Hej.

Jag har mått riktigt dåligt sen cirka en månad tillbaka efter en kris. Ångest, självmordstankar och så vidare. Sökte till Psyk och så fort de hörde ordet Aspergers var deras enda svar att skriva remiss till någon Vuxenhabilitering. Denna habilitering skall uppenbarligen vara lösningen på allt. Personligen känns det som det mer handlar om en dumpningsplats för att de inte kan eller vill hjälpa mig.

Ingen säger vad den här habiliteringen egentligen är och vad de gör. Min tanke är att det är typ ytterligare ett ställe att sitta i långa förhör där de ställer frågor om än det ena och än det andra vilket jag känner att jag inte orkar med just nu oavsett, och sen skall de sätta så mycket press de kan på mig för att få mig i någon sysselsättning igen vilket jag heller inte orkar.

Vet någon vad det här är för något?

Mvh Sineala

Man erbjuds psykologkontakt typ varannan månad vilket inte ger ett skit enligt mig. De kan lite grann om diagnosen i sig men tycker inte man fått speciellt bra verktyg utan mer konstaterande hur man funkar och att det bara är så.

Psykiatrin hänvisar till vuxenhab och vuxenhab hänvisar till psykiatrin för det psykiska måendet. Det finns ingen samverkan överhuvudtaget.

Jag brukar alltid vara väldigt kritisk. Om något inte ger något resultat, är det alltid läge att omvärdera. Vad förväntar du dig för resultat? Hur kan du medverka till att uppnå önskade resultat? Om båda svaren på frågorna inte är tillfredställande hade jag avslutat det och försökt med något nytt.

Jag tror att du kan finna en lösning på problemet. Försök med små steg. Var kritisk mot dig själv, och tänk på små saker du kan förändra varje dag. Lyssna på musik som gör dig glad, var ute och gå trots att det är jobbigt och känns onödigt; det kommer ge dig resultat. Du behöver inte förändra några större saker omedelbart, utan det räcker att du faktiskt inleder dina förändringsplaner, oavsett hur ringa de är kommer det leda till förändring eftersom det är dina förändringarsplaner vad du vill förändra och uppnå.

Det är jättebra att hab finns för oss.
Jag har inte mycket kontakt med dem nu, men det går i perioder, men bara att de finns och veta att de kan hjälpa om jag behöver är en stor trygghet!
Jag har en kurator där, och har ibland talat med henne och hon har hjälpt mig med sånt som stressat mig för mycket, en ovärderlig hjälp.

De kan hjälpa med lite allt möjligt och ffa är de/den kunnig om spektrat.
Har man diagnos inom autismspektrat vill psykiskt såklart att hjälpen ska komma från de som är mest lämpade och har kunskap om just dig. Jag tycker du ska pröva det.

Smoyy skrev:Psykiatrin hänvisar till vuxenhab och vuxenhab hänvisar till psykiatrin för det psykiska måendet. Det finns ingen samverkan överhuvudtaget.

Det är precis det jag misstänker och är rädd för.

Alyana skrev: De kan hjälpa med lite allt möjligt och ffa är de/den kunnig om spektrat.
Har man diagnos inom autismspektrat vill psykiskt såklart att hjälpen ska komma från de som är mest lämpade och har kunskap om just dig. Jag tycker du ska pröva det.

Jo men kan de hjälpa mig med mitt psykiska mående? Jag får inte den uppfattningen. Tvärtom där verkar det handla om lite allt möjligt, och det är inte riktigt det jag behöver just nu. När jag har beskrivit hur jag mår så har de använt inläggning som ett slags hot att tysta mig. Helt ärligt så hade jag inte haft något emot att bli inlagd om det hade hjälpt, men jag har en åldrande mor och en katt att ta hand om och som skulle lämnas totalt utan tillsyn om jag lades in.

Sinela skrev:

Alyana skrev: De kan hjälpa med lite allt möjligt och ffa är de/den kunnig om spektrat.
Har man diagnos inom autismspektrat vill psykiskt såklart att hjälpen ska komma från de som är mest lämpade och har kunskap om just dig. Jag tycker du ska pröva det.

Jo men kan de hjälpa mig med mitt psykiska mående? Jag får inte den uppfattningen. Tvärtom där verkar det handla om lite allt möjligt, och det är inte riktigt det jag behöver just nu. När jag har beskrivit hur jag mår så har de använt inläggning som ett slags hot att tysta mig. Helt ärligt så hade jag inte haft något emot att bli inlagd om det hade hjälpt, men jag har en åldrande mor och en katt att ta hand om och som skulle lämnas totalt utan tillsyn om jag lades in.

Har du ingen medicinering?
Mot depression?
Ångest?
Sömntabletter?
Ofta behövs det.
Men en kurator på hab kan vara jättebra att tala med och hon har kunskap om just AS-relaterade bekymmer.

@alyana. Jag har tabletter för allt du skrev.

Risken är ju det Smoyy skrev. När jag är överförd till habiliteringen så kommer de fram till att de inte kan hjälpa mig och vill skicka tillbaka mig till psyk som redan skickat mig till habiliteringen.

Sinela skrev:

Alyana skrev: De kan hjälpa med lite allt möjligt och ffa är de/den kunnig om spektrat.
Har man diagnos inom autismspektrat vill psykiskt såklart att hjälpen ska komma från de som är mest lämpade och har kunskap om just dig. Jag tycker du ska pröva det.

Jo men kan de hjälpa mig med mitt psykiska mående? Jag får inte den uppfattningen. Tvärtom där verkar det handla om lite allt möjligt, och det är inte riktigt det jag behöver just nu. När jag har beskrivit hur jag mår så har de använt inläggning som ett slags hot att tysta mig. Helt ärligt så hade jag inte haft något emot att bli inlagd om det hade hjälpt, men jag har en åldrande mor och en katt att ta hand om och som skulle lämnas totalt utan tillsyn om jag lades in.

Frågan om de kan hjälpa dig med ditt pyskiska mående är oklar. Menar du att få svar på om de kan hjälpa dig till att må bra utan någon som helst ansträngning från din sida? Isåfall är det ett klart nej. Samtalsterapi och liknande bygger på din delaktighet, om du inte väljer att delta så kan de inte hjälpa dig. Du måste aktivt följa de råden de ger dig för att uppnå något som helst resultat.

Enbart du bestämmer över ditt välmående genom dina handlingar och aktiva val. Vad expertis inom sjukvården kan göra är att öka sannolikheten till att du gör rätt val. Det leder till ett ökat välmående om du följer råden, om du upplever att deras råd är fullständigt felaktiga efter du följt deras rekommendationer då bör du omvärdera situationen. Beror felet på din eller deras sida?

Viktigaste, oavsett om du fullföljer behandlingen eller väljer att behandla dig själv, är att ha TÅLAMOD. Att ta sig från psykisk ohälsa till välmående tar tid och kraft. Desto större din psykiska ohälsa är, desto mer ansträningar krävs i fråga om kraft och tid.

Jag får uppfattningen att du är stressad över din situation och upplever att en lösning hade varit att bli intagen. Men om du hade blivit inlagd så hade din åldrande mor och katt varit stressande eftersom de behövt din omsorg som du inte då hade kunnat ge när du varit inlagd. Det hade faktiskt varit bra om du inte hade behövt bli inlagd och ändå bli bättre. Då hade du samtidigt som du börjar må bättre ta hand om din åldrande mor och katt.

Sinela skrev:

Smoyy skrev:Psykiatrin hänvisar till vuxenhab och vuxenhab hänvisar till psykiatrin för det psykiska måendet. Det finns ingen samverkan överhuvudtaget.

Det är precis det jag misstänker och är rädd för.

Vuxenhab ska hjälpa dig med det som har med autism att göra, din samsjuklighet om du har någon ska psykiatrin behandla, i stora drag sedan om det fungerar så i verkligheten kan ju diskuteras.

Om du inte är autistisk får du anmäla feldiagnos och säga att du har psykiatrisk problematik.
Vården skriver asperger väldigt slarvigt ibland när dom tror att folk bara vill ha sjukersättning och slippa vården. Nu är du s.a.s inte mottaglig för hjälp och dom kan neka dig.
Må så bra som det går.

bilbauer skrev:Om du inte är autistisk får du anmäla feldiagnos och säga att du har psykiatrisk problematik.
Vården skriver asperger väldigt slarvigt ibland när dom tror att folk bara vill ha sjukersättning och slippa vården. Nu är du s.a.s inte mottaglig för hjälp och dom kan neka dig.
Må så bra som det går.

Varifrån gör du detta antaganden? Erfarenhet? Källa?

Sisyfos skrev:

bilbauer skrev:Om du inte är autistisk får du anmäla feldiagnos och säga att du har psykiatrisk problematik.
Vården skriver asperger väldigt slarvigt ibland när dom tror att folk bara vill ha sjukersättning och slippa vården. Nu är du s.a.s inte mottaglig för hjälp och dom kan neka dig.
Må så bra som det går.

Varifrån gör du detta antaganden? Erfarenhet? Källa?

Källa på vad? Bara att söka annars. En cirkus utan dess like.

Jag har erfarenhet av bollandet mellan habiliteringen och psykiatrin. De sistnämnda hänvisar till habiliteringen om man har en diagnos, men där kan de inte hjälpa dig med psykisk ohälsa.

När jag själv var i behov av en samtalskontakt undersökte jag möjligheterna att få hjälp via habiliteringen. Jag träffade en psykolog ett par gånger, men hon förklarade att det var psykiatrin jag skulle vända mig till. Enligt henne kan habiliteringen hjälpa dig att förstå din diagnos och hur den påverkar dig. De kan även bistå med tips och hjälpmedel för att du ska fungera bättre i vardagen. Däremot har de inga behandlande insatser. Det ingår inte i deras uppdrag.

Saker som kräver behandlande insatser är t ex depressioner, ångest, tvångstankar, fobier. Dessa ligger under psykiatrins ansvar - oavsett om du har en diagnos eller ej.

Tyvärr verkar det finnas en stor okunskap hos psykiatrin gällande detta och som patient måste man ha ork att stå på sig. Något som kan vara svårt om man inte mår bra.

Har du provat att kontakta vårdcentralen? Hjälpen man kan få hos dem är ofta tillfällig (kanske 10 gånger), men det är ju bättre än inget. Förhoppningsvis kan deras terapeut sedan hjälpa dig vidare om hen anser att du behöver fortsatt stöd.

Kötiden till vårdcentralen brukar vara betydligt kortare än till psykiatrin.

bilbauer skrev:Om du inte är autistisk får du anmäla feldiagnos och säga att du har psykiatrisk problematik.
Vården skriver asperger väldigt slarvigt ibland när dom tror att folk bara vill ha sjukersättning och slippa vården. Nu är du s.a.s inte mottaglig för hjälp och dom kan neka dig.
Må så bra som det går.

Har blivit utredd och har diagnosen. Har dock aldrig varit i kontakt med habiliteringen. Hade en ständig kontakt på psyk för samtal i många år och jag mådde väldigt bra. När hon gick i pension mådde jag fortfarande bra och klarade mig själv med LSS stöd. Så dog min pappa för ett år sedan varpå det ligger på mig att ta hand om min mamma som är kommen till åren. Har en NT bror som fullständigt ignorerar mamma trots de bor 2 km bort. Jag klappade till slut i hop, och sökte psyk.

Eeira skrev:Jag har erfarenhet av bollandet mellan habiliteringen och psykiatrin. De sistnämnda hänvisar till habiliteringen om man har en diagnos, men där kan de inte hjälpa dig med psykisk ohälsa.

När jag själv var i behov av en samtalskontakt undersökte jag möjligheterna att få hjälp via habiliteringen. Jag träffade en psykolog ett par gånger, men hon förklarade att det var psykiatrin jag skulle vända mig till. Enligt henne kan habiliteringen hjälpa dig att förstå din diagnos och hur den påverkar dig. De kan även bistå med tips och hjälpmedel för att du ska fungera bättre i vardagen. Däremot har de inga behandlande insatser. Det ingår inte i deras uppdrag.

Precis vad jag misstänkt och därför motsatte mig habiliteringen. Speciellt sen ingen kunde säga konkret vad de gör där utan bara i svepande ordalag. Kände mig manipulerad till att ge dem medgivande att kontakta habiliteringen men det har jag tagit tillbaka i dag. Som jag tänker borde habiliteringen möjligen komma när jag orkar ta tag i saker och orkar ta till mig vad de än ev föreslår. Inte när jag behöver ständig dos Oxascand bara för att ta mig igenom dagen.

Sisyfos skrev:
Frågan om de kan hjälpa dig med ditt pyskiska mående är oklar. Menar du att få svar på om de kan hjälpa dig till att må bra utan någon som helst ansträngning från din sida? Isåfall är det ett klart nej. Samtalsterapi och liknande bygger på din delaktighet, om du inte väljer att delta så kan de inte hjälpa dig. Du måste aktivt följa de råden de ger dig för att uppnå något som helst resultat.
Enbart du bestämmer över ditt välmående genom dina handlingar och aktiva val. Vad expertis inom sjukvården kan göra är att öka sannolikheten till att du gör rätt val. Det leder till ett ökat välmående om du följer råden, om du upplever att deras råd är fullständigt felaktiga efter du följt deras rekommendationer då bör du omvärdera situationen. Beror felet på din eller deras sida?

Viktigaste, oavsett om du fullföljer behandlingen eller väljer att behandla dig själv, är att ha TÅLAMOD. Att ta sig från psykisk ohälsa till välmående tar tid och kraft. Desto större din psykiska ohälsa är, desto mer ansträningar krävs i fråga om kraft och tid.

Jag får uppfattningen att du är stressad över din situation och upplever att en lösning hade varit att bli intagen. Men om du hade blivit inlagd så hade din åldrande mor och katt varit stressande eftersom de behövt din omsorg som du inte då hade kunnat ge när du varit inlagd. Det hade faktiskt varit bra om du inte hade behövt bli inlagd och ändå bli bättre. Då hade du samtidigt som du börjar må bättre ta hand om din åldrande mor och katt.

Jag söker ju hjälp, vilket innebär att jag vill ha hjälp. Givetvis innebär det att jag försöker lyssna på dem och göra som de säger. Jag är oerhört stressad över min livssituation ja. Jag upplever inte att deras beslut att genast försöka remittera mig till habiliteringen var överhuvudtaget det minsta grundat i vad jag personligen skulle ha någon nytta av. Det verkade snarare vara en principåtgärd så fort någon söker dit och nämner att de har Aspergers. Nu är de mer medvetna om hur dåligt jag mår och att jag varit på väg att genomföra självmord flera gånger den sista tiden. Jag slits mellan att ta hand om mamma och katt som inte har någon annan, och att bara ge upp alltsammans och få ro en gång för alla.

Deras tal om att lägga in mig ser jag som hot och inte om omsorg om mig. De hotar för att jag skall resignera för om jag läggs in fortsätter jag att må dåligt för mamma och katt. Alltså är det ju effektivt för att jag skall hålla tyst om mina självmordstankar, men det gör ju ingenting för att hjälpa mig med dem. Jag har fortfarande självmordstankar dagligen. Jag tycker inte att det är rättvist av dem att använda det som stressar mig mest som hot när inläggning egentligen skall vara något som är tänkt att hjälpa människor. Är inläggning inte till för att hjälpa den som mår dåligt att må bättre? Är det verkligen rätt att använda de som straff för att jag ger uttryck för den hopplöshet jag faktiskt känner?

Jag hade lite samma erfarenhet som du. Fick lite mediciner av psykiatrin och remiss till habiliteringen.

Habiliteringen var verkligen ingenting att ha, dom visste knappt själva hur dom skulle hjälpa mig och var noga med att säga att dom endast kan hjälpa mig med problem som är orsakade av min diagnos. Men visst, jag fick iaf ett tandvårdskort av dom så det var ju något även fast det knappast hjälpte med mina övriga bekymmer.

Sinela skrev:Jag söker ju hjälp, vilket innebär att jag vill ha hjälp. Givetvis innebär det att jag försöker lyssna på dem och göra som de säger. Jag är oerhört stressad över min livssituation ja. Jag upplever inte att deras beslut att genast försöka remittera mig till habiliteringen var överhuvudtaget det minsta grundat i vad jag personligen skulle ha någon nytta av. Det verkade snarare vara en principåtgärd så fort någon söker dit och nämner att de har Aspergers. Nu är de mer medvetna om hur dåligt jag mår och att jag varit på väg att genomföra självmord flera gånger den sista tiden. Jag slits mellan att ta hand om mamma och katt som inte har någon annan, och att bara ge upp alltsammans och få ro en gång för alla.

Deras tal om att lägga in mig ser jag som hot och inte om omsorg om mig. De hotar för att jag skall resignera för om jag läggs in fortsätter jag att må dåligt för mamma och katt. Alltså är det ju effektivt för att jag skall hålla tyst om mina självmordstankar, men det gör ju ingenting för att hjälpa mig med dem. Jag har fortfarande självmordstankar dagligen. Jag tycker inte att det är rättvist av dem att använda det som stressar mig mest som hot när inläggning egentligen skall vara något som är tänkt att hjälpa människor. Är inläggning inte till för att hjälpa den som mår dåligt att må bättre? Är det verkligen rätt att använda de som straff för att jag ger uttryck för den hopplöshet jag faktiskt känner?

Det framgår av din text klart och tydligt att du är en rationell individ. Vad jag kan se är att du har gjort ett antagande.

Jag upplever inte att deras beslut att genast försöka remittera mig till habiliteringen var överhuvudtaget det minsta grundat i vad jag personligen skulle ha någon nytta av. Det verkade snarare vara en principåtgärd så fort någon söker dit och nämner att de har Aspergers.

i) Varför upplever du inte att deras beslut skulle medföra nytta för dig? Vilka andra alternativ finns det?

ii) Varför är det en principåtgärd att remittera personer med asperger till habilitering?

iii) Om du med säkerhet kan besvara följande frågor så har du utan tvivel rätt och bör kunna förklara för dem att deras beslut var felaktigt.

a) Vilka för och nackdelar finns det vid habilitering?
b) Varför är det i regel en god principåtgärd att remittera personer med aspergers till habilitering?
c) Varför är de nackdelar som finns vid habilitering övervägande för dig trots din aspergers?
d) Hur kommer det sig att dina problem inte har något direkt samband med de problem som andra med aspergers har, vilkas problem kan åtgärdas genom den principella behandlingsmetod som ges vid habilitering?

M.a.o.; hur skiljer sig ditt problem från andra aspergares? Hur är ditt problem mer specifikt än det allmäna aspergerproblemet?

Deras tal om att lägga in mig ser jag som hot och inte om omsorg om mig.

Varför ser du det som ett hot och inte som en önskan från deras håll att hjälpa dig? Har det uppstått ett missförstånd någonstans?

i) Om du har rätt i att det är ett hot från dem. Vad tror du att deras avsikt är?
ii) Är deras avsikt att faktiskt hjälpa dig eller att enbart hantera problemet utan att egentligen lösa det?

Jag har fortfarande självmordstankar dagligen

Betraktat från deras sida är det ett problem som utan uppskov måste hanteras. När du väl har begått självmord kan de inte längre hjälpa dig. Alltså måste de först och främst förhindra att du begår självmord för att kunna behandla dig.

Jag slits mellan att ta hand om mamma och katt som inte har någon annan, och att bara ge upp alltsammans och få ro en gång för alla.

Typiskt sett arbetar sjukvården för att lösa konflikter. Först ska de finna vad som ger upphov till konflikten sedan hanterar de konflikten. Även om du tror att konflikten består i ett visst förhållande, kan det tänkas att flera faktorer inverkar på problematiken och att problemet är mer komplext. För min del kan jag säga att jag har väldiga svårigheter att förstå mina känslor och att jag är stress samt ångest benägen.

Finns det något tredje alternativ?

för om jag läggs in fortsätter jag att må dåligt för mamma och katt.

det som stressar mig mest

Jag tolkar det som att din mamma och katt ger upphov till din stress. Du har ett eller flera val, men kan inte fullfölja dina val eftersom du är stressad över din mamma och katt; samtidigt innebär din mamma och katt allt. Å ena sidan önskar du göra andra saker och vara fri att fullfölja ett sådant beslut, å andra sidan finns det ingenting som betyder något för dig än din mamma och katt.

Jag tror att sjukvården kallar just en sådan konflikt en ond spiral, därför att låsningen utökas stegvis. Desto mer du hjälper din mamma och katt, desto mer beroende blir de av dig och du av att hjälpa dem. Båda hade önskat självständighet. Men ingen kan få självständighet under nurvarande former än mindre frihet att göra val som leder till lycka för endera.

Jag ser ingen lösning på ditt problem eftersom jag har för lite information. Enbart du kan se lösningen på ditt problem med vägledning. Jag är övertygad om att du kan resonera dig fram till en lösning till sist.

Eventuellt kan du få träffa en psykolog via vårdcentralen relativt omgående, om du säger att läget är akut med självmordstankar. Nämn inget om asperger bara.

Jag ber om ursäkt att jag inte har svarat. Jag har inte varit tillbaka här och inte sett något meddelande i e-posten om att jag skulle fått svar här.

Sisyfos skrev:Vad jag kan se är att du har gjort ett antagande.

Givetvis är det ett antagande, då jag knappast har några fasta bevis eller fakta i förväg.

i) Varför upplever du inte att deras beslut skulle medföra nytta för dig? Vilka andra alternativ finns det?

Andra alternativet var att de tog hand om mig på Psykmott. då det är var psykiatrisk åkomma jag sökte för. Habiliteringen är ingen psykmottagning. Bör tillägga att sen tråden skapades har jag fått diagnosen depression alltså har det visat sig att jag inte var lämpad att skrivas över till habiliteringen vilket de medgett.

ii) Varför är det en principåtgärd att remittera personer med asperger till habilitering?

Jag har inga belägg för det men drog slutsatsen då det var det första de sa när jag berättade att jag hade Aspergers syndrom. Detta var redan på telefon innan någon träffat mig, innan jag berättat hur jag mådde eller mer ingående fått förklarat varför jag sökte. När de förklarade för mig vad habiliteringen gjorde förstod jag att det inte gällde någon hjälp med hur jag mådde. Jag kom dit med depression och självmordstankar och de började prata om att habiliteringen kunde hjälpa mig med sysselsättning och boendestödjare. Det var inte därför jag sökte.

iii) Om du med säkerhet kan besvara följande frågor så har du utan tvivel rätt och bör kunna förklara för dem att deras beslut var felaktigt.

a) Vilka för och nackdelar finns det vid habilitering?

Jag känner inte till deras fördelar då jag inte haft kontakt med habiliteringen. Nackdelen bör vara att psykiatriska åkommor bör hanteras av psykiatrin och inte habiliteringen.

b) Varför är det i regel en god principåtgärd att remittera personer med aspergers till habilitering?

Det har jag ingen aning om. Däremot bör väl varje patient undersökas väl innan man remitterar dem till någon annan.

M.a.o.; hur skiljer sig ditt problem från andra aspergares? Hur är ditt problem mer specifikt än det allmäna aspergerproblemet?

Mitt problem skiljer sig från andra aspergare med att jag har en depression, med allvarliga suicidtankar och svårhanterlig ångest.

Varför ser du det som ett hot och inte som en önskan från deras håll att hjälpa dig? Har det uppstått ett missförstånd någonstans?

Därför att vid de tillfällen jag har gått med på att bli inlagd så har det visat sig att de inte har menat det.

i) Om du har rätt i att det är ett hot från dem. Vad tror du att deras avsikt är?

Jag har ingen aning. Jag förstår det inte. Jag vet bara att det sätter ännu större psykisk press på mig. Känslan jag har är att de försöker vinna något på att manipulera med mina skuldkänslor inför min mamma och katt. Möjligen har det att göra att kontrollera mig så jag inte besvärar. Ringer jag och klagar på att jag mår sämre, behöver ångestdämpande blir jag hotad med inläggning. Det kan också ha att göra med att kontrollera min uttalade suicidönskan, att om jag försöker ta livet av mig blir allt så mycket värre.

ii) Är deras avsikt att faktiskt hjälpa dig eller att enbart hantera problemet utan att egentligen lösa det?

Jag får dubbla budskap där. Jag fick byta medicin till Cymbalta. Samtidigt som jag fick ny medicin och information om att jag kunde må sämre i början av behandlingen. Jag fick avbryta medicineringen med Cymbalta efter två veckor på grund av kraftigt ökad ångest. Jag fick ingen ökad medicinering att hantera ångesten och började skära mig själv för lindring. Då jag sökte hjälp för att jag mådde sämre av medicineringen blev jag inte bara hotad med inläggning igen utan även ECT som skulle hantera min ångest. ECT inte är behandling mot ångest. Så jag vet ärligt talat inte om de verkligen vill hjälpa mig eller bara få tyst på mig.

Finns det något tredje alternativ?

Inge som jag kan se i nuläget. Då medicineringen med Cymbalta orsakade otroligt stor ökning av min ångest ser jag just nu den som mest prioriterad att få ner. Avslutade Cymbalta i dag så min förhoppning är att ångesten skall bli mindre när medicinen går ur kroppen.

Jag tolkar det som att din mamma och katt ger upphov till din stress. Du har ett eller flera val, men kan inte fullfölja dina val eftersom du är stressad över din mamma och katt; samtidigt innebär din mamma och katt allt. Å ena sidan önskar du göra andra saker och vara fri att fullfölja ett sådant beslut, å andra sidan finns det ingenting som betyder något för dig än din mamma och katt.

Jag tror att sjukvården kallar just en sådan konflikt en ond spiral, därför att låsningen utökas stegvis. Desto mer du hjälper din mamma och katt, desto mer beroende blir de av dig och du av att hjälpa dem. Båda hade önskat självständighet. Men ingen kan få självständighet under nurvarande former än mindre frihet att göra val som leder till lycka för endera.

Det låter väldigt rimligt och stämmer väl in på min situation.

Jag ser ingen lösning på ditt problem eftersom jag har för lite information. Enbart du kan se lösningen på ditt problem med vägledning. Jag är övertygad om att du kan resonera dig fram till en lösning till sist.

Tyvärr ser inte jag heller någon lösning på detta problem. Inte heller hjälper det att läkare och sjuksköterska ger mig totalt motsatta råd. Eftersamtal med sjuksköterska i onsdags blev jag rådd att skapa avstånd till mamma. Varpå jag stannade hemma i tre dagar men mådde mycket dåligt. Vid samtal med läkare fick jag veta att jag borde besöka mamma för att minska ångest.

Mycket känns hopplöst just nu och jag är alls inte säker på att någon lösning finns.

Leibniz skrev:Eventuellt kan du få träffa en psykolog via vårdcentralen relativt omgående, om du säger att läget är akut med självmordstankar. Nämn inget om asperger bara.

De har förstått att jag faktiskt behöver hjälpa av psyk. Fast jag undrar hur många andra som man bara skickar vidare till habiliteringen när de är i behov av psykiatrisk vård.

Jag för min del har samma uppfattning om psykiatrin här i staden. De har säkert gedigen utbildning och erfarenhet och ville säkert hjälpa mig, men jag upplevde i alla fall att de inte kunnde hjälpa mig i just min situation. Så jag "tackade för mig" och satsade på att rehabilitera mig själv, bland annat genom att gå med i några olika föreningar, med verksamhet inom mina intresseområden. Eller, som någon så klokt uttryckt det; de "plockar isär" en, och sedan får man se till att sätta ihop sig själv, och hoppas på att det blir rätt.

Ovanstående är inte kritik mot de enskilda psykologerna eller kuratorerna jag var i kontakt med, utan enbart ett konstaterande att själva systemet inte fungerade.