Om ni vet om Jordan Peterson (känd youtube psykolog), så säger han att livet är lidande. Så om man inte har något att leva för, så är det inte värt det. Det är viktigt att ha något att se fram emot, eller något att leva för.
Jag känner att jag inte har något sånt i mitt liv, och därför känner depressioner.

Varje gång jag tänker att lära mig något(typ programmering etc), för att göra samhället bättre, så ser jag att folk ogillar mig, och därför har jag ingen lust att ge tillbaks till den. Jag har vart givande, och haft ett annat perspektiv på livet förut, men ser annat nu.

Jag är rätt så passiv, men inte helt. Har ett par aktiviteter att göra.

Hur ska jag gå vidare med livet nu?

En annan sak som jag har sett mycket är att folk ogillar andra pga deras hudfärg, och det är en annan sak som finns på mina tankar nu, då jag har en annan hudfärg. Man läser där vita skriver om att folk ska hålla sig till sina egna. Då får jag tankar såsom att: Varför ska jag då kämpa för att ge till folk som inte är mina?
Låter lite rasistiskt. Har också tankar om att folk generellt är onda.

Allt detta kanske bara är depressioner? Eller så kanske det är från mina erfarenheter, som gör det hela sanning?

Sammanfattning: Förvirrad över livet. Vet inte vad jag har att leva för.

Vad har ni att leva för?

dd105 skrev:Vad har ni att leva för?

Inte mycket, men jag gillar att titta på teve.

Det jag känner att jag har att leva för är: mina intressen/passioner, vännerna, hoppet om att må bättre framöver, svenska jordgubbar och annat fint under sommaren (gäller att ta vara på livets små glädjestunder). Ibland kan jag känna att jag lever vidare för att inte göra mina nära ledsna.

dd105 skrev:Om ni vet om Jordan Peterson (känd youtube psykolog), så säger han att livet är lidande. Så om man inte har något att leva för, så är det inte värt det. Det är viktigt att ha något att se fram emot, eller något att leva för.
Jag känner att jag inte har något sånt i mitt liv, och därför känner depressioner.

Varje gång jag tänker att lära mig något(typ programmering etc), för att göra samhället bättre, så ser jag att folk ogillar mig, och därför har jag ingen lust att ge tillbaks till den. Jag har vart givande, och haft ett annat perspektiv på livet förut, men ser annat nu.

Jag är rätt så passiv, men inte helt. Har ett par aktiviteter att göra.

Hur ska jag gå vidare med livet nu?

En annan sak som jag har sett mycket är att folk ogillar andra pga deras hudfärg, och det är en annan sak som finns på mina tankar nu, då jag har en annan hudfärg. Man läser där vita skriver om att folk ska hålla sig till sina egna. Då får jag tankar såsom att: Varför ska jag då kämpa för att ge till folk som inte är mina?
Låter lite rasistiskt. Har också tankar om att folk generellt är onda.

Allt detta kanske bara är depressioner? Eller så kanske det är från mina erfarenheter, som gör det hela sanning?

Sammanfattning: Förvirrad över livet. Vet inte vad jag har att leva för.

Vad har ni att leva för?

Såg precis en intervju nu med Jordan Peterson och hans dotter. Båda åt vid intervjutillfället antidepressiva och hade ätit detta ca tio år. Verkar som båda kände att de hade mer att leva för tack vare medicinen:

https://youtu.be/KqXZY3B-cGo

BellaBelle skrev:

dd105 skrev:Om ni vet om Jordan Peterson (känd youtube psykolog), så säger han att livet är lidande. Så om man inte har något att leva för, så är det inte värt det. Det är viktigt att ha något att se fram emot, eller något att leva för.
Jag känner att jag inte har något sånt i mitt liv, och därför känner depressioner.

Varje gång jag tänker att lära mig något(typ programmering etc), för att göra samhället bättre, så ser jag att folk ogillar mig, och därför har jag ingen lust att ge tillbaks till den. Jag har vart givande, och haft ett annat perspektiv på livet förut, men ser annat nu.

Jag är rätt så passiv, men inte helt. Har ett par aktiviteter att göra.

Hur ska jag gå vidare med livet nu?

En annan sak som jag har sett mycket är att folk ogillar andra pga deras hudfärg, och det är en annan sak som finns på mina tankar nu, då jag har en annan hudfärg. Man läser där vita skriver om att folk ska hålla sig till sina egna. Då får jag tankar såsom att: Varför ska jag då kämpa för att ge till folk som inte är mina?
Låter lite rasistiskt. Har också tankar om att folk generellt är onda.

Allt detta kanske bara är depressioner? Eller så kanske det är från mina erfarenheter, som gör det hela sanning?

Sammanfattning: Förvirrad över livet. Vet inte vad jag har att leva för.

Vad har ni att leva för?

Såg precis en intervju nu med Jordan Peterson och hans dotter. Båda åt vid intervjutillfället antidepressiva och hade ätit detta ca tio år. Verkar som båda kände att de hade mer att leva för tack vare medicinen:

https://youtu.be/KqXZY3B-cGo

Några år senare är det en annan diet som ger Jordan Petersen och hans dotter mer livsglädje:

https://youtu.be/A6g_geYeL4U

Men grejen är ju att när man befinner sig i en depression ser man ofta inte mycket att leva för. När man är på väldigt gott humör kan man känna tvärtom, de enklaste saker muntrar upp en.

dd105 skrev:Hur ska jag gå vidare med livet nu?

Sammanfattning: Förvirrad över livet. Vet inte vad jag har att leva för.

Vad har ni att leva för?

I de perioder jag har haft det som svårast har jag funderat mycket på varför jag ska fortsätta leva. Det som har fått mig att fortsätta är dels min familj (de älskar mig och det skulle inte vara rätt mot dem att lämna dem genom att själv ta mitt liv), dels min tro på att det finns en Gud som älskar mig och som har gett mig ett värde oavsett vad jag kan/inte kan klara av. Oavsett vad andra ger mig för värde så har jag, du och alla människor samma värde för att vi är älskade av Gud.
Hoppas att din depression ger med sig snart!

Solblomma skrev:

dd105 skrev:Hur ska jag gå vidare med livet nu?

Sammanfattning: Förvirrad över livet. Vet inte vad jag har att leva för.

Vad har ni att leva för?

I de perioder jag har haft det som svårast har jag funderat mycket på varför jag ska fortsätta leva. Det som har fått mig att fortsätta är dels min familj (de älskar mig och det skulle inte vara rätt mot dem att lämna dem genom att själv ta mitt liv), dels min tro på att det finns en Gud som älskar mig och som har gett mig ett värde oavsett vad jag kan/inte kan klara av. Oavsett vad andra ger mig för värde så har jag, du och alla människor samma värde för att vi är älskade av Gud.
Hoppas att din depression ger med sig snart!

Dopaminet är nyckeln.

Det är en väldigt stor och central fråga, inte minst för oss aspergare som ofta inte bildar någon familj att leva för. Vi måste hitta något annat att fylla våra liv med, annars går vi under. Man måste ha något som ger mening åt ens liv.

Huggorm skrev:Det är en väldigt stor och central fråga, inte minst för oss aspergare som ofta inte bildar någon familj att leva för. Vi måste hitta något annat att fylla våra liv med, annars går vi under. Man måste ha något som ger mening åt ens liv.

Specialintressen

I och för sig tröttnar man på dessa också till slut. Livet är ganska meningslöst egentligen så länge man inte har en massa pengar och kan uppleva saker.

dd105 skrev:Vad har ni att leva för?

Min dotter, min man, mitt jobb/mitt specialintresse, min hembygd/min gård/platsen som är mitt hem, Mina övriga intressen (tex svampplockning), vardagens små glädjeämnen (en god kopp te, ett fint svampställe, en vacker utsikt etc).

Det sista är väl egentligen det viktiga, för kan man inte uppskatta en kram från dottern så skulle det bara vara jobbigt. Det sista är också något man kan jobba på att bli bättre på, jag försöker det även om det är lätt att glömma på skitdagar.

Att dela intresse med likasinnade .

vofff skrev:

Solblomma skrev:

dd105 skrev:Hur ska jag gå vidare med livet nu?

Sammanfattning: Förvirrad över livet. Vet inte vad jag har att leva för.

Vad har ni att leva för?

I de perioder jag har haft det som svårast har jag funderat mycket på varför jag ska fortsätta leva. Det som har fått mig att fortsätta är dels min familj (de älskar mig och det skulle inte vara rätt mot dem att lämna dem genom att själv ta mitt liv), dels min tro på att det finns en Gud som älskar mig och som har gett mig ett värde oavsett vad jag kan/inte kan klara av. Oavsett vad andra ger mig för värde så har jag, du och alla människor samma värde för att vi är älskade av Gud.
Hoppas att din depression ger med sig snart!

Dopaminet är nyckeln.

Menar du att vederbörande bör medicinera mot adhd?

En pilsner när veckan är avklarad, det är livet det.

dd105, angående hudfärg: ja, rasism finns. Det är ett faktum vi inte kan förneka.
Men man måste alltid komma ihåg att ALLA är inte såna.
Det är precis som med allt annat med oss människor: vi är vänsterpartister eller moderater, ateister eller bokstavstroende, fredsaktivister eller militärer.
Eller hur? Vi har så mycket idéer om allting, det finns inte en enda grupp av folk, som inte motarbetas av nån annan.

Med det menar jag inte att rasism är okej, inte alls.
Jag bara hoppas att det hjälper dig, om du tänker att det inte är något unikt vad gäller olika tänk.
För vi människor är nu en gång för alla lite för påhittiga för eget bästa ibland, vi kan snurra till det mesta...


Men till ditt egentliga ämne.

Jag förstår hur du tänker, jag har också i perioder helt tappat tron på människor och viljan att delta i nånting öht.

Jag vet ju inte vad du är intresserad av osv, men det som räddar mig är att jag ser allt på jorden som en helhet. Jag är inte lika beroende av just människors gillande och tyckande, utan det känns meningsfullt att göra saker för att det gagnar annat här på jorden.

Man vet idag hur positiv effekt naturen och djur har just på bl.a. bokstavsfolk och deprimerade. Kanske det finns nånting sånt som du kunde "länka" livet till?

Jag lever egentligen bara av två anledningar:
1. Jag kan inte svika min familj.
2. Jag törs inte begå självmord.

dd105 skrev:Vad har ni att leva för?

Jag tänker överleva mina plågoandar och erfara deras död före min egen.

I fråga om "plågoandarna" så har jag ingen absolut rådande (statisk) beskrivning av dem. För en utomstående så kan detta betraktas som en abstrakt idé, en högst individuell förnimmelse.

Jag narrar detta, som vill min död, med att fortsätta leva.

Kahlokatt skrev:Jag lever egentligen bara av två anledningar:
1. Jag kan inte svika min familj.
2. Jag törs inte begå självmord.

Det där var dumt skrivet. Det är klart att det finns andra saker att leva för också. Katter, musik, böcker, sommardagar på Söder med en glass i handen, vinterkvällar med gnistrande stjärnor, havet, att tramsa med vänner, teater och sång...

Kahlokatt skrev:

Kahlokatt skrev:Jag lever egentligen bara av två anledningar:
1. Jag kan inte svika min familj.
2. Jag törs inte begå självmord.

Det där var dumt skrivet. Det är klart att det finns andra saker att leva för också. Katter, musik, böcker, sommardagar på Söder med en glass i handen, vinterkvällar med gnistrande stjärnor, havet, att tramsa med vänner, teater och sång...

Ja jo fast eländet väger ju tyvärr över i det stora hela ändå. Hade varit död från länge, länge sedan om det inte vore för de två punkterna.

Varför jag lever
Jag lever för att självmord anses vara fel och för att självmord är skrämmande.

Att begå självmord hade varit orätt mot både samhället och mina föräldrar; även hade det varit fel mot övriga vänner och bekanta. Det behöver inte förklaras varför självmord är skrämmande.

Alltså fortsätter jag att bara vara trots livet ofta känns tungt och besvärande. Vissa dagar är väldigt beklämmande, om jag inte har några absoluta och nödvändiga förehavanden en sådan svårmodig dag, så är jag som fastrotad i sängen; oförmögen att finna styrka eller anledning till att stiga upp. Fullständigt nedslagen förblir jag efter att ha sökt anledningar eller glädjeämnen till varför jag ska stiga upp. Utan att finna någon som helst tillstymmelse till varför jag ska stiga upp finner jag bäst att ligga kvar i sängen och läsa böcker.

Sorgen biter sig inte bara fast efter alltför många sängliggande dagar den urholkar mitt väsen -- den jag är. Det är skrämmande att vandra omkring som en levande död, efter sorgen och ångest har dränerat alla känslor, finns bara tomhet.

När allting är tomhet för mig så är det precis som jag är osårbar. Men det är obehagligt att leva pga just den enda anledningen: att leva för att mitt liv ännu inte upphört.

Glädjeämnen
Jag hjälper andra människor och lever för andra människor. Då inbefinner sig glädje i mitt bröst. Mina livsvillkor kommer förmodligen förbli oförändrade och dystra eftersom jag är känslomässigt isolerad och har i princip ingen kontakt med någon förstår mig, möjligtvis pga min asperberger men det är inte uteslutande den enda anledningen då vissa med asperger lever harmoniska liv; och förändringar är inte helt otänkbara efter utökad förståelse för problemens orsak och verkan. Förvisso kan jag känna samhörighet och anknyta till andra människor intellektuellt ömsom känslomässigt men inte stadigvarande och framförallt inte på ett meningsfullt sätt. Vad gäller det intellektuella ser jag inga problem att utbyta tankar och funderingar, men varför den andra personen har just sådana funderingar och vad dessa egentligen betyder förblir gäckande. -- Det är den känslomässiga och sociala kontakten som saknas. Jag förstår alltså vad, hur och varför något är men nästan aldrig vad meningen med just detta är för personen.

Jag har svårigheter att hantera känslor och reglera känslorna till ett stadigvarande tillfredställande tillstånd. Då jag hjälper andra som befinner sig i utsatta situationer förstår jag osäkerheten, sorgen, frustrationen och ångesten som de upplever (känslorna härbärga sig i mitt bröst), och jag kan (skapa känslomässiga band) vägleda dem bort därifrån genom intellektuella resonemang och genom verkliga hjälpinsatser; de blir återigen stärkta och kan känna hoppfullhet medans jag endast upplever mycket kortfällig glädje att de lyckades befria sig från svårmodets bojor. Det är som en pusselbit vilken jag aldrig finner, de som befunnit sig vid mitt känslomässiga tillstånd kan förändra sitt tillstånd efter de mottagit yttre hjälp och kan därefter befinna sig på ett högre plan där de kan dela och även skapa glädje genom känslomässiga utbyten med andra; hur de förändrar sitt tillstånd efter hjälpinsatser förblir alltså en gåta för mig och även hur de kan stadigvarande befinna sig i det meningsfulla känslomässiga tillståndet till att utväxla glädje med andra från i princip ingenting. Det är som ett magitrick för mig när människor från ingenting utan med enbart socialt umgänge lyckas dela och skapa glädje.

Böcker och att hjälpa andra är mina glädjeämnen eftersom jag kan följa med när det leder till lycka för annan och bli inspirerad. Kontakten med glädje är dock svår för mig när andra önskar indraga mig i den glädjefulla tillvaron och se till att jag blir delaktig i det sociala utbytet som skapar glädje. Det leder enbart till sorg att inte kunna känna glädje trots andras ansträngningar, många vänner och även min familj, som vill väl såras och även jag vid sådana ansatser.

Råd och tips
Försök att resonera fram vad som är värdefullt, antingen för er eller någon annan, och se till att bidra med att skapa värde. Det är mindre viktigt hur mycket värde ni faktiskt skapar, eftersom faktumet att ni skapar värde innebär att ni har mening och syfte, enbart att bidra med något positivt för annan är tillräckligt för att ens existens ska ha en orsak och därmed blir det meningsfullt att leva. Eftersom vi med asperger har svårigheter med förståelse för våra egna känslor är det svårt att lita på sina känslor, bättre är att intellektuellt förstå andras känslor och utgå från de känslorna om det är möjligt. Om vi observerar hur andra finner glädje och lycka och inser varför kan vi tillsist finna orsaker till glädje. Alltså måste vi antingen förstå hur glädje kan skapas så att vi själva kan skapa glädje eller resonera oss fram till att skapa något värde för en annan, då dessa två sociala koncept är förenade med varandra kommer fullföljande av ena valet öka förståelsen för det andra.

Kahlokatt skrev:

Kahlokatt skrev:Jag lever egentligen bara av två anledningar:
1. Jag kan inte svika min familj.
2. Jag törs inte begå självmord.

Det där var dumt skrivet. Det är klart att det finns andra saker att leva för också. Katter, musik, böcker, sommardagar på Söder med en glass i handen, vinterkvällar med gnistrande stjärnor, havet, att tramsa med vänner, teater och sång...

Det var ärligt, fint.

Kahlokatt skrev:Jag lever egentligen bara av två anledningar:
1. Jag kan inte svika min familj.
2. Jag törs inte begå självmord.

Det delar du nog med en hel del av oss Man behöver inte ens ha AS, det räcker med att livet drabbar en.

Be the change you want to see in the world. Gillar de inte din hudfärg be the bigger person.

För att de inte ska få ynnesten att sitta och snacka skit om en på fikarasten, ha, jag är grym jag vet...

Aha. Trodde inte att denna skulle få massor med inlägg.

Var lite emotionell när jag skrev den. Har du förstått att gnälla inte tar mig något vart, men att vara aktiv. Synd att jag har för mycket autism för att göra någon nytta, förutom att rösta på ett politiskt parti, som inte gör någon stor skillnad för det mesta.

Kanske blir bättre i framtiden för mig.