Leibniz skrev:Det jag menar är att om samhället erbjudit bättre individuellt stöd till funktionshindrade så hade fler kunnat bidra i ett riktigt arbete istället för att gå hemma. Samtidigt har man ett eget ansvar att förbättra sin situation och i största möjliga mån bidra till samhället.

Jo, förstår vad du menar.

I och med NPM anser jag nog att det är grumligt fokus på vad det är att vara (med)människa i vår tid.

Jag har, samtidigt som jag själv försökt, vänt mig till samhällets insatser i ca 10 års tid för att få hjälp. Min erfarenhet är inte bra. Jag önskar att jag förstått allt på en gång (jag gör nog inte det nu heller, men lite erfarenhet börjar jag få) och inte gått runt och trott att såklart folk hjälper, speciellt från myndigheterna.

Precis som du beskriver hade det varit det absolut bästa för alla parter och samhället i stort. Tyvärr verkar det som att samhället genomsyras av värderingar som inte kan appliceras på de problem/möjligheter som finns. Jag kanske t.o.m. själv har en del av de värderingarna i mig utan att jag vet om, eller reflekterar över dem.

Jag blir kidnappad av ljud och tankar som loopar, i stället för människor och materiella saker (synthar undantaget). Det är ej mitt val, även om jag lärt mig leva med det. Lyckas alltid klanta till det överallt, utan avsikt nästan jämt, och missförstår ofta folk, som jag inte kommer på förrän det är för sent. Och folk kallar samt tillskriver mig en mängd roliga attribut som – jävla dumskalle osv. Samtidigt som allt det pågår ska 100,000 bitarspusslet läggas varje dag, och bitarna byts alltid ut. Det är kanske för en NT som att varje dag komma till en ny ommöblerad IKEA butik, samtidigt som du skall ta hand om och hålla koll på fem cirkusapor. Jag försöker dock alltid göra mitt bästa samt även hjälpa min omgivning efter min förmåga. Och jag kommer nog aldrig ge upp, även fast jag helst av allt bara skulle vilja bo i en tyst garderob.

Någonstans skulle det vara bra fall det fanns en simulator som NT personer kunde gå in i, och vara där en timme bara.

Kanske är det så livet upplevs för en som vigt sitt liv till att jobba med samhällsinsatser. Det verkar än så länge dock inte finnas någon enskild person, som har tid och möjlighet att på ett personligt plan, som jag tror måste finnas fall det skall bli anpassat efter individen, engagera sig i den faktiska verklighet som finns framför denne. En orsak kan vara:

Lättläst:
https://www.svd.se/med-npm-har-misstro- ... i-systemet
Intressant arbete:
http://umu.diva-portal.org/smash/record ... swid=-6293

Om du har tiden på din sida, verkar arbetet ovan ganska bra. Blir lite vilsen i genusbiten bara. Möjligt att det bara används som en förklaringsmodell.

Kanske en lösning på sikt:
Dock verkar det finnas hopp och bra människor att hämta inspiration ifrån här (även om de inte direkt tar upp psykiatrin) här:
https://www.tv4play.se/program/nyhetsmorgon/3953305
https://www.facebook.com/nyhetsmorgon/v ... 514000771/

Vildsvin skrev:Tvärtom sprutar miljontals högutbildade människor ut tusentals teorier per dygn på Internet.

Sant.

Skulle kunna jämföras med jakten att producera vetenskapliga artiklar. Gapet mellan kunskap och handling är stort. Finns nog mycket att lära här. Inte tillräckligt med teorier…

nomemorytoday skrev:I och med NPM anser jag nog att det är grumligt fokus på vad det är att vara (med)människa i vår tid.

NPM uppstod inte av sig själv, utan det handlar om att man gått från byar där alla känner alla (på 40-talet var det många kommuner i Sverige med färre än 500 invånare) till anonyma städer där folkmassorna måste hanteras i en helt annan skala.

Vildsvin skrev:NPM uppstod inte av sig själv, utan det handlar om att man gått från byar där alla känner alla (på 40-talet var det många kommuner i Sverige med färre än 500 invånare) till anonyma städer där folkmassorna måste hanteras i en helt annan skala.

Visst det kan vara så, men människan är inte en siffra, och kommer aldrig bli. En snickare kan inte hamra med en banan. Huset byggs aldrig klart även fast kostnaderna, på npm/kort sikt, för hammaren är små.

Älskar när folk tar exempel med människor (så kallade genier) som levde i en tid som var sjukt jävla långsam och tyst och jämför det med människor i dagens samhälle. Träffade en kille på psyket som var ett matematiskt geni (på riktigt) men eftersom alla tyckte han var så jävla konstig fick han ingen anställning. Har ni sett filmen A beautiful mind så kanske ni förstår hur jag menar. Ingen accepterar sånt idag. Möjligen kan man jobba hemifrån med eget företag om man har assistenter till allt som man inte klarar.

Leibniz skrev:Jag skrev inte att alla kan arbeta utan att i princip alla kan arbeta i viss mån under rätt förutsättningar. Självklart finns det folk som behöver full förtidspension, men man har eget ansvar för sitt liv och att ta emot hjälp och stöd från samhället.
Stephen Hawking som inte kan prata och knappt röra sig håller föreläsningar på universitetet. Då kan man ändå säga att nivån för att vara fullständigt oförmögen att arbeta ligger rätt högt.

Alltså, Hawking kunde jobba med det han gjorde för att han var ett geni. Hade han varit en byggjobbare som fick ALS hade han inte kunnat jobba. Alla med AS är verkligen inte genier.

Sedan så är kanske inte arbetslivet idealiskt för att jobba för alla. Jag passar bättre till ett enklare liv där man kanske odlar egen mat till viss del. Och hugger sin egen ved till värme. Det är ungefär det livet jag satsar på när samhället kommer vilja sortera bort sådana som mig. Det jobbiga är att det inte går runt, lite pengar behöver man alltid, och får jag inte mediciner så är det rätt kört. Har en kompis som kan bo med mig men som också behöver mediciner.

Att spendera åtta timmar om dagen på en arbetsplats går dock inte. Jag måste få jobba när jag kan. Och jag har ingen möjlighet att flytta än.

kiddie skrev:

Leibniz skrev:Jag skrev inte att alla kan arbeta utan att i princip alla kan arbeta i viss mån under rätt förutsättningar. Självklart finns det folk som behöver full förtidspension, men man har eget ansvar för sitt liv och att ta emot hjälp och stöd från samhället.
Stephen Hawking som inte kan prata och knappt röra sig håller föreläsningar på universitetet. Då kan man ändå säga att nivån för att vara fullständigt oförmögen att arbeta ligger rätt högt.

Alltså, Hawking kunde jobba med det han gjorde för att han var ett geni. Hade han varit en byggjobbare som fick ALS hade han inte kunnat jobba. Alla med AS är verkligen inte genier.

Sedan så är kanske inte arbetslivet idealiskt för att jobba för alla. Jag passar bättre till ett enklare liv där man kanske odlar egen mat till viss del. Och hugger sin egen ved till värme. Det är ungefär det livet jag satsar på när samhället kommer vilja sortera bort sådana som mig. Det jobbiga är att det inte går runt, lite pengar behöver man alltid, och får jag inte mediciner så är det rätt kört. Har en kompis som kan bo med mig men som också behöver mediciner.

Att spendera åtta timmar om dagen på en arbetsplats går dock inte. Jag måste få jobba när jag kan. Och jag har ingen möjlighet att flytta än.

Det är det som är min poäng; att samhället förutsätter att människor är stöpta ur samma form. Vi som har funktionshinder behöver oftast viss anpassning - därmed inte sagt att vi är obildbara eller oförmögna att utföra ett arbete. Tyvärr gör samhället väldigt lite för att personer med funktionsnedsättningar ska få ett lämpligt arbete.

Det finns folk som arbetar med att renovera fönster; skrapa och måla. Det är exempel på jobb som en asocial ASD-person kan klara av. I alla fall på halvtid. Att man har ett funktionshinder innebär inte ett självklart frikort från försörjningskravet.

Det är inte lätt det ska jag säga.
Och är man extremt stresskänslig och blir deprimerad vid stress så är det ingen bra idé att utsätta sig för det.
Vilken arbetsgivare skulle vilja ha det förresten?
Och alla kan inte starta eget företag!
Så trött på folk som inte fattar.
Ibland känns det som att det skulle vara bättre om jag lämnade bort mina barn och gick ut i skogen och svalt ihjäl.
För jag duger ingenting till i mångas ögon och antar att det är bättre jag dog för dem.
Att denna tanke gör mig deprimerad är ointressant för dem.
Gud hjälp mig.
Varför föddes jag när jag är så "oduglig"?
Det gör ont i magen, i själen, i hjärtat.
Varför??
Men du ville att jag skulle leva och du vet hur det är. Jag väntar på Herren.

Alyana skrev:Det är inte lätt det ska jag säga.
Och är man extremt stresskänslig och blir deprimerad vid stress så är det ingen bra idé att utsätta sig för det.
Vilken arbetsgivare skulle vilja ha det förresten?
Och alla kan inte starta eget företag!
Så trött på folk som inte fattar.
Ibland känns det som att det skulle vara bättre om jag lämnade bort mina barn och gick ut i skogen och svalt ihjäl.
För jag duger ingenting till i mångas ögon och antar att det är bättre jag dog för dem.
Att denna tanke gör mig deprimerad är ointressant för dem.
Gud hjälp mig.
Varför föddes jag när jag är så "oduglig"?
Det gör ont i magen, i själen, i hjärtat.
Varför??
Men du ville att jag skulle leva och du vet hur det är. Jag väntar på Herren.

Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Tänker man efter så finns det många arbeten som är viktiga, men som inte är stressande; till exempel att arbeta med djur. Katthem, bondgård eller hunddagis eller varför inte trädgårdsskötsel på kyrkogård.
För egen del försöker jag få ett halvtidsjobb inom kyrkans verksamhet - hittills utan framgång, men vi får väl se.

Leibniz skrev:

Alyana skrev:Det är inte lätt det ska jag säga.
Och är man extremt stresskänslig och blir deprimerad vid stress så är det ingen bra idé att utsätta sig för det.
Vilken arbetsgivare skulle vilja ha det förresten?
Och alla kan inte starta eget företag!
Så trött på folk som inte fattar.
Ibland känns det som att det skulle vara bättre om jag lämnade bort mina barn och gick ut i skogen och svalt ihjäl.
För jag duger ingenting till i mångas ögon och antar att det är bättre jag dog för dem.
Att denna tanke gör mig deprimerad är ointressant för dem.
Gud hjälp mig.
Varför föddes jag när jag är så "oduglig"?
Det gör ont i magen, i själen, i hjärtat.
Varför??
Men du ville att jag skulle leva och du vet hur det är. Jag väntar på Herren.

Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Tänker man efter så finns det många arbeten som är viktiga, men som inte är stressande; till exempel att arbeta med djur. Katthem, bondgård eller hunddagis eller varför inte trädgårdsskötsel på kyrkogård.
För egen del försöker jag få ett halvtidsjobb inom kyrkans verksamhet - hittills utan framgång, men vi får väl se.

Ja men det är inte så att det vimlar av sådana jobb direkt.
Och det är dessutom sällan sk "riktiga" jobb med riktig lön..
Ska man arbeta gratis?
Tja, det kan man väl om man tycker man gör en insats, men är det värt det om man blir sämre?
Nej det tycker inte jag.
Jag har barn och det är ett dygnet runt jobb som jag inte kan vila ifrån.
Om ett låtsasjobb utan lön gör mig för trött för att orka med mina barn så nej tack.
Detta har jag diskuterat med inblandade i min situation och de säger också det.
Men har man ingen familj och kanske tom mår bra av att komma ut och jobba lite, vad det än är så javisst är det bra!
Jag är rätt säker på att för mig är det bättre om 1-1,5 år pga omständigheter.
Man måste sålla när man är såhär och blivit utbränd, då kan man inte göra flera krävande saker samtidigt för det byggs upp snabbt för stor stress hos oss och så blir det bara ännu ett misslyckande.
Nej, vi måste känna efter jättenoga och ta det försiktigt!
Det sade min senaste läkare.
Bättre ta det lugnt, börja försiktigt försiktigt och ev gå upp i tid om det funkar på arbetet och hemma istället för att gå ut för snabbt och sen blir det skit igen snart. Det förlorar alla mest på.

Alyana skrev:

Leibniz skrev:

Alyana skrev:Det är inte lätt det ska jag säga.
Och är man extremt stresskänslig och blir deprimerad vid stress så är det ingen bra idé att utsätta sig för det.
Vilken arbetsgivare skulle vilja ha det förresten?
Och alla kan inte starta eget företag!
Så trött på folk som inte fattar.
Ibland känns det som att det skulle vara bättre om jag lämnade bort mina barn och gick ut i skogen och svalt ihjäl.
För jag duger ingenting till i mångas ögon och antar att det är bättre jag dog för dem.
Att denna tanke gör mig deprimerad är ointressant för dem.
Gud hjälp mig.
Varför föddes jag när jag är så "oduglig"?
Det gör ont i magen, i själen, i hjärtat.
Varför??
Men du ville att jag skulle leva och du vet hur det är. Jag väntar på Herren.

Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Tänker man efter så finns det många arbeten som är viktiga, men som inte är stressande; till exempel att arbeta med djur. Katthem, bondgård eller hunddagis eller varför inte trädgårdsskötsel på kyrkogård.
För egen del försöker jag få ett halvtidsjobb inom kyrkans verksamhet - hittills utan framgång, men vi får väl se.

Ja men det är inte så att det vimlar av sådana jobb direkt.
Och det är dessutom sällan sk "riktiga" jobb med riktig lön..
Ska man arbeta gratis?
Tja, det kan man väl om man tycker man gör en insats, men är det värt det om man blir sämre?
Nej det tycker inte jag.
Jag har barn och det är ett dygnet runt jobb som jag inte kan vila ifrån.
Om ett låtsasjobb utan lön gör mig för trött för att orka med mina barn så nej tack.
Detta har jag diskuterat med inblandade i min situation och de säger också det.
Men har man ingen familj och kanske tom mår bra av att komma ut och jobba lite, vad det än är så javisst är det bra!
Jag är rätt säker på att för mig är det bättre om 1-1,5 år pga omständigheter.
Man måste sålla när man är såhär och blivit utbränd, då kan man inte göra flera krävande saker samtidigt för det byggs upp snabbt för stor stress hos oss och så blir det bara ännu ett misslyckande.
Nej, vi måste känna efter jättenoga och ta det försiktigt!
Det sade min senaste läkare.
Bättre ta det lugnt, börja försiktigt försiktigt och ev gå upp i tid om det funkar på arbetet och hemma istället för att gå ut för snabbt och sen blir det skit igen snart. Det förlorar alla mest på.

Låtsasjobb är inget jag förordar. För att man ska må bra psykiskt behöver det nog vara ett riktigt jobb, med en bra lön.
Lönebidragsanställning gör att man kan arbeta 25-50 % och ändå få en heltidslön. Förutsatt att man gör ett bra jobb, så är det även attraktivt för arbetsgivaren som bara behöver betala 20 % av lönen.

Leibniz skrev:Det finns folk som arbetar med att renovera fönster; skrapa och måla. Det är exempel på jobb som en asocial ASD-person kan klara av. I alla fall på halvtid. Att man har ett funktionshinder innebär inte ett självklart frikort från försörjningskravet.

Leibniz skrev:Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Vilket jobb tycker du att jag ska klara av, med min värk i rygg och nacke och min dygnsrytm? Inte ens daglig verksamhet (som inte ska vara vinstdrivande alls) fungerade i längden för mig, för även de ställde fler krav på mig än vad jag kunde leva upp till. Och vad sjutton menar du egentligen med "frikort från försörjningskravet"? Att alla måste dra sitt strå till stacken för att duga i samhället? Vad är det för en fascistisk ideologi? Tvi för ett sådant människoförakt!

Furienna skrev:

Leibniz skrev:Det finns folk som arbetar med att renovera fönster; skrapa och måla. Det är exempel på jobb som en asocial ASD-person kan klara av. I alla fall på halvtid. Att man har ett funktionshinder innebär inte ett självklart frikort från försörjningskravet.

Leibniz skrev:Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Vilket jobb tycker du att jag ska klara av, med min värk i rygg och nacke och min dygnsrytm? Inte ens daglig verksamhet (som inte ska vara vinstdrivande alls) fungerade i längden för mig, för även de ställde fler krav på mig än vad jag kunde leva upp till. Och vad sjutton menar du egentligen med "frikort från försörjningskravet"? Att alla måste dra sitt strå till stacken för att duga i samhället? Vad är det för en fascistisk ideologi? Tvi för ett sådant människoförakt!

Ja att man ska arbeta om man inte är svårt sjuk. Fascistisk ideologi är det inte, utan sunt förnuft och verklighetsanknytning. Förr i tiden hade man inget val - sjuk eller ej. Då gällde det att sörja för sin försörjning, eller så fick man gå den krassa naturen till mötes.

De flesta som arbetar skulle hellre göra något annat, men det går inte för man måste försörja sig. Att åka runt och hämta folks sopor är inte vidare stimulerande, men folk gör det ändå eftersom det är ett jobb som behöver göras - det finns inte utrymme för att vara kräsen.

Att man har taskig dygnsrytm är inte ett legitimt skäl att avstå arbete. Du har ju dessutom tidigare skrivit att du inte är vidare angelägen om att åtgärda ryggproblemet.

På mitt senaste jobb hade en kollega råkat ut för en olycka och brutit ryggen. Det var mycket låg chans att han skulle kunna gå igen, enligt läkarna. Trots att detta hände ganska nyligen så hade han skaffat ett nytt arbete. Han hade lite svårt att röra sig eftersom han har metall inopererat i ryggen. Så det går oftast om man vill.

Leibniz skrev:

Furienna skrev:

Leibniz skrev:Det finns folk som arbetar med att renovera fönster; skrapa och måla. Det är exempel på jobb som en asocial ASD-person kan klara av. I alla fall på halvtid. Att man har ett funktionshinder innebär inte ett självklart frikort från försörjningskravet.

Leibniz skrev:Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Vilket jobb tycker du att jag ska klara av, med min värk i rygg och nacke och min dygnsrytm? Inte ens daglig verksamhet (som inte ska vara vinstdrivande alls) fungerade i längden för mig, för även de ställde fler krav på mig än vad jag kunde leva upp till. Och vad sjutton menar du egentligen med "frikort från försörjningskravet"? Att alla måste dra sitt strå till stacken för att duga i samhället? Vad är det för en fascistisk ideologi? Tvi för ett sådant människoförakt!

Ja att man ska arbeta om man inte är svårt sjuk. Fascistisk ideologi är det inte, utan sunt förnuft och verklighetsanknytning. Förr i tiden hade man inget val - sjuk eller ej. Då gällde det att sörja för sin försörjning, eller så fick man gå den krassa naturen till mötes.

De flesta som arbetar skulle hellre göra något annat, men det går inte för man måste försörja sig. Att åka runt och hämta folks sopor är inte vidare stimulerande, men folk gör det ändå eftersom det är ett jobb som behöver göras - det finns inte utrymme för att vara kräsen.

Att man har taskig dygnsrytm är inte ett legitimt skäl att avstå arbete. Du har ju dessutom tidigare skrivit att du inte är vidare angelägen om att åtgärda ryggproblemet.

På mitt senaste jobb hade en kollega råkat ut för en olycka och brutit ryggen. Det var mycket låg chans att han skulle kunna gå igen, enligt läkarna. Trots att detta hände ganska nyligen så hade han skaffat ett nytt arbete. Han hade lite svårt att röra sig eftersom han har metall inopererat i ryggen. Så det går oftast om man vill.

Suck... Det verkar som att jag redan har försökt få dig att förstå min situation i den här tråden, men det är tydligen inte möjligt. Så jag tänker hålla det här svaret till dig så kort som möjligt. Men du framstår som en mycket dryg typ, som vägrar att sätta dig in i hur andra människor mår och lever. Många skulle vara glada om de ens orkade vara en sopgubbe, men de kan inte på grund av sin sjukdomsbild. Förstår du verkligen inte det?

Hur menar du att jag ska arbeta om jag inte har sovit på hela natten och somnar på jobbet? Förklara det för mig! Och försök att någon gång förstå att sjukgymnastik inte fungerar för alla. Jag har aldrig varit någon fanatisk idrottstyp, och om evig sjukgymnastik är det enda sättet att "åtgärda ryggproblemet"... Ja, jag försökte. Åter igen, jag försökte. Men jag kunde inte, och det skall du faktiskt kunna acceptera utan att vara dryg tillbaka.

Desolation skrev:Trodde jag skulle få hjälp efter att jag fick min diagnos,vilket jag fått till viss del fick ett tyngdtäcke utskrivet,som jag inte är i behov av längre.
Det som stör mej mest är bristen på förståelse från arbetsförmedlingen,dom vet om mina diagnoser,har en handläggare som har hand om oss som inte är som alla andra.
Men det är ingen skillnad för mej jämtemot en friskförklarad individ,jag måste söka jobb precis som alla andra osv,samma jagande på oss arbetslösa.

Undrar varför jag överhuvudtaget fick en diagnos.
En diagnos får man om det är befogat,den ska underlätta för en person att klara sej i livet.
Vad är annars meningen med en diagnos,för mej kvittar det ockej jag är en aspie på papperet men det gör ingen skillnad.

Några fler som känner likadant?

Får man ingen hjälp alls skulle jag nog också tycka det var meningslöst med diagnos.

Furienna skrev:

Leibniz skrev:

Furienna skrev:

Vilket jobb tycker du att jag ska klara av, med min värk i rygg och nacke och min dygnsrytm? Inte ens daglig verksamhet (som inte ska vara vinstdrivande alls) fungerade i längden för mig, för även de ställde fler krav på mig än vad jag kunde leva upp till. Och vad sjutton menar du egentligen med "frikort från försörjningskravet"? Att alla måste dra sitt strå till stacken för att duga i samhället? Vad är det för en fascistisk ideologi? Tvi för ett sådant människoförakt!

Ja att man ska arbeta om man inte är svårt sjuk. Fascistisk ideologi är det inte, utan sunt förnuft och verklighetsanknytning. Förr i tiden hade man inget val - sjuk eller ej. Då gällde det att sörja för sin försörjning, eller så fick man gå den krassa naturen till mötes.

De flesta som arbetar skulle hellre göra något annat, men det går inte för man måste försörja sig. Att åka runt och hämta folks sopor är inte vidare stimulerande, men folk gör det ändå eftersom det är ett jobb som behöver göras - det finns inte utrymme för att vara kräsen.

Att man har taskig dygnsrytm är inte ett legitimt skäl att avstå arbete. Du har ju dessutom tidigare skrivit att du inte är vidare angelägen om att åtgärda ryggproblemet.

På mitt senaste jobb hade en kollega råkat ut för en olycka och brutit ryggen. Det var mycket låg chans att han skulle kunna gå igen, enligt läkarna. Trots att detta hände ganska nyligen så hade han skaffat ett nytt arbete. Han hade lite svårt att röra sig eftersom han har metall inopererat i ryggen. Så det går oftast om man vill.

Suck... Det verkar som att jag redan har försökt få dig att förstå min situation i den här tråden, men det är tydligen inte möjligt. Så jag tänker hålla det här svaret till dig så kort som möjligt. Men du framstår som en mycket dryg typ, som vägrar att sätta dig in i hur andra människor mår och lever. Många skulle vara glada om de ens orkade vara en sopgubbe, men de kan inte på grund av sin sjukdomsbild. Förstår du verkligen inte det?

Hur menar du att jag ska arbeta om jag inte har sovit på hela natten och somnar på jobbet? Förklara det för mig! Och försök att någon gång förstå att sjukgymnastik inte fungerar för alla. Jag har aldrig varit någon fanatisk idrottstyp, och om evig sjukgymnastik är det enda sättet att "åtgärda ryggproblemet"... Ja, jag försökte. Åter igen, jag försökte. Men jag kunde inte, och det skall du faktiskt kunna acceptera utan att vara dryg tillbaka.

Med en anpassad anställning behöver man inte arbeta om man t.ex. har sovit dåligt och behöver stanna hemma.

Sömnproblem är väldigt vanligt i samhället. Det är dock inget kroniskt tillstånd och det finns hjälp att få.
När det gäller dina ryggproblem har du inte skrivit vad läkarna kommit fram till. Däremot så verkar sjukgymnasten anse att det går att träna bort eftersom du fått övningar att utföra. Tidigare skrev du att du slutade med sjukgymnastiken för att det var tråkigt.

Angående jobb som inte är krävande som de allra flesta kan utföra, så kan man sitta vak på sjukhus. Sitta still på en stol och läsa en bok och kontrollera att patientens maskiner tickar på som de ska. Så jag vidhåller mig tes om att det finns jobb för nästan alla.

Leibniz skrev:Med en anpassad anställning behöver man inte arbeta om man t.ex. har sovit dåligt och behöver stanna hemma.

Och vad skulle det vara för en anställning, där jag får vara borta en vecka i sträck för att jag inte kan sova på nätterna?

Leibniz skrev:Sömnproblem är väldigt vanligt i samhället. Det är dock inget kroniskt tillstånd och det finns hjälp att få.

Mitt sömnproblem har bara blivit värre och värre på senare år. Hur är det inte något kroniskt? Och vad skulle jag kunna få för hjälp? Redan nu tar jag åtta tabletter om dagen och vill därför inte ta fler mediciner. Och kom inte med att jag ska åka ner till Stock eller Göteborg på någon lyxklinik där, för det går inte med mina krämpor. Sjukvården kan gott satsa mera på vård här uppe i Norrland i stället.

Leibniz skrev:När det gäller dina ryggproblem har du inte skrivit vad läkarna kommit fram till. Däremot så verkar sjukgymnasten anse att det går att träna bort eftersom du fått övningar att utföra. Tidigare skrev du att du slutade med sjukgymnastiken för att det var tråkigt.

Jag har inte talat med någon läkare om ryggen, utan bara med sjukgymnast. Och om jag tycker att sjukgymnastik är tråkigt (vilket jag verkligen gör), så måste jag väl få känna så utan att detta stör dig?

Angående jobb som inte är krävande som de allra flesta kan utföra, så kan man sitta vak på sjukhus. Sitta still på en stol och läsa en bok och kontrollera att patientens maskiner tickar på som de ska. Så jag vidhåller mig tes om att det finns jobb för nästan alla.

Nix, både min värk och mina sömnproblem utesluter även den sysslan för mig. För det är inte möjligt för mig att sitta stilla på en stol någon längre stund, eller att lova att jag inte måste sova. Har du några mer förslag? Där jag får ligga ner och i många fall till och med somna på jobbet? Annars så har du inget att komma med.

Och vad skulle det vara för en anställning, där jag får vara borta en vecka i sträck för att jag inte kan sova på nätterna?

Arbetsförmedlingen kan ordna fram en anställning som är flexibel, t ex lönebidragsanställning, om man behöver vara borta från arbetet i perioder.

Mitt sömnproblem har bara blivit värre och värre på senare år. Hur är det inte något kroniskt? Och vad skulle jag kunna få för hjälp? Redan nu tar jag åtta tabletter om dagen och vill därför inte ta fler mediciner. Och kom inte med att jag ska åka ner till Stock eller Göteborg på någon lyxklinik där, för det går inte med mina krämpor. Sjukvården kan gott satsa mera på vård här uppe i Norrland i stället.

Återigen är du inte villig att söka hjälpen, utan samhället ska ordna det åt dig annars får det vara. Har man svårare problem brukar det vara specialistmottagningar man måste besöka.

Jag har inte talat med någon läkare om ryggen, utan bara med sjukgymnast. Och om jag tycker att sjukgymnastik är tråkigt (vilket jag verkligen gör), så måste jag väl få känna så utan att detta stör dig?

Det stör mig inte det minsta. Det är däremot lite märkligt att du uppger att du har svåra ryggsmärtor, men har inte varit i kontakt med en läkare. Återigen ovillig att ta emot hjälp. En rekommendation är annars att göra en MRT-undersökning av ryggen.



Rent allmänt kan det vara farligt att förlita sig för mycket på att samhället kommer garantera ens försörjning i all framtid. Även folk som har arbetat börjar få svårt att klara sig på sin pension.

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stock ... ensionarer

Leibniz skrev:

Alyana skrev:

Leibniz skrev:
Man får undvika arbetsannonser som innehåller orden "stresstålig" och "kan hålla många bollar i luften samtidigt". Med andra ord får man söka sig till arbetsgivare som inte är vinstdrivande.

Tänker man efter så finns det många arbeten som är viktiga, men som inte är stressande; till exempel att arbeta med djur. Katthem, bondgård eller hunddagis eller varför inte trädgårdsskötsel på kyrkogård.
För egen del försöker jag få ett halvtidsjobb inom kyrkans verksamhet - hittills utan framgång, men vi får väl se.

Ja men det är inte så att det vimlar av sådana jobb direkt.
Och det är dessutom sällan sk "riktiga" jobb med riktig lön..
Ska man arbeta gratis?
Tja, det kan man väl om man tycker man gör en insats, men är det värt det om man blir sämre?
Nej det tycker inte jag.
Jag har barn och det är ett dygnet runt jobb som jag inte kan vila ifrån.
Om ett låtsasjobb utan lön gör mig för trött för att orka med mina barn så nej tack.
Detta har jag diskuterat med inblandade i min situation och de säger också det.
Men har man ingen familj och kanske tom mår bra av att komma ut och jobba lite, vad det än är så javisst är det bra!
Jag är rätt säker på att för mig är det bättre om 1-1,5 år pga omständigheter.
Man måste sålla när man är såhär och blivit utbränd, då kan man inte göra flera krävande saker samtidigt för det byggs upp snabbt för stor stress hos oss och så blir det bara ännu ett misslyckande.
Nej, vi måste känna efter jättenoga och ta det försiktigt!
Det sade min senaste läkare.
Bättre ta det lugnt, börja försiktigt försiktigt och ev gå upp i tid om det funkar på arbetet och hemma istället för att gå ut för snabbt och sen blir det skit igen snart. Det förlorar alla mest på.

Låtsasjobb är inget jag förordar. För att man ska må bra psykiskt behöver det nog vara ett riktigt jobb, med en bra lön.
Lönebidragsanställning gör att man kan arbeta 25-50 % och ändå få en heltidslön. Förutsatt att man gör ett bra jobb, så är det även attraktivt för arbetsgivaren som bara behöver betala 20 % av lönen.

Jag skulle vara den första att tacka ja till ett sådant jobb! Tro mig.
Men jag lär inte få det pga att jag inte skriker högt och kräver saker. Det är nämligen så det fungerar har jag sett.
Och det är väldigt begränsat med sådana erbjudanden och de som får dem är just de som gapar och skriker och kräver.
Jag är tyvärr (?) inte sån och kan inte tvinga mig att göra så så det är kört.
Men har haft vanligt jobb förut så jag får nog helt enkelt försöka pallra mig igenom det vanliga arbetslivet. Snart.
Ska bara göra mig av med en elak nedtryckande människa först, som ska ut ur mitt liv fortast möjligt.
Förhoppningsvis är jag ute i jobb på nåt sätt om ett år ungefär.
Men den människan som förstört så mycket ska aldrig få del av mitt liv igen.

Det enda du kan lita på egentligen det är att vara självförsörjande.
Fixa din egen mat, boende osv.
För det är då verkligen ingen garanti att du får ha ett jobb kvar!
Och inte att du får ett nytt heller.
Jag hade nog kunnat klara mig förr när man slet hemma själv för fysiskt har jag inga större fel och arbetar gärna och slipper jag dessutom ha med en massa dryga, stressade människor att göra hela dagar så är det perfekt!
Men nu är det ej lika lätt idag... och har du dessutom barn.. Ja jag skulle kunna klara mig själv, men barnen, ungdomarna?
Jag litar inte på nån idag längre.
Och jag har inte tillräckligt mycket kraft och energi att orka vara social längre vilket i varje fall i princip kvävs för en kvinna!
Ibland är det mycket smartare att ta det lugnt om det är möjligt för att sedan kunna fortsätta bättre och längre istället...
Men folk har ju gjort tvärtom för att de mer eller mindre tvingats. De har kört helt slut på sig i all äcklig stress i unga år, och sedan är det skitsvårt att komma tillbaka!
Men de borde ju ligga på gatan och tigga nu, tvätta folks skor och så, de slappgökarna!!
(ironisk)
Nä, det är fel i hela samhället.

BellaBelle skrev:

Desolation skrev:Trodde jag skulle få hjälp efter att jag fick min diagnos,vilket jag fått till viss del fick ett tyngdtäcke utskrivet,som jag inte är i behov av längre.
Det som stör mej mest är bristen på förståelse från arbetsförmedlingen,dom vet om mina diagnoser,har en handläggare som har hand om oss som inte är som alla andra.
Men det är ingen skillnad för mej jämtemot en friskförklarad individ,jag måste söka jobb precis som alla andra osv,samma jagande på oss arbetslösa.

Undrar varför jag överhuvudtaget fick en diagnos.
En diagnos får man om det är befogat,den ska underlätta för en person att klara sej i livet.
Vad är annars meningen med en diagnos,för mej kvittar det ockej jag är en aspie på papperet men det gör ingen skillnad.

Några fler som känner likadant?

Får man ingen hjälp alls skulle jag nog också tycka det var meningslöst med diagnos.

Behoven av samhällshjälp ska väl alltid tas upp klart och tydligt i utredningar? Det gjorde det i min, t ex togs anpassat boende samt anpassningar av sysselsättning och bemötande från omgivningen upp. Sedan gäller det att få det man behöver i verkligheten och det låter som det är där det brister för dig? Vidare måste ev beviljade samhällshjälpinsatser hjälpa och höja livskvalitén så det inte blir det motsatta. Tur behövs.

Leibniz skrev:Det är det som är min poäng; att samhället förutsätter att människor är stöpta ur samma form. Vi som har funktionshinder behöver oftast viss anpassning - därmed inte sagt att vi är obildbara eller oförmögna att utföra ett arbete. Tyvärr gör samhället väldigt lite för att personer med funktionsnedsättningar ska få ett lämpligt arbete.

Det finns folk som arbetar med att renovera fönster; skrapa och måla. Det är exempel på jobb som en asocial ASD-person kan klara av. I alla fall på halvtid. Att man har ett funktionshinder innebär inte ett självklart frikort från försörjningskravet.

Alla med aspergers är inte asociala. Hade inga problem med fikaraster med jobbarkompisar på DV och inte heller att jobba med de som var inställda på samarbete.

Däremot så duger jag bara till fysiskt jobb i kortare perioder. Min DV var fysisk men ganska kravlös men orkade bara en dag i veckan.

Jag blir mer överstimulerad av allt som är på jobbet än just människorna.

Varför skulle samhället ha något intresse av att handikappanpassa jobb när det inte finns jobb nog för de som kan arbeta till 100 %? Vi lever i en marknadsekonomi där det handlar om att tjäna pengar. Jag kan dagdrömma om ett bättre samhälle men till vilken nytta?

Sedan tycker jag de sista man ska kasta ut i jobb är sådana som mig som har NPF plus psykiska sjukdomar plus allvarliga fysiska sjukdomar. Men jag tror inte du tror att sådana som jag ens finns.

I nuvarande samhälle är det sundaste att låta dem som vill och kan jobba, jobba.

Det är aldrig någon som ansett mig vara obildbar. Jag tillhör den äldre generationen med aspergers, inte den som är 20-25 år som vuxit upp med diagnos. Är aldrig någon som avrått mig från arbete. Tvärtom, alla läkare, och alla andra, försöker få mig att arbeta. De på hab också. De anser att jag har minst 50 % arbetsförmåga. Vilket är bullsjitt.

Leibniz skrev:Att man har taskig dygnsrytm är inte ett legitimt skäl att avstå arbete.

Dygnsrytmstörning är en riktig åkomma som är mycket svår att leva med, troligen en av de allra svåraste vad gäller att jobba bestämda tider eftersom sömnen är så viktig. Den är obotbar och ofta medfödd. Den är mätbar kemiskt. Den kan inte hjälpas med disciplin. Tro mig, jag har gått upp kl 7 i över ett år och sov i snitt 2,5 timmar om natten när mitt sömnbehov ligger på 9,5 timmar. Precis som alla inte kan jobba natt. För vissa funkar det bara inte. Sömnbrist dödar. Men jag har känslan av att du skiter i om folk dör bara de jobbar. Och du säger att bara de sjukaste inte ska jobba men du ser inte ALS som anledning till att inte jobba så i princip ska alla jobba då. Så om du anser att det är fascistiskt att tänka så så är du ju faktiskt fascist. Jag skulle inte kalla det fascism dock, skulle snarare kalla det total brist på förståelse för andras liv och upplevelse och ett starkt motstånd mot att lära sig något om det.

Jag är väldigt glad över hjälpen jag fick via min diagnos. Jag fick den när tidsbegränsad sjukpension togs bort och det blev väldigt svårt för dem med kroppslig och psykiskt sjukdom att gå över till permanent sjukpension. Men på den tiden var det enkelt att få sjukpension om man hade aspergers. De räknade som att alla psykiska sjukdomar är övergående och man kan medicineras för att orka jobba med de fysiska. De tillät mest pension om man hade något som inte kunde gå över. Då tog de få hänsyn till hur grav ens aspergers var, det är inte som idag att de kollar in en noggrant. Utan det var en fribiljett. Jag hade inte orkat leva om jag inte fått denna. Fick permanent helt utan krångel. Det är det bästa min diagnos gjort för mig, även om det är hela min situation som gör att jag inte kan jobba.

Någon annan hjälp har jag inte fått förutom boendestöd. Det är iofs rätt najs att ha.