Asperger och stress och frågor till er andra:
Jag anser att stress och asperger är viktigt ämne att ta upp. Skulle själv säga att mina aspergerrelaterade svårigheter lett till stress i mitt liv. Därför har jag ett några frågor som skulle vilja ta upp för diskussion:

Hur upplever ni stress i er vardag?

Hur hanterar ni stress i er vardag?

Hur anser ni att stress hänger samman med aspergerrelaterade svårigheter - vad är er uppfattning/ era erfarenheter?

Här följer även en referenslista och en form av register med länkar till info om vad andra har skrivit om stress och asperger tidigare:

Litteratur:
”Inte bara Anna: asperger och stress”, von Ziepel, E., (2015)

”Att vara vuxen med aspergers syndrom”, Tilli, P., (2015)
(Se kapitlet om stress)

Publikationer:
”Stress och psykisk ohälsa hos unga med Aspergers syndrom” Lorenz D.,(2013), Habiliteringen
(Finns tillgänglig på habiliteringens webbsida)

Internetreferenser:
”Asperger och Stress”, Paula Tilli; http://blogg.aspiration.nu/asperger-och-stress/

”Stress och Aspergers syndrom”, Habiliteringen; http://habilitering.se/autismforum/leva ... rs-syndrom

Tidigare trådar om stress - ett urval:
att-kurera-sig-fran-en-utbrandhet-t51166.html
post1334463.html?hilit=stress#p1334463
post1445747.html?hilit=stress#p1445747
post1246157.html?hilit=stress#p1246157
post868556.html?hilit=stress#p868556
post730932.html?hilit=stress#p730932

Appollo30 skrev:
Hur upplever ni stress i er vardag?

Hur hanterar ni stress i er vardag?

Hur anser ni att stress hänger samman med aspergerrelaterade svårigheter - vad är er uppfattning/ era erfarenheter?

1. Ja du... Min vardag består - utöver det vanliga med att sköta hus, mat, tvätt, djur etc - av att vara psykolog, sjuksköterska, mamma, stödperson och personlig assistent. Det är omöjligt att veta hur en dag kommer att se ut. Den kan bli relativt lugn men den kan också mynna ut i akuta läkarbesök och annat plötsligt. Hur jag upplever vardaglig stress är därför omöjligt för mig att avgöra då min vardag inte är speciellt vardaglig alls.

2. Jag lever med den. Stress är något som finns med mig 24/7. Något hanterande är jag inte bekant med. Man lär sig leva med det helt enkelt.

3. Ska jag vara ärlig blir jag inte stressad av mina aspergerrelaterade svårigheter. Eller rättare, de leder inte till stress. Däremot suger de energin ur mig. Ljud, intryck, folk - samtligt är ett svart hål som drar mängder av energi.

Appollo30 skrev:Asperger och stress och frågor till er andra:

Hur upplever ni stress i er vardag?

Hur hanterar ni stress i er vardag?

Hur anser ni att stress hänger samman med aspergerrelaterade svårigheter - vad är er uppfattning/ era erfarenheter?

1. Jag upplever inte så mycket stress i min vardag längre, mer lite rastlöshet och inre oro. Kan dock känna mig trött inför att gör vissa aktiviteter som min kung futräning och då kan jag få obehagskänslor i kroppen och känna att jag helst inte vill träna. Går på daglig verksamhet och tränar en del i övrigt så har jag inte ett så stressigt liv tycker jag. Dock kan jag känna mig trött ibland. Jag har dock boendestöd som hjälper mig att sköta hemmet och att få struktur så det hjälper mig nog en del, att jag slipper göra allt själv, vilket kan ta en del energi.

2. Jag vet att du kanske inte vill höra detta, men när jag studerade på universitetet så hjälpte meditation mig oerhört mycket. Gjorde en intensiv 10 dagars retreat och efter den var jag full av energi och koncentration och efter det föll det sig naturligt att meditation var något positivt för mig. Sen kraschade jag 2013 och tappade meditationen lite grann, började få svårt att koppla av och sitta still ibland, sen har det gått lite upp och ner och nu verkar det som att meditation är på väg tillbaka i mitt liv och börjar fungera igen. Det kan vara så skönt att försöka lämna sina bekymmer för 30 min- 1 timme, vilket man ska försöka under meditationen. Då börjar oftast ens energidepåer fyllas på efter ett tag och man känner sig lugnare och mer harmonisk efter en sittning. Annars har löpning funkat bra för mig eller annan form av fysisk aktivitet så att man får utlopp för sina stresshormoner. Engagera sig åt hobbies är även bra för det kan ge en avkoppling från sina problem och man kan få glädje på köpet, kan även vara ett bra sätt att utöka sitt sociala nätverk och utbyta erfarenheter med andra, något som hjälpt mig mycket.

3. Denna fråga har jag inte så mycket kunskap om, men jag tror att stress kan hänga ihop med Asperger för att en del saker helt enkelt tar mer energi för oss än för NT människor (det har jag läst i böcker alla fall). Jag har haft svårt att ta hand om mig själv när jag blir stressad/orolig/deprimerad just för att energin man har annars inte finns där och man börjar slarva med maten och ta till enkla lösningar samt att det blir för mycket med allt ibland om man inte får tillräckligt med återhämtning (detta hände efter ett tag när jag studerade, jag kunde tillslut inte koppla av en längre stund vilket ledde till att jag var tvungen att hoppa av studierna för att min hjärna inte orkade mer). Jag blev även lättirriterad då och upplevde ångest.

När jag läste detta i en bok så fick jag mig en rejäl tankeställare:

"Learning how to do nothing:

Letting go, slowing down, and stopping are not only essential for attaining enlightenment, but also crucial to surviving ordinary life. Stress, which is caused by not knowing how to do nothing, is the quintessential weapon of mass destruction. So many diseases, both mental and physical, are caused by stress. Even three and a half centuries ago, the French philosopher Blaise Pascal recognized this when he said, "All the troubles of man come from his not knowing how to sit still".
Some of the times there is nothing to do. Yet at such times you are unable to do nothing. You have forgotten how. So you struggle meaninglessly. If you were wise, when there is nothing to do then you do nothing! It makes so much sense.
We all need to learn how to do nothing so at the right times we can rest and relax. Fortunately, for those with no opportunity to go to a monastery, teachers are available in great numbers in most modern cities. They are found at the major crossroads. They are traffic lights. When the red light apears it says "Stop!" Thats letting go practice. Have you learned how to do nothing at the red traffic lights? Or does only the vehicle stop while you speed on? If so then an opportunity is being wasted. At the red traffic light, you can open your mind to the present and allow unexpected beauty and peace to appear all around you. I have heard, but not yet seen, that in the capital of spirutal India, New Delhi, when the red light appears it shows the five letters r, e, l, l, a and x: relax. They are not stoplights, they're relax lights. What a great idea. If it ain't true it ought to be!
If you don't take time to learn how to do nothing, if you are unable to relax at the red traffic lights of life, then you will soon be forced to stop in an early grave. As the old saying goes, "Death is nature's way of forcing you to slow down." I recommend meditation over a premature death."

Sen kan man tycka vad man vill om meditation, men avslappning behöver vi alla.
Tyckte bara att denna text passade så bra in i denna tråd.

Hej Appollo30!

Bra och intressant med källor, dock har jag valt att inte läsa dessa just nu, eftersom jag kommer svara på frågorna ur mitt personliga perspektiv.

Möjligt att en definition av begreppet stress skulle kunna vara av nytta här, så att vi på bästa möjliga sätt diskuterar samma fenomen.


Hur upplever ni stress i er vardag?

Jag har i ett – nära mig snabbt perspektiv – till och från extremt jobbigt med olika ljud. Med extremt jobbigt menar jag när ett ljud, t.ex. en mobil (prat på högtalare) förhållandevis höga frekvenser, nästan oavsett avstånd, skär rakt in i mina tankar och ”förstör” min bana. Dels blir ljudet i sig störande men även att jag tappar allt jag hade framför mig under en period, allt från knappt inget märkbart i tid till att en hel dag kan bli förstörd. Här återfinns även folk som smackar, kylskåp, lysrör, element osv.

När jag inte förstår vad någon försöker förklara eller säga till mig – ofta i dem fall där jag helst bör eller måste förstå, kan jag få typ loopar av personens ord rullandes, utan att jag förstår. Alltså jag förstår/känner igen orden i sig, men förstår inte riktigt meningen. Svårt att förklara men typ att någon säger något på spanska (förutsatt att man nu inte kan spanska), man känner igen orden men förstår liksom inte vad som är avsikten/budskapet/meningen. Inte helt ovanligt att det tillkommer ett antal olika; – fan eru dum i huvet! – hallå! Hör du inte vad jag säger! eller liknande, efter också. Det underlättar ej. Ibland kan jag förstå, men hittar inte rätt ord, i rätt ordning heller.
Den känslan som uppkommer i samband med detta väljer jag att benämna som en typ stress. Inte ovanligt att jag blir gnisslig och/eller grinolle på mig själv heller, just för att jag inte kan stänga av looparna jämt. Eller någon annans mobil heller… Eller att jag inte i stunden förstår ett enkelt språk och/eller därigenom avsikten. Jag anser mig själv ha förmågan att någorlunda skriva och uttrycka mig i ord på ”papper” och så, så kontrasten blir stor ”live” ibland.

Vidare - stress i större perspektiv - som för de allra flesta, även för mig själv ibland, anses som enkelt. Att besöka arbetsförmedlingen, gå till doktorn, men det slutar med att jag gjort tre besök till AF (Globen) utan att få hjälp, Doktorn två gånger. Capio Maria samt Söderdoktorn. Har riktigt ont på morgnarna i min höft och trots att jag, enligt röntgenläkaren på Aleris har fel på höften och även enligt dennes gulmarkerade märkpenna på röntgenresultatet skall gå till en sjukgymnast, får jag ingen hjälp. Jag fick typ skällning, höjd röst samtidigt som samma mening upprepas, av läkaren på Söderdoktorn bara för att jag inte kände skillnad – jag fick stå upp och lyfta ett ben i taget mot magen. Han kom då fram till att jag hade fel på någon kota i ryggen och att jag skulle ligga skitskumt i sängen 30 sekunder varje morgon, med benen åt olika håll. Vilket inte hjälpt, utan jag har bara mer och mer ont i benet och knät.

Jag skulle kunna sitta och skriva en hel bok om alla gånger jag hamnat i konflikter också, ofta utan att jag riktigt förstått varför. Hur som bidrar det här till att man/jag känner mig riktigt blåst/dum mellan varven. Det är en annan typ av stress, mer utdragen fall man kan skriva så.


Hur hanterar ni stress i er vardag?

Tidigare hade jag nog det man kan kalla icke hållbart missbruk i vissa perioder för att hantera situationer med stress, men har inte druckit en öl eller andra substanser på snart 5 år. Är nog mest själv, då brukar inte ovanstående problem uppstå. Träningen är för mig extremt viktig, när jag orkar och kan, för att få ekorren i huvudet på tvättbjörnen jag har i magen att lugna sig, få fokus samt därigenom även lättare hänga med samt utstå vissa jobbiga dagar och situationer.


Hur anser ni att stress hänger samman med aspergerrelaterade svårigheter - vad är er uppfattning/ era erfarenheter?

Jag har relativt nyligen fått min diagnos och kan nog inte på ett adekvat sätt svara på den frågan, men jag tror att det jag nämnt ovan kan ha med min HFA diagnos att göra. Jag vet i alla fall att den förklarar många olika saker som jag inte förstått mig på riktigt tidigare (inte nu heller egentligen, snarare en förklaring). Utöver det jag nämnt tidigare så även - att folk verkar ibland uppleva det svårt att ”lära känna” mig, även fast jag med en av dem umgåtts i över 20 år. Att jag sällan till aldrig tänker eller märker när någon ”raggar” på en, tror jag i samma utsträckning som möjligtvis andra då. Det har hänt på gränsen till jobbigt många gånger att någon vän/bekant ger mig kritik för att jag verkat kylig och/eller inte ”följt upp” eller vad man skall kalla det. – Du säger så konstiga saker ibland, - Vad fort du går, – Hallå var tog du vägen (sitter mitt framför)? Osv. listan kan göras hur lång som helst egentligen. Dessa saker ger en viss ”stress” också faktiskt. Har varit väldigt mycket självhackande hos mig tror jag.

Själv?

Jag känner offra att jag är en söndertrasade maskin som bara fortsätter göra men egentligen inte orkar för min stressnivå är för hög och energin tryter. Jag blir stressad av det mesta.

All form av planering, vad min sambo ska göra och när han ska göra det för att hinna även om jag lagt över ansvaret på honom, allt som har med fysisk presentation att göra då jag har extremt lite ork, när något oplanerat händer, när jag gör flera aktiviteter efter varandra och inte vilar emellan. Jag tror absolut att min aspberges triggar min stress men även stor andel ångest hos mig. Samhället är inte uppbyggt för minoriteter och då aspberges generellt gör att man blir lite smalare i tänk osv så blir man väldigt utsatt. Jag har dock försökt föreställa mig hur mitt liv hade kunnat se ut för att jag skulle må så bra som möjligt och insett att hur jag än gör kommer jag känna lika mycket stress och ångest då jag har så många triggade spots att det är oundvikligt.

Just nu är min hantering av detta inte så bra. Planerar så gott jag kan för att undvika stress men då saker aldrig blir som man tänkt så stressar det bara ännu mer när jag gjort allt gör att motverka det. Hade antagligen behövt avslappningsövningar att utföra regelbundet för att ha mer kontroll över stressen.

Här kommer mer info om stress. I det här fallet har jag valt att citera vad Stressmottagningen skriver om stress och hur det kan beskrivas:

”En del av begreppsförvirringen har orsakats av oss stressforskare, som oftast har studerat akuta reaktioner vid allvarliga hot. Långvariga stressreaktioner, orsakade av påfrestningar som inte är så lätta att undanröja eller klara av, har studerats mycket mindre, förmodligen därför att både tekniken och frågeställningen är mycket mer komplicerade. Mannen som uppfann begreppet stress, Hans Selye, försökte under 1940-talet i Kanada studera och beskriva organismens samlade svar på allvarliga påfrestningar. Selye urskilde tre huvudfaser i stressreaktionens utveckling. En något modifierad version av hans modell presenteras nedan.

Vid allvarligt hot eller påfrestning tycks organismen svara med något som Selye kallade ”alarmfas”. Alla aktiviteter avstannar, vi försöker orientera oss gentemot angriparen och medvetet eller omedvetet välja reaktionsstrategi. I nästa fas kommer ”motståndsperioden” då organismen uppbådar stora mängder energi och motståndskraft för att möta angreppet. Under den fasen är vi supermänniskor som presterar nästan vad som helst, är aldrig sjuka och kan tåla tämligen svåra påfrestningar. För stenåldersmänniskan avslutades den fasen förmodligen med att hotet antingen undanröjdes eller att människan dukade under. För den moderna människan är det vanligare att hoten eller överbelastningen inte försvinner trots alla ansträngningar – men vi finns kvar i livet. Hans Selye kallade denna fas ”utmattningsfasen”, där vi börjar skönja effekterna av den extrema överansträngning som vi under en lång period har varit utsatta för.

Första tecknet på att en sådan period inträder är en upplevelse av trötthet. Man kan också få sömnsvårigheter och antingen vakna tidigt eller ha ett omåttligt behov av sömn. Det tredje allvarliga tecknet på att något är på gång är en upplevelse av olust inför att börja dagen, inför att gå till arbetet eller gentemot de närmaste. Slutligen börjar vi uppleva små fysiska problem i form av infektioner, förkylningar, muskelsträckningar, mag-/tarm- eller hudproblem.”

Citerat från Stressmottagningens webbsida 2018

Detaljerad källreferens:
Stressmottagningen, ”Stress och stressjukdomar”, Internet, hämtat 2018-01-22, stressmottagningen.se; https://www.stressmottagningen.se/stres ... sjukdomar/

Kommentar:
Personligen anser jag att det som jag citerade onekligen manar till eftertanke och att man måste ta långvarig stress på allvar.

vill man inte bli stressad så får man flytta ut på landet där är det mindre stress dära.
i stor städer och i förorter så är det mycket mera stress dära.

Appollo30 skrev:Här kommer mer info om stress. I det här fallet har jag valt att citera vad Stressmottagningen skriver om stress och hur det kan beskrivas:

”En del av begreppsförvirringen har orsakats av oss stressforskare, som oftast har studerat akuta reaktioner vid allvarliga hot. Långvariga stressreaktioner, orsakade av påfrestningar som inte är så lätta att undanröja eller klara av, har studerats mycket mindre, förmodligen därför att både tekniken och frågeställningen är mycket mer komplicerade. Mannen som uppfann begreppet stress, Hans Selye, försökte under 1940-talet i Kanada studera och beskriva organismens samlade svar på allvarliga påfrestningar. Selye urskilde tre huvudfaser i stressreaktionens utveckling. En något modifierad version av hans modell presenteras nedan.

Vid allvarligt hot eller påfrestning tycks organismen svara med något som Selye kallade ”alarmfas”. Alla aktiviteter avstannar, vi försöker orientera oss gentemot angriparen och medvetet eller omedvetet välja reaktionsstrategi. I nästa fas kommer ”motståndsperioden” då organismen uppbådar stora mängder energi och motståndskraft för att möta angreppet. Under den fasen är vi supermänniskor som presterar nästan vad som helst, är aldrig sjuka och kan tåla tämligen svåra påfrestningar. För stenåldersmänniskan avslutades den fasen förmodligen med att hotet antingen undanröjdes eller att människan dukade under. För den moderna människan är det vanligare att hoten eller överbelastningen inte försvinner trots alla ansträngningar – men vi finns kvar i livet. Hans Selye kallade denna fas ”utmattningsfasen”, där vi börjar skönja effekterna av den extrema överansträngning som vi under en lång period har varit utsatta för.

Första tecknet på att en sådan period inträder är en upplevelse av trötthet. Man kan också få sömnsvårigheter och antingen vakna tidigt eller ha ett omåttligt behov av sömn. Det tredje allvarliga tecknet på att något är på gång är en upplevelse av olust inför att börja dagen, inför att gå till arbetet eller gentemot de närmaste. Slutligen börjar vi uppleva små fysiska problem i form av infektioner, förkylningar, muskelsträckningar, mag-/tarm- eller hudproblem.”

Citerat från Stressmottagningens webbsida 2018

Detaljerad källreferens:
Stressmottagningen, ”Stress och stressjukdomar”, Internet, hämtat 2018-01-22, stressmottagningen.se; https://www.stressmottagningen.se/stres ... sjukdomar/

Kommentar:
Personligen anser jag att det som jag citerade onekligen manar till eftertanke och att man måste ta långvarig stress på allvar.

Tack! Mycket bra info.

För mig känns alla måsten extremt stressande. Det kan gälla saker som är tråkiga och saker man har bestämt som är roliga. Ligger efter med alla måsten men trots att jag kan prioritera vettigt så känner jag av pressen. För mig handlar det inte om tidsbrist, det är startknapp och ork det handlar om. Och faktumet att gör jag för mycket på en dag (många intryck), blir jag rätt psykiskt knäpp. Tankar om vad som ska göras stressar mig mycket. Intryck och mina reflektioner stressar mig. ALLT GÅR FÖR FORT.

Jag hanterar stress genom att bli stressad och sedan låtsas som allt är bra. Är det någon kompis som lägger sten på börda genom att tala om för mig vad 1000000 saker till som ska göras så säger jag till hen att jag inte orkar höra sådant och att jag blir sjuk av det. Men folk bara fortsätter mala. Tror inte de fattar allvaret. Varje kväll måste jag varva ner och på något sätt i efterhand försöka mala igenom alla intryck. Det kan jag göra genom att t ex prata med någon i lugn och ro eller chatta, eller att skriva. Har jag inte tid med detta mår jag extremt dåligt. Jag kan inte gå från en dag full av aktiviteter rakt i säng och sova. Då blir jag helt desorienterad.

Jag tror helt klart det hänger samman med aspergers. Och för mig nog ett slött kognitivt tempo. Min hjärna hinner inte med medan det händer. Missförstå mig rätt, jag kan leva i nuet och jag kan t o m hantera oväntade kriser. Men upplevelsen hinner inte processas så måste göra det senare. Och det är rätt aspigt att det som måste med i processen är saker andra finner helt irrelevant, vad man kände eller tänkte vid en viss tidpunkt, vad någon sa i kassakön, vad god/äcklig maten blev osv. Andra människor ser tillvaron mer som en barbapapaklump som kallas helheten som ibland tar sig former och bara ibland bryr de sig om de formerna. Min värld är mer som ett myller av detaljer.

Ps. Stress i relation till aspergers är jätteviktigt och något ganska många inte förstår vidden av, eller ens tror spelar någon roll.

Anledningen till att jag startade denna tråd är för att utbyta erfarenheter och kunskaper om stress. Detta ser jag som en klar fördel för både mig och er andra som ämnet har relevans för. Ni ska här i detta inlägg få ta del av några av mina erfarenheter och syn på de frågor som jag tog upp i mitt första inlägg.

Hur upplever ni stress i er vardag?
För närvarande är den stress jag känner relaterad till min utbrändhet. Ett annat sätt att uttrycka det på är att vara stressad över att vara stressad.

Hur hanterar ni stress i er vardag?
Arbetar på det. Det är betydligt lättare att hålla stress i schack innan man väl blivit utbränd. Då syftar jag framförallt på förmågan att företa sig vissa typer av rogivande förströelser såsom exempelvis bokläsning. Bokläsning är en typ av förströelse som exempelvis har hjälpt mig att varva ner tidigare men som inte funkar numera efter att jag blev utbränd. I nuet återstår väl att börja ägna sig åt fler förströelser än vad jag gör idag som exempelvis träning i lagom utsträckning.

Hur anser ni att stress hänger samman med aspergerrelaterade svårigheter - vad är er uppfattning/ era erfarenheter?
Stress kan i högsta grad vara en konsekvens av ens asperger. Om vissa viktiga aspekter av tillvaron inte fungerar till följd av ens aspergerrelaterade svårigheter leder det till onekligen till stress; kan exempelvis vara svårigheter att fungera i vissa sociala sammanhang eller att klara studier eller arbete. Viktiga frågeställningar är här: vad är orsak? vad är verkan?

Stressen blir skadlig om man utsätts för stora mängder av det under en längre tid. Risken för att utsättas för detta torde exempelvis vara större vid en diagnos i vuxen ålder. Mitt argument för den teorin är att det då finns risk att man inte gjort anpassade livsval utifrån ens förutsättningar vilket i sin tur kan leda till att man fått orimliga krav på sig. Har man tur så har dessa orimliga krav inte bidragit till att man blivit utbränd, exempelvis. Få saker torde vara mer stressande än att ha orimliga krav på sig.

kom på andra sätt jag använder mig av för att hantera min stress

* Spela dataspel
* Spela schack
* Läsa böcker (i viss mån, men fastnar man kan det vara riktigt givande och roligt)

Om man vill ha ett fungerande hem och ett socialt liv så innebär det stress. Man måste ta hand om saker. Vad gäller andra människor kommer de stressa en på ena eller andra sättet.

Man kan ju lixom inte bara gå hem om man sitter och fikar för att gå hem och lägga patiens. Man har ju krav och förväntningar på sig.

Kanske kan det vara svårt att balansera stress och vila ibland.

https://www.youtube.com/watch?v=x-RfrUpcFCc

En video om symtom på stress och utmattning från en som varit utmattad.

kiddie skrev:Om man vill ha ett fungerande hem och ett socialt liv så innebär det stress. Man måste ta hand om saker. Vad gäller andra människor kommer de stressa en på ena eller andra sättet.

Man kan ju lixom inte bara gå hem om man sitter och fikar för att gå hem och lägga patiens. Man har ju krav och förväntningar på sig.

Kanske kan det vara svårt att balansera stress och vila ibland.

Självfallet har man krav och förväntningar på sig. Dagens samhälle förutsätter att man ska prestera på alla fronter. Två av nyckelfrågorna blir då hur man kan göra för att hålla nere dessa en del av dessa prestationskrav och stundtals orimliga förväntningar samt ställa sig frågan vem det är som skapar dem.

Personligen har jag sett till att prestationskraven på mig själv ligger nära noll numera. Och det är nödvändigt för att jag ska ha en chans att återhämta mig från min utbrändhet. En huvudanledning till varför många bränner ut sig är just för att kraven på dem varit för höga och varit det under för lång tid. Hade jag haft vissa insikter tidigare så hade bland det första jag gjort varit att se till att få ner kraven på mig själv, oavsett ifall de kommit från mig själv eller utifrån.

Jag tror allmänt det är bra för oss människor att kunna hitta sätt att varva ned på så att vi inte går och är uppjagade hela tiden för det är varken angenämt eller hållbart i längden.
Tempot i samhället går så fort numera (alla fall i storstäder som Stockholm) och man har inte tid att ta det lugnt och bara vara längre.
Tror till exempel det är en av anledningarna till ökningen av psykisk ohälsa bland yngre, vi är helt enkelt inte skapade för att ständigt vara på språng.

Sen kan ju kortvarig stress vara nyttig också, men går dert för långt bryts vi ner och hamnar i depressioner och andra tillstånd.

Hur upplever ni stress i er vardag?
Hur hanterar ni stress i er vardag?

Kan inte ta detaljer men det har varit en enorm stress varje dag de senaste tio åren iallafall. Relaterat till arbete och privat. Tyvärr pga min AS och de begränsningarna ej accepterats av nära familj så har det varit mycket jag fått utstå och höra tyvärr, bl a att jag är värdelös och inte borde leva, och inte kunnat komma ur situationen. Det är mycket stressande.

Jag hanterar genom att undvika stress, mental och fysisk, så mycket jag kan.
Behöver mycket tid ensam, bara sitta och tala med Gud.

Kiddie skrev:
Min hjärna hinner inte med medan det händer. Missförstå mig rätt, jag kan leva i nuet och jag kan t o m hantera oväntade kriser. Men upplevelsen hinner inte processas så måste göra det senare. Och det är rätt aspigt att det som måste med i processen är saker andra finner helt irrelevant, vad man kände eller tänkte vid en viss tidpunkt, vad någon sa i kassakön, vad god/äcklig maten blev osv. Andra människor ser tillvaron mer som en barbapapaklump som kallas helheten som ibland tar sig former och bara ibland bryr de sig om de formerna. Min värld är mer som ett myller av detaljer.

Exakt!
Jag har eg förstått först nu hur jag fungerar.
T ex förra veckan gjorde jag en ny grej, ett helt nytt ställe och nya människor.
Jag blir alltid ganska avvaktande i början, men kommer i gång sen.
När jag kommit hem var jag trött som alltid, oftast är jag det en - två dagar efteråt också. Iallafall, sen märker jag att jag börjar processa allt som hänt, hjärnan går igenom allt om och om igen och sen har jag en bild av allt och kommer ihåg detaljer och sånt jag eg inte borde ha lagt märke till. T ex stolen där i hörnet, exakt vem som satt var, ansiktet på honom bortom fönstret osv osv. Inte så mycket det vi egentligen höll på med, utan det i periferin, det som inte hörde till själva grejen alltså. Märktes också att min uppmärksamhet varit lika mycket på det omkring när de andra inte hade koll på vem som varit var utan bara jag när vi samtalade sen.
Det är klart, om man tar in allt lika mycket och samtidigt, så blir man lite mindre snabb i svar t ex i samtal och sen blir man givetvis tröttare då man inte sållar ut något, det blir överbelastning.

kiddie skrev:Jag tror helt klart det hänger samman med aspergers. Och för mig nog ett slött kognitivt tempo. Min hjärna hinner inte med medan det händer. Missförstå mig rätt, jag kan leva i nuet och jag kan t o m hantera oväntade kriser. Men upplevelsen hinner inte processas så måste göra det senare. Och det är rätt aspigt att det som måste med i processen är saker andra finner helt irrelevant, vad man kände eller tänkte vid en viss tidpunkt, vad någon sa i kassakön, vad god/äcklig maten blev osv. Andra människor ser tillvaron mer som en barbapapaklump som kallas helheten som ibland tar sig former och bara ibland bryr de sig om de formerna. Min värld är mer som ett myller av detaljer.

Bra beskrivet.
När jag var yngre hanterade jag stressen med arrogans och nonchalans på ett ofta olämpligt sätt, sen kunde jag förbanna och ångra mitt beteende men numer förstår jag ju att det är stressen som åtm delvis framkallat detta. Så numer försöker jag omprioritera saker i ett tidigare skede, det kanske låter som en klyscha men jag väljer mina strider med större omsorg, för både min egen och andras skull, inte minst mina få kvarvarande vänner och släktingar...

Alyana skrev:

Hur upplever ni stress i er vardag?
Hur hanterar ni stress i er vardag?

Kan inte ta detaljer men det har varit en enorm stress varje dag de senaste tio åren iallafall. Relaterat till arbete och privat. Tyvärr pga min AS och de begränsningarna ej accepterats av nära familj så har det varit mycket jag fått utstå och höra tyvärr, bl a att jag är värdelös och inte borde leva, och inte kunnat komma ur situationen. Det är mycket stressande.

Jag hanterar genom att undvika stress, mental och fysisk, så mycket jag kan.
Behöver mycket tid ensam, bara sitta och tala med Gud.

Låter jobbigt och låter som du umgås med dåliga personer...
Alla människor behöver vila, vi med Asperger kanske behöver mer.
Blir du inte deprimerad när du är stressad?
Blir jag stressad eller orolig blir jag direkt deprimerad.

Fretshi skrev:

Alyana skrev:

Hur upplever ni stress i er vardag?
Hur hanterar ni stress i er vardag?

Kan inte ta detaljer men det har varit en enorm stress varje dag de senaste tio åren iallafall. Relaterat till arbete och privat. Tyvärr pga min AS och de begränsningarna ej accepterats av nära familj så har det varit mycket jag fått utstå och höra tyvärr, bl a att jag är värdelös och inte borde leva, och inte kunnat komma ur situationen. Det är mycket stressande.

Jag hanterar genom att undvika stress, mental och fysisk, så mycket jag kan.
Behöver mycket tid ensam, bara sitta och tala med Gud.

Låter jobbigt och låter som du umgås med dåliga personer...
Alla människor behöver vila, vi med Asperger kanske behöver mer.
Blir du inte deprimerad när du är stressad?
Blir jag stressad eller orolig blir jag direkt deprimerad.

Det är familj...
Jo, har varit mycket deprimerad förr.
Med läkemedel och tro på Herren har jag klarat mig nu.
Har lärt mig att inte fäst vikt vid andras ord också, och strunta i det. Sen blir man alltid svag ändå såklart av att tryckas ner ständigt. Men Gud har hjälpt mig!

tahlia skrev:

Appollo30 skrev:
Hur upplever ni stress i er vardag?

Hur hanterar ni stress i er vardag?

Hur anser ni att stress hänger samman med aspergerrelaterade svårigheter - vad är er uppfattning/ era erfarenheter?

1. Ja du... Min vardag består - utöver det vanliga med att sköta hus, mat, tvätt, djur etc - av att vara psykolog, sjuksköterska, mamma, stödperson och personlig assistent. Det är omöjligt att veta hur en dag kommer att se ut. Den kan bli relativt lugn men den kan också mynna ut i akuta läkarbesök och annat plötsligt. Hur jag upplever vardaglig stress är därför omöjligt för mig att avgöra då min vardag inte är speciellt vardaglig alls.

2. Jag lever med den. Stress är något som finns med mig 24/7. Något hanterande är jag inte bekant med. Man lär sig leva med det helt enkelt.

3. Ska jag vara ärlig blir jag inte stressad av mina aspergerrelaterade svårigheter. Eller rättare, de leder inte till stress. Däremot suger de energin ur mig. Ljud, intryck, folk - samtligt är ett svart hål som drar mängder av energi.

På 1 och 2 svarar jag samma som tahlia.

Punkt 3 är dock helt tvärtom för mig. Det som stressar mig är sånt som konflikträdsla och rädsla för kallprat. Missförstånd. Folk kan tolka mig hur som helst och ibland blir det väldigt fel. Oftast när jag trott jag gjort något bra. Det är som att gå på ett minfält och bara vänta på en smäll.

Att smällarna kommer oftare ju mer jag försöker undvika dem är det allra mest stressande. Och när jag försöker dra mig undan försöker folk dra mig tillbaka. Folk klagar på att jag pratar för lite och säger att jag bara ska låta munnen glappa. Men när jag gör det är det alltid någon som tar något på fel sätt och sen frågar folk varför jag låter min käft glappa så mycket.

Blir som en känsla av att dras isär och inte ha något håll att vända sig.

Alyana skrev:

Fretshi skrev:

Alyana skrev:Kan inte ta detaljer men det har varit en enorm stress varje dag de senaste tio åren iallafall. Relaterat till arbete och privat. Tyvärr pga min AS och de begränsningarna ej accepterats av nära familj så har det varit mycket jag fått utstå och höra tyvärr, bl a att jag är värdelös och inte borde leva, och inte kunnat komma ur situationen. Det är mycket stressande.

Jag hanterar genom att undvika stress, mental och fysisk, så mycket jag kan.
Behöver mycket tid ensam, bara sitta och tala med Gud.

Låter jobbigt och låter som du umgås med dåliga personer...
Alla människor behöver vila, vi med Asperger kanske behöver mer.
Blir du inte deprimerad när du är stressad?
Blir jag stressad eller orolig blir jag direkt deprimerad.

Det är familj...
Jo, har varit mycket deprimerad förr.
Med läkemedel och tro på Herren har jag klarat mig nu.
Har lärt mig att inte fäst vikt vid andras ord också, och strunta i det. Sen blir man alltid svag ändå såklart av att tryckas ner ständigt. Men Gud har hjälpt mig!

Jag håller också på att få kontakt med gud så det är verkligen en bra idé för att få lugn och ro och inte fastna i ekorrhjulet.
En fråga bara: Har du en frälsarkrans?
Jag fick en från prästen jag går till och den är bra att ta till vid jobbiga stunder.