Hej på er!

Jag är en kille på 32 år som fick min Aspergerdiagnos på papper för bara ett år sedan, det efter nästan fem års otroligt jobbiga utredningar. Jag har levt ett liv där jag flutit med i strömmen men ändå på sidan av hela tiden. Tagit mig igenom det mesta på egen hand och har trott att jag är si och så och att det är bara så. Min problematik blev dock alltmer påträngande och en viktig person i mitt liv rådde mig att söka hjälp, och på den vägen blev det.

Hittills har jag inte lyckats med så mycket i livet, sådant som samhället anser man bör lyckas med det vill säga, men det jag har gjort har jag gjort bra och till 100%. Min största prestation i mina egna ögon är hur väl jag har lyckats känna mig själv och hur jag fungerar genom alla år utan någon diagnos. Jag har fått kämpa och jag är en sån som tänker väldigt mycket. Hittar lösningar, funderar ut hur saker och ting hänger ihop in i minsta detalj. Mitt "specialintresse" skulle således kunna vara livet i stort och allt vad det innefattar. Så tack vare det så har jag inga problem överhuvudtaget med det praktiska i livet utan jag fungerar egentligen som vem som helst. Det allra mesta går att ta sig igenom och jag känner mig lyckligt lottad på det sättet. Mina svårigheter ligger på andra håll.

Det allra största problemet jag har är att hitta en sysselsättning, ett arbete, som jag både trivs och fungerar med. Utbildning är ett problematiskt område, rent praktiskt och inte för att jag inte kan studera, så det har inte blivit så mycket av det och kommer inte heller bli. Jag brinner dock för att hjälpa människor och har trots min AS, eller kanske rättare sagt tack vare min AS och min genuina självkännedom(?), väldigt lätt att sätta mig in i andras situationer på ett träffsäkert sätt. Så jag vill jobba med människor, gärna utsatta på ett eller annat sätt.

Jag har under många år träffat många olika vettiga och kluriga personer, både personal och deltagare, inom både vård och annan form av stöd, tex. jobbcoachning, olika stödgrupper med mera. Och alla säger samma sak - jag har en stor förmåga att uttrycka mig och beskriva saker, både insiktsfullt, filosofiskt/djupt på ett antingen seriöst och lagom allvarligt, fantasifullt och/eller humoristiskt sätt. Allt för att nå fram till den jag pratar med. Inget jag själv tänker på.

Så - med erfarenheten från alla grupper, alla samtal, alla utredningar, att kastas hit och dit mellan instanser, att tvingas motivera och berätta för andra om hur saker och ting är, bli utsatt för mobbing och fördomar - sånt många av er säkert känner igen er i. Så ser jag ett stort glapp, en problematik, otroligt onödiga fördomar och okunskap kring funktionsnedsättningar/variationer överallt i samhället. Väldigt lite anpassning och upplysning skulle kunna göra livet så väldigt mycket lättare för alla oss, och således också alla andra som har med "såna som oss" att göra. Det råder en sån förvirring där ute helt i onödan.

Tanken har fötts ur det här - jag kanske skulle bli föreläsare och hålla workshops. En ambassadör för funktionsvariationer, en konsult. Vad vet jag. Det med hjälp av erfarenheter, fakta, berättelser och förslag på lösningar så vill jag lära ut, upplysa och komma med kreativa idéer i alla led, på kreativa sätt. Allt från skolor till arbetsplatser och inom vården. Jag känner verkligen att det här kan vara min grej, den väg jag bör och ska gå. Jag tror också innerligt att jag skulle klara av det. Men jag söker lite feedback för det här, vill inte satsa på något som kanske inte är någon mening med.

Jag vet att det finns ganska många som föreläser inom dylika ämnen och på olika sätt. Men jag är alldeles för dåligt insatt i hur marknaden ser ut. Häromkring, södra Norrlands inland, finns det dock inte mycket. Så vad tror ni? Är det värt att satsa på för mig? Förutsatt att ni tycker det vill jag väldigt gärna få in förslag på sådant jag bör ta med mig. Era berättelser och förslag på hur saker skulle kunna gjorts ur ett samhällsmässigt perspektiv. Eller annat, vad som helst egentligen.

Stort tacksam för minsta input! Ber om ursäkt för lite långt meddelande också.

Mvh Karl123

Jag är väl för dystopisk att ge råd, men min erfarenhet av att nämna AS och NPF ger bara ett större avståndstagande från NT. Det är oftast bara de med egna problem hos t ex anhöriga som kan ta information. Förmodligen pga dålig retorik. Är man inte en helvetes bra talare, är det svårt att förmedla lärdom kring psykiatri överhuvudtaget, fast det går såklart lära sig, en som är bra på snacka kan fixa vad som helst...

Det är en god sak att föreläsa och skapa en medvetenhet om AS. Om du är bra på att spela roller med din AS kommer du bli en bra föreläsare. Enligt mig kan AS enbart fungera om man spelar en roll, annars blir allting alldeles för svårhanterligt, eftersom det finns flera olika tolkningar av information.

Det kommer vara svårt för dig att föreläsa, det är inte med anledning av AS snarare att det är en konst; och inte heller kommer föreläsandet ge dig lika tillbaka mycket tillbaka fastän du växer som person och strävar mot en god sak att hjälpa människor förstå vår situation -- du frågade nämligen om våra åsikter och därav en krass åsikt.

Karl123 > Föreläs för Kriminalvården. Dom kan ingenting!
http://brottochstraff.simplesite.com

Jag tycker dina planer låter väldigt bra. Låter meningsfullt för både dig och andra.

Du kanske kan börja med att föreläsa på skolor. För skolklasser eller lärare, det som passar dig bäst. Du presenterar dig själv bra här ovan, presentera dig på liknande sätt i kontakt med skolor och erbjud föreläsning.

Var specifik och erbjud t ex en 30 minuters föreläsning med extra tid för frågor. Och ge kortfattad specifikation på vad du kommer att prata om.

Mvh Lisa

Viktigast är väl att förklara att folk är olika, att AS är en funktionsvariation, inte en sjukdom. Att samhället måste lära sig att förstå olika personligheter och inte bara medicinera folk att bli vanliga.

Du skulle kunna föreläsa om t ex orsakerna (ofta kunskapsbrist, oförståelse och/eller ointresse av att ö h t vilja förstå) till att aspergare inte sällan stämplas som t ex lata och ouppfostrade. Ge exempel från verkligheten.

Om man vill hålla föreläsningar så är det kanske en god ide att förkovra sig på att göra det med vilka budskap som helst för att begränsa det till enbart AS, är kanske ett väldigt smalt område. Jag menar om man kan tänka sig att ha det delvis som yrke. Man kanske inte behöver vara lekledare på barnkalas och toastmaster på bröllop, utan ha en seriösare framtoning då närmast på mässor och konvent. Naturligtvis gärna där det är ett tema inom psykiatri, t ex för anhöriga.

Glöm inte att ta betalt redan från början, det är mitt största tips.

Förr när jag föreläste (om te ett helt annat ämne) gjorde jag det för att det var kul och tog ingen ersättning eventuellt för utgifter (men inte alltid för det ens).

Nu när jag gör det som en del i mitt företag tycker folk att det ska vara gratis, dvs dom har vant sig vid att det är gratis. Så ta för guds (eller gudinnans) skull betalt från första föreläsningen.

Vill du börja på enklare nivå så kan du börja via ett studieförbund, dom kan till och med betala ut ersättningen som lön så att du inte behöver starta företag det första du gör.

Bor du i södra Norrland och vill föreläsa på heltid (eller nästan på heltid) så måste du nog däremot resa en hel del via jobbet så kolla inte bara på vilka föreläsare det finns i närheten utan kolla alla i Sverige och hitta din nisch inom "Aspergerföreläsarna" Det finns ju endel men då Asperger kan innefatta hela livet så kan man nog ändå hitta en nisch.

Jag personligen skulle nog resa en bit för en "we can do it" aspergerföreläsning. Dvs inte en som fokuserar på svagheter utan på styrkor

Karamell skrev:Karl123 > Föreläs för Kriminalvården. Dom kan ingenting!
http://brottochstraff.simplesite.com

Verkar vara en bra ide.

Autism inom frivården, av Nadia Boistrup och
Joar Pålsson skrev:3.3 Autism inom frivården
I vår problemformulering hänvisade vi till Lundholm (2003:11, 26) för att belysa
att alltfler vuxna numera blir diagnostiserade med ADHD i Kriminalvården, men
det är även vanligt med att ytterligare en neuropsykiatrisk diagnos förekommer.
När det gäller autism inom frivården har det dessvärre inte funnits en stor mängd
forskning tillgänglig. Däremot har vi funnit forskning som påstår att det finns en
viss koppling mellan autism och mer aggressivt beteende, det vill säga att en länk
mellan autism och upphov till kriminalitet trots allt existerar (Lerner et al.
2012:177, 179). Detta är på grund av att människor med autism kan uppfattas som
om de saknar empati och brister i social kompetens (ibid). Om så är fallet, att ett
visst uppvisande av kriminalitet kan kopplas till AST, kan det vara av värde att
frivården har kunskap kring denna diagnos. Som vi nämnt i tidigare stycke är
kommunikation ett viktigt redskap för uppbyggandet av relationer mellan
frivårdsinspektörer och klienter, vilket här tyder på att det kan bli bekymmersamt.
Främst på grund av de tidigare nämnda faktorerna om autism och brister i den
sociala kompetensen (ibid). Det finns även forskning som visar att det inte går att
förstå en människas beteende så länge en uppfattning om den sociala situationen
runtomkring inte existerar. Denna sociala situation måste då även, oberoende av
vem som är central i frågan, kunna mötas ur olika perspektiv (Van Norman,
1929:185), vilket kan vara ytterligare en aspekt att se till för att bygga en relation.

Zerbo med kollegor (2015:4007) pekar på att en stor kunskapsbrist finns vad
gäller autismspektrumtillståndet bland yrkesgrupper, i detta fall läkare.
Anledningen till detta ligger i huvudsak i att det finns en kännedom kring
Aspergers syndrom, men en ovisshet om att denna diagnos i nuläget tillhör AST
och termen ordagrant inte existerar längre. Däremot framgår det inte av artikeln
om de i sin yrkesroll vet hur en person med Aspergers syndrom bör bemötas, men
det är ett mer bekant fenomen. Detta är något som har diskuterats av Brar och
Flyckt (2006:1521) där de uppmanar till att vuxna personer med AST behöver
pedagogiskt stöd och att även de har rättigheter, trots ett normbrytande beteende i
vuxen ålder. Det finns även ytterligare forskning som fokuserar på autism och
anstalter. Men det är främst studier som använder ordet Asperger istället för AST.
Asperger var tidigare en vanlig förekommande diagnos för högfunktionerande
människor inom autismspektrumtillståndet (Kelbrick & Radley 2013:60). Som
tidigare nämnts används däremot inte denna diagnos idag och den har istället helt
ersatts av AST (Zerbo et al. 2015:4007). Det finns forskning som bland annat
undersöker hur väl människor med Aspergers syndrom beter sig i fängelse
(Paterson, 2007:54). Paterson nämner bland annat att ett resultat av Asperger kan
vara antisocialt beteende. Detta resulterar i att människor som utlyser denna typ
av problematik riskerar att bli missförstådda. Denna utsatta position kan därför
komma att förvärras ytterligare då de befinner sig i ett fängelse. Det finns även en
begränsad mängd resurser i fängelser för människor med Asperger. Individens
sociala nätverk utanför fängelset spelar därför stor roll i hur väl de klarar sig där.
Dock, på grund av att studien endast undersökte två personer resonerar författaren
att det saknas tillräcklig grund för att dra någon generell typ av slutsats. Istället
uppmanar Paterson (2007:54) andra till att fortsätta utforska området.

http://lup.lub.lu.se/luur/download?func ... Id=8879771

Sedan är frivården bara en del av maskineriet som borde erhålla information om AST.

Det är ju inget svar på frågan, men du kanske skulle kunna skriva en självbiografi, önskar det hade funnits fler sådana.

Samla fakta på hur många det finns med aspergerliknande drag i skolor. Eller där du vill föreläsa. Visa att du är påläst och var specifik. Lönekrav, tid mm

Du behöver inte ta mycket betalt i början. Det viktiga är att komma igång. Men specificera så mycket som möjligt. Så det blir lättare för dina brukare bestämma sig.

RSD555 skrev:Samla fakta på hur många det finns med aspergerliknande drag i skolor. Eller där du vill föreläsa. Visa att du är påläst och var specifik. Lönekrav, tid mm

Du behöver inte ta mycket betalt i början. Det viktiga är att komma igång. Men specificera så mycket som möjligt. Så det blir lättare för dina brukare bestämma sig.

Fast ts måste ta betalt redan från början annars kommer ts aldrig kunna ta betalt

rapchic skrev:

RSD555 skrev:Samla fakta på hur många det finns med aspergerliknande drag i skolor. Eller där du vill föreläsa. Visa att du är påläst och var specifik. Lönekrav, tid mm

Du behöver inte ta mycket betalt i början. Det viktiga är att komma igång. Men specificera så mycket som möjligt. Så det blir lättare för dina brukare bestämma sig.

Fast ts måste ta betalt redan från början annars kommer ts aldrig kunna ta betalt

Ja, det jag skrev. TS måste specificera lönekrav. Det är viktigt.

Det finns mycket dåligt och intetsägande bland de som föreläser om autism och AS, men även en del bra. Jag tror det mest givande är att föreläsa om neurodiversitet, och hur och varför neurodiversa får en mängd stigmatiserande diagnoser som autism, AS, ADHD m.m. Med en sådan inriktning så hamnar man dessutom redan från början utanför defekttänket. Nästa problem är att det knappt finns något alls publiserat om neurodiversitet som inte utgår ifrån defekttänk, vilket gör att det är väldigt svårt att komma fram till hur neurodiversa fungerar naturligt. Det senare gör att vi bara har en mängd "case-reports", självbiografier och annat som inte kan generaliseras till neurodiversa kollektivet. En del påstår att det inte finns något gemensamt bland neurodiversa, och att alla är olika, men det är ingen bra utgångspunkt.

rdos skrev:Det finns mycket dåligt och intetsägande bland de som föreläser om autism och AS, men även en del bra. Jag tror det mest givande är att föreläsa om neurodiversitet, och hur och varför neurodiversa får en mängd stigmatiserande diagnoser som autism, AS, ADHD m.m. Med en sådan inriktning så hamnar man dessutom redan från början utanför defekttänket. Nästa problem är att det knappt finns något alls publiserat om neurodiversitet som inte utgår ifrån defekttänk, vilket gör att det är väldigt svårt att komma fram till hur neurodiversa fungerar naturligt. Det senare gör att vi bara har en mängd "case-reports", självbiografier och annat som inte kan generaliseras till neurodiversa kollektivet. En del påstår att det inte finns något gemensamt bland neurodiversa, och att alla är olika, men det är ingen bra utgångspunkt.

Det er interessant, men bare om det gjøres på riktig måte. Alle "neurodiverse" har nok noe til felles, men alle er også ulike.

Batte skrev:Det er interessant, men bare om det gjøres på riktig måte. Alle "neurodiverse" har nok noe til felles, men alle er også ulike.

Man kan hantera det som andra personlighetsdrag. T.ex. så kan någon som är blyg vara introvert och ha svårt med det sociala, men det finns även folk som är blyga, extroverta och sociala. Det är dock vanligare att man är blyg och introvert. Neurodiversitet fungerar lite på samma sätt. Det finns en mängd av drag som är vanligare hos neurodiversa, men på individnivå så behöver inte alla (eller inga) finnas. Så istället för att sätta etiktetter som psykiatrin gör (du har AS, du har inte AS), så är det mer användbart att säga att du har det här och det här neurodiversa draget och det här och det här neurotypiska. Sedan kan man skapa en katalog av neurodiversa drag (och en annan med neurotypiska), som man sedan kan föreläsa kring och beskriva vilka problem de här dragen kan ge, varför alla dessa diagnoser sätts och hur de ökar efterhand som kraven på att "passa in" blir mer och mer extrema.

rdos skrev:

Batte skrev:Det er interessant, men bare om det gjøres på riktig måte. Alle "neurodiverse" har nok noe til felles, men alle er også ulike.

Man kan hantera det som andra personlighetsdrag. T.ex. så kan någon som är blyg vara introvert och ha svårt med det sociala, men det finns även folk som är blyga, extroverta och sociala. Det är dock vanligare att man är blyg och introvert. Neurodiversitet fungerar lite på samma sätt. Det finns en mängd av drag som är vanligare hos neurodiversa, men på individnivå så behöver inte alla (eller inga) finnas. Så istället för att sätta etiktetter som psykiatrin gör (du har AS, du har inte AS), så är det mer användbart att säga att du har det här och det här neurodiversa draget och det här och det här neurotypiska. Sedan kan man skapa en katalog av neurodiversa drag (och en annan med neurotypiska), som man sedan kan föreläsa kring och beskriva vilka problem de här dragen kan ge, varför alla dessa diagnoser sätts och hur de ökar efterhand som kraven på att "passa in" blir mer och mer extrema.

Det virker veldig fornuftig.

Det finns två organisationer som du kan googla på.

Sesam.se och Hjärnkoll.
Båda har "ambassadörer" som föreläser.