Ja det vart fel i inlägget av någon anledning.
Jag kan svara på din fråga nu jag vet inte om ett samverkansmöte skulle hjälpa mig kanske?

Har haft ett möte med dv boendestöd och biståndshandläggare om min praktik så det var väl ett litet samverkans möte där sa de att jag måste känna efter om jag verkligen orkar med praktiken och säga till om jag börjar må ännu sämre för att stressen blir för stor.

Pratade med min syster igår om att man har olika dagsform och det är kanske en grej jag måste börja accentera att vissa dagar är jag helt enkelt inte lika pigg och då måste mitt boendestöd anpassas efter det.
Fast ibland kör jag bara på och gör de saker som måste göras och ibland säger jag att jag mår sämre. Vet inte om detta kan leda till att jag mår bättre och känner mig mindre stressad i kroppen?

Tack för tips om denna tråd.

Går det ens att bli helt och fullt återställd efter en utbrändhet?

Jag brände ut mig hösten 2015 och känner att jag fortfarande inte återhämtat mig helt trots mycket vila och fysisk aktivitet.
Det som är mest påtagligt fortfarande är att jag känner att jag inte längre har den mentala orken till att studera. Klarar inte av att ägna mig åt något som jag inte tycker är 100% intressant och roligt. Det och att mina exekutiva funktioner blivit ännu sämre än innan, vilket i sin tur påverkar förmågan att studera och lägga upp studierna.
Känner även att det sociala har tagit stryk, jag orkar exempelvis inte att kallprata längre men förut kunde jag i alla fall försöka. Jag blir mycket mycket tröttare av att socialisera också.

Trots allt tycker jag ändå att jag blivit så frisk som det går men frågan är bara om en någonsin kommer bli sig själv igen som innan utbrändheten.

Tror det högst är en fråga om hur allvarlig utbrändheten är, om man blir utbränd fler än en gång och hur pass många bakslag man får under återhämtningen. Efter första gången jag blev utbränd blev jag helt kurerad och kunde funka utmärkt efteråt rent kognitivt. Hur pass väl jag kommer att funka efter att jag har kurerat mig efter min nuvarande utbrändhet återstår att se i framtiden...

Huvudtipset till er andra som läser denna tråd och inte är utbrända är att ta er stress på allvar om den blir långvarig. Utbrändhet är nämligen inget att leka med.

yumxi skrev:Går det ens att bli helt och fullt återställd efter en utbrändhet?

Jag brände ut mig hösten 2015 och känner att jag fortfarande inte återhämtat mig helt trots mycket vila och fysisk aktivitet.
Det som är mest påtagligt fortfarande är att jag känner att jag inte längre har den mentala orken till att studera. Klarar inte av att ägna mig åt något som jag inte tycker är 100% intressant och roligt. Det och att mina exekutiva funktioner blivit ännu sämre än innan, vilket i sin tur påverkar förmågan att studera och lägga upp studierna.
Känner även att det sociala har tagit stryk, jag orkar exempelvis inte att kallprata längre men förut kunde jag i alla fall försöka. Jag blir mycket mycket tröttare av att socialisera också.

Trots allt tycker jag ändå att jag blivit så frisk som det går men frågan är bara om en någonsin kommer bli sig själv igen som innan utbrändheten.

Jag tror det går att bli helt bra efter en utbrändhet eller i alla fall så bra så man kan fungera hyfsat i vardagen, en del kanske aldrig kommer tillbaka till heltidsjobb, men man kan ju arbeta deltid med.
Om man har problem med avkoppling så finns det ju avslappningsövningar man kan göra eller gå till en psykolog för att få tips på hur man kan göra.

Jag tror att man ska vara försiktig med att generalisera. Det är så olika för olika personer har jag läst och hört. En del kommer tillbaka och funkar som de gjorde tidigare, medan andra tvingas dras med komplikationer från det livet ut. Fast det torde bli svårare och svårare att återgå till sitt gamla jag ju fler gånger man blir utbränd.

En problematik som jag tror kan vara det främsta hindret från att komma tillbaka från en utbrändhet är det här med att vara "stressad över att vara stressad". Det blir som ett moment 22.

Avkoppling och vila är för övrigt inte jämnt enkelt vid en utbrändhet då min erfarenhet är att utbrändhet kan innebära en konstant rastlöshet och trötthet som inte går bort vid vila.

Appollo30 skrev:Jag tror att man ska vara försiktig med att generalisera. Det är så olika för olika personer har jag läst och hört. En del kommer tillbaka och funkar som de gjorde tidigare, medan andra tvingas dras med komplikationer från det livet ut. Fast det torde bli svårare och svårare att återgå till sitt gamla jag ju fler gånger man blir utbränd.

En problematik som jag tror kan vara det främsta hindret från att komma tillbaka från en utbrändhet är det här med att vara "stressad över att vara stressad". Det blir som ett moment 22.

Avkoppling och vila är för övrigt inte jämnt enkelt vid en utbrändhet då min erfarenhet är att utbrändhet kan innebära en konstant rastlöshet och trötthet som inte går bort vid vila.

Ja, rastlöshet. Inre oro. Håller med.

Rastlöshet går att komma till bukt med och som sagt finns väl en del studier som visar att meditation har positiv effekt på utmattning?

Meditation har för övrigt hjälpt mig en del dock inte fullt ut men rätt mycket.

Fretshi skrev:Rastlöshet går att komma till bukt med och som sagt finns väl en del studier som visar att meditation har positiv effekt på utmattning?

Meditation har för övrigt hjälpt mig en del dock inte fullt ut men rätt mycket.

Förutsätter antagligen att du har rätt personlig läggning för det. Meditation tror jag inte skulle passa mig i alla fall. Tror själv betydligt mer på att hitta förströelser, ha roligt och inte gå runt och tänka för mycket på att man är utbränd. Ja, att grubbla leder ingenstans heller tror jag.

Sedan tror jag man ska ha lite flyt med läkningen och inte utsättas för särskilt mycket stress eller krav. Kravlöshet är viktigt enligt mig. Är väl lite vad som tagits upp tidigare i denna tråd.

Meditation är inte svårt att lära sig krävs bara att man har en bra lärare som kan guida en.
Meditation och roliga aktiviteter går utmärkt att kombinera!
Du mediterar ju kanske 30 minuter per gång.

Att meditation skulle vara ett krav är helt fel då det inte alls är det.

@Fretshi
Meditation är endast en av flera möjliga saker som man kan företa sig och jag tror inte att det passar mig. När jag skrev om krav syftade jag inte på meditation nödvändigtvis. Tror vederbörande misstolkade mig något just här.


En allmänt sammanfattande kommentar om tråden och dess innehåll hittills:

För er som läser denna tråd är det viktigast att ni framförallt betraktar denna tråd som ett uppslag och ett erfarenhetsutbyte. Det finns lite varierande saker som hittills skrivits i tråden om vad som möjligtvis kan hjälpa mot utbrändhet. Här följer ett antal exempel:
- Meditation
- Träning och motion
- Socialt utbyte med andra
- Förströelser av olika slag - framförallt saker som vederbörande finner är roliga.

Den mest kliniska referensen som givits i denna tråd är den till "Stressmottagningen i Stockholm". De framhåller bland annat att kunskapsläget för närvarande är begränsat om utbrändhet men att det finns hjälp att söka.

Min personliga åsikt är att man vid minsta misstanke om att man är riskzonen för att bli utbränd bör söka hjälp. För när du på allvar märker de typiska symptomen på utbrändhet är skadan redan skedd, enligt min erfarenhet.

Det är oehört svårt för den som har depression och utbränd samtidigt, för det krävs mycket kraft och energi att göra vid minsta småsaker.
Meditation och träning är omöjligt för mig. När man har mental trötthet har man inte ork att ens gå ut och promenera, man är inte "lat" utan mer man "vill".

vofff skrev:Det är oehört svårt för den som har depression och utbränd samtidigt, för det krävs mycket kraft och energi att göra vid minsta småsaker.
Meditation och träning är omöjligt för mig. När man har mental trötthet har man inte ork att ens gå ut och promenera, man är inte "lat" utan mer man "vill".

Innan ett missförstånd uppstår vill jag bara poängtera att meditation inte är hårt arbete, det kan vara obehagligt absolut (om man har svårt att sitta still), men det kan faktiskt vara en rejäl energiboost om man gör det regelbundet. Ofta behöver hjärnan tid för vila efter allt man har gjort. Detta har jag själv upplevt och pratar om egna erfarenheter. Jag började dock med en intesniv 10-dagars kurs med 10 timmar meditation om dagen vilket är lite väl intensivt för den som är psykiskt instabil, men har som sagt haft flera upp och nedgångar i meditationen. Vissa perioder går det hur bra som helst och jag känner mig fräsch medan andra så mediterar jag inte alls för jag inte klarar av det. Dock har jag börjat komma igång lite grann igen och börjar skörda frukterna av det. De kommer inte direkt, men efter en tids regelbunden övning där man övaqr på att slappna av och varva ned och inte ha för höga krav på sig själv (något som är vanligt vid depression).

Att avsätta typ 30 min per dag för att försöka slappna av och ge hjärnan vila är väl investerad tid vare sig man är utbränd eller ej (Apollo30 jag har full förståelse för att du inte tror det är något för dig skriver till volff nu). Det är i alla fall min poäng med det.
Jag har varit ganska deprimerad dock aldrig så deprimerad så jag inte orkat gå upp ur sängen, men vissa dagar har jag behövt ligga i sängen mycket just för att jag inte orkat göra någonting.

Volff jag säger inte att du är lat som inte orkar men skulle varmt rekommendera dig att ge meditationen en chans och meningen med det är ju som sagt inte att det ska vara särskilt ansträngande. Jag har haft enorm nytta av meditation i mitt liv.

Är just nu sjukskriven pga utbrändhet... Gick dock inte brutalt in i väggen som de flesta gör utan legat på gränsen i flera år och nu gav bara min hjärna och kropp upp all ork.

Fick min diagnos för ett år sedan vilket innebär att jag kämpat som bara den för att klara skolan... i och med att jag inte hade en tanke på någon diagnos så trodde jag det var lika jobbigt för att och bara att bita ihop. Att livet helt enkelt skulle vara så. Jag har varit deprimerad sen jag var 13 med perioder av mycket självmordstankar och sjäkvskadebeteende. Så efter att jag klarat skolan började jag jobba inom barnomsorgen som timvikarie. Det absolut sämsta jobb jag kunde valt.. blir väldigt trött av människor och barn är ganska intensiva samt att min tjänst gick ut på att bli inringd samma dag och då få veta på vilken förskola i kommunens skulle befinna mig på inom en halvtimme. Nya ställen, intensiva relationer, ingen planering = stress och utmattning gånger 1000. Höll på i 3 år.. flera där i veckan kom jag bara hem och la mig i hallen 1h och grät av utmattning innan jag gick och la mig. Fick sedan min diagnos och en del föll på plats. Började sedan plugga heltid och du brast det. Min kropp och hjärna har bara varit inställd på att kämpa för att klara si sysselsättning för att komma hem totalt utmattad med ångest och ifrågasätta livet. Jag hoppas verkligen jag kommer på fötter och någon dag vaknar och känner att det ändå ät okej att leva. Tar gärna tips för hur jag ska lyckas med detta.

Just nu tränar jag 3 dar i veckan (det kräver extremt mycket av mig både fysiskt och psykiskt), träffar psykolog en gång i veckan även med partner för att ha ska förstå och kunna underlätta, träffa läkare för att hitta rätt medicin för att bryta den värsta ångesten, har sammarbete med finsam föf att hitta ett anpassat jobb på en nivå jag fixar (framridspkanering gör näf jag orkar) och försöker vila innan min sambo kommer hem för att vara på så bra humör som möjlugt för honom. Har dock svårt att tycka något är roligt eller behagligt bara kämpar mig igen om allt på dan för att jag borde göra det och andra vill det.

Men måste även medge att jag är rädd för att vakna och vilja leva för jag kan inte föreställa mig hur det känns efter 9 år...

Låter verkligen inte kul att höra Aceber.

Är du verkligen i form för att jobba överhuvudtaget nu?
Man ska inte jobba bara för jobbandets skull livet innehåller så mycket mer än bara jobb, även om jobb kan ge stabilitet så måste man nog inse att man inte klarar av att jobba under vissa perioder.
Om man kommer hem och gråter av utmattning varje kväll så är det en jättetydlig varningssignal på att man lever med för hög stress. Stress är i allra högsta grad skadligt och man måste få tid till återhämtning.

Att man börjar tappa intressen för saker är också en tydlig varningssignal på att något är fel, så bra att du får hjälp.

Jag själv har gått på daglig verksamhet i 1,5 år och det funkar bra för mig man gör vad man orkar och får ta pauser ofta. Jag skulle råda dig att kolla på daglig verksamhet också, du får träffa folk och göra enkla arbetsuppgifter som inte kräver alltför mycket.

Bra att du orkar träna alla fall det är alltid bra!

Livet ska inte vara en ända lång kamp fram till döden!

Fretshi skrev:Låter verkligen inte kul att höra Aceber.

Är du verkligen i form för att jobba överhuvudtaget nu?
Man ska inte jobba bara för jobbandets skull livet innehåller så mycket mer än bara jobb, även om jobb kan ge stabilitet så måste man nog inse att man inte klarar av att jobba under vissa perioder.
Om man kommer hem och gråter av utmattning varje kväll så är det en jättetydlig varningssignal på att man lever med för hög stress. Stress är i allra högsta grad skadligt och man måste få tid till återhämtning.

Att man börjar tappa intressen för saker är också en tydlig varningssignal på att något är fel, så bra att du får hjälp.

Jag själv har gått på daglig verksamhet i 1,5 år och det funkar bra för mig man gör vad man orkar och får ta pauser ofta. Jag skulle råda dig att kolla på daglig verksamhet också, du får träffa folk och göra enkla arbetsuppgifter som inte kräver alltför mycket.

Bra att du orkar träna alla fall det är alltid bra!

Livet ska inte vara en ända lång kamp fram till döden!

Jag är sjukskriven nu men vet inte om jag blir berättigad sjukpenning och då är jag helt utan inkomst och måste jobba oavsett om jag är i skick för det eller ej. Mått såhär så många år så vet inte hur jag ska ta mig ur det. Är bara trött på det. Finns inget i livet jag verkligen uppskattar. Älskar min sambo men det övervinner inte. Känns som om jag sliter ihjäl mig för ingenting.

Jag vet Ty jag fixar ett jobb om det bara är rätt jobb. Jag är driven.. Jag får bara ingen chans att visa det på ett sätt som passar mig. Vill egentligen gå högskola om jag hade ork och jobba 75% med något jag trivs med och ändå känner att ekonomin är helt okej

http://sinnessjukt.se/

Pratar om att komma tillbaka till arbete efter utmattning. De 2 senaste avsnitten

@Aceber
Jag är helt inne på det Fretshi skriver här och jag skulle rekommendera att du fortsätter att lyssna inåt mer. För studier och arbete kräver att ens kognitiva förmågor fungerar till fullo, vilket de inte gör ifall man blivit utbränd. Du måste tänka långsiktigt här och vara medveten om att systemet bygger på att man ska klara ett 40 år långt arbetsliv, minst. Uthållighet är ledordet här. Sett med de perspektiven spelar det ingen roll om du kommer tillbaka ut på arbetsmarknaden exempelvis 3-4 senare än du från början tänkt dig. Min bedömning är att du bör sätta hälsan och välmåendet främst, för annars kommer det andra inte att fungera i längden.

Flinta skrev:Allt som krånglar i vardagen tär och tillslut reagerar vi sunt på den kroniska överbelastning vi inte sällan lever med och blir sjuka.

Det som NT ser som en lugn dag eller vecka kan vara motsatsen för en del av oss.
T ex om det man gör inte går per automatik. Att spela normal för att få behålla relationer och jobb är inte sällan inte hållbart i längden. Att leva för andra och inte för en själv. Att överanpasssa sig till sjukdom.

Uppsägning, dödsfall, sjukdomar och andra normala påfrestningar i livet blir extra påfrestande vid t ex AST eftersom många av oss ofta redan till vardags lever med hög stress.

Upplever ni att det är konsekvenser av funktionsnedsättningarna som orsakat utmattningssyndromet hos er?

Personligen är jag helt säker på att min vardag skulle bli lättare och ångesten skulle minska utan en relation. Jag är 23 idag och haft relationer på löpande band sen jag var 13... dock långa relationer på några år. Är bara den relation jag har nu som partnern vetat om min diagnos (fick den för ett år sen). Har varit extremt tufft speciellt när jag kände att jag var annorlunda och inte visste varför och ha inte förstod varför jag betedde mig som jag gjorde. Men grejen med relationer för mig är att det får mig att känna mig levande.. mer verklig. Hade ständigt ifrågasatt "är det detta som är livet? Jag lever i min egen lilla värld om dagarna helst sjäkv" och inte sett någon mening med det. Men att ha en partner och att bo med dom är en daglig utmaning.. mim är extremt social och har alltid energi över.. jobbar heltid och kan än så hålla igång hela Dan med vänner osv utan att bli trött. Alltså min motsatts. Är svårt att inte se ner mer på en själv när man ser den kontrasten.

Jag har inte bara asperges utan även borderline som gör det ännu värre. Men han är bäst och ser inte det negativa. Jag vill att allt ska vara rättvist med hushålkssysslor osv och han bemöter då med "men ol du har hälften så mycket energi som mig hur kan du då se att om vi skulle höra hälften av alla hushållssysslor var skulle vara jämt?".

Det jag vill säga är att relationer tär på en jävulskt... och hade jag känt mig lika levande utan hade jag aldrig utsatt mig för det. Träffat en med asperges som inte skulle bry sig om hennes relation inte höll gör hon mådde lika bra ensam. Blev nästan lite avundsjuk

Jag tror relationer är viktigt lika så egen tid om man känner att man behöver det.
Det gäller att lyssna på sina känslor och ta de på allvar istället för att bara köra på.
När man umgås med någon vill man helst vara på topp för att få ut så mycket som möjligt av det.

Hm, måste väl läsa genom den här tråden igen.

vofff skrev:Det är oehört svårt för den som har depression och utbränd samtidigt, för det krävs mycket kraft och energi att göra vid minsta småsaker.
Meditation och träning är omöjligt för mig. När man har mental trötthet har man inte ork att ens gå ut och promenera, man är inte "lat" utan mer man "vill".

Igenkänningsfaktor på det. Har man då även Add blir det ännu mindre gjort...... Jag är glad att jag har hundar, så jag måste ta mig ut, annars skulle jag aldrig komma ur soffan

Halfviti skrev:

vofff skrev:Det är oehört svårt för den som har depression och utbränd samtidigt, för det krävs mycket kraft och energi att göra vid minsta småsaker.
Meditation och träning är omöjligt för mig. När man har mental trötthet har man inte ork att ens gå ut och promenera, man är inte "lat" utan mer man "vill".

Igenkänningsfaktor på det. Har man då även Add blir det ännu mindre gjort...... Jag är glad att jag har hundar, så jag måste ta mig ut, annars skulle jag aldrig komma ur soffan

Även jag har add, men ibland tror jag mer på adhd då jag kan känna mig rastlös i kroppen ganska ofta och då hjälper det att röra på sig.

Jag kan känna igen mig i att det ibland är svårt att få saker gjorda men om man bestämmer sig brukar det gå bra.
Nu vill jag skriva skämt, skriva en novell och läsa böcker.

Appollo30 skrev:En aspekt till av det hela är hur man förhindrar att man råkar ut för bakslag eller att man får återfall i utbrändhet när man väl känner sig "frisk".

Hur tänker ni kring detta?

För egen del råkade jag ut för ett antal bakslag (dvs. blev sämre) för ett antal månader sedan. Detta tror jag berodde på att jag överskattade mitt mående och gick för fort fram genom att börja söka efter praktik alldeles för tidigt. Nu har jag insett att jag måste köra med stora säkerhetsmarginaler innan jag tar ett nästa steg, vilket jag har börjat göra genom att sätta upp delmål som måste vara uppfyllda innan jag börjar ta steg mot arbetslivet (vilket jag för övrigt nämnde tidigare).

Men även när jag väl kommer tillbaka på banan så måste jag vara ytterst försiktig. Jag tänker här att jag senare , när jag jag är mogen för det, bör inleda praktik på kraftigt reducerad arbetstid samt vara ytterst noga med att kunna sätta gränser gentemot mig själv och gentemot andra, exempelvis inte ta på sig mer än vad som känns rätt (lyssna inåt). Det innebär också att jag då långsamt ökar på arbetstiden och inte går för fort fram med det. Fokus bör som sagt var ligga på vägen till målet snarare än på målet i sig.

Nu är detta en gammal tråd och jag vet inte hur du blir när du får bakslag (vet inte om jag själv varit utbränd faktiskt för för mig hjälpte det stt drs ned på tempot och få en diagnos samt läsa om alla hjälpmedel man har rätt till för att jsg skulle vara tillbaka på banan igen, däremot var depressionen lite svårare att lösa).
Men att ha stora säkerhetsmarginaler låter onekligen som att man är rädd för att få bakslag igen, visst ingen vill ju må dåligt, men borde inte prio vara att se över hur man lever sitt liv?
Att bara gå och vänta på att man ska bli "frisk" lär inte hjälpa, jag höll på att gå under av att gå hemma i ett halvår pga sysslolösheten. Fick extrem ångest och depressionen var inte bra den häller...
Man ska ju inte gå all in självklart men lite borde man kunna aktivera sig samt träffa en bra terapeut man klickar med.
Jag har även hsft nytta av att läsa självhjälpsböcker från utbrända personer som även haft andra problem.