Hej

Jag vet egentligen inte varför jag skriver det här, antar att jag vill prata av mig.

Jag vill verkligen inte umgås med folk. Inte med familj, inte med vänner och inte med kollegor.
Enda tillfället jag känner mig helt och hållet bekväm med en annan människa är när jag har pojkvän.
Upplever att det endast är i den typen av relation jag kan "bara vara" helt utan krav och utan att bli dränerad på all min energi och, ärligt talat, min livslust.

Jag tror att jag egentligen är nöjd med att ha det så här men den acceptansen rubbas titt som tätt av sociala normer. "Hur det bör vara".
Ibland tänker jag att jag kanske bara inte lyckas hitta rätt typ av umgänge och att jag helt enkelt måste ändra på mitt sätt att vara i relation till andra.
Känner att fantasin av en perfekt vän eller familj låter mysigt och tryggt men samtidigt har jag inte alls upplevt de känslorna i verkliga livet och när jag pratar med NT-människor tycker jag mig se att de inte heller har så härliga relationer egentligen. De är bara så beroende av att inte vara ensamma.

Konstigt nog har jag alltid haft väldigt lätt att få vänner. Vänner och familj verkar verkligen uppskatta mitt sällskap och det har lett till att jag i hela mitt liv funnit mig i känslan "låt mig vara ifred".
Jag vill absolut inte såra andra eller vara ohövlig så jag har svårt att sätta gränser.
Men känner samtidigt, varför vill folk tvinga sig på en??? Så otroligt märkligt. Om man säger nej en gång, varför räcker inte det?

Aja nu babblar jag. Vill bara höra någon annan säga att de också känner sig som utomjordingar och att det är ok i guess.

Är ganska trött just nu på att jag så uppenbart inte tänker som majoriteten i samhället. Tror även att det på allvar har gått upp för mig den sista tiden att jag verkligen pratar ett annat språk så att säga.
Känner mig ensam och inte på det sättet jag vill ;(

Att du inte vill umgås med förstår jag beror på att du har fått nog och är övermätt på socialt umgänge. Introverta människor blir snabbare mätta än extroverta av socialt umgänge. Både dessa drag skiljer sig från AS i den mån att det kan tänkas att en person med AS skulle kunna vara extroverta fastän det är mindre vanligt förekommande.

Som jag förstår AS innebär det att perceptionsförmåga om särskilt sociala samspel är begränsad. Det leder till att det blir svårare för dem med AS att förstå just det sociala samspelet. Dock kan det den tolkas och utvärderas på ett annat sätt. Flera personer med AS har sociala liv men majoriteten har det inte. AS är helt enkelt ett annat sätt att på fungera på. Det finns till och med de med AS som fungerar socialt utan att andra äns inser att dessa med AS verkligen har AS. Vi på forumet har diskuterat just detta med att fungera annorlunda i tråden om ToM.

Eftersom du är dränerad på energi av ditt sociala umgänge så är du förmodligen introvert. Vad gäller de krav som du tror att andra ställer på dig, kan det vara så att kraven inte alls är så stora eller omfattande som du tror att de är, oftast bedömmer vi med AS sociala krav och förväntningar felaktigt. De personer du har i din närhet kommer förstå dig eller vilja förstå dig om de älskar dig; och om du vill bli älskad för den du är och även få ha riktig kärlek utan att behöva vara någon annan -- som har följden att din livslust mattas ut -- måste du inrätta en livsstil som passar dig, desto förr desto bättre.

Vad gäller samhällets värderingar, krav och även allmänna åsikter skiljer sig dessa från ett större antal individer. Du har upptäckt att NT:s har problem med sina relationer alltså oavsett vad är livet inte enkelt för någon. Det handlar helt enkelt att göra det bästa av situationen med eller utan AS.

Personligen tycker jag om att ställa upp mål och sedan arbeta mig fram mot målet. Det ger mig en tillfredställelse att nå de mål jag har satt upp och jag är mycket resultat inriktad, saker som inte leder vare sig till min lycka eller att resultat uppnås är jag inte intresserad av och undviker utefter bästa förmåga.

Stor igenkänning. Vill heller inte umgås utan bara bli lämnad ifred, med pyssel och projekt. Vill närma mig människor på egna villkor och när jag känner för det och orkar med det, är social trots allt. Avskyr högtider och sånt som gör att man förväntas deltaga, vill bara hem till min lugna vrå. Tyr mig till en person och blir väldigt nära den personen och vänskapen blir som ett slags "förhållande", (ej av sexuell natur). Förstår inte hur man orkar ha en bred vänkrets som många har, det ger mig ingenting, blir bara kravfyllt. Precis som du har jag alltid haft lätt att få vänner och de har dragits till mig av nån anledning, kanske för att jag varit annorlunda och rolig. Snäll och har haft väldigt svårt att sätta gränser och har satt andra i första rummet. Nu är det annorlunda dock.

Jag känner likadant.
Det är bara för jobbigt oftast att vara social.
Blir också ledsen och besviken på människors beteende så ofta att det blir en sorg jag bär på hela tiden. Vill inte utsätta mig för det mycket då det leder till depression.
Jag vet vad som glädjer mig och vet att jag ska fokusera på det.
Om andra tar min frånvaro personligt så kan jag inte göra mer än att försöka berätta vad det faktiskt beror på, men anar att det i regel glöms bort.
Jag tror ju på Gud, och att Han har gett oss våra särskilda uppgifter på olika sätt under olika tidsperioder.
Det kan nog vara svårt för många att tro kanske, men det ger en acceptans för hur livet är.

Alyana skrev:Jag känner likadant.
Det är bara för jobbigt oftast att vara social.
Blir också ledsen och besviken på människors beteende så ofta att det blir en sorg jag bär på hela tiden. Vill inte utsätta mig för det mycket då det leder till depression.
Jag vet vad som glädjer mig och vet att jag ska fokusera på det.
Om andra tar min frånvaro personligt så kan jag inte göra mer än att försöka berätta vad det faktiskt beror på, men anar att det i regel glöms bort.
Jag tror ju på Gud, och att Han har gett oss våra särskilda uppgifter på olika sätt under olika tidsperioder.
Det kan nog vara svårt för många att tro kanske, men det ger en acceptans för hur livet är.

Så bra skrivet

De få klyftiga människor man haft ynnesten att umgås med har jag inte fått behålla, så att vara alen verkar vara min lott, men som tur är är jag inte så social och måste ha en flock klantskallar omkring sig hela jäkla tiden...

Tack så mkt för era svar! Det betyder mkt att ni tog er tiden. Har haft en dålig dag och det var skönt att bli påmind om att jag inte måste vara som normtypen.

Känner igen mig i känslan att bära på en sorg efter människors beteende.
Ofta när jag försökt prata om detta blir reaktionerna "men om man tycker att de flesta andra är jobbiga är det oftast man själv som är jobbig".

Jag förstår och respekterar det tankesättet men det passar inte in på min situation.
Snarare är det tvärtom. Eftersom jag har så svårt med gränssättning och är en väldigt emotionell person som vill andra väl, blir jag lätt trampad på.
Lägg då till att jag väldigt sällan får ut något av socialt umgänge så blir det väldigt tungt och motsatsen till en win-win situation som jag tänker mig att relationer ska vara.

Försökte faktiskt i år att ta till mig Gud men det gick inte riktigt
Glad för din skull Alyana att du har kunnat göra det, det måste vara en stor trygghet.

Jag försöker luta mig mot att livet är rätt meningslöst men ändå kan vara rätt behagligt om man lyssnar på sig själv. Meningslösheten kan för vissa vara deppig men för mig avdramatiserar det livet på ett bra sätt.

Tack igen hörrni! <3

Tycker att sociala sammankomster är väldigt energikrävande. Kan efter bara någon timme uppleva en känsla av tillbakadragande och att få samla intrycken för reflektion. Lever mitt liv i ständig ensamhet men är ändå kluven till det. Biologiskt sett behöver jag närhet men intellektuellt sett kan jag bortse från den och klara mig själv. Kan absolut se att människor kan komplettera varandra eller dra nytta av varandra men att bara tramsa runt ser jag absolut inget värde i. Sorgligt nog har jag misslyckats med mina studier, annars hade jag nog arbetat hela dagarna och trivts bra med det.. Tills ångesten slår på och min biologi skriker efter ett sammanhang. Tillbaka på ruta ett.

Retsam; jag känner igen mig i allt det du skriver.
Har gått och lagt mig så orkar inte skriva så mkt men vill bara visa att jag har läst och uppskattat ditt inlägg.

Är i samma situation gällande studier. Tror att jag verkligen skulle gilla och må bra av att arbeta men jag klarar inte av att slutföra mina studier. Har den intellektuella kapaciteten att göra det men jag känner mig ändå helt låst.

Gällande tramsandet.. min uppfattning är att det är just tramsande de flesta vill åt i sina sociala interaktioner. Men jag orkar verkligen inte! Kan lika gärna gå ut och springa ett maraton och det låter som en mkt plågsam sysselsättning i min värld.

Vet att jag måste styra mitt liv så som jag vill ha det. Alltså helt enkelt skapa sociala situationer med ett mer konkret syfte. Jag har alltid försökt att spela "normal" och därför kommer det verkligen inte naturligt för mig att leva mitt liv så som jag faktiskt vill. Det sitter liksom i ryggmärken att det som jag vill, inte är "normalt". Därför gör jag enkla situationer till ngt stort och omöjligt.
Jag vet ju att mina NT-vänner ställer krav och lägger upp sina möten med andra människor utefter hur de vill ha det. Men jag lever som om jag inte har rätt att göra det.

Men. jag har isolerat mig så länge nu att jag knappt vet hur det känns att umgås. Iaf inte regelbundet.. Ibland tänker jag att det inte är så farligt. Andra ggr tänker jag att det är just så jävligt som jag tror.

Kan också bli lite nedstämd av tanken att jag inte är kopplad som de flesta andra. Känner mig liten och tillintetgjord när jag håller fast vid den tanken. För jag känner ju mig normal. Jag är vad som är normalt för mig. Att då tänka på att det jag känner och tänker är en anomali blir så förvirrande för mig. Skäms för allt jag kanske gjort och kanske kommer göra. Och blir då väldigt osugen på att prova att umgås på mitt sätt. Men ngt annat vis orkar jag inte längre.

Blev rätt långt ändå ^^

Itchy: Anledningen för att tramsandet är centralt i sociala situationer är därför att det skapar en ångestdämpande stämning för NT. Förenkling i allmänhet tilltalar den enkla människan därför att det är just, enkelt. Djupa diskussioner och samtal om mående är något de flesta människor flyr ifrån så fort de hör första meningen. Människor styrs av rädsla och av många andra faktorer för att kunna gömma sig bakom illusionen att de inte är ensamma.

Din fråga om normalitet och ryggmärgen är också något jag känns vid. Att spela normal känns kantigt och korkat. Onaturligt och ju längre tid som går, ju obekvämare blir det. Helst av allt skulle man vilja att allt flöt på och att konstpauser var välkomna. Så är tyvärr inte verkligheten. Särskilt inte med de flesta NT. CS hjälper här för min personliga del.

Din sista rad handlar om föreställning och krav från samhället i princip. Det gäller att du blir vän med dina tankar och att du omfamnar citatet "alla är olika". Det är okej att inte tillhöra det normala och alla som säger olika är rädda för det onormala.

Hallå Itchy.

Jag känner också igen mig i det du skrivit i tråden, och i svaren du fått också. Ganska ofta tänker jag att jag har en släng av "Wrong planet syndrome", av att vara född på fel planet, att jag hela tiden behöver "uppdatera" mycket av min sociala kompetens.