Jag fick mitt första barn för snart 9 år sedan. Innan dess klarade jag av att jobba heltid även om jag hade perioder med mycket ångest och utmattning. Skolan var inga större problem.

Men sen jag fick barn alltså (har ett till barn på drygt 2 också) så orkar jag i princip ingenting förutom att vara mamma. Har varit sjukskriven i 8 år. Klarade inte av att jobba mer än 25 % de första åren. Sen kämpade jag mig upp till 50 %. Nu sen jag fick mitt andra barn är jag nere på 0-25 % igen. Försöker förstå hur det kan ta så mycket mer kraft från mig jämfört med för andra. Kan det vara att jag har ett större behov att vara ensam och att dagdrömma/vara i min egen värld mentalt? När man är med barn behöver man ju vara mer "utåt".

Jag tycker egentligen om att vara förälder och jag älskar mina barn, och ångrar ingenting. Är väl bara så trött på att känna en press att jag ska "tillbaka till jobbet". Nu går jag ett rehabprogram där jag testar andra arbetsplatser/yrken. Men jämna mellanrum blir jag manipulerad att tro att det ska funka igen. Sen ramlar jag ner på golvet igen och får börja om.

Är lite intresserad av att få höra andra föräldrars erfarenheter kring detta.

Du är inte ensam.
Jag är förälder och det är skittufft.
Men de är ju .
För mig är det främst pga mycket dålig andraförälder... och mycket ensamt arbete som skulle bränna ut vem som helst.
Tänk på att det viktigaste av allt är att du orkar finnas för barnen. Vi tvingas tyvärr prioritera, och vi vet vad som är det absolut viktigaste.
Kramar.

Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har två döttrar på 11 respektive nio år. Jag har alltid haft svårt att få orken att räcka till men det var när barnen kom som det verkligen tog stopp. Innan barnen kunde jag göra av med all energi på jobbet för då hade jag resterande tid till att vila. Barnen däremot behöver ju att jag finns för dem resterande tid. Jag har jobbat halvtid de senaste två åren och ska försöka mig på 75 % från mars. Får se hur det går...

Alyana skrev:Du är inte ensam.
Jag är förälder och det är skittufft.
Men de är ju .
För mig är det främst pga mycket dålig andraförälder... och mycket ensamt arbete som skulle bränna ut vem som helst.
Tänk på att det viktigaste av allt är att du orkar finnas för barnen. Vi tvingas tyvärr prioritera, och vi vet vad som är det absolut viktigaste.
Kramar.

Tack för din omtanke.
Ja när det är som tuffast så är man glad att man orkar med sina barn, vilket jag nätt och jämt gör ibland.

Truls skrev:Jag känner verkligen igen mig i det du skriver. Jag har två döttrar på 11 respektive nio år. Jag har alltid haft svårt att få orken att räcka till men det var när barnen kom som det verkligen tog stopp. Innan barnen kunde jag göra av med all energi på jobbet för då hade jag resterande tid till att vila. Barnen däremot behöver ju att jag finns för dem resterande tid. Jag har jobbat halvtid de senaste två åren och ska försöka mig på 75 % från mars. Får se hur det går...

Ja precis så är det. Även om jag klarade 100 % innan barnen så var det för att man kunde ligga och stirra i taket när man kom hem. Nu fortsätter jobbet när man kommer hem.

Du skriver att du jobbat halvtid sedan två år tillbaka. Hur var det innan det? När dina barn var mindre menar jag.

Jag borde kanske inte lägga mig i, men måste du gå upp på heltid så fort om du känner att du inte orkar med det?

Är det av ekonomiska själ?
Själv klarar jag inte av att jobba överhuvudtaget för tillfället.

Fretshi skrev:Jag borde kanske inte lägga mig i, men måste du gå upp på heltid så fort om du känner att du inte orkar med det?

Är det av ekonomiska själ?
Själv klarar jag inte av att jobba överhuvudtaget för tillfället.

Det är ingen fara. Ja det är på grund av ekonomiska skäl. Jag blev efter ett antal år nekad sjukpenning och fick även avslag på sjuksersättning. Nu går jag därför ett program på arbetsförmedlingen och får aktivitetsstöd, men det pågår bara till sommaren. Jag inser nu att jag inte kommer fixa det, att jag blir tvungen att sjukskriva mig igen och söka sjukersättning på nytt.

Är du sjukskriven eller hur försörjer du dig?

När barnen var mindre gick jag ner i tid med hänvisning till dem. Då jobbade jag mellan 50 och 90 procent i olika perioder. Jag hade jättesvårt att orka med och halkade mig fram genom att ta föräldraledigt på heltid längre perioder när jag höll på att klappa ihop och så sa jag upp mig så att jag blev arbetslös en omgång också.

När jag inte längre kunde ta föräldraledigt och inte heller hade råd att säga upp mig kämpade jag på till jag blev suicidal och inlagd på psyk. Och sen dess har jag då kommit upp i halvtid. Min psykolog bedömer egentligen inte att det är lämpligt att jag ökar arbetstiden mer men läkaren menar att Försäkringskassan snart inte kommer godkänna halvtid längre. Så ja, vad gör man?

Trist att höra att du blivit av med sjukpenningen. Jag tror att mycket handlar om att handläggarna inte har så mycket kunskap om vad vår diagnos kan innebära vad gäller energiåtgång.

Det är ett märkligt glapp mellan medborgarna och samhällets orubbligt statiska syn på arbete. Istället för att anpassa arbetstiden och arbetet efter individens förutsättningar ger man order om full sysselsättning utan kompromisser. Problemet är att folk sällan blir friska av att man skär av deras försörjning. Om man från samhället sida vill spara pengar ska man arbeta förebyggande, men det får politikerna slå upp i ordboken för det vet man inte vad det betyder.

Med tanke på den kraftigt ökande psykiska ohälsan hos unga så ska det bli intressant att se hur politikerna löser detta.

För egen del skulle jag aldrig orka ta hand om barn och kommer därför inte skaffa några.

Truls skrev:När barnen var mindre gick jag ner i tid med hänvisning till dem. Då jobbade jag mellan 50 och 90 procent i olika perioder. Jag hade jättesvårt att orka med och halkade mig fram genom att ta föräldraledigt på heltid längre perioder när jag höll på att klappa ihop och så sa jag upp mig så att jag blev arbetslös en omgång också.

När jag inte längre kunde ta föräldraledigt och inte heller hade råd att säga upp mig kämpade jag på till jag blev suicidal och inlagd på psyk. Och sen dess har jag då kommit upp i halvtid. Min psykolog bedömer egentligen inte att det är lämpligt att jag ökar arbetstiden mer men läkaren menar att Försäkringskassan snart inte kommer godkänna halvtid längre. Så ja, vad gör man?

Trist att höra att du blivit av med sjukpenningen. Jag tror att mycket handlar om att handläggarna inte har så mycket kunskap om vad vår diagnos kan innebära vad gäller energiåtgång.

Det låter som du haft det tufft. Usch, det värsta är när inte ens läkaren tror på det hela. Nu kommer jag söka sjukersättning igen, och överklaga om det inte går igenom. Har överklagat nekad sjukpenning en gång och fick rätt i första prövningen. Det finns jurister som är väl insatta i FK:s system som hjälper såna som oss. Kostar inte mkt heller.

Tror också att FK har en begränsad budget och att de helt enkelt tvingas neka folk sjukpenning fast de vet att det är fel. Det är hos regeringen problemet ligger. Men det är förjävligt, för det förstör livet för dem som har det svårast.

Leibniz skrev:Det är ett märkligt glapp mellan medborgarna och samhällets orubbligt statiska syn på arbete. Istället för att anpassa arbetstiden och arbetet efter individens förutsättningar ger man order om full sysselsättning utan kompromisser. Problemet är att folk sällan blir friska av att man skär av deras försörjning. Om man från samhället sida vill spara pengar ska man arbeta förebyggande, men det får politikerna slå upp i ordboken för det vet man inte vad det betyder.

Med tanke på den kraftigt ökande psykiska ohälsan hos unga så ska det bli intressant att se hur politikerna löser detta.

För egen del skulle jag aldrig orka ta hand om barn och kommer därför inte skaffa några.

Ja det är mycket märkligt. Kortsiktiga lösningar är oftast de sämsta.

Jag känner att jag ju orkar med att ha barn om jag slapp jobba/slapp jobba mer än halvtid. Men nu känns det lite som att det inte är en mänsklig rättighet att få skaffa barn, om det är så att jag inte också klarar av att arbeta. Att det är viktigare att jag kan arbeta heltid än att jag kan ta hand om mina barn. Som om det skulle bli billigare för staten om jag låg på psyket och mina barn blev utan mamma.

Jag har fyra barn, 6-15 år, som jag älskar över allt annat . Men för mig tar det också väldigt mycket energi, så jag har inte klarat av att jobba särskilt mycket sedan de föddes. Sist jag försökte blev jag utbränd (för ett år sen).
Min man stöttar väldigt mycket, han försörjer hela familjen och jag försöker göra så mycket jag orkar hemma eftersom jag inte klarar av att jobba. Jag tror att en anledning till att det är så svårt för mig att jobba är att jag har svårt att dela upp mitt fokus. En annan är allt det sociala kring barnen. Och brist på ensamtid.
För att klara oss på en lön bor vi billigt på landet och äter så billigt det går. Semestrar i Sverige, men det är ju bara bra för miljön .

Syrenlila skrev:

Fretshi skrev:Jag borde kanske inte lägga mig i, men måste du gå upp på heltid så fort om du känner att du inte orkar med det?

Är det av ekonomiska själ?
Själv klarar jag inte av att jobba överhuvudtaget för tillfället.

Det är ingen fara. Ja det är på grund av ekonomiska skäl. Jag blev efter ett antal år nekad sjukpenning och fick även avslag på sjuksersättning. Nu går jag därför ett program på arbetsförmedlingen och får aktivitetsstöd, men det pågår bara till sommaren. Jag inser nu att jag inte kommer fixa det, att jag blir tvungen att sjukskriva mig igen och söka sjukersättning på nytt.

Är du sjukskriven eller hur försörjer du dig?

Jag är sjukskriven och försörjer mig med försörjningsstöd, blir inte mycket över varje månad så ja ekonomin är ett problem. Bor själv och har hjälp av boendestöd så får hjälp med vissa saker dock så måste man ju göra en del själv, men har ingen annan att ta hand om så har gott om tid till vila och återhämtning.

Jag vill studera, men är inte riktigt i form ännu.

Jag kan ibland tycka det är jobbigt att behöva snåla så mycket med pengarna (förutom mat så kan jag inte handla mycket) och man vill ju äta lite godare ibland och inte bara leva på billig mat även om man kan göra god billig mat också.

Jag saknar att ha sällskap på kvällarna och har funderat på att skaffa katt eller marsvin, men då kommer också ett visst ansvar att ta hand om djuret väl, så man får väga för och nackdelar.

Älskade vänner.
Det är inte enkelt detta.
Hade jag vetat innan att jag har as och add och hur svårt allt skulle bli, så hade jag kanske kunnat välja ett annat liv och hoppas på att inte bli suicidal, men fick diagnosen sent när många val redan gjorts sas.
Hur ska man veta.
Men livet är ingen garanti och ingen vet något om morgondagen, det är bara att acceptera.