Ja det är bra att erkänna sina problem och ta hjälp av medmänniskor och samhället. Svårt då man kanske inte själv vet vilken hjälp man behöver. Men att man behöver hjälp från andra kan man vara ganska säker på.

Frågan är då hur man lättast får hjälp. Om man ska se sig som ett hopplöst fall och vägra lyssna på dom som inte ser det så utan istället vill erbjuda stöd och råd. Eller ska man säga att man har både bra och dåliga sidor men att dom dåliga för tillfället är för svåra och omöjliga att hantera?

Min erfarenhet är att jag får mer acceptans och förståelse när jag beskriver dom problem jag har. När jag säger att det är hela jag som är fel och att jag inte har någon enda bra egenskap brukar folk be mig ta mig själv i kragen.

Intressant att höra olika sidor. Påstår inte att någon taktik är bättre eller sämre. Är kanske olika från fall till fall.

Mvh L

Liljan skrev:

tahlia skrev:

Liljan skrev:Att vara självömkande är att tycka synd om sig själv, se sig själv som ett offer och att gnälla. Någon kan känna/uppleva smärta tusen gånger mer än någon annan och ändå inte vara självömkande, det har inte med smärta (varesig fysisk eller psykisk) att göra.

Så vad är skillnaden mellan att känna sig som ett offer och att faktiskt vara ett offer? Får någon känna sig som ett offer när de är ett offer utan att kallas sjäkvömkande? Vem kan avgöra den skillnaden?

Var och en får naturligtvis avgöra hur de väljer att hantera livet, det är de som ska leva det och är de nöjda och mår bra så är det bra. Jag tycker aldrig att det är vettigt att ha en offermentalitet, min erfarenhet är att de som har det inte mår bra. Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Offermentalitet har oftast samband med depression, då man oftast tycker synd om sig själv.
Klanka inte ner på dem, utan stöd dem i att bli starkare.

RSD555 skrev:Ja det är bra att erkänna sina problem och ta hjälp av medmänniskor och samhället. Svårt då man kanske inte själv vet vilken hjälp man behöver. Men att man behöver hjälp från andra kan man vara ganska säker på.

Frågan är då hur man lättast får hjälp. Om man ska se sig som ett hopplöst fall och vägra lyssna på dom som inte ser det så utan istället vill erbjuda stöd och råd. Eller ska man säga att man har både bra och dåliga sidor men att dom dåliga för tillfället är för svåra och omöjliga att hantera?

Min erfarenhet är att jag får mer acceptans och förståelse när jag beskriver dom problem jag har. När jag säger att det är hela jag som är fel och att jag inte har någon enda bra egenskap brukar folk be mig ta mig själv i kragen.

Intressant att höra olika sidor. Påstår inte att någon taktik är bättre eller sämre. Är kanske olika från fall till fall.

Mvh L

Hahaha det är väl aldrig hela du som är fel diagnosen är väl endast en del av dig som gör att vissa saker i livet blir problematiskt?
Har också fått höra (till och med från en psykolog ) att jag borde gaska upp mig och ta en löprunda så löser sig allt! Något som bland annat ledde till att jag fick öka dosen på min antideppressiva medicinering tror jag

Det finns faktiskt dom som inte ser något bra med sig själva. Dom tycker att dom ÄR fel. Men sen vägrar dom ta emot hjälp eftersom dom tror att dom alltid vet bäst. För mig ser det ut som en ond cirkel och jag har själv snurrat runt i den under perioder i mitt liv. Har mått väldigt dåligt då så det är inget jag rekommenderar.

Det du skriver om att diagnosen inte är hela personen och att det bara är vissa delar som är problematiska borde alla få höra minst en gång per dag. Svårt hjälpa någon som gömmer sig bakom en sten på havets botten och fräser åt alla som försöker närma sig.

Tack för dina värmande ord Fretshi!

Mats skrev:

Liljan skrev:Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Jag menar att man har ett tredje val: att berätta om sina svårigheter för att på det viset söka hjälp och stöd utifrån.

Det är att gå vidare, de flesta behöver hjälp av något slag det är skillnad på att bearbeta och älta.

Flia skrev:

Liljan skrev:

tahlia skrev:Så vad är skillnaden mellan att känna sig som ett offer och att faktiskt vara ett offer? Får någon känna sig som ett offer när de är ett offer utan att kallas sjäkvömkande? Vem kan avgöra den skillnaden?

Var och en får naturligtvis avgöra hur de väljer att hantera livet, det är de som ska leva det och är de nöjda och mår bra så är det bra. Jag tycker aldrig att det är vettigt att ha en offermentalitet, min erfarenhet är att de som har det inte mår bra. Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Offermentalitet har oftast samband med depression, då man oftast tycker synd om sig själv.
Klanka inte ner på dem, utan stöd dem i att bli starkare.

Jag klankar inte ner på någon, man kan få/vilja ha stöd utan att ha en offermentalitet och man behöver inte vara deprimerad för att ha det.

DIProgan skrev:

Liljan skrev:

tahlia skrev:Så vad är skillnaden mellan att känna sig som ett offer och att faktiskt vara ett offer? Får någon känna sig som ett offer när de är ett offer utan att kallas sjäkvömkande? Vem kan avgöra den skillnaden?

Var och en får naturligtvis avgöra hur de väljer att hantera livet, det är de som ska leva det och är de nöjda och mår bra så är det bra. Jag tycker aldrig att det är vettigt att ha en offermentalitet, min erfarenhet är att de som har det inte mår bra. Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Det är snarare dessa åsikter du har som främst förstör det för många som hamnat i en ofördelaktig situation. De förväntas resa sig ur problemen lite snabbt och lätt för att inte belasta den ena eller andra parten medan det vore tusen gånger mer effektivt att faktiskt ge erkännande och hjälp från medmänniskor och samhället. Det är givetvis aldrig bara det ena eller det andra men det är många där ute som känner sig bortglömda av omgivningen, att det inte finns någon poäng med att kämpa osv.

Du förutsätter automatiskt att jag är i en viss situation för att jag har vissa åsikter, varför gör du det?

Du missförstår mig helt, att be om hjälp, få bearbeta och få stöd är något helt annat än att gnälla, vägra söka hjälp eller göra något åt sin situation.

Liljan skrev:Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Bara två val? Jag tycker det låter som ett väldigt svart-vitt tänkande.

Jag påstår att det finns väldigt många andra val och sätt att ta sig an sina svårigheter på. Det torde vara många varianter och kombinationer av val som ryms inom de två ytterligheterna.

Jag anser personligen att man bör försöka vara snäll mot sig själv och i detta kan det faktiskt ingå att stundtals tycka synd om sig själv. Ser inga större problem med det. Håller helt klart med Flinta om att det finns många olika sätt att ta sig an sina svårigheter på.

Ur ett identitetsperspektiv torde det vara en grov förenkling att insinuera på något i stilen med att man antingen är en "vinnare" eller en "förlorare". Så svartvit syn är inte konstruktivt eller verklighetsförankrat att ha. Detta menar jag bara rent allmänt. Ibland behöver man inte göra särskilt mycket eller stora förändringar för att vissa saker ska ordna sig heller. I andra fall kan man helt enkelt inte göra något åt att vissa saker är som de är.

Apropå att vara konstruktiv; bland det minst konstruktiva är att vara onödigt hård mot sig själv och döma andra hårt för att de exempelvis inte under period inte har samma "fighting spirit" som en själv. Man får bland annat se till ens egna och andras förutsättningar istället. Var och en efter sin bästa förmåga!

Liljan skrev:

Mats skrev:

Liljan skrev:Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Jag menar att man har ett tredje val: att berätta om sina svårigheter för att på det viset söka hjälp och stöd utifrån.

Det är att gå vidare, de flesta behöver hjälp av något slag det är skillnad på att bearbeta och älta.

Ok. Själv har jag inte sett något enda exempel på någon som "ältar" här på aspergerforum, utan jag tolkar det så att alla som skriver om sina bekymmer här gör det för att försöka få hjälp/stöd/förståelse och/eller för att bearbeta.

Jag bar tvungen att sluta vara kompis med en autist därför att hon var så självömkande. OK, hon hade det jobbigt på riktigt, och sådant tänker jag inte förneka, det var bara det att hon alltid skulle göra lidande till en tävling. Hade jag en jobbig dag så spelade det inte henne någon roll därför att hon ändå hade det jobbigare i det hela. Hon trodde nog på allvar att hon hade det allra jobbigast i hela världen. Hon kunde bara inte förstå att andra också kunde ha det svårt. Deras problem ansåg hon de inte fick känna av, eftersom hon ändå hade det värst. Hon uppmuntrade aldrig någon trots att väldigt många försökte uppmuntra henne. Istället använde hon alla tillfällen då någon ville berätta om sina problem som ett bra tillfälle att köra över dem och berätta om sig själv.

Någon hjälp ville hon inte ha. Hon sa att hon var jättekorkad och hon hatade sig själv på riktigt men samtidigt trodde hon att hon alltid visste bäst och hon tog aldrig några råd.

Det tycker jag är det som utmärker självömkande människor, de skiter i andra människors lidande, de sätter sig själva i centrum, men samtidigt är de för fina i kanten för att vilja ha hjälp, eller oxo tror de på ngt vis att de sjunker i status om deras lidande sjunker...

Att ha depressionsperioder där man helt enkelt inte orkar engagera sig i andra är en annan sak, då försöker man inte aktivt bortse och förminska andra, man orkar bara inte mer än att överleva. Man kanske t o m trots sin depression försöker uppmuntra andra. Och även om de kanske inte tror att det går, så vill de inget hellre än att må bra.

Självömkan är ett intressant ämne som nästan skulle behöva en egen tråd.

Jag kan vara egofixerad men det jag saknar för att bli äkta självömkande är att jag inte har känslor, varken varma eller kalla, inför mig själv, jag känner inte för mig på samma sätt som jag inte känner för andra. Därför kan jag bli ledsen och deppig men det stannar vid de känslorna, jag saknar förmåga att lägga ett lager till på dem, att vara ledsen för att jag är ledsen.

Det verkar som att en del personer tolkar allt som skrivs på för dom själv värsta möjliga vis. Jag kan inte se att någon anklagar någon för något.

Att instinktivt inta försvarsposition och beklaga sig för att ha blivit påhoppade tror jag inte är en bra strategi för att få hjälp. Att bara tävla om vem som är mest förtalad och vem som varit elak och vem det är synd om leder så vitt jag kan se det ingenstans.

Är det någon som lyckats få bättre stöd på det sättet och kan ge ett exempel på hur det gick till?

Bara min tanke om strategier. Jag är inte bättre än någon annan utan är öppen för förslag och nyfiken på hur andra gör för att må bättre.

mvh L

@kiddie:
Tack för din beskrivning av självömkan. Då tror jag att jag förstår bättre. Det du beskriver är ingenting jag ser här på forumet.

kiddie skrev:Någon hjälp ville hon inte ha. Hon sa att hon var jättekorkad och hon hatade sig själv på riktigt men samtidigt trodde hon att hon alltid visste bäst och hon tog aldrig några råd.

Det tycker jag är det som utmärker självömkande människor, de skiter i andra människors lidande, de sätter sig själva i centrum, men samtidigt är de för fina i kanten för att vilja ha hjälp, eller oxo tror de på ngt vis att de sjunker i status om deras lidande sjunker...

Fina i kanten är de inte. Det är snarare personer med en väldigt begränsad repertoar av beteenden, inte bara pga själva funktionshindret utan även pga överbeskyddande föräldrar som lärt dem att alla problem går att lösa genom att skylla på diagnosen.

Att de inte vill ha hjälp beror på att diagnosen är hela deras identitet. Ett botande skulle innebära att hela deras värld skulle rasa samman. De skulle tvingas konfronteras med hur mycket de har missat.

Jag uppfattar detta till stor del som en generationsfråga. Inlärd hjälplöshet är vanligt bland äldre funktionshindrade oavsett vilken diagnos det rör sig om, medan yngre har lärt sig att de kan ha ett ganska normalt liv.

Vildsvin skrev:Jag uppfattar detta till stor del som en generationsfråga. Inlärd hjälplöshet är vanligt bland äldre funktionshindrade oavsett vilken diagnos det rör sig om, medan yngre har lärt sig att de kan ha ett ganska normalt liv.

Menar du även när det gäller AS? Jag har uppfattat det lite motsatt ("lite" för att det aldrig går att generalisera): de som fått diagnos i unga år är vana vid att alltid ta hänsyn till den, få stöd och anpassningar, känna efter vad de orkar, etc., medan äldre (med sen diagnos) har fått klara sig i alla fall, och iofs ofta krascha till slut, men definitivt inte med inlärd hjälplöshet som utmärkande drag.

ankhat skrev:

Vildsvin skrev:Jag uppfattar detta till stor del som en generationsfråga. Inlärd hjälplöshet är vanligt bland äldre funktionshindrade oavsett vilken diagnos det rör sig om, medan yngre har lärt sig att de kan ha ett ganska normalt liv.

Menar du även när det gäller AS? Jag har uppfattat det lite motsatt ("lite" för att det aldrig går att generalisera): de som fått diagnos i unga år är vana vid att alltid ta hänsyn till den, få stöd och anpassningar, känna efter vad de orkar, etc., medan äldre (med sen diagnos) har fått klara sig i alla fall, och iofs ofta krascha till slut, men definitivt inte med inlärd hjälplöshet som utmärkande drag.

Jag håller med.
Men det finns ett mellanrum i åldrarna.

På 50- och 60-talen fanns ingen hjälp att få. Så de som idag är 60-90 är vana att klara sig ändå.

På 70-talet kom en annan syn, och de som var handikappade ansågs vara berättigade till hjälp.
Likadant på 80-talet.

90-talisterna har allmänt blivit curlade på de flesta områden, och anser sig ha rätt till hjälp. Men samtidigt var det på 90-talet som nedmonteringen av välfärden satte fart.

Flinta skrev:
Bara två val? Jag tycker det låter som ett väldigt svart-vitt tänkande.

Jag påstår att det finns väldigt många andra val och sätt att ta sig an sina svårigheter på. Det torde vara många varianter och kombinationer av val som ryms inom de två ytterligheterna.

Jag skrev att de finns de som gör någon slags mellanting. Tar man sig an sina svårigheter så går man ju vidare, att gå vidare är inte samma sak som att strunta i sig själv och inte bearbeta sina upplevelser, det är förnekelse som jag också skrev om.

Mats skrev: Ok. Själv har jag inte sett något enda exempel på någon som "ältar" här på aspergerforum, utan jag tolkar det så att alla som skriver om sina bekymmer här gör det för att försöka få hjälp/stöd/förståelse och/eller för att bearbeta.

Jag har sett det flera gånger och det är alltid samma personer, men jag tänker inte ange några namn och hänga ut någon.

Liljan skrev:

Mats skrev: Ok. Själv har jag inte sett något enda exempel på någon som "ältar" här på aspergerforum, utan jag tolkar det så att alla som skriver om sina bekymmer här gör det för att försöka få hjälp/stöd/förståelse och/eller för att bearbeta.

Jag har sett det flera gånger och det är alltid samma personer, men jag tänker inte ange några namn och hänga ut någon.

Antingen är det något jag har missat att läsa eller så tolkar du och jag det som skrivs olika.

Mats skrev:

Liljan skrev:

Mats skrev: Ok. Själv har jag inte sett något enda exempel på någon som "ältar" här på aspergerforum, utan jag tolkar det så att alla som skriver om sina bekymmer här gör det för att försöka få hjälp/stöd/förståelse och/eller för att bearbeta.

Jag har sett det flera gånger och det är alltid samma personer, men jag tänker inte ange några namn och hänga ut någon.

Antingen är det något jag har missat att läsa eller så tolkar du och jag det som skrivs olika.

Jag har precis lärt mig att uttrycken "hur mår du?" och även "hur mår du egentligen?" kan betyda att man inte är intresserad av personen. Man kan göra bort sig väldigt ordentligt om man tror det är frågor. Bli utskrattad och hånad.

Vet inte vad jag ska göra om någon frågar mig något vänligt här. Ska jag tolka det som ett elakt påhopp och skälla tillbaka? Eller ska jag läsa orden som dom står och göra bort mig så brutalt att jag får självmordstankar?

Jag vill inte vara någon driftkucku som man tycker synd om. Vill hellre vara en sån som kan försvara sig själv. Men det är väldigt svårt och jobbigt vara upprörd och på helspänn hela tiden. Tror inte man mår så bra då heller. Det är så sjukt svårt välja.

RSD555 skrev:Jag har precis lärt mig att uttrycken "hur mår du?" och även "hur mår du egentligen?" kan betyda att man inte är intresserad av personen. Man kan göra bort sig väldigt ordentligt om man tror det är frågor. Bli utskrattad och hånad.

Vet inte vad jag ska göra om någon frågar mig något vänligt här. Ska jag tolka det som ett elakt påhopp och skälla tillbaka? Eller ska jag läsa orden som dom står och göra bort mig så brutalt att jag får självmordstankar?

Jag vill inte vara någon driftkucku som man tycker synd om. Vill hellre vara en sån som kan försvara sig själv. Men det är väldigt svårt och jobbigt vara upprörd och på helspänn hela tiden. Tror inte man mår så bra då heller. Det är så sjukt svårt välja.

Jag förstår inte riktigt hur det här hänger ihop med mitt inlägg. Ibland har hag svårt att följa andras associationsbanor.

Men bortsett ifrån att jag inte förstår sammanhanget håller jag med dig om att det är svårt att veta vad andra har för intentioner med det de skriver. Jag försöker att inte vara för snabb med att döma, men tyvärr lyckas jag inte alltid med det.

Mats skrev:

RSD555 skrev:Jag har precis lärt mig att uttrycken "hur mår du?" och även "hur mår du egentligen?" kan betyda att man inte är intresserad av personen. Man kan göra bort sig väldigt ordentligt om man tror det är frågor. Bli utskrattad och hånad.

Vet inte vad jag ska göra om någon frågar mig något vänligt här. Ska jag tolka det som ett elakt påhopp och skälla tillbaka? Eller ska jag läsa orden som dom står och göra bort mig så brutalt att jag får självmordstankar?

Jag vill inte vara någon driftkucku som man tycker synd om. Vill hellre vara en sån som kan försvara sig själv. Men det är väldigt svårt och jobbigt vara upprörd och på helspänn hela tiden. Tror inte man mår så bra då heller. Det är så sjukt svårt välja.

Jag förstår inte riktigt hur det här hänger ihop med mitt inlägg. Ibland har hag svårt att följa andras associationsbanor.

Men bortsett ifrån att jag inte förstår sammanhanget håller jag med dig om att det är svårt att veta vad andra har för intentioner med det de skriver. Jag försöker att inte vara för snabb med att döma, men tyvärr lyckas jag inte
alltid med det.

Ok, tack för att du svarade trots att jag uttryckte mig otydligt. Jag menar att det kan vara svårt att ta emot hjälp då man inte vet vad den hjälpande personen är ute efter. Jag har sett situationer när någon försökt hjälpa någon och mött på motstånd. Ser då ut som att personen inte vill ha hjälp utan bara älta.

Dom gånger jag försöker hjälpa till undrar nog folk oftast vem jag tror att jag är och varför jag lägger mig i. För mig ser det då ut som att personen inte vill ha hjälp utan bara älta.

Om någon vill ha hjälp men skäller på alla som försöker, vill personen ha hjälp då eller ska man hålla sig undan?

ankhat skrev:

Vildsvin skrev:Jag uppfattar detta till stor del som en generationsfråga. Inlärd hjälplöshet är vanligt bland äldre funktionshindrade oavsett vilken diagnos det rör sig om, medan yngre har lärt sig att de kan ha ett ganska normalt liv.

Menar du även när det gäller AS? Jag har uppfattat det lite motsatt ("lite" för att det aldrig går att generalisera): de som fått diagnos i unga år är vana vid att alltid ta hänsyn till den, få stöd och anpassningar, känna efter vad de orkar, etc., medan äldre (med sen diagnos) har fått klara sig i alla fall, och iofs ofta krascha till slut, men definitivt inte med inlärd hjälplöshet som utmärkande drag.

Jag menade funktionshindrade generellt. Aspergare som är tillräckligt friska för att kunna behålla ett arbete är såklart inte inlärt hjälplösa. På 70-och 80-talen innan diagnosen asperger fanns blev de som hade för svår asperger för att jobba förtidspensionerade pga något annat. Exempelvis för något psykosomatiskt då "sinnessjukdom" var skambelagt. De var mycket mer isolerade och passiviserade än vad en aspergare som går på DV eller praktik är idag.

Flia skrev:På 50- och 60-talen fanns ingen hjälp att få. Så de som idag är 60-90 är vana att klara sig ändå.

Detta var under folkhemstiden, så det var knappast som att folk som inte kunde sköta ett boende blev hemlösa och frös ihjäl. Troligen hamnade man på mentalsjukhus. "Vården" var förstås helt undermålig med dagens mått mätt, men det var ett stort lyft framför att behöva tigga för att man inte kunde jobba.

Det stora problemet med mentalsjukhusen var att patienterna var väldigt understimulerade. De egna förmågor man haft förtvinade när personalen gjorde allt.

Jag tror en grej med är att jag ibland försöker gå in i musiken som om det vore en "obsessions".
Alltså ett försök att leva upp till aspergergrejen att man då blir duktigt på nått.
Man kan tvinga sig att leva upp till stereotypen bla pga att man som i mitt fall vill bli en bra musiker.
Hur har detta varit för er?

Jag skulle inte säga att min Asperger-diagnos påverkar min identitet. Personer med Asperger behöver inte nödvändigtvis ha så mycket gemensamt (det visar sig bland annat på detta forum) och diagnosen kan visa sig på olika sätt hos olika personer, alla har inte heller alla egenskaper som förknippas med den. Bland nu levande personer så sägs Elon Musk och Lionel Messi ha Asperger. Bland historiska personer så sägs Jeremy Bentham, Isaac Newton, Karl XII, Thomas Jefferson, Adolf Hitler, och Albert Einstein ha haft Asperger. Sinsemellan rätt så olika personer.

Jag ser Asperger som något som förklarar vissa egenskaper hos mig, och som även gör mig lite mindre dömande mot mig själv för mina misstag och saker jag inte har uppnått.