat undvikas.

Att vara lite introvert och inte ha massor av kompisar är inte = ett funktionshinder. Väldigt onödigt att förstärka och förtydliga små avvikelser i en ålder då de flesta har som störst behov av att passa in.

Betänk även följande, även om det är en generalisering baserad på intryck jag fått vid div diskussioner online:

De som verkar nöjdast med att ha fått diagnos är vuxna som själva sökt den i vuxen ålder. De som verkar minst nöjda är de som fått den som barn eller i tonåren och sedan särbehandlats när det gäller val av skolform, arbete och/eller bostad, t ex att aldrig få prova ett vanligt arbete. Det blir lätt en självuppfyllande profetia om man får veta att man inte är som andra och troligen inte kommer klara det som de flesta kan.

Det kan ju bero på att man som ung ändå har mindre val här i livet.

Alien skrev:Jag skulle inte starta någon utredning om det inte var problem. Varför låta dem känna att de är "fel" och annorlunda, bara för att du vill veta? För vems skull ska utredningen göras, din el barnens?




Vad du kan göra är att berätta om dig själv, vilka problem du haft i skolan och berätta att du har AS. Så att de får veta om att AS finns och vad det betyder.

Min dotter har till och från haft problem med kamrater också, utan att jag kommit på tanken att hon behöver en diagnos. Tror du inte att du "ser efter" mera bara för att du nyligen fått en diagnos? Tänk på att många kan ha aspergerdrag utan att ha AS.

I min familj ser vi inte AS som något "fel" och är man annorlunda så känner man det på sej, det behöver ingen tala om för en. Hela familjen vet vad AS är och ingen skulle vilja att jag var på något annat vis.
Stämmer säkert att jag är mer uppmärksam på npf-drag eftesom jag har mycket kunskaper om npf och nyligen fått diagnos. Självklart är en diagnos till för barnens bästa och inte enbart för att tillfredställa mej.

MsTibbs skrev:Om du tror de verkar ha NPF kan ju utredning vara bra. Tycker du inte de verkar NPF:iga ser jag ingen anligning att utreda, i synnerhet då köerna till sådana utredningar är skitlånga redan som de är.

Oj, nu får jag nästan dåligt samvete som har tagit upp en plats i kön för min utredning trots att jag i nuet inte har några större problem och inte behöver något säskilt stöd....men jag tycker ändå att jag hade rätt till en utredning och den var bra för mej.

Proffe Slimp skrev:Inte för att jag har fått min diagnos än. Men om vi antar att jag hade fått den för 20 år sedan så hade mycken frustration och förvirrning kunnat undvikas.

Håller helt med dej.

Inger skrev:Att vara lite introvert och inte ha massor av kompisar är inte = ett funktionshinder. Väldigt onödigt att förstärka och förtydliga små avvikelser i en ålder då de flesta har som störst behov av att passa in.

Betänk även följande, även om det är en generalisering baserad på intryck jag fått vid div diskussioner online:

De som verkar nöjdast med att ha fått diagnos är vuxna som själva sökt den i vuxen ålder. De som verkar minst nöjda är de som fått den som barn eller i tonåren och sedan särbehandlats när det gäller val av skolform, arbete och/eller bostad, t ex att aldrig få prova ett vanligt arbete. Det blir lätt en självuppfyllande profetia om man får veta att man inte är som andra och troligen inte kommer klara det som de flesta kan.

Håller inte med i detta men orkar inte förklara just nu.

Sencha skrev:Håller inte med i detta men orkar inte förklara just nu.

Inger baserar sitt uttalande på andra aspergares upplevelser, vad baserar du ditt på? Bara för att du tror att du hade mått bättre av att få en diagnos tidigt så betyder det inte att dina barn skulle göra det, eller ens att du skulle.

[Det finns ingen anledning att påbörja en utredning så länge de inte lider av sina drag.
Du får försöka att avgöra hur allvarligt det är. Hur går trenden, blir det värre med tiden eller har det legat på samma nivå hela tiden?


Hur gammla är dina barn?
En annan vinkel är att lätta Aspiedrag kan ge många fördelar istället.

PS:Jag hittar inte svantes lista på positiva saker med AS. Hjälp någon[/quote]

Det är det jag funderar på och har svårt att avgöra hur allvarligt det är. Det växlar väldigt, ibland har dom större svårigheter och ibland mindre. Ibland tänker jag att "nej, nu är det dags för en utredning" och ibland tänker jag att "nej, det är ingen störe fara med dom". Jag tycker det är svårt....Kan tillägga att min yngste har sagt att han vill utredas, han tror själv att han har AS. Jag märker att minst två av mina barn känner sej annorlunda, och det märkte jag även långt innan jag fick min diagnos eller ens visste något om npf, så det är inte för att jag uppmärksammat dom på att AS finns.Jag har gått med i föräldraforumt nu och kanske skulle diskutera detta där istället.

Sencha skrev:

Proffe Slimp skrev:Inte för att jag har fått min diagnos än. Men om vi antar att jag hade fått den för 20 år sedan så hade mycken frustration och förvirrning kunnat undvikas.

Håller helt med dej.

Eller om skolan hade kunnat hantera att jag hade kunnat läsa långt innan jag började första klass så hade det kanske aldrig uppstått ett behov för en diagnos.

Inte för att jag ältar det, bara spånar lite.

Charley? skrev:

Sencha skrev:Håller inte med i detta men orkar inte förklara just nu.

Inger baserar sitt uttalande på andra aspergares upplevelser, vad baserar du ditt på? Bara för att du tror att du hade mått bättre av att få en diagnos tidigt så betyder det inte att dina barn skulle göra det, eller ens att du skulle.

Jag skrev hit för att få stöd i en svår fråga. Att vara mamma är inte lätt och jag vill mina barns bästa. Är inte intresserad av denna diskussion. Diskutera på ni andra om ni vill...

Sencha skrev:Jag skrev hit för att få stöd i en svår fråga. Att vara mamma är inte lätt och jag vill mina barns bästa. Är inte intresserad av denna diskussion. Diskutera på ni andra om ni vill...

Stöd kan du också få. En del av oss tycks vara lite mer "militanta" än andra. Mitt råd är att helt enkelt hoppa över de inlägg som du känner är mer eller mindre påhopp (för ärligt tyckte även jag att det där kändes som ett påhopp).

Ett litet tips om du, som bekymrad mamma, vill få råd gällande dina barn utan att bli påhoppad:
Registrera dig på FöräldrarForum (som du ser som underforum under Allt om Asperger). Där är det inte tållåtet att hoppa på någon, utan det är till för råd och stöttning.

För egen del instämmer jag med några andra. Så länge dina barn själv inte lider av sin förmodade AS/AS-drag, så ser jag ingen anledning till utredning. Men om de, som din yngsta tydligen gjort, själv vill ha en utredning och är gamla nog att avgöra att det skulle kännas bättre för dem så go ahead!
I slutändan så är det ju deras liv och hur det påverkar dem som gäller. Jag antar att du, för egen del, inte behöver ha en diagnos på dina barn för att förstå dig på dem, du har ju levt med dem hela deras liv!

Fördelen om de får en diagnos är möjligheten till större förståelse då främst i skolan, där tyvärr många barn med AS upplever sina första ordentliga problem. Nackdelen är att barnen, om de får en diagnos, alltid kommer att ha det "hängande" över sig i skolan, vilket kan leda till att de behandlas på ett annat sätt. Det är därför jag själv ger rådet att utreda när behovet verkligen finns, och inte bara utreda för utredandets skull.

Hoppas förresten att vi får se dig i FöräldrarForum, dit du är mer än välkommen.

Charley? skrev:

Sencha skrev:Håller inte med i detta men orkar inte förklara just nu.

Inger baserar sitt uttalande på andra aspergares upplevelser, vad baserar du ditt på? Bara för att du tror att du hade mått bättre av att få en diagnos tidigt så betyder det inte att dina barn skulle göra det, eller ens att du skulle.

Jag förstår hur du menar nu Charley? men det finns många olika sätt att uttrycka en åsikt på. När du svarade kunde du haft i åtanke att detta är en mamma som vill sina barn väl och som behöver lite råd och tankar från andra i liknande situationer. Inte någon som på något vis påstår sig veta hur det ligger till.

Man behöver inte vara så kantig och hård jämt.

Tack Tahlia! jag har nyligen gått med i föräldraforumet. Jag hade inte sett innan att det fanns. Toppen att det finns och vi kommer att ses där!
Jag instämmer i att så länge barnen inte lider av sina AS-drag så behövs ingen utredning. Men det gör dom ju, i vissa lägen...sen är ju jag orolig för att jag kanske inte uppfattar HUR mycket dom lider. Jag själv har ju alltid varit sådan som var innåtvänd och inte visade utåt att jag led....Så det är inte lätt...Och jag vet att jag är en riktig hönsmamma, så ibland oroar jag mej i onödan. Du påpekar fördelar och nackdelar med diagnos...och så är det ju med allt. Även att inte ha diagnos har både fördelar och nackdelar. Vi ses på föräldraforumet!

Sencha skrev:Jag skrev hit för att få stöd i en svår fråga. Att vara mamma är inte lätt och jag vill mina barns bästa. Är inte intresserad av denna diskussion. Diskutera på ni andra om ni vill...

Varför uttalar du dig om någonting på ett diskussionsforum om du inte vill diskutera det? Går alldeles utmärkt att ignorera kommentarer.

tahlia skrev:Jag förstår hur du menar nu Charley? men det finns många olika sätt att uttrycka en åsikt på. När du svarade kunde du haft i åtanke att detta är en mamma som vill sina barn väl och som behöver lite råd och tankar från andra i liknande situationer. Inte någon som på något vis påstår sig veta hur det ligger till.

Man behöver inte vara så kantig och hård jämt.

Jag förstår hur du menar också, men jag tycker allt att man får låta bli att göra uttalanden man inte kan förklara.

Sencha behöver väl inte förklara sig om hon inte vill/orkar.

Om åtminstone ena barnet själv efterfrågar utredning så kommer ju saken i ett annat läge. Mitt uttalande baserade sig främst på sådana som påtvingats diagnos av andra och sen fick sina valmöjligheter begränsade istället för utökade.