Hej!
Jag har en bonusson på 28 år som sedan åtta år bor i Lund. Sedan ett år har han praktiskt taget stängt av all kontakt med omgivningen, sover på dagarna, spelar på nätterna, beställer hem mat och ja, tar sig inte ur sitt rum.

Han har högsta betyg från gymnasiet, började plugga men det ballade ur efter hand, och nu är han, som sagt, inte delaktig i världen längre, utan bara instängd på sitt rum. Han svarar sällan på sms och då väldigt kort.

Har någon tips på argument man kan använda för att få honom att förstå att han behöver vård? Eller någon som har erfarenhet av handräckning och psykiatrin i Lund?

Kram från mammaC

Ursäkta men är du säker på att det är så illa? Jag ser inga röda lampor som blinkar direkt. Människor kan vara annorlunda, kanske på sätt som du inte kan föreställa dig. Han kan ju ha viss kommunikation över nätet, även i spel, om du inte uteslutit det. Däremot har jag erfarenhet av en mamma som trodde jag hade problem när jag inte hade det och inte gav upp, vilket som du kanske förstår är problematiskt. Klart pengarna kanske tar slut om han inte jobbar om det är det du tänker på? Men varken det eller urballade studier är väl direkt nån anledning att söka till psykiatrin? Vill inte stå i vägen för dig men det var så slående för mig.

Har han Asperger, har han fler diagnoser? När hade han senast kontakt med psykiatrin? Vad har han levt på? Vad började han plugga? Har han några vänner som skulle prata med honom, eller syskon?

Din bonusson är 28 år gammal och det betyder att han har ansvar för sin egen försörjning. Han måste ju betala hyra och mat på något sätt. Han lär väl knappast få pengar av socialtjänsten för att han skall kunna sitta uppe på nätterna och spela spel. På något sätt så borde han förstå att det inte är någon långsiktig lösning att isolera sig från omvärlden. Jag kan förstå att det kan kännas jobbigt att familjen lägger sig i ens liv. Och det kanske är därför som din bonusson beter sig avvisande. Jag har tyvärr inget bra tips att komma med.

Han har inte varit i kontakt med vården tidigare, men nu närmar sig situationen en ohållbar gräns. Han tjänade pengar i somras på ett jobb men jag vet inte hur länge de räcker. Nu är han bara på sitt studentrum, går sällan ut, beställer hem mat och blir "taggig" när framtid och vilja kommer på tal. När man läser om psykos utan utåtagerande så ligger det väldigt nära de symptom han har nu. Hälsar bonusmamman

nisse skrev:Din bonusson är 28 år gammal och det betyder att han har ansvar för sin egen försörjning. Han måste ju betala hyra och mat på något sätt. Han lär väl knappast få pengar av socialtjänsten för att han skall kunna sitta uppe på nätterna och spela spel. På något sätt så borde han förstå att det inte är någon långsiktig lösning att isolera sig från omvärlden. Jag kan förstå att det kan kännas jobbigt att familjen lägger sig i ens liv. Och det kanske är därför som din bonusson beter sig avvisande. Jag har tyvärr inget bra tips att komma med.

Så vad ville du ha sagt med ditt inlägg?
Att alla, i alla lägen, förstår att de har ansvar för sin egen försörjning? Han har haft en längre period då han inte betalade. Och blir han utkastad så är det svårt för honom att få ny bostad - därav oron.
Och att vi föräldrar inte ska lägga oss i? Var går gränsen mellan att vara en förälder som bryr sig och en som ”lägger sig i”
Kram!

Jag har haft liknande problem med min äldste son. Men det är ändå svårt att råda dig om man inte vet de viktigaste detaljerna. Har han blivit utredd något, har han fått någon diagnos? Och vad är det han har läst, har han läst klart något så att han kan få jobb inom det.

Det som hände med min son då var han hade en depression och har svår ADHD och han satt bara på sitt rum i ungefär 2 år. Trots antidepressiv medicin kom han inte ur det där. Vi hade kontakt med psykiater då, som också provade en neuroleptika på honom (Abilify). Han sa att det ibland hjälper folk som har social fobi och det är något liknande. Men det hade ingen effekt på honom alls. Han fick en "coach" sedan från kommunen. En man som kom hem till oss (sonen bodde hemma) och försökte få igång honom lite. Det gick mycket, mycket långsamt. Det var mellan 18 och 20-års-åldern.

Men det kan vara så många olika saker, det är svårt att säga vad det är: Depression, Asperger, social fobi, även psykos/schizofreni (men jag ser inga direkta tecken på det). Det är därför att jag fråga vilka problem han har haft innan, så att man har någon humm om vad det kan vara

InkMagic skrev:Ursäkta men är du säker på att det är så illa? Jag ser inga röda lampor som blinkar direkt. Människor kan vara annorlunda, kanske på sätt som du inte kan föreställa dig. Han kan ju ha viss kommunikation över nätet, även i spel, om du inte uteslutit det. Däremot har jag erfarenhet av en mamma som trodde jag hade problem när jag inte hade det och inte gav upp, vilket som du kanske förstår är problematiskt. Klart pengarna kanske tar slut om han inte jobbar om det är det du tänker på? Men varken det eller urballade studier är väl direkt nån anledning att söka till psykiatrin? Vill inte stå i vägen för dig men det var så slående för mig.

På vilket sett är det normalt att vara professionell datorspelare och pizzaätare?

Toblerone skrev:Har han blivit utredd något, har han fått någon diagnos?

Om han inte har varit i kontakt med vården tidigare kan han väl inte ha blivit utredd?

nescio skrev:

Toblerone skrev:Har han blivit utredd något, har han fått någon diagnos?

Om han inte har varit i kontakt med vården tidigare kan han väl inte ha blivit utredd?

Oj! Jag såg inte att det stod "inte". Okej, då vet jag det.

Pinghis Khan skrev:

InkMagic skrev:Ursäkta men är du säker på att det är så illa? Jag ser inga röda lampor som blinkar direkt. Människor kan vara annorlunda, kanske på sätt som du inte kan föreställa dig. Han kan ju ha viss kommunikation över nätet, även i spel, om du inte uteslutit det. Däremot har jag erfarenhet av en mamma som trodde jag hade problem när jag inte hade det och inte gav upp, vilket som du kanske förstår är problematiskt. Klart pengarna kanske tar slut om han inte jobbar om det är det du tänker på? Men varken det eller urballade studier är väl direkt nån anledning att söka till psykiatrin? Vill inte stå i vägen för dig men det var så slående för mig.

På vilket sett är det normalt att vara professionell datorspelare och pizzaätare?

Ser det bra ut i Cv:t?
Har man stora möjligheter i livet sedan?

Jag undrar som många andra om har har en Asperger/autism diagnos på papper eller om du misstänker Asperger? Om inte finns det bättre ställen att ta upp de här frågorna på, Aspergerforum är främst en sida som riktar sig till de med Asperger.

Som anhörig kan du inte göra så mycket mer än att prata med honom om han inte är en fara för sig själv eller andra, är han inte det är inte en handräckning eller tvångsomhändertagande aktuellt. Du kan erbjuda dig att boka ett möte på psykiatrin och följa med honom, egentligen vill de att man ringer själv men misstänker de psykos kan de säkert göra ett undantag.

Om han har någon diagnos så finns det så klart en viss chans att få hjälp på den psykiatriska enhet på landstinget han tillhört, men det är såklart också upp till honom själv. Det är alltid svårt när folk inte vill ha eller vägrar ta emot hjälp. Spontant så tänker jag att det kanske finns någon barndomskompis eller klasskamrat, som han litar på och skulle kanske kunna fungera som "språkrör" och få med honom ut ur sin som jag förstått det isolerade tillvaro, kan i alla fall ibland fungera bättre än om familjemedlemmar försöker, nå hoppas att det kan lösa sig för honom...

Pinghis Khan skrev:

Pinghis Khan skrev:

InkMagic skrev:Ursäkta men är du säker på att det är så illa? Jag ser inga röda lampor som blinkar direkt. Människor kan vara annorlunda, kanske på sätt som du inte kan föreställa dig. Han kan ju ha viss kommunikation över nätet, även i spel, om du inte uteslutit det. Däremot har jag erfarenhet av en mamma som trodde jag hade problem när jag inte hade det och inte gav upp, vilket som du kanske förstår är problematiskt. Klart pengarna kanske tar slut om han inte jobbar om det är det du tänker på? Men varken det eller urballade studier är väl direkt nån anledning att söka till psykiatrin? Vill inte stå i vägen för dig men det var så slående för mig.

På vilket sett är det normalt att vara professionell datorspelare och pizzaätare?

Ser det bra ut i Cv:t?
Har man stora möjligheter i livet sedan?

Ursäkta lite otydligt kanske, med "se röda lampor som blinkar" menade jag mer "krisen är här, nu", lite som när man ska utrymma byggnaden.