Efter en sökning i tidigare trådar med huvudsökord "identitet" har jag kommit fram till att en sådan tråd saknas. Jag önskar att få till en saklig och seriös diskussion om asperger och identitet. Nedan följer ett par diskussionsfrågor;

1. Hur påverkar er aspergerdiagnos er syn på er själva och er identitet?

2. Vilken betydelse har er aspergerdiagnos för er identitet?

Två korta svar från min sida på frågorna ovan och som gäller för mig;

1. Aspergerdiagnosen har gjort mig betydligt tryggare i mig själv då den skapat en intern acceptans för den jag är och mina tidigare och nuvarande svårigheter. Medvetenheten om diagnosen stärker också övriga delar i min identitet då jag inte längre känner att jag behöver att sträva efter att förändra mig själv som person och att jag istället exempelvis kan fokusera mer på det som intresserar mig samt slappna av mer. Min acceptans för mig själv och min diagnos innebär inte nödvändigtvis att jag kan identifiera mig mer med en annan aspergare jämfört med en annan NT. Diagnosen ser jag som en förklaringsmodell och hjälpmedel snarare än något som jag i huvudsak bygger min identitet kring.

2. Diagnosen har en viss betydelse för min identitet, men framförallt en indirekt betydelse. Med indirekt betydelse menar jag att medvetenheten om diagnosen, utöver att öka min självkänsla, förstärker fokus på andra faktorer som har en mer direkt påverkan på identiteten för mig (t.ex. intressen, kulturella referensramar och en strävan att vara sig själv).

Det kan tilläggas att de två diskussionsfrågorna lite går ihop med varandra och jag har medvetet valt att fatta mig kort i mina svar på dessa.

Intressant ämne, men kanske svårt. Det kanske är därför du inte får svar. Jag vet inte heller var jag ska börja.

Konstigt nog fungerade det bättre för mig innan jag fick diagnosen. Jag har blivit osäker på mig själv iom diagnosen. Men jag tror det har också att göra med att jag fick den ganska sent (med 45), och att jag förstått det långt innan, hade ADHD-diagnos flera år innan. Då hade jag säkert redan haft några positiva effekter av diagnosen i förväg, och sen kom det negativa när jag fick det bekräftat officiellt. Nånstans känner jag att jag har blivit väldigt osäker och tror lättare att det är mitt fel om det blir missförstånd

Personligen skulle jag säga att diagnosen varken påverkar min identitet eller har någon nämnvärd betydelse för den. När jag väl accepterade diagnosen så var den en förklaring till diverse saker men inte mer än så. Jag är ju samma person oavsett om någon diagnostiserat mig eller inte.

Toblerone skrev:Intressant ämne, men kanske svårt. Det kanske är därför du inte får svar. Jag vet inte heller var jag ska börja.

Konstigt nog fungerade det bättre för mig innan jag fick diagnosen. Jag har blivit osäker på mig själv iom diagnosen. Men jag tror det har också att göra med att jag fick den ganska sent (med 45), och att jag förstått det långt innan, hade ADHD-diagnos flera år innan. Då hade jag säkert redan haft några positiva effekter av diagnosen i förväg, och sen kom det negativa när jag fick det bekräftat officiellt. Nånstans känner jag att jag har blivit väldigt osäker och tror lättare att det är mitt fel om det blir missförstånd

Först skulle jag vilja ta upp vad som står på Wikipedia om identitet och dess betydelse:

"Identitet är inom beteendevetenskapen synonymt med självbild och handlar om hur människor uppfattar sig själva"

"Människans identitet är det som definierar den unika människan. Den kan vara självdefinierad (hur man upplever sig själv, vem man är och inte är) eller definierad av andra."

Anledningen till att jag tog upp frågan om identitet är för att jag har noterat trådar som indirekt berör asperger och identitet. Det verkar ha relevans för självbilden hos en del här på forumet, vilket jag anser är fullt naturligt och rationellt.

Två exempel på trådar som indirekt berör mina frågor om asperger och identitet, enligt mig:
saker-som-en-aspergare-helt-enkelt-inte-gor-t48653.html
ar-ingen-handikappad-eller-funktionsnedsatt-langre-t48872.html

Det jag vill åstadkomma här är en fördjupad diskussion om ämnet identitet och asperger.

@ Toblerone; Det är klart att det finns risker med att identifiera sig med vissa saker inom diagnosen bokstavligt. Då kan det bli självuppfyllande och förstärkt. Det var tråkigt att läsa att din medvetenhet om diagnosen bidragit till en mer negativ självuppfattning. Anser dock att du inte bör vara hård mot dig själv om det blir missförstånd, för alla NTs är inte nödvändigtvis tydliga heller. Det viktigaste är att man hittar tekniker för att reda ut missförstånd och att ens medvetenhet om diagnosrelaterade svårigheter inte det leder till någon form av undergivenhet gentemot NT-omgivningen (insinuerar verkligen inte på att du nödvändigtvis är det).

@ tahlia Ja, man är samma person i grunden. Liknande svar fick jag också när jag fick min diagnos. Jag har full respekt för hur det är för dig. För mig har det nog blivit så att medvetenheten om diagnosen inneburit förnyad självinsikt, vilket i sin tur gjort att jag kan vara tryggare och mer konsekvent i min syn på mig själv (identitet, var för övrigt inne på det tidigare).

Jag har atypisk autism men brukar bara säga autism, jag vill bara säga det så ingen undrar varför jag inte säger Asperger. Jag identifierar mig som autist, inte aspergare och den skillnaden är viktig för mig.

1. Tillskillnad från de flesta andra så fick jag inte lära mig mer om hur jag funkar i och med diagnosen, det visste jag redan, jag fick inga aha upplevelser förutom att jag fick lära mig att diagnosen atypisk autism fanns, jag var själv konfunderad innan över att jag uppfyllde vissa kriterier extremt mycket med andra inte alls, jag var osäker på om jag skulle få en diagnos.

Det viktigaste med diagnosen är att andra har fått större förståelse för mig och det påverkar mig på ett positivt sätt. Jag krävde specialanpassning redan innan men fick inget gehör för det, många behöver en diagnos på pappret för att fatta. Jag fick också ett ord som sammanfattar hur en del av mig fungerar, det betyder mycket. I teorin borde jag slippa förklara mig så mycket, i praktiken måste jag förklara i alla fall eftersom så få (inklusive de i vården) vet vad autism är.

Jag har också börjat slappna av mer i och med diagnosen, men jag tror att det mer beror på att trycket utifrån har minskat än att jag accepterar mig själv mer. Jag har aldrig behövt acceptera diagnosen, det har kommit automatiskt. Jag ser det som att autism och Asperger är en samling egenskaper människan har sammanställt och satt ett namn på, diagnosen finns egentligen inte den är påhittad, för 100 år sedan fanns inte Asperger/autism och om 100 år kanske den inte heller finns. Det här synsättet har lett till en del missförstånd, då någon har sagt att Asperger/autism inte finns har jag hållit med och tyckt att de som argumenterar emot har konstiga argument, nu har jag lärt mig att det personen oftast menar är att svårigheterna som den med Asperger/autism har inte finns.

2. Stor, ska jag nämna fem saker jag är kommer autismdiagnosen finnas med där, det är alltså en stor del av min identitet. Jag ser autismen som en del av min personlighet som jag inte skulle vilja vara utan. Det betyder inte att jag inte ser de negativa sidorna, jag ser det bara som att jag vore en annan person utan diagnosen. En person med autism tolkar världen på ett helt annat sätt och ens personlighet formas efter vad man ser och upplever, alltså vore jag en annan person utan diagnosen, det skrämmer mig att jag inte skulle vara jag. Synsättet att diagnosen är en separat del av en själv skrämmer mig ännu mer, jag ser det som att en främmande ande tagit över (att man är besatt) eller att man har en ovälkommen sjukdom som påverkar hela ens personlighet (som exempelvis demens) Något så ovälkommet skulle jag vilja bli av med och jag vill inte bli av med mig själv. Det känns som en negativ spiral.

Jag tolkar vissa egenskaper som är distinkta och annorlunda hos mig själv som en del av autismen och fast det senare har visat sig inte vara så, jag hade troligtvis vara väldigt annorlunda även utan en diagnos.

Innan jag visste om diagnosen (jag blev diagnosticerad då jag var 25) kunde jag inte sammanfatta mig själv på samma sätt, nu då jag har fått ett ord kan jag lättare beskriva mig själv och jag kan få kontakt med/läsa om andra som fungerar likadant, det betyder mycket även om jag nästan aldrig känner samhörighet. Då jag inte pratar med eller läser om andra med autism/Asperger kan jag känna en grupptillhörighet. Det låter helkonstigt att jag måste vara själv för att känna grupptillhörighet och jag kan inte riktigt förklara det. Jag ser alla människor som små isolerade öar som man kan paddla emellan eller bygga en bro om man står varandra nära.

Nu spaceade jag ut något otroligt, det kanske inte riktigt var det svaret du letade efter men jag ville förklara hur jag tänker.

@Liljan;
Det är uppskattat att du delar med dig av din syn på saken samt dina erfarenheter, vilket berikar denna tråd. Det är precis en sådan här diskussion som jag vill få till: en diskussion som manar till reflektion.

Jag söker inte efter något specifikt svar utan vill mer få till en generell diskussion om asperger och identitet. Och inom det området finns det många olika synsätt och personliga erfarenheter. Frågorna ska snarare fungera som riktlinjer och stöd för en konkret och mångfacetterad diskussion.

Självacceptans kan jag helt hålla med om har varit viktigt med diagnosen. Att ha självacceptans blir också enligt mig viktigt för att kunna känna sig trygg i sin identitet. Sedan är det väl en växelverkan med omgivningen i formandet av sin identitet gissar jag. Som jag ser det utgör även självacceptans och tolerans mot sina aspergerrelaterade svårigheter ett psykologiskt försvar till viss del mot negativa saker som andra säger eller har sagt till en och riktigt kritiska röster inom en själv. Detta är med andra ord positiva följdverkningar av att få en tryggare identitet.

Jag känner också att det är en del av min identitet.
Inflätat tillsammans med alla andra erfarenheter och åsikter som format den jag är just nu.

Jag fick också min diagnos ganska så sent ( 19 år ) efter extrema svårigheter under barndomen.
Att lära mig mer om diagnosen hjälpte mig att lära mig mer om hur jag fungerade och varför.

Dessutom lärde jag mig ännu mer om mig själv genom att möta och umgås med andra människor både med AS och utan, att försöka se saker ur deras perspektiv och våra olika likheter och olikheter hjälpte mig också att komma fram till vad som är ”Jag” och vad som är ”symptom” eller ”inlärda beteenden”.

Känner mig trygg och nöjd med mig själv idag, precis tvärt om från hur jag mådde som barn.
Jag har starka värderingar men ockdå öppen för andra synsätt och att lära mig mer när tillfälle ges.
Har fortfarande många svårigheter som jag kämpar med dagligen, ibland går det bra och ibland går set inte alls, men jag känner att det är OK och så länge jag fortsätter utvecklas och göra små framsteg i livet på det stora hela så är det gott nog.

Så som jag identifierar mig idag är inte hur jag skulle identifierat mig för tio år sedan och jag gissar att jag har förändrats lika mycket efter tio år till.
Identitet är förvirrande, men intressant.

Jag håller med om självacceptansen, om man inte accepterar sig själv tror jag antigen att man börjar förneka den delen av sig själv eller hatar sig själv. Läser man mellan raderna i forumet så tycker jag man kan se hur folk ser på sin Asperger och identitet även om det inte är ämnet. (Det gäller såklart bara de som är hyfsat aktiva) Ska man genarallisera tycker jag man ser de här grupperna:

Den oaccepterande- en person som tycker att allt är alla andras fel, personen skyller ifrån sig, vill inte ens försöka med någonting och personen ser bara hinder och tycker väldigt synd om sig själv. Personen har oftast en hård ton men kan vara självömkande också, ger man råd tycker personen att man är dum i huvudet och oförstående. Dessa personer tror jag hatar sig själva.

Den förnekande: En person som bara och endast ser positiva saker med sin diagnos och anser att vi med Asperger är överlägsna supervarelser, personen anser att alla NT är dumma i huvudet och jag har till och med sett det här uttrycket angående NT personer: "lägre stående personer som kommer evulutioneras bort"

Den halvaccepterande: En person som ser både positiva och negativa sidor med diagnosen men mest negativa och är åt det självömkande hållet. Personen tror att saker kan gå men allt är svårt och tungt hela tiden, håller man inte med anser personen att man saknar erfarenhet/kunskap.

Den accepterande: Kan både se positiva och negativa sidor med diagnoser, hur positivt och negativt det är, är olika mellan olika personer men de kan reflektera och prata om saken.

Mnja... Eftersom AS ser så otroligt olika ut för alla skulle jag vilja påstå att det blir fullkomligt omöjligt att generalisera på det viset.

Jag pratar om hur man ser på sig själv inte hur ens Asperger uttrycker sig eller hur svår den är. Hur man ser på sig själv har trots allt inget med Asperger att göra.

Liljan skrev:Jag pratar om hur man ser på sig själv inte hur ens Asperger uttrycker sig eller hur svår den är. Hur man ser på sig själv har trots allt inget med Asperger att göra.

Tydligen har den ju det. Min poäng var att det du klassar som självömkan kan vara just så svårt och jobbigt som personen uppfattar det.

Nej, hur man ser på sig själv har inget med Asperger att göra, även NT personer ser sig själva på olika sätt, sedan kan man ha det svårt utan att vara självömkande och man kan ha det jättebra och vara självömkande ändå.

Liljan skrev:Nej, hur man ser på sig själv har inget med Asperger att göra, även NT personer ser sig själva på olika sätt, sedtrottan man ha det svårt utan att vara självömkande och man kan ha det jättebra och vara självömkande ändå.

Hur man ser på sin fot har ingenting att göra med om den är missbildad eller normal, har inget med foten att göra. Jag har nyligen förstått det. Regn är lika vackert väder som solsken.

Mvh L

Appollo30 skrev:1. Hur påverkar er aspergerdiagnos er syn på er själva och er identitet?

Den skulle i minimalt eller på ingen måte påvirke mitt syn på meg selv og min identitet. Den minimale påvirkningen ville eventuelt bestå av svekket selvtillit og redusert selvinnsikt.

Appollo30 skrev:2. Vilken betydelse har er aspergerdiagnos för er identitet?

Den skulle på ingen måte ha betydning for hvordan min identitet er eller oppfattes av meg. Jeg ville vurdert å benytte den som verktøy for å "beskrive min identitet" i visse tilfeller.

Liljan skrev:Nej, hur man ser på sig själv har inget med Asperger att göra, även NT personer ser sig själva på olika sätt, sedan kan man ha det svårt utan att vara självömkande och man kan ha det jättebra och vara självömkande ändå.

Om jag säger så här då - personligheten och människans fysik har allt att göra med hur någon ser på sig själv. Vi upplever exempelvis inte smärta på samma sätt. Vissa tycker att tandilningar gör fruktansvärt ont medan andra tycker att det är en mindre grej. Är då den som känner smärtan starkare självömkare eller upplever de faktiskt smärtan mer intensivt än den andre?
Det är således omöjligt att generalisera.

Att vara självömkande är att tycka synd om sig själv, se sig själv som ett offer och att gnälla. Någon kan känna/uppleva smärta tusen gånger mer än någon annan och ändå inte vara självömkande, det har inte med smärta (varesig fysisk eller psykisk) att göra.

Liljan skrev:Att vara självömkande är att tycka synd om sig själv, se sig själv som ett offer och att gnälla. Någon kan känna/uppleva smärta tusen gånger mer än någon annan och ändå inte vara självömkande, det har inte med smärta (varesig fysisk eller psykisk) att göra.

Så vad är skillnaden mellan att känna sig som ett offer och att faktiskt vara ett offer? Får någon känna sig som ett offer när de är ett offer utan att kallas sjäkvömkande? Vem kan avgöra den skillnaden?

DIProgan skrev:http://www.aspergerforum.se/mot-affe-den-genomsnittlige-aspergerforumisten-t32293.html?hilit=affe#p979030

Dagens genomsnittare på forumet röstar höger :p

1. Hur påverkar er aspergerdiagnos er syn på er själva och er identitet?
Lättare att accceptera att va lite udda men att ha diagnos och blivit beviljad sjukersättning tar såklart inte bort alla självställda krav och önskningar om ett produktivt liv även om det är enklare att lägga på hyllan när det blir för mycket för mig.

2. Vilken betydelse har er aspergerdiagnos för er identitet?
Det kan kännas rätt billigt att t.ex. hänvisa till diagnosen istället för att använda vanliga grepp eftersom det finns så mycket olikheter. Livet fortsätter även om det är trevligt att diagnosen finns att luta sig på vid behov.

tahlia skrev:

DIProgan skrev:http://www.aspergerforum.se/mot-affe-den-genomsnittlige-aspergerforumisten-t32293.html?hilit=affe#p979030

Dagens genomsnittare på forumet röstar höger :p

Ja det har tydligen skiftat på senast varteftersom vettiga människor slutat orka hänga här med forumets höga tolerans för dumheter. Enligt post1491953.html?hilit=valet%202018#p1491953 är det 43% Vänster mot 45% (Alliansen+SD). Sedan har ju SD alltid varit starka på Internet men man trodde inte sjuka var så dumma att inte förstå hur de kommer få det drastiskt sämre med SD-politik.

tahlia skrev:

Liljan skrev:Att vara självömkande är att tycka synd om sig själv, se sig själv som ett offer och att gnälla. Någon kan känna/uppleva smärta tusen gånger mer än någon annan och ändå inte vara självömkande, det har inte med smärta (varesig fysisk eller psykisk) att göra.

Så vad är skillnaden mellan att känna sig som ett offer och att faktiskt vara ett offer? Får någon känna sig som ett offer när de är ett offer utan att kallas sjäkvömkande? Vem kan avgöra den skillnaden?

Var och en får naturligtvis avgöra hur de väljer att hantera livet, det är de som ska leva det och är de nöjda och mår bra så är det bra. Jag tycker aldrig att det är vettigt att ha en offermentalitet, min erfarenhet är att de som har det inte mår bra. Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Liljan skrev:Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Jag menar att man har ett tredje val: att berätta om sina svårigheter för att på det viset söka hjälp och stöd utifrån.

Liljan skrev:

tahlia skrev:

Liljan skrev:Att vara självömkande är att tycka synd om sig själv, se sig själv som ett offer och att gnälla. Någon kan känna/uppleva smärta tusen gånger mer än någon annan och ändå inte vara självömkande, det har inte med smärta (varesig fysisk eller psykisk) att göra.

Så vad är skillnaden mellan att känna sig som ett offer och att faktiskt vara ett offer? Får någon känna sig som ett offer när de är ett offer utan att kallas sjäkvömkande? Vem kan avgöra den skillnaden?

Var och en får naturligtvis avgöra hur de väljer att hantera livet, det är de som ska leva det och är de nöjda och mår bra så är det bra. Jag tycker aldrig att det är vettigt att ha en offermentalitet, min erfarenhet är att de som har det inte mår bra. Då man råkar ut för svårigheter har man två val, att resa sig och gå vidare eller älta resen av livet och kräva att alla tycker synd om en.

Det är snarare dessa åsikter du har som främst förstör det för många som hamnat i en ofördelaktig situation. De förväntas resa sig ur problemen lite snabbt och lätt för att inte belasta den ena eller andra parten medan det vore tusen gånger mer effektivt att faktiskt ge erkännande och hjälp från medmänniskor och samhället. Det är givetvis aldrig bara det ena eller det andra men det är många där ute som känner sig bortglömda av omgivningen, att det inte finns någon poäng med att kämpa osv.