Kärleksrelationer har aldrig fungerat för mig, aldrig haft ett förhållande och det kommer förmodligen inte hända.

Jag orkar inte med hela skitgörat med inledningen av en förälskelse fas i dagens samhälle. SMS-andet, att vara framåt som kille, hela tiden vara charmig och dittan och dattan. Nej, varför kan det inte bara vara så simpelt som "hej du är söt ta en kaffe nån gång" eller något annat kliché-aktigt men nej då.

Det som stör mig mest är definitivt att man som kille tvingas till att ta initiativet hela tiden. Allt jävla ansvar att styra relationsbildandet i början läggs på en axlar känns det som.

Men jag har mina utseendemässiga krav och de rubbar jag inte på, tjejer som är icke-attraktiva förpassas snabbt till vänskaps-zonen om de visar intresse. Tror inte på att insidan är det enda som räknas utan att det måste vara båda delarna.

Automaton skrev:Tror inte på att insidan är det enda som räknas utan att det måste vara båda delarna.

Ja ja, du får verkligen skylla dig själv.

Blir man kär i någon så blir personen i fråga vacker, det bara är så...

F.ö. tar tjejer rätt så mycket initiativ, men om man inte är mottaglig pga höga utseendekrav så är det ju kört, de som är snygga väljer och vrakar och sådana som dig blir ratade direkt om de inte nappar på krokarna de lägger ut.

Automaton skrev:Det som stör mig mest är definitivt att man som kille tvingas till att ta initiativet hela tiden. Allt jävla ansvar att styra relationsbildandet i början läggs på en axlar känns det som.

Det slutar ju inte där heller. Om man väl lyckas skaffa sig ett förhållande så blir det inte någon lugn och ro för det. Nej, då ska man "göra saker tillsammans" var och varannan vecka - nej, att softa i soffan räknas inte som att "göra något" och att data medan hon stickar räknas inte som "tillsammans" även om man sitter med benen mot varandra.

Det är som termodynamiken igen; you can't win, you can't break even, you can't even quit the game.

nallen skrev:

Automaton skrev:Det som stör mig mest är definitivt att man som kille tvingas till att ta initiativet hela tiden. Allt jävla ansvar att styra relationsbildandet i början läggs på en axlar känns det som.

Det slutar ju inte där heller. Om man väl lyckas skaffa sig ett förhållande så blir det inte någon lugn och ro för det. Nej, då ska man "göra saker tillsammans" var och varannan vecka - nej, att softa i soffan räknas inte som att "göra något" och att data medan hon stickar räknas inte som "tillsammans" även om man sitter med benen mot varandra.

Det är som termodynamiken igen; you can't win, you can't break even, you can't even quit the game.

Då har du valt fel människa att ha en relation till och leva tillsammans med.

nallen skrev:Det är som termodynamiken igen; you can't win, you can't break even, you can't even quit the game.

Då ser man till att ordna det hela under andra spelregler.

För mig har det funkat bäst med särboförhållanden så man träffas bara då och då, har själv svårt med att leva med en annan människa 24/7.
Skulle varit nice om man kunde fungera normalt på den punkten men man får helt enkelt anpassa sitt liv efter hur man funkar

Nisse1982 skrev:För mig har det funkat bäst med särboförhållanden så man träffas bara då och då, har själv svårt med att leva med en annan människa 24/7. Skulle varit nice om man kunde fungera normalt på den punkten

Särboförhållanden (eller ännu hellre egentligen: inga förhållanden) är framtiden. Jag tycker det borde vara sunt och normalt. Vilket kanske är ganska ..eh.. osunt och onormalt att tycka.

Nisse1982 skrev:För mig har det funkat bäst med särboförhållanden så man träffas bara då och då, har själv svårt med att leva med en annan människa 24/7.
Skulle varit nice om man kunde fungera normalt på den punkten men man får helt enkelt anpassa sitt liv efter hur man funkar

För oss funkar 24/7 hur bra som helst. Ok, jag sitter hemma och jobbar kanske 10-20 timmar / vecka och hon gör något annat under tiden så det ger den ensamtid vi behöver.

Är du på fysisk arbetsplats resterande 20-30 timmar? Fungerar detta med "min kropp är här men min hjärna är upptagen annorstädes" ?

plåtmonster skrev:Är du på fysisk arbetsplats resterande 20-30 timmar?

Nix, jobbar enbart hemifrån (förutom att jag besökt kunden totalt tre gånger sen November).

plåtmonster skrev:Fungerar detta med "min kropp är här men min hjärna är upptagen annorstädes" ?

Sällan något problem, jag är väldigt närvarande i nuet, någon gång ibland drar tankarna iväg men med lämpligt inlagda pauser och den motivation jag känner så funkar det över förväntan.

Titti skrev:Då har du valt fel människa att ha en relation till och leva tillsammans med.

Jag har inget minne av att jag haft något val.

Börja med att läsa på om Asperger, det är ingen sjukdom! Och självklart har aspergare lika mycket känslor som en neurotypisk person. Varför umgås du ens med honom om du tror att han saknar känslor? Rent spontant känner jag att jag inte skulle vilja vara vän med en person som inte kan älska.

nallen skrev:

Titti skrev:Då har du valt fel människa att ha en relation till och leva tillsammans med.

Jag har inget minne av att jag haft något val.

Det är väl klart att du har ett val. Du väljer t.ex. nu att du söker efter någon att ha sex med, och då kan du inte förvänta dig att hitta någon för en relation.

Fungerar inte

Kärlek och relationer..jag åker bergodalbana!

Ulrican skrev:Jag har under ett halvår varit kompis med en kille som har Aspergers. Under tiden har mina känslor växt sig starkare samtidigt som han har nämnt en del som får mig att tro att han vill vara ihop med mig.

Men jag är rädd. Och anledningen är hans Asperger. Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sårad och att jag ska göra fel. Har nämligen några få kraschade relationer i bagaget, men det här är den första riktiga jag ska påbörja sedan jag blev vuxen. Men ännu mer rädd är jag för att han inte kan älska mig eftersom han har sjukdomen. Om man inte kan älska varför har ni med Asperbergs relationer?

Någon som har råd och tips på vad man ska tänka på och vad jag bör göra. Både ni som älskar någon som har sjukdomen och ni som har den. Snälla hjälp mig.

Menar du på allvar att du inte tror att vi med Aspergers kan bli kära??? Jag har Aspergers och har varit konstant kär i mååånga olika personer (dock ej samtidigt!). När jag blir kär brukar jag i snitt vara kär i samma person i 5 års tid. Vet knappt hur det är att inte vara kär! Ibland har det varit besvarat, ibland inte.

Ps. Jag är för övrigt 37 år, men blir fortfarande galet kär som tonåringar kan bli! Vilka jobbiga fördomar du verkar ha, tror du att vi aspisar saknar känslor?!?

Ulrican skrev:Hej igen,

Tack för alla svar.

Jag tror att en kille med Asperger hade passat mig bra eftersom jag faktiskt är en person som också vill ha en del egentid och en del tid att ha till jobb, släkt och vänner. En av mina kompisar hade en man som var så klängig att hon aldrig fick umgås med vare sig familj eller vänner.

MEN...

Han sa till mig att han kunde inte känna kärlek pga sin Asperger och att man inte kan det när man har syndromet. Men ni har precis bevisat motsatsen för mig. Dessutom kommer jag ihåg att han tidigare sa att han älskat en ex-flickvän.

Så jag tar detta som att han aldrig kommer att kunna älska mig och detta är det enda som jag inte kan acceptera. Jag har sagt detta till honom så nu ligger allt i hans händer.

NU läste jag detta, att han sagt detta till dig. Tyvärr verkar det som att han 1) är förvirrad och ändrar åsikt i parti & minut ..eller 2) ett "finare" sätt av honom att säga att han inte är kär i dig, eller intresserad av nåt mer än kk. (Att alla med AS alltid är 100% ärliga stämmer inte alltid! Själv ljuger jag små vita lögner varje dag, för att inte såra folk!)

Personligen blir jag väldigt glad, hoppfull och smickrad varje gång jag läser att en NT är kär i en Aspie.. Jag har alltid trott att jag pga min Asperger aldrig kan bli älskad, nämligen!

Ursäkta förvirringen, mina inlägg talar emot varann, jag menar att varje gång nån sagt att de besvarat mina känslor har jag trott att de ljugit. Trots långa förhållanden!! Har liksom aldrig trott att en endaste jävla människa kunnat uppskatta mig! Trott att folk varit ihop med mig för att va snälla! (Börjar bli äldre och klokare nu! )

Hej!

Jag har ett distansförhållande med min partner som bor i Usa. Det är krävande men vi har setts 3 gånger då hon varit och besökt mig,nästa gång kanske det är min tur att besöka henne. Jag lärde känna henne på nätet...via en karaokesajt båda vistas på. Hon jobbar med människor vilket passar hennes personlighet då hon är varm,omtänksam och underbar person. Jag vaknar upp och tänker på henne. Vi har varit ihop i runt 2 år typ. Detta är spännande och utvecklande för bägge parter. Drömmen är att flyga ner till Usa ...vi får se om mina drömmar uppfylls.

Ja jag har enligt senaste psykologitesterna troligtvis aspergers syndrom och då gäller ju inte tidigare troligaste diagnosen av mina beteenden som barn: Infantil autism denna test gjordes så sent som 1996 på Örbyhemmets internat av en personal med psykologleg då.

Iallafall har jag just haft ett förhållande 2012-2016 och jag gjorde bort mig litegrann precis i början av att jag tänkte för mycket på sex och var rädd att det skulle förstöra även detta förhållande så jag öppnade mig och sa som det var att jag har just haft ett kk förhållande och då började hon gråta och blev totalt chockad hon hade lätt utvecklingsstörning dels och dels just blivit utnyttjad av tidigare killar så det blev ingen bra start vid vårt första telefonsamtal typ,

Men ändå försökte vi ändå få ett så bra förhållande och komma på rätt köl så att säga då och i och med att hon hade en mor som var väldigt principfast och kritisk redan ifrån början så var det inte lätt alltså E. som hon hette var dessutom ett skiljsmässobarn med starka band både till fadern och modern och det började bra att hennes far tyckte jag verkade vara en bra kille och sådär och han var mycket trevlig och rolig emot oss båda då, Men sen fick han cancer och då plötsligt började han bli sjukligt kontrollerande och snokande i vad jag och E hade för oss och dessutom hade han svårt att låta bli att dricka sig berusad på vin och E ville stötta mig och vara en bra tjej och var stolt att jag bara älskade henne,

Men samtidigt lovade jag henne att aldrig mer kolla en enda sån där nätsajt för att bevisa att hon betydde oändligt mycket mer, Men mitt kärleksberoende som jag fått av en otrygg barndom och att jag inte fick träffa E så mycket jag behövde gjorde att jag fick så mycket tid ensam och då fick jag bakslag ibland och när hon fick reda på det blev hon chockad och ville bara överge mig. Men då övertalade jag henne bad om ursäkt och bad henne stanna

Sedan det faktum att hon frågade mig: "Johnny, jag har sovit dåligt inatt tycker du jag ska gå till jobbet" och mitt svar blev av barmhärtighet "nej det tycker jag inte om du sovit dåligt borde du få vila", Men varje gång hennes mamma träffade henne fick hon uppfattningen då att jag påverkat hennes dotter avstå från jobbet och hon och hennes mamma hade redan avtal att hon måste sköta sitt jobb för hennes dyra hyra och för sysselsättningens skull o.sv och när jag i min tur fick höra ifrån E att hennes mamma hade noll förståelse för att E kände sig mobbad och nertryckt på sitt jobb av sina arbetskamrater och ingen vuxen ingrep då fick jag panik och skrev brev till hennes mamma med mina åsikter om detta och ja det blev på tok för personligt och hårt såna där saker kunde hennes mamma aldrig förlåta mig så till slut tog det slut emellan oss och omedvetet av mitt kärleksberoende hade jag svårt att ta ett nej till att få kela eller mysa eller ha sex med henne,



[color=#FF0000]Moderator:[/color] Delade in texten i stycken.

Asperger är väl ingen sjukdom!

Däremot är depression en sjukdom.

Alldeles riktigt Asperger kan vara ett hinder i vissa lägen i livet beroende på hur man ärr som person och det är en diagnos

Ja, jag begriper mig nog inte på förhållanden... Jag hade ett 7 månaders förhållande som tog slut för någon månad sen, o jag förstår henne helt o hållet. Jag vet att jag prioriterar fel, o att jag inte prioriterade henne. O det var mitt under det här:
varning-for-aripiprazol-abilify-lemilvo-t52877.html

Så jag kände typ inga känslor för nånting. Men vi är goda vänner, vi var t.ex. o red (på hästar alltså) i fredags.

Sex är en annan grej, visst är det skönt att ligga med sin flickvän, men jag kommer nog bara att hålla mig till KK-förhållanden i fortsättningen.