Har väntat sedan i Maj 2017 på att bli utredd för autism/asperger och då talade dom om för mig att dom helst ville intervjua ens föräldrar, eller någon annan nära som har känt mig sedan jag var liten. Nu i veckan fick jag äntligen en tid och där ville dom att en av mina föräldrar skulle med och det vill jag ABSOLUT INTE.

Och läkaren jag skulle till sa att det är ett krav för att få en diagnos så därför tackade jag nej till det. Jag vill verkligen inte blanda in någon annan i min utredning.

Nu känns det lite surt så nu idag sa jag upp tiden som jag så länge väntat på. Vad har ni för erfarenhet av detta med att en närstående ska intervjuas?

Det där är knepigt. Men jag förstår ju att de vill det, eftersom man måste veta hur man var som barn, det är ganska viktigt. För mig funkade det tyvärr inte heller. Men mina föräldrar bor utomlands, talar förstås inte svenska heller. Så jag föreslog varianten att jag ställer dessa frågor till min mamma och skriver ner svaren. Jag fick lirka och trixa lite, om jag hade talat om för henne vad det gällde hade hon vägrat eller saboterat på något sätt. På det sättet fick vi något att ha med i utredningen.

Däremot är det förstås svårare att vägra låta föräldrarna ge sin bedömning om de bor i landet och skulle vara beredda att medverka. Eller är du också orolig för att de skulle sabotera på något sätt? Att de ska följa med - det förstår jag ännu mer att du inte gillar. Man kan ju höra om de inte skulle acceptera att dina föräldrar bara fyller i skattningsskalorna och skickar in pappren. Om det sedan dyker upp frågor kan man väl ta det i telefon.

Se även tidigare trådar om föräldraintervjuer:

hur-var-er-utredning-tilllfragades-foraldrar-omrostning-t12897.html
hjalp-hur-fa-foralder-att-fylla-i-utredningspappren-t10869.html

Jag tror det beror på varför du inte vill att dina föräldrar ska intervjuas. Min mamma är paranoid schizofren och mediciner hjälper inte, hon har alltså en aktiv psykos, min pappa misshandlade mig under hela min uppväxt, vi har inte pratat på tio år. Mina föräldrar intervjuades inte. Har du ett bra skäl kan jag inte tänka mig att du inte får en utredning.

Toblerone skrev:Eller är du också orolig för att de skulle sabotera på något sätt.

Varför skulle ens föräldrar vilja sabotera utredningen. Och om den nu gör det må det ju vara hänt och något utredaren märker om det nu inte är en väldigt slug och duktigt manupulativ förälder med egen agenda.

Jag förväntar mig inte ett vettigt svar..

Grims skrev:Har väntat sedan i Maj 2017 på att bli utredd för autism/asperger och då talade dom om för mig att dom helst ville intervjua ens föräldrar, eller någon annan nära som har känt mig sedan jag var liten. Nu i veckan fick jag äntligen en tid och där ville dom att en av mina föräldrar skulle med och det vill jag ABSOLUT INTE.

Och läkaren jag skulle till sa att det är ett krav för att få en diagnos så därför tackade jag nej till det. Jag vill verkligen inte blanda in någon annan i min utredning.

Nu känns det lite surt så nu idag sa jag upp tiden som jag så länge väntat på. Vad har ni för erfarenhet av detta med att en närstående ska intervjuas?

Hej. Jag väntar på utredning jag med. Min pappa är död och min mamma misshandlade mig psykiskt under hela min uppväxt och behandlar mig fortfarande som smuts. Jag har sagt upp bekantskapen med henne och kommer att säga att båda mina föräldrar är döda.

LordNelson skrev:

Toblerone skrev:Eller är du också orolig för att de skulle sabotera på något sätt.

Varför skulle ens föräldrar vilja sabotera utredningen. Och om den nu gör det må det ju vara hänt och något utredaren märker om det nu inte är en väldigt slug och duktigt manupulativ förälder med egen agenda.

Jag förväntar mig inte ett vettigt svar..

Ähhhh.... jag får egentligen inte direkt lust att svara dig om du inte förväntar dig ett vettigt svar! VARFÖR?

Min mamma har alltid saboterat såna saker - det är väl ett ganska enkelt svar? Redan när jag var barn så försökte hon förhindra alla sorters utredningar, samtal hos skolkurator och liknande. Min syster har ett handikapp - där har hon också försökt att dölja handikappet. Kanske har det med hennes "rädsla" att göra, jag vet inte.

När jag gick i terapi en gång, visste jag att hon skulle sabotera det. Jag hade väl någon gång pratat om terapi och gå gick hon så upp i varv och försökte allt för att avskräcka mig ifrån att någonsin gå till någon psykolog. Så jag berättade inte det.

Och hur skulle någon utredare kunna märka om hon är manipulativ (det är hon i allra högsta grad) om hon aldrig kommer till Sverige? Det gör hon inte! Inte till mitt bröllop eller över huvudtaget. Så ingen utredare skulle kunna träffa henne. Det enda jag kunde göra är att ställa några frågor till henne, innan hon hann tänka, varför jag frågar det. När hon sedan undrade, så sa jag lite allmänt att min läkare vill veta det. Och jag fick en hel del konstiga (hånfulla) kommentarer ifrån min mamma bara för dem frågorna! Men mer hade ingen kunnat få ur henne. Vad ska de göra, tvinga henne?

IDUNS MAMMA skrev:

Grims skrev:Har väntat sedan i Maj 2017 på att bli utredd för autism/asperger och då talade dom om för mig att dom helst ville intervjua ens föräldrar, eller någon annan nära som har känt mig sedan jag var liten. Nu i veckan fick jag äntligen en tid och där ville dom att en av mina föräldrar skulle med och det vill jag ABSOLUT INTE.

Och läkaren jag skulle till sa att det är ett krav för att få en diagnos så därför tackade jag nej till det. Jag vill verkligen inte blanda in någon annan i min utredning.

Nu känns det lite surt så nu idag sa jag upp tiden som jag så länge väntat på. Vad har ni för erfarenhet av detta med att en närstående ska intervjuas?

Hej. Jag väntar på utredning jag med. Min pappa är död och min mamma misshandlade mig psykiskt under hela min uppväxt och behandlar mig fortfarande som smuts. Jag har sagt upp bekantskapen med henne och kommer att säga att båda mina föräldrar är döda.

Är det så smart? Jag menar, det går väl att kolla om din mamma är död eller inte. Jag tror det vore bättre att säga som det är. Då förstår de väl också att det inte är en bra idé.

IDUNS MAMMA skrev:Hej. Jag väntar på utredning jag med. Min pappa är död och min mamma misshandlade mig psykiskt under hela min uppväxt och behandlar mig fortfarande som smuts. Jag har sagt upp bekantskapen med henne och kommer att säga att båda mina föräldrar är döda.

Just det där ska du nog tala om för de som gör din utredning dessutom kan de inte tvinga dig att låta dem intervjua anhöriga, det är ingen inkvisitionsdomstol du ska ställas inför, för God's sake...

Grims skrev:Nu känns det lite surt så nu idag sa jag upp tiden som jag så länge väntat på. Vad har ni för erfarenhet av detta med att en närstående ska intervjuas?

När de intervjuade min mor så hävdade hon att min uppväxt var så normal så, trots att jag var konstant mobbad, utstött och utan andra kompisar än mina låtsasvänner, haha. Så dom är så van vid att de flesta skyddar sina barn hur tokigt det än varit, de ser mer till hur dina anhöriga pratar och för sig, för att såklart få en hint varifrån eventuella NPF tillstånd kommer ifrån...

antonius skrev:

Grims skrev:Nu känns det lite surt så nu idag sa jag upp tiden som jag så länge väntat på. Vad har ni för erfarenhet av detta med att en närstående ska intervjuas?

När de intervjuade min mor så hävdade hon att min uppväxt var så normal så, trots att jag var konstant mobbad, utstött och utan andra kompisar än mina låtsasvänner, haha. Så dom är så van vid att de flesta skyddar sina barn hur tokigt det än varit, de ser mer till hur dina anhöriga pratar och för sig, för att såklart få en hint varifrån eventuella NPF tillstånd kommer ifrån...

Nåja, folk ser saker väldigt olika. Kanske förträngde hon det, eller så märkte hon verkligen inte eller tyckte att det fanns mycket positivt. Men att verkligen sabotera ligger lite på en annan nivå, jag menade då att man försöker med flit se att inte blir någon utredning, eller någon diagnos (trots att man vet att det finns anledning).

Grims skrev:Har väntat sedan i Maj 2017 på att bli utredd för autism/asperger och då talade dom om för mig att dom helst ville intervjua ens föräldrar, eller någon annan nära som har känt mig sedan jag var liten. Nu i veckan fick jag äntligen en tid och där ville dom att en av mina föräldrar skulle med och det vill jag ABSOLUT INTE.

Och läkaren jag skulle till sa att det är ett krav för att få en diagnos så därför tackade jag nej till det. Jag vill verkligen inte blanda in någon annan i min utredning.

Nu känns det lite surt så nu idag sa jag upp tiden som jag så länge väntat på. Vad har ni för erfarenhet av detta med att en närstående ska intervjuas?

Fick min utredning och diagnos under förra året. Var väldigt tveksam till att ha med föräldrarna, men vi kom överens om att de skulle svara på en enkät till att börja med. Visade sig dock efteråt (vilket jag misstänkte) att de svarat att allt gått perfekt och det fanns absolut inga alls problem under min hela uppväxt. Efter det trodde jag inte att jag skulle få någon diagnos, men fick det iallafall. Utredarna bortsåg från mina föräldrar och angav i diagnosen att de ansett min beskrivning trovärdig.

Min utredare försökte också med att jag var tvungen att ha en förälder till intervju. Jag sa bara att Hur gör ni i de fallen det inte finns kontakt mellan barn och föräldrar eller föräldrarna är döda? Får aldrig de personerna diagnos då? De fick backa och säga att man kan ge diagnos iallafall.

Jag sa att jag tänker inte blanda in mina föräldrar, de får hantera det bäst de vill. De frågande naturligtvis varför. Men i vissa familjer är det bara så att man faktiskt inte ens går ut inom familjen med att man kan ha en diagnos. Skulle jag frågat mina föräldrar hade de blåvägrat, eftersom jag minsann är som alla andra. Hade de mot alla odds ställt upp på en intervju hade de svarat på samtliga frågor att jag var helt normal. De skulle bara ställt till förvirring. Dessutom hade det allvarligt skadat min relation till mina föräldrar och den vill jag inte offra. Båda mina föräldrar har haft en extrem social ångest och hade de behövt gå igenom detta hade de säkert fått den tillbaka. Mina föräldrar är inga onda människor, de är bara hyperkänsliga för vad andra ska "tro".

Då utredaren förstod att jag var allvarlig och hellre skulle vara outredd än att förstöra min relation med mina föräldrar så sket de i intervjun. Däremot kunde jag själv redogöra för hur jag var som liten eftersom jag har gott minne.

För min del funkade det utan föräldraintervju. Morsan död och farsan gammal och halvsenil. Uppgav min äldre brors namn/nummer men de kontaktade aldrig honom. Jag var väl tillräckligt övertygande ändå gissar jag....

När jag gjorde utredningen så kom det på tal att de ville prata med föräldrarna.
Min mor finns inte längre och jag sa att jag inte har någon kontakt med p farsan.

Värt att tänka på är ju att det intervjun med föräldrarna bara är del av utredningen. De går inte enbart på vad som sägs på intervjun. Det jag tror de går mest på är samtalen med dig.
Jag tror också, precis som någon ovan skrev att de är vana vid att föräldrar säger att barnens uppväxt var normal och att det inte är något fel på barnen.
Det kan förhålla sig att föräldrarna är lite "blinda".

Sparrissoppa skrev:Jag tror också, precis som någon ovan skrev att de är vana vid att föräldrar säger att barnens uppväxt var normal och att det inte är något fel på barnen.
Det kan förhålla sig att föräldrarna är lite "blinda".

En förälder kan skydda sina barn med alla tillbuds stående medel, även om de på sätt och vis riskerar att gör dem en "björntjänst", det ligger ju i föräldraskapets natur, skulle människor inte göra så hade vi nog dött ut för länge sedan. Detta vet naturligtvis alla inom psykiatrin och de ser mest till miljö och ev släktingars sätt för att få lite mer substans i utredningen...

De kan låta rätt hotande dock. Det var först när jag satte ner foten som de medgav att de skulle gå vidare med utredningen. Först betedde de sig som att de skulle lägga ner den och kicka ut mig om de inte fick tala med föräldrarna.

När jag gjorde min utredning tog det cirka 15 månader från jag drog igång det hela tills själva diagnostiseringen gjordes. Då var mina föräldrar döda och mina syskon inte bott i min närhet på länge. Jag tog med en arbetsterapeut till utredningen. Så dom fick en utomståendes syn på mig. Det var inga problem för mig.

kiddie skrev:De kan låta rätt hotande dock. Det var först när jag satte ner foten som de medgav att de skulle gå vidare med utredningen. Först betedde de sig som att de skulle lägga ner den och kicka ut mig om de inte fick tala med föräldrarna.

Det kan jag också förstå. De vill ju ha så mycket info som möjligt så att inte folk lurar till sig diagnoser. Men din beskrivning på hur dina föräldrar fungerar, i tidigare inlägg, tyckte jag var bra. Ungefär så är nog mina också. Helt värdelöst om man skulle försöka intervjua dem.

Toblerone skrev:

kiddie skrev:De kan låta rätt hotande dock. Det var först när jag satte ner foten som de medgav att de skulle gå vidare med utredningen. Först betedde de sig som att de skulle lägga ner den och kicka ut mig om de inte fick tala med föräldrarna.

Det kan jag också förstå. De vill ju ha så mycket info som möjligt så att inte folk lurar till sig diagnoser. Men din beskrivning på hur dina föräldrar fungerar, i tidigare inlägg, tyckte jag var bra. Ungefär så är nog mina också. Helt värdelöst om man skulle försöka intervjua dem.

Ja, och huvudsyftet var att inte uppröra dem och förstöra min relation med dem. Jag erbjöd en kompis att "vittna" åt mig som hade känt mig ett bra tag. Då blev det ju inte så mycket barndom, men de fick veta hur jag var i vuxen ålder utifrån. Kompisen tyckte detta var superobehagligt men gjorde det för min skull.

Nej men Grim det var ju inte bra! Att du avböjde din värdefulla utredning, ställ dig på kö igen tycker jag.
Jag har för mig att mamma å pappa skrev ett långt brev de läste, vill inte minnas att de var närvarande vid utredning.

Funderar på en sak. Är en npf utredning utan föräldrar möjlig? Vem intervjuar de om föräldrarna är döda? Kan de sätta diagnos då?

Moderator: Slog ihop med tidigare tråd om samma ämne.

Jo, de kan fixa utredningen iallafall. De behöver bara att man faktiskt menar allvar med vad man säger. Om man t ex säger att Mina föräldrar vägrar låta sig intervjuas, då finns det inte mycket de kan göra. Sedan tror jag också lite det beror på hur resten av själva utredningen går. Min var rätt klockren, så det fanns inga tveksamheter trots att denna del inte fanns med.

Om föräldrarna är döda, sitter på demensboende eller helt enkelt vägrar, då måste de gå vidare med det de har. Man rår inte för om föräldrarna inte ställer upp.

Min mamma vägrar vara med (på nåder att hon fyllde i enkäten och då mindes hon ingenting). Är inte klar med utredningen men om det ska pratas med någon så får dom prata med min make. Vi har varit tillsammans i 13 år så något ska han väl kunna bidra med.