Jag har ganska stora problem med att formulera frågor så dom tolkas som frågor och inte som påståenden eller önskemål.

Speciellt när det gäller att fråga vad någon menar eller hur dom tänker. Eller varför.

Ett annat och mer konkret exempel är hur man får reda på hur länge ett möte/träff är tänkt att pågå. När jag var liten brukade jag fråga när mötet är slut, eller när personen ska gå hem. Det tolkades förstås som att jag ville att mötet skulle ta slut trots att det oftast var tvärtom, att jag undrade hur mycket tid vi hade på oss.

När jag blev vuxen och klokare brukade jag istället fråga hur länge mötet ska pågå eller hur länge vi ska stanna kvar. Tyvärr ger de formuleringarna endast marginellt färre missförstånd.

Nu när jag blivit ännu äldre och börjat tappa förståndet brukar jag ibland fråga hur länge jag får njuta av den andre personens närvaro. Det ger min undran en något positivare klang, men tyvärr bara marginellt. Alla blir fortfarande stressade och börjar skruva på sig men jag får färre utskällningar och utläggningar om hur otrevlig jag är.

Hur otrevlig jag är och min brist på uppfostran är ett intressant ämne men det beror på hur länge personen är beredd diskutera det. För mig är det viktigt att veta hur länge diskussionen ska pågå.

Mvh



Tacksam för alla tankar och tips.

Jag ska precis gå första delen i kursen vardagssamtal .

Får se om jag får några tips att vidareförmedla

truthseeker skrev:Jag ska precis gå första delen i kursen vardagssamtal .

Får se om jag får några tips att vidareförmedla

Oj, låter intressant!

Kanske får du lära dig fråga hur länge det är kvar till rast utan att låta otålig. Spännande!


Mvh L

Det är inget fel på dina frågor. Det är de andra som är dumma i huvudet.

De flesta exemplen du anger för att ta reda på hur länge ett möte ska pågå har en underton av otålighet, precis som du själv har insett. De flesta uttrycker sig så när de vill signalera att de har börjat tänka på att avsluta mötet.

Ditt exempel med att njuta av den andre personens närvaro kan tyckas vara positivt, men det är inget som jag skulle rekommendera. Det kräver att du samtidigt kan kombinera det med ett humoristiskt tonfall eller kroppsspråk. Risken finns annars att det uppfattas som ironiskt eller lite tillgjort. Saknas "glimten i ögat" tror jag att många blir osäkra på vad du egentligen menar och t ex börjar skruva på sig.

Lustigt nog har du själv beskrivit ett utmärkt sätt att fråga hur länge ett möte ska pågå:

RSD555 skrev:jag undrade hur mycket tid vi hade på oss

Att fråga "Hur mycket tid har vi på oss?" signalerar att du uppskattar mötet och att du vill att det ska fortsätta.

Håller helt med Eeiras inlägg. Mycket bra skrivet.

Fråga bara: "hoppas jag får säga allt jag har på hjärtat, förresten hur lång tid kan vi disponera", då faller inte pressen på de som man skall diskutera med på samma sätt, samt att du uppträtt både älskvärt och vänligt utan att vara för casual och oformell...

Ja, det var genialt Eeira!

Som du säger är det lustigt och ännu mer lustigt än du tror. Jag har liksom haft det där uttrycket i mig och kännt hur det känns och i vilka situationer det fungerar mm. Känns som du drog det ur mig.

Uttrycket fungerar bäst i formella sammanhang, som på en kurs t ex. Och kan även användas för att fråga "hur lång tid har vi på oss före det blir rast" t ex. Och precis den betydelse jag sökte!

Det är kanske lite för formellt för vänskapliga möten. Kan bli lite påfluget. Tror det kan ha varit därför jag inte fått fram det. Det ger väl en liten ton av att den andre står lite i högre i kurs, som en lärare eller en psykolog. Men det
var det uttrycket jag sökte, tack!

Mvh L

antonius skrev:Fråga bara: "hoppas jag får säga allt jag har på hjärtat, förresten hur lång tid kan vi disponera", då faller inte pressen på de som man skall diskutera med på samma sätt, samt att du uppträtt både älskvärt och vänligt utan att vara för casual och oformell...

Det låter också intressant, ska tänka mer på det.

Det känns lite krävande med tanke på att man ber om den andres tid, men det låter älskvärt som sagt. Känns inte riktigt som "jag". Jag har inte några nära vänner så jag får kanske tona ner det lite.

Men bra tanke i stort, tack!

Mvh L

Jag håller också med Eeira. Det är inte bra att använda uttryck som lätt kan verka onaturliga och tillgjorda. Då är det verkligen bäst med "Hur mycket tid har vi på oss?"

Dessutom tror det är också en fråga om NÄR man ställer en sån fråga. Om man är redan i gång med en träff/ett möte eller liknande, och man frågar när det slutar, så kan det lättare tolkas att man vill att det ska slutar snart. Kanske är det bättre att fråga i början, eller innan man har börjat?

Sedan tror jag inte att folk tar dina frågor som påståenden, men de tolkar in avsikter/tankar/känslor som du inte har i den situationen. Vi som har Asperger har ju svårare att säga saker på rätt sätt, dvs. t.ex. så att det låter positivt (om det ska göra det), eller kanske i det här fallet så att det låter lite lättsamt (inte jätte-allvarligt eller t.o.m. plågad). Så kanske det skulle funka med "Just det... innan jag glömmer... när slutar det här egentligen?" Då låter det kanske som om du har en massa annat inplanerat också, men det kanske inte är lika farligt.

Toblerone skrev:Jag håller också med Eeira. Det är inte bra att använda uttryck som lätt kan verka onaturliga och tillgjorda. Då är det verkligen bäst med "Hur mycket tid har vi på oss?"

Dessutom tror det är också en fråga om NÄR man ställer en sån fråga. Om man är redan i gång med en träff/ett möte eller liknande, och man frågar när det slutar, så kan det lättare tolkas att man vill att det ska slutar snart. Kanske är det bättre att fråga i början, eller innan man har börjat?

Sedan tror jag inte att folk tar dina frågor som påståenden, men de tolkar in avsikter/tankar/känslor som du inte har i den situationen. Vi som har Asperger har ju svårare att säga saker på rätt sätt, dvs. t.ex. så att det låter positivt (om det ska göra det), eller kanske i det här fallet så att det låter lite lättsamt (inte jätte-allvarligt eller t.o.m. plågad). Så kanske det skulle funka med "Just det... innan jag glömmer... när slutar det här egentligen?" Då låter det kanske som om du har en massa annat inplanerat också, men det kanske inte är lika farligt.

Ja, just i den här i situationen var problemet, som du säger, att jag saknade förmågan att formulera mig på ett sånt sätt att folk inte tolkade in avsikten att jag var ute efter att avsluta mötet. Det var precis så jag menade när jag skrev "önskemål".

Men som du tilläger med din formulering "avsikten/tanken/känslan" är problemet mer komplext än så. Det värsta, för mig, är nog inte den avsikt dom tolkar in utan att dom, på grund av mitt sätt att formulera mig, ålägger mig en känsla som jag inte har utan istället ålägger mig den motsatta. Vid tillfällen där jag trivts väldigt bra med situationen. Men hur jag än formulerat mig har mitt gillande tolkats som ett avståndstagande. Och det är väldigt jobbigt/tråkigt/deprimerande leva med.

Det att folk tolkar mina frågor som påståenden sker oftast då jag bemöter någon annans påstående. T ex:

Någon beklagar sig flera dagar över att det är kallt ute och jag frågar hur det känns och var dom fryser. Då blir folk fly förbannade för att jag förvägrar dem rätten att frysa. Tonen jag använder saknar betydelse(jag har förstått och tränat på toner i 30 år och blivit ganska bra på det), ju vänligare ton jag har desto mer nedsättande uppfattas det.
Jag åläggs en känsla/mening/syfte jag inte har och det finns ingen möjlighet för mig komma ur det eller ens ta tillbaka det. Det är väldigt frustrerande/deprimerande/stigmatiserande.

Någon gång har jag lyckats ta tillbaka det jag sagt och fått ursäkten accepterad men därefter har folk varit än mer på sin vakt och tolkat in elaka avsikter i helt neutala uttryck jag yttrat, som inte ens berör dem. Jag blir på grund av mina uttryck uttryckt och utstött ur värmen och har inga möjligheter att ta mig in från kylan. Bara för att jag avslöjat en liten felaktighet i hur jag fungerar.

Det är nog ungefär samma princip som när kroppens celler upptäcker en viruscell. En normal cell upptäcker att något främmande tagit sig in i kroppen och hela kroppens immunförsvar sätts igång.

Jag är inte så bra på biologi men jag sympatiserar med virus. Tror dom har fredliga avsikter och bara vill komma in i min kropp för att värma sig och vara delaktiga. Att jag får feber brukar jag tolka som all kabalik mitt immunförsvar
ställer till. Och att allt snor är döda aspiesar. Med det menar jag inte att NT-personer är elaka utan det är kanske mer ett tecken på hur stigmatiserande det kan vara att inte få vara med och känna sig som en del av kroppen.

Uttrycket "hur lång tid har vi på oss" är som en kod jag kan använda mig av för att ta mig in i kroppen genom näsan via ett andetag. Och väl därinne kanske jag hinner utträtta något innan jag åker ut samma väg.

Mvh L

Det är säkert jättebra att ha såna uttryck. Men om det har blivit ett sånt stort problem och folk missförstår dig jämnt då vore det kanske ändå läge att säga "Jag har Asperger, jag kan ibland tolka saker bokstavligt och det jag säger menar jag, det finns inga dolda avsikter bakom." Eller t.o.m. att ha en T-shirt på sig som har en sån text. Det finns säkert några liknande.

Det är alltid en balansgång mellan att låtsas vara "normal" och att medge att man är annorlunda. Man vill ju inte säga sånt i onödan. Oftast gör det ju inte saken bättre. Men om det blir så fel, då kanske det vore en idé. Framför allt kanske med folk som du vill träffa igen.

När det gäller att fråga folk hur det känns att frysa eller var de fryser - jag frågade även min man som är NT. Och han säger, om man fryser så fryser man. Folk frågar inte efter detaljer. Folk vet också hur det är att frysa (jag vet, folk frågar i andra lägen också "hur det känns"). Problemet är ju att om du säger något sånt - som man inte brukar säga - då tror folk du driver med dem. Varför måste du fråga något speciellt i det läget? Du kan väl också bara hålla med och säga att det verkligen ÄR kallt. Då kan du inte göra mycket fel.

Men det kan vara viktigt att veta när man inte ska fråga närmare. Om folk fryser, är sjuka eller något annat otrevligt, kan man ju bara säga något i stilen med "nä, det är inte roligt". Eller "usch".

RSD555 skrev:jag frågar hur det känns och var dom fryser.

Vet du inte hur det känns att frysa?

nescio skrev:

RSD555 skrev:jag frågar hur det känns och var dom fryser.

Vet du inte hur det känns att frysa?

Inte hur det känns för den personen. Men det är inte så viktigt, hon brukar fråga mig om jag redan är där.

Det jag inte vet är varför hon inte klär på sig. Finns värmepåsar att krama på och man kan ha tidningspapper i skorna t ex. Men det brukar uppfattas vänligare om man frågar något man vet. Om man möter någon i matbutiken som går med fullastad vagn blir dom jätteglada om man frågar om dom är där och handlar.

Om jag varje dag berättade att jag fryser skulle det betyda att jag ville ha tips. Eller att jag ville berätta mer om hur det känns och vilka kroppsdelar som är mest utsatta. Jag har i andra sammanhang provat att ge tips och råd men det har inte funkat. Sen har jag hört och fått tipset att folk bara vill berätta om hur det känns, och att dom därefter troligtvis känner sig bekväma med att ta emot tips.

Jag måste ju säga något och att säga att jag vet hur det känns att frysa klarar jag inte. Borde kanske träna på det men då ger jag illusionen av att vara normal och det kommer aldrig hålla.

Mvh L

RSD555 skrev:

nescio skrev:

RSD555 skrev:jag frågar hur det känns och var dom fryser.

Vet du inte hur det känns att frysa?

Inte hur det känns för den personen. Men det är inte så viktigt, hon brukar fråga mig om jag redan är där.

Det jag inte vet är varför hon inte klär på sig. Finns värmepåsar att krama på och man kan ha tidningspapper i skorna t ex. Men det brukar uppfattas vänligare om man frågar något man vet. Om man möter någon i matbutiken som går med fullastad vagn blir dom jätteglada om man frågar om dom är där och handlar.

Om jag varje dag berättade att jag fryser skulle det betyda att jag ville ha tips. Eller att jag ville berätta mer om hur det känns och vilka kroppsdelar som är mest utsatta. Jag har i andra sammanhang provat att ge tips och råd men det har inte funkat. Sen har jag hört och fått tipset att folk bara vill berätta om hur det känns, och att dom därefter troligtvis känner sig bekväma med att ta emot tips.

Jag måste ju säga något och att säga att jag vet hur det känns att frysa klarar jag inte. Borde kanske träna på det men då ger jag illusionen av att vara normal och det kommer aldrig hålla.

Mvh L

Som sagt, du försöker säga för mycket. Varför inte bara säga "usch ja." Om någon säger att det är kallt? Folk är säkert nöjda med det.

Och det är faktiskt möjligt att någon i det här fallet varken vill berätta hur det är eller få tips. Kanske vill de bara säga vad som helst för att inleda ett samtal? Det är vanligt att folk pratar om vädret om de inte vet vad de annars ska prata om.

Toblerone skrev:

RSD555 skrev:

nescio skrev:Vet du inte hur det känns att frysa?

Inte hur det känns för den personen. Men det är inte så viktigt, hon brukar fråga mig om jag redan är där.

Det jag inte vet är varför hon inte klär på sig. Finns värmepåsar att krama på och man kan ha tidningspapper i skorna t ex. Men det brukar uppfattas vänligare om man frågar något man vet. Om man möter någon i matbutiken som går med fullastad vagn blir dom jätteglada om man frågar om dom är där och handlar.

Om jag varje dag berättade att jag fryser skulle det betyda att jag ville ha tips. Eller att jag ville berätta mer om hur det känns och vilka kroppsdelar som är mest utsatta. Jag har i andra sammanhang provat att ge tips och råd men det har inte funkat. Sen har jag hört och fått tipset att folk bara vill berätta om hur det känns, och att dom därefter troligtvis känner sig bekväma med att ta emot tips.

Jag måste ju säga något och att säga att jag vet hur det känns att frysa klarar jag inte. Borde kanske träna på det men då ger jag illusionen av att vara normal och det kommer aldrig hålla.

Mvh L

Som sagt, du försöker säga för mycket. Varför inte bara säga "usch ja." Om någon säger att det är kallt? Folk är säkert nöjda med det.

Och det är faktiskt möjligt att någon i det här fallet varken vill berätta hur det är eller få tips. Kanske vill de bara säga vad som helst för att inleda ett samtal? Det är vanligt att folk pratar om vädret om de inte vet vad de annars ska prata om.

Usch ja

RSD555 skrev:Men som du tilläger med din formulering "avsikten/tanken/känslan" är problemet mer komplext än så. Det värsta, för mig, är nog inte den avsikt dom tolkar in utan att dom, på grund av mitt sätt att formulera mig, ålägger mig en känsla som jag inte har utan istället ålägger mig den motsatta. Vid tillfällen där jag trivts väldigt bra med situationen. Men hur jag än formulerat mig har mitt gillande tolkats som ett avståndstagande. Och det är väldigt jobbigt/tråkigt/deprimerande leva med.

Det att folk tolkar mina frågor som påståenden sker oftast då jag bemöter någon annans påstående. T ex:

Någon beklagar sig flera dagar över att det är kallt ute och jag frågar hur det känns och var dom fryser. Då blir folk fly förbannade för att jag förvägrar dem rätten att frysa. Tonen jag använder saknar betydelse(jag har förstått och tränat på toner i 30 år och blivit ganska bra på det), ju vänligare ton jag har desto mer nedsättande uppfattas det.
Jag åläggs en känsla/mening/syfte jag inte har och det finns ingen möjlighet för mig komma ur det eller ens ta tillbaka det. Det är väldigt frustrerande/deprimerande/stigmatiserande.

Någon gång har jag lyckats ta tillbaka det jag sagt och fått ursäkten accepterad men därefter har folk varit än mer på sin vakt och tolkat in elaka avsikter i helt neutala uttryck jag yttrat, som inte ens berör dem.

Är detta verkligen välfungerande personer? Har man NPF är risken betydligt förhöjd att man hamnar i "dåliga" kretsar. Asperger funkar inte alls ihop med psykiska sjukdomar som präglas av dramatiska utspel.

Toblerone skrev:Det är säkert jättebra att ha såna uttryck. Men om det har blivit ett sånt stort problem och folk missförstår dig jämnt då vore det kanske ändå läge att säga "Jag har Asperger, jag kan ibland tolka saker bokstavligt och det jag säger menar jag, det finns inga dolda avsikter bakom." Eller t.o.m. att ha en T-shirt på sig som har en sån text. Det finns säkert några liknande.

Det är alltid en balansgång mellan att låtsas vara "normal" och att medge att man är annorlunda. Man vill ju inte säga sånt i onödan. Oftast gör det ju inte saken bättre. Men om det blir så fel, då kanske det vore en idé. Framför allt kanske med folk som du vill träffa igen.

När det gäller att fråga folk hur det känns att frysa eller var de fryser - jag frågade även min man som är NT. Och han säger, om man fryser så fryser man. Folk frågar inte efter detaljer. Folk vet också hur det är att frysa (jag vet, folk frågar i andra lägen också "hur det känns"). Problemet är ju att om du säger något sånt - som man inte brukar säga - då tror folk du driver med dem. Varför måste du fråga något speciellt i det läget? Du kan väl också bara hålla med och säga att det verkligen ÄR kallt. Då kan du inte göra mycket fel.

Men det kan vara viktigt att veta när man inte ska fråga närmare. Om folk fryser, är sjuka eller något annat otrevligt, kan man ju bara säga något i stilen med "nä, det är inte roligt". Eller "usch".

Det har inte blivit något stort problem. Tror du omedvetet har tolkat in känslor i det jag skrev.

Jag startade den här tråden för att jag mår bra och känner mig inspirerad att utvecklas. Om jag känner att jag behöver tröst letar jag inom mig själv. Och om jag behöver hjälp att hålla folk på avstånd frågar jag om hur jag gör det.

Det jag skrev om virus var ett sätt att förklara min situation och varför jag ville lära mig ta kontakt. Att t ex berätta att jag har asperger gör att folk placerar mig på en annan planet och det är motsatsen till det jag nu söker.

Tipsen om att använda interjektioner som oj, usch, nä och liknande är bra för dom flesta men jag klarar inte av att använda dem. Jag förstår vad dom betyder och känner känslorna dom förmedlar men jag har inte förmågan att få ihop det.

Uttryck som "hur lång tid har vi på oss?" kan jag dock säga med rätt ton av någon märklig anledning. Det kanske beror på att jag övat så mycket på att formulera frågor, eftersom jag är så nyfiken på svaren.

Uttrycken "oj, usch, nä" och liknande skulle jag nog också kunna lära mig om jag hade den rätta inspirationen. Men det känns inte riktigt som "jag" att använda dem. Då jag inte kopplar ord med känslor automatiskt så ser dom uttrycken ut som grymtanden eller andra djuriska läten. Det är lite samma motstånd som jag och dom flesta kvinnor känner för att lära sig manliga/grabbiga betenden och egenheter för att passa in bättre i deras umgänge.

Om en kvinna känner sig utanför i grupper med övervägande män så tipsar man henne inte om att börja gå, rapa och fisa som riktiga människor. Att jag skulle vara tvungen börja använda kroppsljud som "oj, usch, nä" etc känns lika förnedrande för mig. Det känns som att rapa eller prutta på någon.

Jag är tacksam för råden du gav, synd att jag inte tyckte om dem.

Mvh L

Vildsvin skrev:

RSD555 skrev:Men som du tilläger med din formulering "avsikten/tanken/känslan" är problemet mer komplext än så. Det värsta, för mig, är nog inte den avsikt dom tolkar in utan att dom, på grund av mitt sätt att formulera mig, ålägger mig en känsla som jag inte har utan istället ålägger mig den motsatta. Vid tillfällen där jag trivts väldigt bra med situationen. Men hur jag än formulerat mig har mitt gillande tolkats som ett avståndstagande. Och det är väldigt jobbigt/tråkigt/deprimerande leva med.

Det att folk tolkar mina frågor som påståenden sker oftast då jag bemöter någon annans påstående. T ex:

Någon beklagar sig flera dagar över att det är kallt ute och jag frågar hur det känns och var dom fryser. Då blir folk fly förbannade för att jag förvägrar dem rätten att frysa. Tonen jag använder saknar betydelse(jag har förstått och tränat på toner i 30 år och blivit ganska bra på det), ju vänligare ton jag har desto mer nedsättande uppfattas det.
Jag åläggs en känsla/mening/syfte jag inte har och det finns ingen möjlighet för mig komma ur det eller ens ta tillbaka det. Det är väldigt frustrerande/deprimerande/stigmatiserande.

Någon gång har jag lyckats ta tillbaka det jag sagt och fått ursäkten accepterad men därefter har folk varit än mer på sin vakt och tolkat in elaka avsikter i helt neutala uttryck jag yttrat, som inte ens berör dem.

Är detta verkligen välfungerande personer? Har man NPF är risken betydligt förhöjd att man hamnar i "dåliga" kretsar. Asperger funkar inte alls ihop med psykiska sjukdomar som präglas av dramatiska utspel.

Just den situationen var lite extrem. Men i princip fungerar det likadant med alla personer.
Reaktionernas styrka varierar men den är alltid negativ.

Det är samma sak som om jag/man frågar någon när dom ska gå hem eller hur länge dom ska stanna. En del blir upprörda medan en del bara känner sig lite besvärade.

Om jag skulle fråga dig varför du vill ha ett svar på din fråga eller hur det kommer sig att du ställde just den så skulle du nog bli lite upprörd eller i alla fall stött. Du skulle tänka att den där rsd är någon du måste hålla på avstånd och passa dig för.

Mvh L

En fråga: varför behöver du veta när någon som nyss har kommit tänker gå hem igen?

Ofta kanske man bara trasslar till det med för många ord, man säger bara, "tjena" och "kan jag sätta mig här för vi blir väl här en stund?" så är isar brutna på enkelt sätt. Det är så simpelt för NTs de har det såklart färdigt i sinnet. När man frågar saker blir det enklare om man dessutom lyckas få de som svarar att berätta i klartext.

Det svåra är när de man är tvungen att fråga är ovillig att ge svar som är begripliga, eller om de vill att man inte skall få reda på hur saker egentligen förhåller sig och man måste dra ur dem varje ord, då brukar jag bara resa mig och gå, för då är det bara slöseri med tid. Man säger bara "jaja" och nickar när man lämnar platsen det är viktigt då att inte visa något ansiktsuttryck, fast man kanske kokar av ilska inombords...

tahlia skrev:En fråga: varför behöver du veta när någon som nyss har kommit tänker gå hem igen?

Det var en bra och trevlig fråga. En av dom bästa jag fått.

Av någon anledning behöver jag veta hur mycket tid som finns till förfogande innan jag påbörjar något.

Gäller även i praktiska simpla situationer som om jag ska måla en tavla eller något. Jag kan omöjligtvis påbörja en tavla om jag inte vet hur lång tid jag har till förfogande. Ska jag rita en streckgubbe eller börja med att skissa ett rutsystem med hänsyn till perspektiv? Eller ska jag börja med att lokalisera ljuskällorna i rummet och meditera för att inte låta dessa förleda mig.

Kan skriva kilometervis om mina funderingar och ge liknelser men något kort svar har jag tyvärr inte. Det här var streckgubbevarianten av förklaring. Vet inte ens om du ville ha ett svar eller bara säga att jag var störd så jag brodererar inte ut det mer. Tack oavsett.

Jag tror jag läst någon förklaring i någon text om autism och den förklaringen stämde bra på mig. Problem med att hitta kontroll eller hantera komplexa situationer eller något sånt.

Är intresserad och nyfiken om du har någon teori om varför jag fungerar så. Att förstå mig själv och andra blir jag aldrig trött på.

Mvh L

RSD555 skrev:

Toblerone skrev:Det är säkert jättebra att ha såna uttryck. Men om det har blivit ett sånt stort problem och folk missförstår dig jämnt då vore det kanske ändå läge att säga "Jag har Asperger, jag kan ibland tolka saker bokstavligt och det jag säger menar jag, det finns inga dolda avsikter bakom." Eller t.o.m. att ha en T-shirt på sig som har en sån text. Det finns säkert några liknande.

Det är alltid en balansgång mellan att låtsas vara "normal" och att medge att man är annorlunda. Man vill ju inte säga sånt i onödan. Oftast gör det ju inte saken bättre. Men om det blir så fel, då kanske det vore en idé. Framför allt kanske med folk som du vill träffa igen.

När det gäller att fråga folk hur det känns att frysa eller var de fryser - jag frågade även min man som är NT. Och han säger, om man fryser så fryser man. Folk frågar inte efter detaljer. Folk vet också hur det är att frysa (jag vet, folk frågar i andra lägen också "hur det känns"). Problemet är ju att om du säger något sånt - som man inte brukar säga - då tror folk du driver med dem. Varför måste du fråga något speciellt i det läget? Du kan väl också bara hålla med och säga att det verkligen ÄR kallt. Då kan du inte göra mycket fel.

Men det kan vara viktigt att veta när man inte ska fråga närmare. Om folk fryser, är sjuka eller något annat otrevligt, kan man ju bara säga något i stilen med "nä, det är inte roligt". Eller "usch".

Det har inte blivit något stort problem. Tror du omedvetet har tolkat in känslor i det jag skrev.

Jag startade den här tråden för att jag mår bra och känner mig inspirerad att utvecklas. Om jag känner att jag behöver tröst letar jag inom mig själv. Och om jag behöver hjälp att hålla folk på avstånd frågar jag om hur jag gör det.

Det jag skrev om virus var ett sätt att förklara min situation och varför jag ville lära mig ta kontakt. Att t ex berätta att jag har asperger gör att folk placerar mig på en annan planet och det är motsatsen till det jag nu söker.

Tipsen om att använda interjektioner som oj, usch, nä och liknande är bra för dom flesta men jag klarar inte av att använda dem. Jag förstår vad dom betyder och känner känslorna dom förmedlar men jag har inte förmågan att få ihop det.

Uttryck som "hur lång tid har vi på oss?" kan jag dock säga med rätt ton av någon märklig anledning. Det kanske beror på att jag övat så mycket på att formulera frågor, eftersom jag är så nyfiken på svaren.

Uttrycken "oj, usch, nä" och liknande skulle jag nog också kunna lära mig om jag hade den rätta inspirationen. Men det känns inte riktigt som "jag" att använda dem. Då jag inte kopplar ord med känslor automatiskt så ser dom uttrycken ut som grymtanden eller andra djuriska läten. Det är lite samma motstånd som jag och dom flesta kvinnor känner för att lära sig manliga/grabbiga betenden och egenheter för att passa in bättre i deras umgänge.

Om en kvinna känner sig utanför i grupper med övervägande män så tipsar man henne inte om att börja gå, rapa och fisa som riktiga människor. Att jag skulle vara tvungen börja använda kroppsljud som "oj, usch, nä" etc känns lika förnedrande för mig. Det känns som att rapa eller prutta på någon.

Jag är tacksam för råden du gav, synd att jag inte tyckte om dem.

Mvh L

Nej, jag har säkert inte tolkat in mer känslor. I inlägg 246 skriver du flera gånger att det är ett problem och du skrev

Det är väldigt frustrerande/deprimerande/stigmatiserande.

och

Och det är väldigt jobbigt/tråkigt/deprimerande leva med.

Så det lät ju minst sagt problematiskt. Man behöver verkligen inte lägga till något mer.


Du behöver inte använda interjektioner. Använd något som passar dig bättre. Men något kort, och inte nödvändigtvist en fråga. Om någon säger att det är kallt kan man även säga: "ja, verkligen" eller något annat som passar. Vill du vara riktigt manlig och tuff så kan du göra som norrlänningar och bara dra in luften.

Toblerone:

Det här är inte specifikt till dig utan mer en allmän fundering kring hur jag och kanske några med mig formulerar sig. Som ett blogginlägg ungefär.

Vet inte om det på något sätt är intressant för dig eller någon annan men jag tycker det är intressant och det är min tråd!

För mig är det skillnad på om något är ett problem eller om det blivit ett stort problem och folk missförstår mig jämt.

Att säga att något är ett problem är för mig ett konstaterande och innebär snarare att jag accepterat och lärt mig leva med det, trots allt det innebär.

Att något blivit ett stort problem är för mig ett mer känslomässigt uttryck. Det har för mig t ex en mer krävande ton och uttrycker en hopplöshet och önskan om mer akut hjälp eller tröst.

Det normala är nog att folk inte skiljer mellan hur dom använder är eller har blivit men för mig är det ungefär samma skillnad som att säga att något har varit ett problem.

Jag kanske skulle skrivit att det under lång tid har varit ett problem. Att jag använde ordet "är" berodde mest på att jag tänkte att andra autister kanske också lider av liknande problem. Altså att det typ är ett fenomen.

Eller kanske skulle jag skrivit att det är ett stort problem men inget akut.