Jag lider av telefonfobi vilket gör det svårt för mig att ringa upp människor jag inte känner, speciellt formella samtal som tex rör jobb eller kontakt med myndigheter är svåra. Jag kommer liksom aldrig till skott utan skjuter på det tills det är för sent eller så måste jag be min mamma ringa åt mig.
Det är första kontakten som är svår för mig, att presentera mig själv och mitt ärende. Klarar jag av den första kontakten så brukar samtalen flyta på rätt bra.

Är det någon här med liknande erfarenheter? Finns det terapi eller ska jag bara tvinga mig själv trots ångesten? Det har varit tillfällen då jag har varit tvungen att dricka mig berusad bara för att våga ringa ett samtal angående ett jobb tex.

Jag har alltid haft svårt för det. Till viss del beror det på att jag har svårt att minnas vad som sägs osv. Och det gör mig stressad för att ringa pga det. Har nyligen provat använda en app i mobilen som spelar in samtalen. På så vis slipper jag känna mig stressad över att jag missar något för då kan jag alltid gå tillbaka och lyssna på vad som sades. Jag kan även analysera mig själv och hur jag uttrycker mig osv. Det lilla jag provat upplever jag har underlättat.

Dock la den appen jag provade in en massa skräp på mobilen så jag tog bort den. Har inte orkat engagera mig mer sen då jag normalt sett aldrig pratar i telefon ändå

Jag hatar också telefoner men erfarenheten är att det blir lite lättare efterhand som man vänjer sig. Men jag skickar hundra gånger hellre mail eller sms.

Huggorm skrev:Jag hatar också telefoner men erfarenheten är att det blir lite lättare efterhand som man vänjer sig. Men jag skickar hundra gånger hellre mail eller sms.

Jag håller med. Jag lyckades träna bort min fobi på min nuvarande arbetsplats där jag titt som tätt "tvingas"(nåja, men det kan ibland vara en del av mina arbetsuppgifter) svara i telefonen och ta samtal från kunder.

Kan fortfarande känna obehag av privata samtal, men på jobbet har det gått ganska bra. Det blir lite som att jag sätter på mig en ansiktsmask och antar en annan personlighet.

Välkommen till klubben, det är förresten inte så konstigt om man hatar telefoner, för de som briljerar och är födda med luren mot örat i en aldrig sinande svada är dessa super NT personligheter som verkligen kan spela ut sina sociala cirkuskonster med bravur medan vi som inte gillar att prata överhuvudtaget får känna oss ännu sämre med samhällets uppstyltade krav på socialakrobati. Klart som fasen att man känner sig underlägsen med ett extra ok på sina axlar.

Något bot finns inte, man får bara vara undvikande, smsa och skicka mejl istället, samt skylla på influensa och mycket på arbetet osv. Man kan bara försöka härda ut när man får en klump i magen av oro varje gång det ringer och man måste svara, fast man vet att det kommer bli ett samtal som ger mer problem...

antonius skrev:Välkommen till klubben,

Precis, välkommen i klubben.

Det var MYCKET svårare för mig när jag var yngre. Det är lite bättre nu, men långt ifrån bra. Jag tror på att träna. Dessutom har jag lätt för att bli arg, så det blir lite svårt ibland. Dumma telefonförsäljare, fattar dom inte att jag inte vill bli störd.

Skulle inte säga att jag är fobisk för jag kan ringa. Avskyr det gör jag dock. Inte tycks det kunna bli bättre heller. Jag är den som ringer åt alla. Barnen, föräldrar, mig själv och periodvis åt lillebror (när han mår sämre). Det innebär att jag ringer formella samtal till vilt främmande personer stup i kvarten och likt förbannat är det precis lika obehagligt varje gång. Så är det förvisso med det mesta som är jobbigt för mig, att vänja sig tycks inte fungera och ofta kan upprepandet av något jobbigt förvärra situationen. Man är väl skum som vanligt.

När jag var ung fick jag ångest när telefonen ringde. Idag har jag det bara svårt att ringa/svara och prata med okända. Det fungerar hyfsat att prata med någon jag tidigare haft kontakt med eller känner.

Pepparchips skrev:

antonius skrev:Välkommen till klubben,

Precis, välkommen i klubben.

Det var MYCKET svårare för mig när jag var yngre. Det är lite bättre nu, men långt ifrån bra. Jag tror på att träna. Dessutom har jag lätt för att bli arg, så det blir lite svårt ibland. Dumma telefonförsäljare, fattar dom inte att jag inte vill bli störd.

Det är märkligt men jag var tvärt om bättre i min ungdom, men det är klart att då orkade man hålla uppe garden i större utsträckning och var framförallt skicklig på dölja ens tillkortakommanden. Men som sgt det var i en annan tid före smartfån och internet, som mest gör mig stressad och ofokuserad...

Ja det är hemskt att ringa. Jag får snabb puls och diarré. Ofta måste jag gå på toa innan. Jag måste tänka ut i förväg vad jag ska säga. Men när samtalet väl börjat försvinner nervositeten.

Nä det där med att försöka fråga i rätt tidpunkter är omöjligt för mig. Det är som en rättegång eller förhör man blir alltid tillfrågad av sura tanter som har haft en dålig dag, och så inser man att det är redan försent.

Jag gillar egentligen inte alls att använda telefon i kontakten med andra, men för att ändå göra det möjligt att prata i telefon så tänker jag mig telefonen som en sorts "verktyg", och på det sättet avdramatiserar jag det hela. Däremot fixar jag inte att läsa in ett meddelande i "talsvar", utan då lägger jag på, och ringer upp igen senare.

Att du är förmögen att hantera samtal efter första kontakten bevisar att du uppenbarligen förstår "konceptet" av ett telefonsamtal. Lider av samma problem som dig, men försöker alltid tänka att man får säga fel och att det oftast blir bättre efter det första samtalet. Den sistnämnda erfarenheten försöker jag alltid tänka på och det blir också lite av en trygghet.

Jobbigt är det när främmande nummer ringer, då skulle jag aldrig få för mig att svara.

sonicjuice skrev:Jobbigt är det när främmande nummer ringer, då skulle jag aldrig få för mig att svara.

Nä. Det är ju 95% chans att det är telefonförsäljare och 4% chans att det är någon som ringt fel. Jag kollar numret på datorn efteråt.