Någon som jobbar inom biomedicin ?

Aceber,

Känner igen det där.

Inte att jag skulle ha nån extremt bra social kompetens för att vara aspergare.
Men jag kan få det sociala att funka hyggligt med lite analys och motivation.
Tillägna mig olika sociala och vardagsretoriska färdigheter så jag inte framstår som ohyfsad.

Men det jag absolut inte kan träna bort är det här med att bli utmattad av för mycket socialt umgänge.
Eller för den delen miljöer med mycket ljud, spring och stimuli.
I längden bränner det ut mig fullständigt.
Tre dar av intensiva intryck och mycket folk och jag måste vila i två dar efter.

För mig har det enda raka varit att kliva av den här hetsiga vardagsruljansen och leva mitt liv utifrån min natur, mina grundegenskaper.
När jag upplever lugn och harmoni kan jag tänka och prestera bra.
Är det för mycket stress är det som att huvudet fyllts av bomull.
Att försöka tänka i högstimulimiljöer blir som att vada genom sirap i en omgivning där alla andra rör sig bekvämt och obehindrat.

Folk kan tro att man alls inte har aspergerdrag när de tycker sig se en normal social förmåga.
Vad de inte ser är hur mycket energi det tar.
Hur utmattad man är vid dagens slut.
Den ångest som uppstår vid stress och osäkra omständigheter.

Aceber skrev:Någon som jobbar inom biomedicin ?

Fråga Kristofer.

RSD555 skrev:

Kahlokatt skrev:

KrigarSjäl skrev:-Nej.

Nja, om det FUNGERADE skulle det vara nyttigt. Men min erfarenhet är att en person (läs: jag) fick ta reda på alla fakta, medan de andra antingen skolkade eller skrev av mig. Minns att jag ironiskt nog fick väldigt bra betyg på en uppsats om autism (i barnkunskap).
När jag fick jobba med min bästis hade vi emellertid jättekul och gjorde ett väldigt ambitiöst projekt om Portugal.

Precis så har arbetslivet varit för mig. Jag har fått göra allt jobb och när något gått fel har jag fått ta skulden. Jag skulle ha deltagit i fler grupparbeten i skolan och lärt mig hantera det där.

Lära mig hantera eller acceptera att det inte fungerade. Om det FUNGERADE skulle man inte behöva träna så mycket. Vore inte lika nyttigt då.

Ni verkar uppenbarligen ha hamnat i ganska dåliga grupper alla grupper behöver inte vara så!

Jag har väl varit i både dåliga och bra grupper dvs hamnat med personer där personkemin inte alls funkat.
Gjorde ett grupparbete på universitetet 2015 med en seriös grupp där alla var delaktiga och ville prestera, men vi gick också igenom innan var vi ville ligga betygsmässigt och kursen handlade just om att lära sig arbeta i en grupp med ett projekt. Mycket kul kurs tyckte jag och en kurs var i krishantering då de flesta grupper kommer hamna i en kris nån gång.

Men alla är ju olika och en del avskyr säkert grupparbeten av olika anledningar men då tror jag framförallt att ni har erfarenhet från dåliga grupper.
Sen kanske man inte gillar grupper för att man tycker det är skönare att arbetablera själv, men de jobb jag skulle kunna tänka mig att arbeta som i framtiden har det varit något typ av samarbete i något slag.

Annars kan man ju bli egen företagare, men även då kommer man ju behöva samarbeta med människor i kundmöten

Att inte uppskatta grupparbeten behöver inte betyda att man inte kan samarbeta.

Man kan mycket väl kunna samarbeta vid behov fast man föredrar att jobba enskilt - det är heller inte så att alla kan lära sig bli gruppmänniskor - en del av oss är födda individualister och då jobbar man alltid i uppförsbacke vid grupparbeten.

Hur bra och välsmord en grupp än är går det alltid åt mycket tid till att vänta in andra, till att dividera om vem som gör vad, hur någonting skall göras, när det ska göras, när man ska hålla kafferast. Mycket tid förspills också på ovidkommande prat om vädret, vad folk gjort i helgen, vem som hade influensa och magsjuka förra februari och vem som måste vabba etcetera.

Grupparbeten är en trög process helt enkelt.

Vi har också problemet med att obegåvade kan åka snålskjuts och bli godkända i kurser där de inte hör hemma från första början.
Individuellt arbete med individuella prov fungerar däremot som ett raster där obegåvade, lathundar, svamlare, och rena idioter fastnar.

Om man tror att det är demokrati att släppa in idioter är man helt fel ute.
Vad ska de på Barsebäck att göra? Orsaka härdsmälta?
Drastiskt exempel kanske men icke desto mindre.

Jag har varit med om sammanhang där själva grupparbetsprocessen skattats högre än själva resultatet och det kan väl inte vara vettigt någonstans?

Grupparbete är onani för reformpedagoger och ingenting annat.

Den kursen jag gick där fokus skulle ligga på att lära sig arbeta med ett projekt i grupp tycker jag i allra högsta grad var relevant och också rolig. Den gick också väldigt bra även fast jag inte stressade särskilt mycket under den.
Då kan man förstås säga att jag var en sån där idiot som åkte snålskjuts på mina gruppmedlemmar men det tror jag ingen i den gruppen skulle tycka.
Att inte vara på topp jämt borde vara helt normalt speciellt för oss aspergare då en del saker kan kräva extra mycket energi.

Jag å andra sidan gillar grupparbeten men är kanske inte så bra på att samarbeta. Jag hoppas bli bättre på det, men i nuläget är alla såna planer för mycket att ta till sig då jag måste komma ur min depresson först.
Den gör ju så jag orkar mindre och blir lättare trött så måste nog vara försiktig med att ha för höga krav på mig nu.

Varför kan inte själva grupparbete processen vara vettig?

Om du gillar och trivs med grupparbeten, väl bekomme.
Ju mer du ägnar dig åt det desto lättare lär det gå - så länge det inte tar för mycket energi.

Jag menar att resultatet rimligen måste vara viktigare än att arbeta i grupp.
Annars blir det ju meningslöst flum och snackverkstad av alltsammans.

Visst, i vissa sammanhang är grupparbeten ofrånkomligt.

Men måste precis alla underkasta sig grupparbetets dogmer?
Måste det grupparbetas överallt?
Måste en revisor eller en litteraturkritiker arbeta i grupp?

Det finns en övertro på grupparbetande och en idiotisk nivelleringsvilja i samhället.
Mångfald my ass.

Jag har försökt jobba individuellt och det har gått bra sett till resultaten.

Men det har inte gått bra att få jobba individuellt. Kommer alltid folk och lägger sig i och ska hjälpa till. Vilket alltid betyder att man ska göra mer som de vill och vara mer normal oavsett om det är bättre eller sämre.

Litteraturkritiker måste nog också anpassa sig efter gruppen. Skulle jag få jobb som Litteraturkritiker och uttrycka mig fritt skulle jag i bästa fall få sparken och i värsta fall bli fängslad. Många litteraturkritiker får väl fly sina land?

Om man väljer efter (special)intresse så kanske lättare lyckas?