Tycker det är lite sorgligt dock att de mest utsatta barnen får förlita sig till medicin. Träffat ungar som enda hjälpen är Ritalin. Bara för att mamma är fattig ensamstående stressad och kanske lite okunnig om livet, metoder och sina rättigheter.

Dessa barn borde ha mera rättigheter inte BARA medicin. Det är ju viktigt att man inte tycker att dessa är färdigbehandlade och klara. Det är lätt att låta bli att ge annan hjälp bara för att man fått medicin.

Pinghis Khan skrev:

Liljan skrev:Du tar upp något väldigt viktigt, man får aldrig sluta prata om det här. I Sverige är det inte lika illa som i USA men vi börjar komma i kapp mer och mer. Det är helt vansinnigt att ge ADHD medicin till barn och jag tycker det ska vara en strikt 18- års gräns, vuxna får göra som de vill.

Utveckla.
Varför är det "vansinnigt"?

Det säger sig självt att man inte ska ge narkotikaklassade mediciner till barn på regelbunden basis tycker jag.

Man har ingen aning om vilka konsekvenser dessa mediciner har på växande hjärnor och hur de påverkar barnets utveckling, medicinering är en quick fix som på sikt riskerar att skada barnets hälsa. Ovanpå det här har vi överdiagnosticeringen, jag tror vissa (dvs inte alla) barn får en ADHD diagnos då orsaken till deras beteende kan handla om andra saker t.ex dåliga hemförhållanden eller psykisk ohälsa.

Liljan skrev:

Pinghis Khan skrev:

Liljan skrev:Du tar upp något väldigt viktigt, man får aldrig sluta prata om det här. I Sverige är det inte lika illa som i USA men vi börjar komma i kapp mer och mer. Det är helt vansinnigt att ge ADHD medicin till barn och jag tycker det ska vara en strikt 18- års gräns, vuxna får göra som de vill.

Utveckla.
Varför är det "vansinnigt"?

Det säger sig självt att man inte ska ge narkotikaklassade mediciner till barn på regelbunden basis tycker jag.

Man har ingen aning om vilka konsekvenser dessa mediciner har på växande hjärnor och hur de påverkar barnets utveckling, medicinering är en quick fix som på sikt riskerar att skada barnets hälsa. Ovanpå det här har vi överdiagnosticeringen, jag tror vissa (dvs inte alla) barn får en ADHD diagnos då orsaken till deras beteende kan handla om andra saker t.ex dåliga hemförhållanden eller psykisk ohälsa.

Äh, hallå! Har någon hackat ditt konto eller något? En scientolog eller en sociolog som "inte tror på NPF-diagnoser"?

1. Jo, man vet vilka konsekvenser dessa mediciner har hos barn - de har används sedan 1937. På barn, INTE på vuxna. Det var först ganska nyligen som de blev godkända för vuxna. Och det finns förstås hundratals, kanske tusentals studier.

2. Det finns ingen överdiagnosticering.

3. Barn med ADHD har inte nödvändigtvis beteendestörningar. Mina två barn med ADHD uppför sig inte illa. Och dåliga hemförhållanden ger inte alls samma symptom. Delvis motsatta symptom. De blir t.ex. snarare tidigare självständiga, medans barn med ADHD brukar vara omogna. De litar inte på vuxna - barn med ADHD kan lita jättemycket på vuxna (om de har en bra uppväxt).

4. Narkotikaklassade mediciner behöver inte vara skadliga på något sätt för de som tar dem. De kan vara narkotikaklassade för att ANDRA kan missbruka dem.

Mina barn har BÅDA mått mycket dåligt för att de har fått dessa mediciner FÖR SENT! Min son ville inte leva längre och dottern fick en ätstörning. Och det är läkare, psykiatrer som säger att barnen har farit illa för att de inte har fått medicin i tid. Det är inte något jag hittar på! Det är grymt att inte ge barnen möjligheten att få en bättre livskvalitet!

kiddie skrev:Tycker det är lite sorgligt dock att de mest utsatta barnen får förlita sig till medicin. Träffat ungar som enda hjälpen är Ritalin. Bara för att mamma är fattig ensamstående stressad och kanske lite okunnig om livet, metoder och sina rättigheter.

Dessa barn borde ha mera rättigheter inte BARA medicin. Det är ju viktigt att man inte tycker att dessa är färdigbehandlade och klara. Det är lätt att låta bli att ge annan hjälp bara för att man fått medicin.

Det där är dock tomt snack. Vilken annan hjälp ska man sätta in? Jag vet, det pratas så mycket om speciallärare, men många av dessa barn har inga speciella problem med skolarbetet. Förutom just ADHD-relaterade problem. De kommer inte igång, saknar motivation, kan inte slutföra saker, missar att lämna in saker, m.m. Visst, man kan skapa struktur, hjälpa barnet att planera, osv. Det gör ju alla vettiga lärare med dem barnen som behöver det. Men någon speciell hjälp - vad skulle det vara?

Vad hade du tänkt att man ska göra?

Chilehead skrev:Barn och speciellt tonåringar är ju i "störst" behov av adhd-medicin
för de måste ju gå igenom skolan och den kan man inte välja bort
visst finns det både bättre o sämre skolor men i stort sett är de
ju ganska lika ändå.
Som vuxen har man ju åtminstone en teoretisk chans hitta jobb som passar
med ens egenheter.

Och det är inte bara för skolans skull. Med en riktig svår ADHD-problematik är de så splittrade att de knappt har en chans att få vänner. De hamnar utanför, det kan man vara ganska säker på.

Det finns barn som är så hyperaktiva att de inte kan leka! Min son var väl inte riktigt så illa, men han var mycket musikintresserad, komponerade ibland, men han klarade ju aldrig att skriva upp något. Jag försökte göra det åt honom.

När jag, som vuxen, började med ADHD-medicin blev jag deprimerad för att jag först då begrep hur mycket jag hade missat, hur mycket som bara hade gått förbi mig. Det ville jag inte att mina barn ska behöva känna.

Toblerone skrev:

Chilehead skrev:Barn och speciellt tonåringar är ju i "störst" behov av adhd-medicin
för de måste ju gå igenom skolan och den kan man inte välja bort
visst finns det både bättre o sämre skolor men i stort sett är de
ju ganska lika ändå.
Som vuxen har man ju åtminstone en teoretisk chans hitta jobb som passar
med ens egenheter.

Och det är inte bara för skolans skull. Med en riktig svår ADHD-problematik är de så splittrade att de knappt har en chans att få vänner. De hamnar utanför, det kan man vara ganska säker på.

Det finns barn som är så hyperaktiva att de inte kan leka! Min son var väl inte riktigt så illa, men han var mycket musikintresserad, komponerade ibland, men han klarade ju aldrig att skriva upp något. Jag försökte göra det åt honom.

När jag, som vuxen, började med ADHD-medicin blev jag deprimerad för att jag först då begrep hur mycket jag hade missat, hur mycket som bara hade gått förbi mig. Det ville jag inte att mina barn ska behöva känna.

Meennnnn man drogaj ju baaaarnneeenn lååååt barneeeen få vara baaarn och vaja hypejaktivva som ju baaajn äääj.
Sedan växer de upp till sjukpensionärer som dessa typ scientologsociologer skiter fullständigt i.

Toblerone skrev:Det där är dock tomt snack. Vilken annan hjälp ska man sätta in?

Blir du arg för att det finns föräldrar som kanske inte är lika bra föräldrar som du? Man blir väl inte automatiskt en bra förälder för att man har ett barn med ADHD? I ena fallet hade pojken både ADHD samt noll stöd från sin mamma. Men eftersom han hade medicin så agerade de som om han inte knappt behövde sin mamma för t ex läxhjälp. Eftersom han hade medicin så gjorde det väl inte så mycket att mamman hade depressioner och inte lagade mat till barnen, det var som alla bara tyckte att medicin skulle ersätta ren omvårdnad. 13 år och redan vuxen...

Kanske inte så kul att både vara smått vanvårdad som barn OCH ha ADHD...

Jag säger inte att barn inte ska få medicin om de behöver, men vissa verkar anse att man kan medicinera bort en dålig situation hemma. Jäkligt praktiskt om inte annat.

Och självklart behöver ADHD-barn annat stöd än mediciner. Känns som du påstår att de inte behöver något annat. Vaddå läraren finns inte till hands i hela barnets vardag heller.

Toblerone skrev:

Liljan skrev:

Pinghis Khan skrev:Utveckla.
Varför är det "vansinnigt"?

Det säger sig självt att man inte ska ge narkotikaklassade mediciner till barn på regelbunden basis tycker jag.

Man har ingen aning om vilka konsekvenser dessa mediciner har på växande hjärnor och hur de påverkar barnets utveckling, medicinering är en quick fix som på sikt riskerar att skada barnets hälsa. Ovanpå det här har vi överdiagnosticeringen, jag tror vissa (dvs inte alla) barn får en ADHD diagnos då orsaken till deras beteende kan handla om andra saker t.ex dåliga hemförhållanden eller psykisk ohälsa.

Äh, hallå! Har någon hackat ditt konto eller något? En scientolog eller en sociolog som "inte tror på NPF-diagnoser"?

1. Jo, man vet vilka konsekvenser dessa mediciner har hos barn - de har används sedan 1937. På barn, INTE på vuxna. Det var först ganska nyligen som de blev godkända för vuxna. Och det finns förstås hundratals, kanske tusentals studier.

2. Det finns ingen överdiagnosticering.

3. Barn med ADHD har inte nödvändigtvis beteendestörningar. Mina två barn med ADHD uppför sig inte illa. Och dåliga hemförhållanden ger inte alls samma symptom. Delvis motsatta symptom. De blir t.ex. snarare tidigare självständiga, medans barn med ADHD brukar vara omogna. De litar inte på vuxna - barn med ADHD kan lita jättemycket på vuxna (om de har en bra uppväxt).

4. Narkotikaklassade mediciner behöver inte vara skadliga på något sätt för de som tar dem. De kan vara narkotikaklassade för att ANDRA kan missbruka dem.

Mina barn har BÅDA mått mycket dåligt för att de har fått dessa mediciner FÖR SENT! Min son ville inte leva längre och dottern fick en ätstörning. Och det är läkare, psykiatrer som säger att barnen har farit illa för att de inte har fått medicin i tid. Det är inte något jag hittar på! Det är grymt att inte ge barnen möjligheten att få en bättre livskvalitet!

Läs gärna mitt inlägg igen, du antar en massa som jag varken skrivit eller antytt, som att jag inte tror på NPF diagnoser och att jag tror att de med ADHD har beteendestörningar eller uppför sig illa. Att jag skrev att vuxna får göra som de ville var inte för att jag trodde att läkemedlen först hade använts på vuxna utan för att en vuxen själv kan väga för och nackdelar samla på sig information och fatta ett beslut baserat på det, det kan inte ett barn. Förr trodde man inte att vuxna kunde ha ADHD, idag vet man bättre.

Vilken medicin syftar du på? metylfenidathydroklorid har funnits sedan 1954, och började användas mot ADHD på 60-talet. 2006 började man skriva ut ADHD medicin i Sverige i större skala och sedan dess har förskrivningen ökat lavinartat, av pojkar mellan 10-17 år är det över 5% som tar ADHD medicin och siffran ökar varje år. Det finns inga studier på då ett så stort antal får ADHD medicin för det är ett helt nytt fenomen att det skrivs ut till en så stor del av befolkningen. ADHD medicin är tung medicinering, det är beroendeframkallande jag säger inte att barnen blir beroende, men det är inte något man ska ta lättvindig på, det är receptbelagt knark.

Antal personer som får en ADHD diagnos ökar också lavinartat, värst är det i USA men Sverige följer efter. Det här slår hårdast mot de som faktiskt har ADHD. Med så många som har diagnosen börjar det mer likna en naturlig variation snarare än en funktionsnedsättning (och så tror inte jag att det är, men det blir konsekvensen). Visste du att barn som är födda sent på året har en mycket större sannolikhet att få en ADHD diagnos? Det är för att de inte så mogna som deras klasskamrater (som är flera månader äldre).

Jag kan inte uttala mig om dina barn och det vill jag inte heller, men generellt sätt beror psykiska sjukdomar på genetik eller miljö, inte brist på adhd medicin. Är det miljön som är fel behöver man rätta till det, det kan handla om anpassningar av olika slag, hjälpmedel och så vidare. Jag finner det väldigt konstigt att två barn i samma familj har så allvarliga psykiska problem, min erfarenhet är att det ofta (men absolut inte alltid) beror det på något fel i hemmiljön. Jag säger såklart inte att det är så i ditt fall.

Någon som har vuxit upp under dåliga förhållanden behöver inte mogna snabbare, vissa blir utåtagerande istället och då liknar symtomen adhd väldigt mycket.

Det är också fullt möjligt att ADHD ökar lavinartat på grund av epigenetiska skäl.
Men har facebook universitetets professorer beslutat att de vet varför ADHD ökar lavinartat så kan ingen övertyga dem.

kiddie skrev:

Toblerone skrev:Det där är dock tomt snack. Vilken annan hjälp ska man sätta in?

Blir du arg för att det finns föräldrar som kanske inte är lika bra föräldrar som du? Man blir väl inte automatiskt en bra förälder för att man har ett barn med ADHD? I ena fallet hade pojken både ADHD samt noll stöd från sin mamma. Men eftersom han hade medicin så agerade de som om han inte knappt behövde sin mamma för t ex läxhjälp. Eftersom han hade medicin så gjorde det väl inte så mycket att mamman hade depressioner och inte lagade mat till barnen, det var som alla bara tyckte att medicin skulle ersätta ren omvårdnad. 13 år och redan vuxen...

Kanske inte så kul att både vara smått vanvårdad som barn OCH ha ADHD...

Jag säger inte att barn inte ska få medicin om de behöver, men vissa verkar anse att man kan medicinera bort en dålig situation hemma. Jäkligt praktiskt om inte annat.

Och självklart behöver ADHD-barn annat stöd än mediciner. Känns som du påstår att de inte behöver något annat. Vaddå läraren finns inte till hands i hela barnets vardag heller.

Nu missförstår du mig verkligen, du pratar helt förbi mig. Nej, jag skulle aldrig bli arg för något sånt. Jag tänker snarare på att man har utsatt våra barn för så många försök, så mycket som skulle hjälpa dem, som inte har hjälpt något alls. Och det är väldigt jobbigt för barnen. Det är att experimentera med barn, tycker jag. Min son var ju tvungen att prova en massa annat först innan han kunde få medicin. Bara för att man ville vara restriktiv då. Då fick han bl.a. ta antidepressiva som inte ens var godkända för barn och som han mådde dåligt av. Och även i skolan fick han ha assistent på heltid. Inte direkt bra för honom, för han fick ju inga kompisar så.

Min läkare sa en gång: Då TVINGAR man barn att prova en massa åtgärder som de precis vet att de inte hjälper, och då är de redan utanför när de sedan äntligen få ha medicin.

Och inte alltid handlar det om hurvida föräldrarna stödjer eller inte. Har man inga inlärningssvårigheter, så brukar man inte behöva en speciallärare/-pedagog.

Jag vill absolut att barn ska få allt som de behöver. Jag vill bara inte att de plågas med sånt som man VET inte hjälper. Bara för att det ska gå till så.

Liljan skrev:

Toblerone skrev:

Liljan skrev:Det säger sig självt att man inte ska ge narkotikaklassade mediciner till barn på regelbunden basis tycker jag.

Man har ingen aning om vilka konsekvenser dessa mediciner har på växande hjärnor och hur de påverkar barnets utveckling, medicinering är en quick fix som på sikt riskerar att skada barnets hälsa. Ovanpå det här har vi överdiagnosticeringen, jag tror vissa (dvs inte alla) barn får en ADHD diagnos då orsaken till deras beteende kan handla om andra saker t.ex dåliga hemförhållanden eller psykisk ohälsa.

Toblerone skrev:
Äh, hallå! Har någon hackat ditt konto eller något? En scientolog eller en sociolog som "inte tror på NPF-diagnoser"?

1. Jo, man vet vilka konsekvenser dessa mediciner har hos barn - de har används sedan 1937. På barn, INTE på vuxna. Det var först ganska nyligen som de blev godkända för vuxna. Och det finns förstås hundratals, kanske tusentals studier.

2. Det finns ingen överdiagnosticering.

3. Barn med ADHD har inte nödvändigtvis beteendestörningar. Mina två barn med ADHD uppför sig inte illa. Och dåliga hemförhållanden ger inte alls samma symptom. Delvis motsatta symptom. De blir t.ex. snarare tidigare självständiga, medans barn med ADHD brukar vara omogna. De litar inte på vuxna - barn med ADHD kan lita jättemycket på vuxna (om de har en bra uppväxt).

4. Narkotikaklassade mediciner behöver inte vara skadliga på något sätt för de som tar dem. De kan vara narkotikaklassade för att ANDRA kan missbruka dem.

Mina barn har BÅDA mått mycket dåligt för att de har fått dessa mediciner FÖR SENT! Min son ville inte leva längre och dottern fick en ätstörning. Och det är läkare, psykiatrer som säger att barnen har farit illa för att de inte har fått medicin i tid. Det är inte något jag hittar på! Det är grymt att inte ge barnen möjligheten att få en bättre livskvalitet!

Läs gärna mitt inlägg igen, du antar en massa som jag varken skrivit eller antytt, som att jag inte tror på NPF diagnoser och att jag tror att de med ADHD har beteendestörningar eller uppför sig illa. Att jag skrev att vuxna får göra som de ville var inte för att jag trodde att läkemedlen först hade använts på vuxna utan för att en vuxen själv kan väga för och nackdelar samla på sig information och fatta ett beslut baserat på det, det kan inte ett barn. Förr trodde man inte att vuxna kunde ha ADHD, idag vet man bättre.

Vilken medicin syftar du på? metylfenidathydroklorid har funnits sedan 1954, och började användas mot ADHD på 60-talet. 2006 började man skriva ut ADHD medicin i Sverige i större skala och sedan dess har förskrivningen ökat lavinartat, av pojkar mellan 10-17 år är det över 5% som tar ADHD medicin och siffran ökar varje år. Det finns inga studier på då ett så stort antal får ADHD medicin för det är ett helt nytt fenomen att det skrivs ut till en så stor del av befolkningen. ADHD medicin är tung medicinering, det är beroendeframkallande jag säger inte att barnen blir beroende, men det är inte något man ska ta lättvindig på, det är receptbelagt knark.

Antal personer som får en ADHD diagnos ökar också lavinartat, värst är det i USA men Sverige följer efter. Det här slår hårdast mot de som faktiskt har ADHD. Med så många som har diagnosen börjar det mer likna en naturlig variation snarare än en funktionsnedsättning (och så tror inte jag att det är, men det blir konsekvensen) Visste du att barn som är födda sent på året har en mycket större sannolikhet att få en ADHD diagnos? Det är för att de inte så mogna som deras klasskamrater (som är flera månader äldre).

Jag kan inte uttala mig om dina barn och det vill jag inte heller, men generellt sätt beror psykiska sjukdomar på genetik eller miljö, inte brist på adhd medicin. Är det miljön som är fel behöver man rätta till det, det kan handla om anpassningar av olika slag, hjälpmedel och så vidare. Jag finner det väldigt konstigt att två barn i samma familj har så allvarliga psykiska problem min erfarenhet är att det ofta (men absolut inte alltid) beror det på något fel i hemmiljön. Jag säger såklart inte att det är så i ditt fall.

Någon som har vuxit upp under dåliga förhållanden behöver inte mogna snabbare, vissa blir utåtagerande istället och då liknar symtomen adhd väldigt mycket.

Du missförstår tyvärr också vad jag skrev. Det spelar ingen roll om du trodde att de läkemedlen först har används på vuxna. Nej, jag trodde inte att du trodde det. Poängen är att det är väldigt konstigt att säga att man borde ha 18-års-gräns när det handlar om en medicin som är tänkt att vara just för barn. Och den är tänkt för barn för att man vet att det är barn som har mest problem av det. Även om ADHD inte helt försvinner hos dem flesta, så blir det oftast betydligt lättare i vuxenålder. Man kan styra det på ett helt annat sätt. Och framför allt så är riskerna med att INTE ta medicin jättestora. Riskerna att utveckla en beroendeproblematik eller att bli kriminell är betydligt större utan medicin. Det är därför man faktiskt ger kriminella och missbrukare medicin också numera.

https://ki.se/nyheter/vuxna-med-adhd-be ... ck-medicin

ADHD medication was not associated with increased rate of substance abuse. Actually, the rate during 2009 was 31% lower among those prescribed ADHD medication in 2006, even after controlling for medication in 2009 and other covariates (hazard ratio: 0.69; 95% confidence interval: 0.57–0.84). Also the longer duration of medication, the lower the rate of substance abuse. Similar risk reductions were suggested among children and when investigating the association between stimulant ADHD medication and concomitant short-term abuse.

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4147667/

"In 1937, psychiatrist Charles Bradley administered Benzedrine sulfate, an amphetamine, to “problem” children at the Emma Pendleton Bradley Home in Providence, Rhode Island, in an attempt to alleviate headaches; however, Bradley noticed an unexpected effect upon the behavior of the children: improved school performance, social interactions, and emotional responses"

https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC3064242/

Beroendeframkallande? Jaaa... om du tar tio gånger så mycket som du ska - då kanske. Vad händer om du tar tio gånger mer Alvedon eller annan vanlig medicin? I den dosen som man SKA ta den är den varken beroendeframkallande eller farligt på annat sätt. Det är just inte "tung" medicinering, eftersom det knappt ger biverkningar och det går att hoppa över eller sätta ut tillfälligt.

Vad är det för fel med att 5 % av skolbarn tar medicinen? Ungefär 5 % av befolkningen HAR ADHD. Om det vore mer - DÅ kunde man prata om att det är konstigt, men det gör det ju inte.

Det där med decemberbarnen har diskuterats mycket. Men det förklarar inte att barnen har exakt samma problem när de har gått om en klass. Och jag känner flera som har gått om en klass.

Det där med att man inte har studier på det eller det eller nåt annat - det stämmer inte. Det finns tiotusentals, kanske hundratusentals. Här bara från 2016/2017. Skrolla längst ner:

http://www.mentalhealth.com/home/dx/adhd.html#research

Angående arv eller miljö:

"The genetic contribution to these traits is routinely found to be among the highest for any psychiatric disorder (70–95% of trait variation in the population),"

Det är svårt att citera tyvärr men här är länken. Det här är det officiella concensusdokumentet

http://www.russellbarkley.org/factsheet ... us2002.pdf

Nä, det här blir för långt. Så jag avrundar här. Problemet här är helt enkelt, att den "informationen" som du har läst, var ingen information utan Scientologernas propaganda. Jag känner igen flera uttryck som härstammar ifrån dem. T.ex. det här att barnen inte har brist på ADHD-medicin (vilket dumt argument, de HAR faktiskt brist av dopamin, serotonin och noradrenalin). Läs istället dokumentet strax ovanför - det är det som alla experter i världen har kommit överens om. Russel Barkley är dessutom en av dem främsta experterna och det han säger om ADHD kan du åtminstone ta som fakta.

Och jag tycker det är konstigt att påstå att det skulle vara ett tecken på att det är något fel på hemmiljön om man har flera barn med ADHD. Vi vet att ärftligheten är väldigt hög. Man har gjort alla möjliga studier - tvillingsstudier, adoptionsstudier, familjestudier för att just kunna avgöra om det arv och miljö och det är ju mellan 76 % och 95 % arvet som överväger. Och är du medveten om att miljö även omfattar infektioner (under graviditeten eller som spädbarn), miljögifter, olyckor, m.m? Vi vet att såna faktorer förekommer. Så hur mycket utrymme har vi då för hemmiljö?

Vår familj är nog en ganska typisk ADHD-familj. Jag har även ett barn utan NPF. Jag känner många som har flera barn med NPF, det är det vanliga. En bekant har sju barn - sex har NPF. Då har båda föräldrar NPF. Och när min äldste son diagnosticerades - då var de så noga med att utreda familjen först att han aldrig hade fått ADHD-diagnos om det hade funnits problem. Vilket också är fel - man kan ju ha både och.

Och när jag sa att barn med sociala problem är tidiga medans barn med ADHD är sena, så pratade jag om ADL-funktioner. Alltså grundläggande vardagliga saker så som hygien och liknande. Och jag är ganska säker på att jag har läst det i Tore Duvners bok "Barnneuropsykiatri".

kiddie skrev:

Toblerone skrev:Det där är dock tomt snack. Vilken annan hjälp ska man sätta in?

Blir du arg för att det finns föräldrar som kanske inte är lika bra föräldrar som du? Man blir väl inte automatiskt en bra förälder för att man har ett barn med ADHD? I ena fallet hade pojken både ADHD samt noll stöd från sin mamma. Men eftersom han hade medicin så agerade de som om han inte knappt behövde sin mamma för t ex läxhjälp. Eftersom han hade medicin så gjorde det väl inte så mycket att mamman hade depressioner och inte lagade mat till barnen, det var som alla bara tyckte att medicin skulle ersätta ren omvårdnad. 13 år och redan vuxen...

Kanske inte så kul att både vara smått vanvårdad som barn OCH ha ADHD...

Jag säger inte att barn inte ska få medicin om de behöver, men vissa verkar anse att man kan medicinera bort en dålig situation hemma. Jäkligt praktiskt om inte annat.

Och självklart behöver ADHD-barn annat stöd än mediciner. Känns som du påstår att de inte behöver något annat. Vaddå läraren finns inte till hands i hela barnets vardag heller.

Bara ett kortare, bättre svar också: Det jag blir arg över är att de LÅTSAS att det finns annan hjälp att få. Man sätter nämligen in åtgärder som ska lugna föräldrarna, så att de tror man gör något. I själva verket är det inget förutom medicin som hjälper.

Självklart mår de bra av allt som andra barn också mår bra av - tid, extra-vuxen-hjälp, struktur, m.m. Men något specifikt som just hjälper barn med ADHD nästan så (eller bara hälften så bra) som medicin, det finns det inte.

Helt klart en annan sak. Att behöva kvala in till fungerande behandling genom att måsta testa skit som inte funkar, gjort det i andra sammanhang. Det är självklart idiotiskt. Att ge barn antidepressiva ska man ju vara försiktig med eftersom det kan skapa depression. Och för ADHD är det ju skitdumt. Fattar inte att de är sådana idioter. Men det verkar vara vårdens natur, att man måste testa dåliga saker först för att bevisa att man är motiverad.

kiddie skrev:Helt klart en annan sak. Att behöva kvala in till fungerande behandling genom att måsta testa skit som inte funkar, gjort det i andra sammanhang. Det är självklart idiotiskt. Att ge barn antidepressiva ska man ju vara försiktig med eftersom det kan skapa depression. Och för ADHD är det ju skitdumt. Fattar inte att de är sådana idioter. Men det verkar vara vårdens natur, att man måste testa dåliga saker först för att bevisa att man är motiverad.

Jo, han var 7 eller 8. Och han blev ännu mer hyperaktiv av antidepressivan. Aurorix hette den. Och så blev han aggressiv, vilket han aldrig hade varit. Skolan stängde av honom i en vecka (det hände aldrig innan eller efter). Och läkaren sa: "Intressant. Det borde inte vara så. Det kanske vänder om vi avvaktar lite. " Men det gick jag inte med på.

Sedan är det inte heller bra att barn som skulle ha stor nytta av medicin får en speciallärare istället, när de inte har såna problem. Det hjälper säkert mer än ingenting alls, men inte i närheten av medicinens effekt. Och så tror folk det är ett alternativ. Hurra! Vi behöver inte medicin - låt alla gå till specialpedagog! Med långtidseffekten att de hamnar utanför i kompisgänget, och med minimal nytta.

Hjälpen måste ju vara efter barnets behov. Det är väl lite det som är problemet med systemet, att man vill erbjuda en sak till alla vad de än har för problem. Man kan ju ha ADHD och bo i en stabil familj och tycka om att lära sig och funkar bäst utan en massa annan hjälp t ex, eller man kan vara född i en sämre miljö och fortfarande också ha ADHD (ena utesluter inte det andra), och man kanske har testat droger (lite äldre barn då). Eller så kanske man har ADD, väldigt stillsam och skulle behöva både medicin och stöd med självförtroende. Så många varianter.

Men känns lite som alla dessa väldigt OLIKA barnen... då ska någon påhittad expert bestämma om hela denna gruppen ska få stöd ELLER medicin. Det bildas läger som inte gynnar barnen. Det blir prestige. Typ medicin SKA hjälpa alla... eller andra insatser SKA hjälpa alla.

Tycker man inte får glömma att trots samma diagnos lever inte två barn med samma personligheter i samma områden med samma föräldrar och med samma talanger.

I ditt exempel var det bäst att barnet fick medicin och komma på strategier, jag antar bli stärkt genom det som han själv kom på, istället för nån "vuxenkompis" som skulle svansa efter.

I mitt exempel så var det precis tvärtom, pojken hade trots medicinering som verkade funka rätt bra, svårt att finna sig i tillvaron, en anledning till var att mamman flyttade mer än varje år med ny skola och allt sånt. Han hade sina egna små begåvningar men inget han riktigt vågade stå för för han visste inte om det skulle funka i den nya miljön ses som en bra idé eller trots. När jag tänker efter i just det fallet så kanske det inte är pojken jag velat hjälpa med sociala problem utan mamman som verkade fara vind för våg. Nu fick mamman inte detta men det hade varit bra om pojken under en tid hade fått skolas in på sina nya skolor med någon han litade på iom att det blev så ångestskapande.

En sak som faktiskt funkar ganska bra i Sverige är att inte ADHD på barn ställs lättvindigt. Läraren kanske tror att barnet har ADHD men i Sverige är läraren en pedagog och inte en läkare. I USA kan lärare direkt till läkaren rekommendera på sina egna iakttagelser av barnet att hen ska ha medicin. Dvs i många fall är det läraren som ställer diagnos. Det skulle vi inte acceptera i Sverige. Dessutom är våra utredningar inte bara ett snack och en gissning på ett doktorskontor.

Det betyder att det är ganska troligt att de barnen som får diagnos i Sverige verkligen har ADD eller ADHD. Och kommer det fram att nej, de har Aspergers, då får man tänka om. Eller om det kan vara en början på en humörssvängningssjukdom. Känns som iallafall i de flesta utredningarna så måste man passa i mallen ADD/ADHD annars blir det ingen diagnos. I USA verkar de mer tänka att ADHD är en slags barnsjukdom (som växer bort, man tar bort medicinen vid 18 år!), och allt som inte är normalt är ADHD. Det innebär att de kommer få med en drös med bipolära, autistiska och ångestiga barn i sin ADHD-grupp men allt kallas ADHD för barnet inte är vuxet.

Då känns det hyfsat mycket tryggare här.

Så en del saker man hör om hur barn farit illa i USA av medicinering, kan vara fall där man faktiskt behandlat en bipolär unge med stimulantia. Dessutom verkar monoterapi ytterst ovanligt där. Ofta slänger man in typ Risperdal till barn oberoende av problem.

Detta sagt så tror jag inte alla svenska barn tål ADHD-mediciner bara för att de har rätt diagnos. Vissa, ett fåtal hoppas jag, är känsliga och får mer biverkningar än bra effekter. Detta är ju otur. Och för den skull ska man ju inte ta bort meds hos dem där det funkar jättebra.

Det blev en massa svammel men vad jag menar är att vi ska vara väldigt försiktiga med att använda oss av uppgifter från USA vad gäller ADHD och hellre skapa egen statistik.

kiddie skrev:Hjälpen måste ju vara efter barnets behov. Det är väl lite det som är problemet med systemet, att man vill erbjuda en sak till alla vad de än har för problem. Man kan ju ha ADHD och bo i en stabil familj och tycka om att lära sig och funkar bäst utan en massa annan hjälp t ex, eller man kan vara född i en sämre miljö och fortfarande också ha ADHD (ena utesluter inte det andra), och man kanske har testat droger (lite äldre barn då). Eller så kanske man har ADD, väldigt stillsam och skulle behöva både medicin och stöd med självförtroende. Så många varianter.

Men känns lite som alla dessa väldigt OLIKA barnen... då ska någon påhittad expert bestämma om hela denna gruppen ska få stöd ELLER medicin. Det bildas läger som inte gynnar barnen. Det blir prestige. Typ medicin SKA hjälpa alla... eller andra insatser SKA hjälpa alla.

Tycker man inte får glömma att trots samma diagnos lever inte två barn med samma personligheter i samma områden med samma föräldrar och med samma talanger.

I ditt exempel var det bäst att barnet fick medicin och komma på strategier, jag antar bli stärkt genom det som han själv kom på, istället för nån "vuxenkompis" som skulle svansa efter.

I mitt exempel så var det precis tvärtom, pojken hade trots medicinering som verkade funka rätt bra, svårt att finna sig i tillvaron, en anledning till var att mamman flyttade mer än varje år med ny skola och allt sånt. Han hade sina egna små begåvningar men inget han riktigt vågade stå för för han visste inte om det skulle funka i den nya miljön ses som en bra idé eller trots. När jag tänker efter i just det fallet så kanske det inte är pojken jag velat hjälpa med sociala problem utan mamman som verkade fara vind för våg. Nu fick mamman inte detta men det hade varit bra om pojken under en tid hade fått skolas in på sina nya skolor med någon han litade på iom att det blev så ångestskapande.

Visst. Jag skulle dock i ditt exempel snarare se det så att en familj som flyttar hela tiden och dem problemen som ju måste ligga bakom detta (jag vet inte exakt vilka, men man flyttar ju inte så ofta för skojs skull), är ju ett STORT problem för sig. Och de problemen har ju inte alls med barnets ADHD att göra. Jag tycker här måste man ju lösa båda problem. Generellt löser man sociala problem först, så att man kan se om kanske barnets problem berodde (delvis åtminstone) på det. Om de professionella som har hand om familjen verkligen vore insatta så skulle de inte ens behöva lösa ett problem i taget, de skulle ha ganska bra förståelse av vad som är vad. Ibland kan man inte ens ge barnet medicin i en sån familj (eller först när man har löst andra problem). Det förekommer att en förälder missbrukar och tar det. Men såna familjer är ju ett stort problem.

Oftast är det dock inte så. Och även om "vanliga" familjer också kan ha sina problem - också för att barn med ADHD ju är ganska belastande för familjen, eller "styr" familjen (delvis kan det inte hjälpas så mycket heller, de har ju speciella behov). För de problemen måste familjen också få hjälp, så klart. Men det är sekundära problem.

Det jag utgick ifrån är ju barnets svårigheter, barnets ADHD. Inte alla sekundära problem. Det finns en (stor) risk att om man undviker att behandla dem primära svårigheter, ADHD-symptomen, så får man en massa sekundära problem som man sedan måste behandla och det tar inte ens slut innan man behandlar det primära. Det kommer bara upp fler och fler sekundära problem. Det behöver inte alltid vara, men jag misstänker personligen att det är så väldigt ofta.

kiddie skrev:En sak som faktiskt funkar ganska bra i Sverige är att inte ADHD på barn ställs lättvindigt. Läraren kanske tror att barnet har ADHD men i Sverige är läraren en pedagog och inte en läkare. I USA kan lärare direkt till läkaren rekommendera på sina egna iakttagelser av barnet att hen ska ha medicin. Dvs i många fall är det läraren som ställer diagnos. Det skulle vi inte acceptera i Sverige. Dessutom är våra utredningar inte bara ett snack och en gissning på ett doktorskontor.

VAR har du hört det där? Att det går till så i USA? Personligen har jag inte hört det. Så jag skulle verkligen uppskatta en källa där. Även i USA gäller samma diagnoskriterier och samma etiska regler (ungefär) som i Sverige.

Det betyder att det är ganska troligt att de barnen som får diagnos i Sverige verkligen har ADD eller ADHD. Och kommer det fram att nej, de har Aspergers, då får man tänka om. Eller om det kan vara en början på en humörssvängningssjukdom. Känns som iallafall i de flesta utredningarna så måste man passa i mallen ADD/ADHD annars blir det ingen diagnos. I USA verkar de mer tänka att ADHD är en slags barnsjukdom (som växer bort, man tar bort medicinen vid 18 år!), och allt som inte är normalt är ADHD. Det innebär att de kommer få med en drös med bipolära, autistiska och ångestiga barn i sin ADHD-grupp men allt kallas ADHD för barnet inte är vuxet.

Då känns det hyfsat mycket tryggare här.

Jag har också hört av några som har "omdiagnosticerats" från ADHD till Asperger. I ett fall också en vuxen som omdiagnosticerats från Asperger till ADD. Men det absolut vanligaste är från ADHD till Asperger. Jag är ganska säker på att orsaken är att man först lärde sig om ADHD och psykiaterna överallt i landet hade inte lärt sig så mycket om Asperger än. Även med ADHD tog det ju tid tills de ens tog till sig konceptet. När min son utreddes första gången för över 20 år sedan, fick vi en läkare (en neurolog nära pensionsåldern), som sa rakt ut: "Jag tror inte på ADHD." Det borde vara tjänstefel att inte "tro" på diagnoser som ändå finns.

Så en del saker man hör om hur barn farit illa i USA av medicinering, kan vara fall där man faktiskt behandlat en bipolär unge med stimulantia. Dessutom verkar monoterapi ytterst ovanligt där. Ofta slänger man in typ Risperdal till barn oberoende av problem.

Hmm... men ska det inte vara värre med antidepressiva då? Vår läkare bad mig kolla upp om det fanns bipolaritet i hans pappas släkt när han ville ha antidepressiva förutom stimulantia. Hon frågade inte det när han fick stimulantia. Och det är det jag har hört förut också att just antidepressiva kan utlösa mani och sätta igång manodepressivitet (som förstås ändå skulle bryta ut). Jag har hört att barn som har anlag för manodepp också kan reagera negativt på stimulantia, men jag har för mig att det då är mer att de blir aggressiva av det. Om det också innebär att manodepp bryter ut, vet jag inte säkert.

Detta sagt så tror jag inte alla svenska barn tål ADHD-mediciner bara för att de har rätt diagnos. Vissa, ett fåtal hoppas jag, är känsliga och får mer biverkningar än bra effekter. Detta är ju otur. Och för den skull ska man ju inte ta bort meds hos dem där det funkar jättebra.

Det fungerar för ungefär/högst 70 %. Men det är inte alltid pga biverkningar utan ibland också för att det inte har någon effekt på dem. I såna fall har man inte den möjligheten och där finns det verkligen inte många andra alternativ. Man kan prova omega-3, min dotter ska också prova det igen, men det hjälper mest mot humörsvängningar (och det är hennes största problem).

När man tar ställning till om man ska ge sitt barn centralstimulerande så är det viktigt att tänka på att det vardagliga livet med ADHD är mycket ansträngande för ett barn. Medicinen gör det lättare. Många blir annars knäckta och hamnar snett.

Pinghis Khan skrev:Det är också fullt möjligt att ADHD ökar lavinartat på grund av epigenetiska skäl.
Men har facebook universitetets professorer beslutat att de vet varför ADHD ökar lavinartat så kan ingen övertyga dem.

Jag tror inte att det ökar, det bara diagnosticeras där det inte skulle ha diagnosticerats förut. Visserligen kan det också vara så att det ökar lite. T.ex. pga. att samhället har blivit så komplicerat att även lättare ADHD orsakar problem och märks. Eller pga att det folk med ADHD klarar sig bättre i samhället än tidigare och får därför fler barn? Jag menar - vissa kanske var byfåne i gamla tider och de kanske inte gifte sig, fick inte barn.

Toblerone skrev:VAR har du hört det där? Att det går till så i USA? Personligen har jag inte hört det. Så jag skulle verkligen uppskatta en källa där. Även i USA gäller samma diagnoskriterier och samma etiska regler (ungefär) som i Sverige.

Av folk som bor i landet. Via internet. Dessutom har de kompisar i USA jag känner med autism aldrig genomgått en sådan utredning vi är vana vid. De har typ gått hos någon psykolog och från en dag till en annan säger psykologen att de har autism och då är det den nya diagnosen. Etiska regler och medicin i USA, jojo... "förlorat" en vän i USA därför att hans doktor övermedicinerar, 32 olika preparat varje dag... Det finns säkert tillfällen då allt går bra till i USA men deras vård är väldigt ojämn i kvalitet.

Vill man snacka med folk i andra länder så finns alla möjliga forum och chattar som är internationella. Jag är glad att jag inte bor där. Med så lite sjukersättning om man inte jobbat är enda chansen till bostad man har råd med ett Section 8, på min kompis sådant var det bara jättetrasiga människor, utvecklingsstörda, autister, mentalt sjuka och tunga missbrukare blandat. Våld och inbrott mycket vanligt. Lite OT.

Toblerone skrev:Hmm... men ska det inte vara värre med antidepressiva då? Vår läkare bad mig kolla upp om det fanns bipolaritet i hans pappas släkt när han ville ha antidepressiva förutom stimulantia. Hon frågade inte det när han fick stimulantia. Och det är det jag har hört förut också att just antidepressiva kan utlösa mani och sätta igång manodepressivitet (som förstås ändå skulle bryta ut). Jag har hört att barn som har anlag för manodepp också kan reagera negativt på stimulantia, men jag har för mig att det då är mer att de blir aggressiva av det. Om det också innebär att manodepp bryter ut, vet jag inte säkert.

Fel medicin är aldrig bra, bara olika effekter. Som du säger kan antidepp utlösa mani hos bipolära, men långtidsmedicin med sänkande antipsykotika på ett barn har ju andra negativa effekter, det är ju mediciner som är mot psykos men blivit en slags uppförandemedicin i USA. Sedan kan man ju undra lite hur det blir när man har en medicin som gör mer dopamin och en som tar bort det... Vilka doshöjningar man kan råka ut för.

En sak jag inte tycker man verkar ta hänsyn till när man skriver om historier där stimulantia gjort barnet värre och barnet har lidit länge, där är det ändå barn som är så stora att de kan formulera sina tankar. Har de glömt bort att fråga själva barnet i denna situation eller vad har hänt? Jag kan bara gissa men tror man faktiskt pratar med själva patienten.

nomemorytoday skrev:

cirkusfreak skrev:Missbruk är alltid missbruk, vilket såklart skall avhjälpas.

Däremot så måste jag ändå påstå att jag är positivt överraskad över hur pass bra ADHD medicin fungerar för mig. Både med mina ADHD bekymmer men också en del saker som Aspergern har med att göra. Knappt några biverkningar nu när jag bytt över till Elvanse från Ritalin. Bättre än så kan det ju inte bli.

Visst kan man såklart gärna ta åt sig följande skrämselartiklar som nyligen dök upp på SVT: https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stock ... inte-hjalp

Men där kan jag inte annat än skylla på mamman i fallet och att någon enstaka person upplever biverkningar som man såklart finner är för obehagliga så ska man inte dra allt över en kam.

Hur länge har du tagit medicinen? Och vilka problem med Aspergern anser du blir bättre?

Jag funderar på att försöka få medicin, då jag vet att den på kort sikt i lagom mängd fungerar skrämmande bra. Dock har jag sett många som inte direkt blivit bättre utan snarare "försvunnit" och/eller börjat svaja(missbrukat) hårt på medicinen.

Bland annat att jag filtrera oljud bättre i huvudet så att det inte blir lika jobbigt och stressande för mig. Även vissa delar av mitt humör känns jämnare vilket gör att en arbetsdag kan kännas enklare. En specifik sak gällande det som har har märkt att jag numera om någon berättar något för mig vad som gäller, till exempel nya rutiner, så får jag inte panik och måste strida emot lika ofta längre utan min reaktion blir allt oftare "okej, vi kör på det då".

kiddie skrev: När jag tänker efter i just det fallet så kanske det inte är pojken jag velat hjälpa med sociala problem utan mamman som verkade fara vind för våg.

Självklart. Känns som "sociala problem" är en eufemism för familjer där någon förälder har värre NPF än vad barnen har ärvt. Då räcker det inte med att behandla barnen. Jag tror faktiskt att vården blir mer och mer medveten om detta.