Nu är jag subklinisk, har bara första delen av diagnosen, den med att hata sociala sammanhang, så länge man pratar saker konkret har jag inga problem. Jag har jobbat 25 år, som tekniker, chef och projektledare. Tillhör de mer välbetalda. Många i min bransch, data, är av aspietyp. Några gånger har jag kommit i kontakt med kollegor som har diagnosen (högpresterande), och ärligt talat har de haft bekymmer. Låter lite trist att säga, men det har funkat bäst då de har hållit sig lite på sin kant. Viktigt att vara schysst och inte kritisera andras jobb om man är aspie och hamnar i databranschen. Har ju själv lätt att se eftersom jag själv är lite mittemellan.

Det är oftare problem med att kollegor med diagnosen stöter sig med andra än att de uppfattas som alltför tillbakadragna. Men man kommer inte undan att jobbet man gör måste koordineras med andra. Har inget enormt statistiskt underlag, under åren är det väl en 4-5 stycken kollegor med diagnosen som jag stött på. Men det är min erfarenhet.

Databranschen är nog generellt bra för aspiepersoner, om man har lite räknehuvud. Men det är oftast mer kommunikation med andra än vad man tror. En tanke jag får nu, är att det antagligen skulle, om man nu föredrar det, kunna funka att jobba hemifrån och klara av det mesta av kommunikation via chat och telefonmöten, om man tycker att mötet med många kollegor är för jobbigt. Det funkar utmärkt att jobba på distans.

Nu har jag fått tag på ett jobb började i början av oktober. Kör lastbil mellan Örebro och Göteborg dagligen med trailer lastad för det mesta med axlar från Lindesberg(ca 41ton totalvikt). Är heltid gör ca 10 timmar om dagen med raster inräknat nu när jag har blivit varm i kläderna med att köra trailer i Göteborg.
Helt okej lön legat på +21000kr efter skatt senaste månaderna nöjd med den lön än så länge. Trivs gör jag än så länge visst att man har sina dagar som är lite sämre men annars gör jag ju det som jag har gått utbildning för att hållas med.

svempus skrev:Nu har jag fått tag på ett jobb började i början av oktober. Kör lastbil mellan Örebro och Göteborg dagligen med trailer lastad för det mesta med axlar från Lindesberg(ca 41ton totalvikt). Är heltid gör ca 10 timmar om dagen med raster inräknat nu när jag har blivit varm i kläderna med att köra trailer i Göteborg.
Helt okej lön legat på +21000kr efter skatt senaste månaderna nöjd med den lön än så länge. Trivs gör jag än så länge visst att man har sina dagar som är lite sämre men annars gör jag ju det som jag har gått utbildning för att hållas med.

Har du börjat hata E20 än? Det borde ha kommit snabbt

Huggorm skrev:

svempus skrev:Nu har jag fått tag på ett jobb började i början av oktober. Kör lastbil mellan Örebro och Göteborg dagligen med trailer lastad för det mesta med axlar från Lindesberg(ca 41ton totalvikt). Är heltid gör ca 10 timmar om dagen med raster inräknat nu när jag har blivit varm i kläderna med att köra trailer i Göteborg.
Helt okej lön legat på +21000kr efter skatt senaste månaderna nöjd med den lön än så länge. Trivs gör jag än så länge visst att man har sina dagar som är lite sämre men annars gör jag ju det som jag har gått utbildning för att hållas med.

Har du börjat hata E20 än? Det borde ha kommit snabbt

Delar av E20 hatar jag för att dom är så tråkiga/smala och vissa delar gillar jag än så länge..

Huggorm skrev:

IntroVoy skrev:Har nästan alltid jobbat som projektanställd. Bara blev så från början.
Senast arbetslös i ett halvår innan jag nu har en projektanställning igen.
Otroligt påfrestande att var 6-12e månad vara arbetslös och söka nytt...

Som cuttingedge är jag mycket driven och, hoppas jag, mycket duktig i det jag gör.
Hör lite diagnosen till.

Är ju jätteskönt att ha den friheten och slippa gå till samma gamla arbetsplats hela tiden. Jag har jobbat på det viset i många år nu och stortrivs. Det är nästan som att vara egen företagare med en agent som ordnar uppdrag åt en och sedan är det bara att tacka ja eller nej beroende på hur intresserad man är.

Vilken typ av arbeten är det som man kan vara projektanställd i?

Fleure123 skrev:

Huggorm skrev:

IntroVoy skrev:Har nästan alltid jobbat som projektanställd. Bara blev så från början.
Senast arbetslös i ett halvår innan jag nu har en projektanställning igen.
Otroligt påfrestande att var 6-12e månad vara arbetslös och söka nytt...

Som cuttingedge är jag mycket driven och, hoppas jag, mycket duktig i det jag gör.
Hör lite diagnosen till.

Är ju jätteskönt att ha den friheten och slippa gå till samma gamla arbetsplats hela tiden. Jag har jobbat på det viset i många år nu och stortrivs. Det är nästan som att vara egen företagare med en agent som ordnar uppdrag åt en och sedan är det bara att tacka ja eller nej beroende på hur intresserad man är.

Vilken typ av arbeten är det som man kan vara projektanställd i?

För min del byggjobb men även ingenjörer kan nog jobba på det viset. När de utvecklat en produkt färdigt är projektet klart.

Huggorm skrev:

Fleure123 skrev:

Huggorm skrev:Är ju jätteskönt att ha den friheten och slippa gå till samma gamla arbetsplats hela tiden. Jag har jobbat på det viset i många år nu och stortrivs. Det är nästan som att vara egen företagare med en agent som ordnar uppdrag åt en och sedan är det bara att tacka ja eller nej beroende på hur intresserad man är.

Vilken typ av arbeten är det som man kan vara projektanställd i?

För min del byggjobb men även ingenjörer kan nog jobba på det viset. När de utvecklat en produkt färdigt är projektet klart.

Tack för infon!

Zima33 skrev:Jobbar inte.
Har jobbat för ca 10 år sen men efter knappt 1,5 år orkade jag inte fortsätta så då började jag plugga på komvux för att läsa in gymnasiet men efter drygt ett år blev det också för mycket så sen dess har jag varit sjukskriven. Får massa mer ångest och depression + mörka tankar om det är krav och förväntningar på mig. Är tacksam för att jag inte behöver jobba - och slipper därför må sämre.

Kan inte göra fler saker utanför hemmet samma dag (t.ex en sak på fm o en på em), behöver minst en vilodag emellan annars blir hjärnan för uppvarvad. Om jag t.ex varit på bio så ligger jag sömnlös med hjärnan på högvarv. Haft gränspsykotiska symtom, tror jag, men har ingen sån diagnos vad jag vet...
Får perioder då jag är vaken (hjärnan vägrar lugna ner sig) upp till 30 timmar och sen däckar 12-24 timmar, sömnrekordet är 36 timmar tror jag.
Ja, jag har provat med flera alarm på telefonen + väckarklocka men vaknar ändå inte.
Brukar vakna med ångest som surrar i kroppen och det enda som hjälper då är att sova bort det (=dygnet förskjuts).
Har AS, ADHD och dystymi (ev. bipolär).

Choklad: Alla sjukskrivna blir inte hjälpta av utbildning och arbete, man är ju inte sjukskriven för att man saknar utbildning utan för att man inte är arbetsför. Men roligt för dig att du klarar av att plugga på högskola.

Och rullar tummarna gör jag inte. Dum kommentar av dig så att säga. Du tror liksom att folk är sjukskrivna för skojs skull?

Har också jobbat tidigare.

Nytt igen. Har nu också ett timvick. Det är riktigt trevlig men jag skulle aldrig klara av att jobba ens halvtid i längden med det men jag kompletterar med eget företag, föräldrapenning och i perioder sjukpenning.

Jag har vanligt timvick inte någon specialanställning pga min diagnos men dom vet om den

Man kan skapa egna arbeten. Som folk som bloggar. Eller hon Mia Dennert som startade #jagärhär. Otroligt nog får hon 40 000 i månaden nu, för att sköta en Facebook-grupp! Trots medlemmar som mest slavar i den, kanske. Men en del bloggare tjänar kanske ännu mer? Och har assistenter som hjälper dem ibland. Och så kan de bli sponsrade med produkter.

Det skapas hela tiden nya yrken. Mycket tack vare internet.

Andra jobb försvinner. Har det blivit ett bättre arbetsliv för vissa aspergare? Jobba själv vid datorn?

rapchic skrev:Nytt igen. Har nu också ett timvick. Det är riktigt trevlig men jag skulle aldrig klara av att jobba ens halvtid i längden med det men jag kompletterar med eget företag, föräldrapenning och i perioder sjukpenning.

Jag har vanligt timvick inte någon specialanställning pga min diagnos men dom vet om den

Har du berättat om din diagnos på jobbet? För chefen? Varför?

BellaBelle skrev:

rapchic skrev:Nytt igen. Har nu också ett timvick. Det är riktigt trevlig men jag skulle aldrig klara av att jobba ens halvtid i längden med det men jag kompletterar med eget företag, föräldrapenning och i perioder sjukpenning.

Jag har vanligt timvick inte någon specialanställning pga min diagnos men dom vet om den

Har du berättat om din diagnos på jobbet? För chefen? Varför?

Det kom upp i arbetsintevjun

rapchic skrev:

BellaBelle skrev:

rapchic skrev:Nytt igen. Har nu också ett timvick. Det är riktigt trevlig men jag skulle aldrig klara av att jobba ens halvtid i längden med det men jag kompletterar med eget företag, föräldrapenning och i perioder sjukpenning.

Jag har vanligt timvick inte någon specialanställning pga min diagnos men dom vet om den

Har du berättat om din diagnos på jobbet? För chefen? Varför?

Det kom upp i arbetsintevjun

anställningsintervju menar jag

Nu när jag har några år kvar till min 40-årsdag så inser jag att jag nog inte kommer orka ett helt arbetsliv. Jag är inne på mitt tredje arbete under de senaste tio åren, inga perioder av arbetslöshet under denna tid och jag har bytt jobb på eget initiativ båda gångerna. För tredje gången har jag hamnat i en arbetssituation där jag är nära att gå in i väggen.

Av min erfarenhet så tvingas jag dra slutsatsen att jag nog inte kommer klara ett helt arbetsliv. Min definitiva krasch kommer komma. Jag hoppas bara att det dröjer så länge som möjligt. Fram till dess försöker jag leva sparsamt, bo i hyresrätt och inte ha stora löpande utgifter som jag inte kan göra mig av med. Tror det är bra att försöka spara en slant till den dagen då mitt arbetsliv inte fungerar längre. Jag vet att den dagen kommer komma, eller tvärsäker ska jag väl inte vara men allt pekar på det.

Jag ser inte fram emot den dagen då mitt arbetsliv tar slut. Status spelar mig ingen roll, sådan har jag ändå inte, inkomsten är ju trist att förlora men jag fasar mest för att tappa ett sammanhang att verka i och känslan av att vara oduglig och överflödig.

Kristofer skrev:Nu när jag har några år kvar till min 40-årsdag så inser jag att jag nog inte kommer orka ett helt arbetsliv. Jag är inne på mitt tredje arbete under de senaste tio åren, inga perioder av arbetslöshet under denna tid och jag har bytt jobb på eget initiativ båda gångerna. För tredje gången har jag hamnat i en arbetssituation där jag är nära att gå in i väggen.

Av min erfarenhet så tvingas jag dra slutsatsen att jag nog inte kommer klara ett helt arbetsliv. Min definitiva krasch kommer komma. Jag hoppas bara att det dröjer så länge som möjligt. Fram till dess försöker jag leva sparsamt, bo i hyresrätt och inte ha stora löpande utgifter som jag inte kan göra mig av med. Tror det är bra att försöka spara en slant till den dagen då mitt arbetsliv inte fungerar längre. Jag vet att den dagen kommer komma, eller tvärsäker ska jag väl inte vara men allt pekar på det.

Jag ser inte fram emot den dagen då mitt arbetsliv tar slut. Status spelar mig ingen roll, sådan har jag ändå inte, inkomsten är ju trist att förlora men jag fasar mest för att tappa ett sammanhang att verka i och känslan av att vara oduglig och överflödig.

Du är ju klar över varför du gör saker och det är alltid en styrka men jag kulle vilja berätta att det finns andra värden än arbetsduglig och att du kan mycket väl behövas i andra sammanhang än lönearbete. Titta på TV-programmet Idévärlden om arbete, där säger de en del saker som kan få en att se arbete på ett nytt sätt, mot vad vi är indoktrinerade att göra. https://www.svtplay.se/video/11933730/idevarlden/idevarlden-sasong-1-avsnitt-1

För att mitt inlägg inte ska vara off-topic så svarar jag att jag har kraschat och är sjukskriven. Jobb inom min branch finns, men jag tål inte de påfrestningarna längre.

Jag studerade på universitetet mellan 2009 och 2013, sen jobbade jag 2014 och vart därefter sjukskriven i omgångar.
Nu praktiserar jag 2 ggr i veckan (halvdagar) på en högskola och går på daglig verksamhet.

Jag har även planer på att börja plugga en universitetsutbildning till till exempel sjuksköterska.

Så visst kan man jobba även fast man har AS.

Jag har även ADD.

rapchic skrev:

rapchic skrev:

BellaBelle skrev:
Har du berättat om din diagnos på jobbet? För chefen? Varför?

Det kom upp i arbetsintevjun

anställningsintervju menar jag

Var det att de frågade dig om du har någon/några diagnoser, eller hur var sammanhanget?

BellaBelle skrev:

rapchic skrev:

rapchic skrev:
Det kom upp i arbetsintevjun

anställningsintervju menar jag

Var det att de frågade dig om du har någon/några diagnoser, eller hur var sammanhanget?

Han frågade varför jag hade varit sjukskriven (som kom upp på varför mina referenser var så gamla, för sen jag börjat jobba har jag ju bara jobbat i mitt eget företag och jag kan ju inte riktigt ge mig själv en referens och den enda andra som vet hur mycket jag jobbat i företaget var min man och han är ju också lite partisk)

Kristofer skrev:Nu när jag har några år kvar till min 40-årsdag så inser jag att jag nog inte kommer orka ett helt arbetsliv. Jag är inne på mitt tredje arbete under de senaste tio åren, inga perioder av arbetslöshet under denna tid och jag har bytt jobb på eget initiativ båda gångerna. För tredje gången har jag hamnat i en arbetssituation där jag är nära att gå in i väggen.

Av min erfarenhet så tvingas jag dra slutsatsen att jag nog inte kommer klara ett helt arbetsliv. Min definitiva krasch kommer komma. Jag hoppas bara att det dröjer så länge som möjligt. Fram till dess försöker jag leva sparsamt, bo i hyresrätt och inte ha stora löpande utgifter som jag inte kan göra mig av med. Tror det är bra att försöka spara en slant till den dagen då mitt arbetsliv inte fungerar längre. Jag vet att den dagen kommer komma, eller tvärsäker ska jag väl inte vara men allt pekar på det.

Jag ser inte fram emot den dagen då mitt arbetsliv tar slut. Status spelar mig ingen roll, sådan har jag ändå inte, inkomsten är ju trist att förlora men jag fasar mest för att tappa ett sammanhang att verka i och känslan av att vara oduglig och överflödig.

Du verkar vara en insiktsfull individ. Som jag ser det finns det en klar fördel att du vet om att du är i riskzonen för att "krascha". Men jag varnar dig för det faktum att det är först då som du känner symptomen på utbrändhet som skadan redan är skedd. Tycker att du bör ta kontakt med vården och berätta lite om din situation och rent allmänt söka hjälp i god tid. Du bör samtidigt utreda vilka alternativ som du har och vilka åtgärder som du kan sätta in. Funkar sömnen? Har du förströelser på fritiden som leder till återhämtning? Är kraven rimliga? Om inte finns det alternativ såsom exempelvis möjlighet till omskolning eller gå ner i arbetstid etc. Och nej, det är aldrig för sent att försöka göra något åt problematiska saker i ens tillvaro. Krasch eller utbrändhet är det bland det sista som får ske.

Utbrändhet innebär inte endast att du inte kan arbeta. Det kan liknas vid en baksmälla som inte går över eller att ha konstant sömnbrist. Det brukar innebära att livet begränsas på många olika sätt och symptomen är inte kul; kan handla alltifrån sömnsvårigheter till att man inte klarar av att koncentrera sig eller ta in ny information. Dock är det viktigt att poängtera att symptomen kan variera i både typ och omfattning från person till person.

Dagens arbetsliv skulle jag säga mycket handlar om uthållighet, uthållighet och åter uthållighet, särskilt nu när pensionsåldern ständigt ökar.

Jag är utbränd och har varit det i snart två år. Återhämtningen får ta den tid det tar och jag arbetar med det på olika sätt. Men att abdikera och känna någon form av uppgivenhet kommer aldrig att ske. Om jag kommer tillbaka, vilket jag måste tro att jag kommer att göra för att just ha en chans till att komma tillbaka, är jag inställd på att jag innan dess har byggt upp en plattform för att klara ett arbetsliv på 40 år (är snart 30 och högutbildad). Med det menar jag exempelvis att ha fungerande vardagsrutiner och träna regelbundet (insinuerar inte på att du inte sköter dig).

Tack Appollo30 för väldigt bra svar till Kristofer! Jag hoppas att du hittar en sysselsättning som håller i längden. Vi verkar sitta i samma båt just nu, förutom att jag kraschade nr jag var 50 och är inte högutbildad.

Har jobbat tidigare men aldrig pallat en längre tid. Har aldrig heller berättat för mina arbetsgivare att jag har en diagnos vilket har lett till att de inte förstår varför jag bara inte pallar ibland och då blir de bara sura. Inte jättebra egentligen nu när jag tänker på det. Går nu en grundkurs som pågår under vårterminen men efter att den är slut så kommer jag förmodligen bli arbetslös igen och har ingen aning om vad jag ska göra då.

Damdidam skrev:Har jobbat tidigare men aldrig pallat en längre tid. Har aldrig heller berättat för mina arbetsgivare att jag har en diagnos vilket har lett till att de inte förstår varför jag bara inte pallar ibland och då blir de bara sura. Inte jättebra egentligen nu när jag tänker på det. Går nu en grundkurs som pågår under vårterminen men efter att den är slut så kommer jag förmodligen bli arbetslös igen och har ingen aning om vad jag ska göra då.

Är nog för- och nackdelar med att berätta.

Har i alla fall haft jobb. Tidigare.

Uppdatering. Förutom mitt företag jobbar jag nu även deltid som servitris, vilket är superkul (det trodde jag inte att det skulle vara)