Någon annan som känner att dom är från fjärran rymden?

Tycker inte jag har något gemensamt med Människan på denna planet. Människan är primitiv, jag är en högre utvecklad livsform filosofiskt.

Är ganska säker på att min hjärna är unik endast för mig vilket gör mig till en fjärran varelse eller den enda riktiga människan.

Är det meningen att jag ska varandra på denna filosofiska ödsliga planet?

Hur kan en hjärnskada göra mig mindre skadad?

Är ganska säker att jag kommer leva hela livet med 0 vänner

Vi är ju alla skapade av stjärnstoff och därmed en bit av den oändliga rymden. Att känna sig ensam och annorlunda är nog mest ett symptom på att man hamnat bland fel människor. Men om man vill ha vänner så är det ingen bra idé att börja med att presentera sig som överlägsen och mer utvecklad än andra. Det skrämmer bort de flesta, för vem vill umgås med någon som så uppenbart ser ner på en?

Jag brukade redan som liten tycka om att titta upp på den mörka stjärnhimlen med en känsla av att vilja åka "hem". Som att hemma inte är här på denna planeten. Känns även som att man blivit berövad på massa sinnen och egenskaper som det känns som man haft förr. Som att gå från att kunna kommunicera telepatiskt till det här begränsade sättet med ord. Skitställe det här. Men det är kanske någon form av fängelseplanet detta? Kanske har man gjort något dumt om man hamnat här.

Den uttre rymden.

JätteUtter skrev:Tycker inte jag har något gemensamt med Människan på denna planet. Människan är primitiv, jag är en högre utvecklad livsform filosofiskt.

Är ganska säker på att min hjärna är unik endast för mig vilket gör mig till en fjärran varelse eller den enda riktiga människan.

Jag tror det handlar om bristande inlevelseförmåga/theory of mind/intentionalitet av andra graden.

https://sv.m.wikipedia.org/wiki/Intentionalitet#Grader_av_intentionalitet

Själv är det jag som egentligen är själva förlagan till Batman, dvs Bruce Wayne. Men nu sitter jag mest och slickar mina sår i min batcave...

JätteUtter skrev:Någon annan som känner att dom är från fjärran rymden?

Tycker inte jag har något gemensamt med Människan på denna planet. Människan är primitiv, jag är en högre utvecklad livsform filosofiskt.

Är ganska säker på att min hjärna är unik endast för mig vilket gör mig till en fjärran varelse eller den enda riktiga människan.

Är det meningen att jag ska varandra på denna filosofiska ödsliga planet?

Hur kan en hjärnskada göra mig mindre skadad?

Är ganska säker att jag kommer leva hela livet med 0 vänner

Har du något exempel på högre utvecklad filosofi? Kan du ställa frågor som ingen kan besvara?

Det är verkligen förvånande många som tar till "vara bättre än alla andra"-kortet bland aspergare, men vad gör man när inget går ihop. Något ska trösta en.

Dom är alla vampyrer. så fort man gör något fel så märks flocken och då är det kört.

DIProgan skrev:Det är verkligen förvånande många som tar till "vara bättre än alla andra"-kortet bland aspergare, men vad gör man när inget går ihop. Något ska trösta en.

En paralyserad eller förlamad person är bättre än alla andra på att ligga still. Andra människor springer mest runt eller sitter upp på dagarna.

Om man tycker att det med att röra sig är nonsens så är man som förlamad bättre än alla andra.

Alla som tar os-guld känner sig som bäst i världen. Hur liten sport det än är och hur många sporter det än finns. Behöver inte vara många som håller med.

Många aspergare har kanske något specialområde där dom är bättre än dom flesta. Och dom tycker kanske att det området är lika viktigt som os-grenarna bob, big air och puckelpist.

DIProgan skrev:Det är verkligen förvånande många som tar till "vara bättre än alla andra"-kortet bland aspergare, men vad gör man när inget går ihop. Något ska trösta en.

Ja det kanske är så att man kommer upp med idéer som förklarar för en att man är udda för att man är "bättre", hellre än att man ser sig som sämre. Det här med självbilden är nog något viktigt för dom flesta utav oss, den uppfattningen har jag fått efter att följt ett antal dokusåpor på TV. Och själv har jag för den delen haft problem ett tag med en orealistiskt uppblåst självbild, och undrar om inte dom flesta har det periodvis iaf.

Det kan vara en enkel fix för att må bättre detta med att upphöja sig själv. Kanske gör man bäst dock i att hålla sådana tankar för sig själv, men med det sagt - ett forum som detta kan väl vara lämpligt att vädra sådana tankar i särskilt om man är anonym.


Eller så kanske det faktiskt är så att det ligger något i det somliga här känner. Min uppfattning är den att ingen är bättre eller sämre än någon annan, däremot så tror jag att vi är/har odödliga själar vilka är olika långt komna. En del har levt fler liv än andra helt enkelt. Är man en äldre själ, vilket jag tror att dom allra flesta med vår diagnos kan sägas vara, så är det väl lätt att man kan uppleva omvärlden som inte så långt kommen i något eller flera avseenden. Jag vill dock påpeka att äldre själar inte enbart finns bland oss med aspergerdiagnos eller bland dom som är kvalificerade för en sådan (även om jag ser själslig hög ålder som den grundläggande orsaken till aspergerdiagnosen).

Jag tror att själslig ålder skiljer sig mellan olika länder och kulturer om man ser till genomsnittet hos befolkningen, men att det också skiljer sig mycket åt inom den egna populationen. Det är alltså vanskligt att generalisera.

Dock så är jag övertygad om att ingen har fötts till denna planet utav misstag. När jag var yngre så sökte jag helhjärtat efter meningen med tillvaron för min egen del. Jag fick vid ett par tillfällen genom meditation till mig att syftet med min existens här är att växa i kärlek, och detta är jag benägen att tro på. Och det tror jag numera är det huvudsakliga övergripande syftet för samtliga människor, även om det säkert ofta finns andra syften också.

Det här med kärlek - ja man kanske ska säga allkärlek eller villkorslös kärlek för att inte blanda ihop det med den romantiska kärleken som oftast är mer egoistiskt baserad, ja den kan ju vara raka motsatsen till villkorslös - detta upplevde jag som flummigt från början och var kanske inte det svar jag hoppats på. Men numera förstår jag att det här med att växa i kärlek kan inbegripa väldigt mycket och kan liknas vid att jobba med personlig själslig utveckling, och att det kan gå från det flummiga till konkret manifestering i viss mån.

Nog om mig själv, som sagt så är jag övertygad om att ingen har fötts till denna planet utav misstag. Jag tror att vi alla människor (och djur för den delen) är här för att denna planet är lämplig för oss med tanke på vad vi behöver, även om utvecklingsnivån kan skilja sig mycket åt mellan olika individer. Att födas till jorden är inget straff, däremot en konsekvens (ingen av oss har varit några helgon i våra tidigare liv, tror inte jag iaf) och en möjlighet.

Jordelivet är tufft för dom flesta, inte minst om man känner att man lever i en värld som man inte riktigt är på våglängd med. Men det är min uppfattning att vi får en välbehövlig semester i den s k andliga världen mellan våra inkarnationer, en andlig värld som är våran primära tillvarozon. Jordtillvaron är då sekundär men inte oviktig för det. Det är här vi växer själsligt; detta är våran skolgång som vi ej bör eller kan hoppa över. Och jag är övertygad om att vi alla växer oavsett vad vi har för tro och uppfattning om tillvaron.

Fast JätteUtter,
om du nu är "filosofiskt överlägsen" så kanske du har förutsättningarna för att lösa livets gåtor själv och kunna visa oss andra vägen? Det kanske är en roll du kan ta på dig om intresse finnes?

Vilka är livets gåtor?

Det finns något som kallas "Wrong planet syndrome" (http://www.autismusundcomputer.de/engli ... om.en.html) och när jag känner mig som mest "autistisk", när jag har andra omkring mig men ändå inte "sedd", känner jag det som att jag är "på fel planet", att jag inte passar in socialt. .

En känd munk har sagt "Our real home is inner peace"
Sen hur man ska finna denna är nog upp till var och en.

RSD555 skrev:Vilka är livets gåtor?

Dom stora frågorna som man kanske bär på och som man inte tycker sig ha fått svar på. Det kan t ex vara Vem är jag egentligen?, Vad gör jag här? eller Vart är jag på väg? Men det kan också handla om universum i stort - Varför finns alltet?, Hur kan alltet finnas?, Hur länge har alltet funnits? m m.

Vissa tänker kanske aldrig i sådana banor. Andra kanske anser att vetenskapen besvarar alla väsentliga frågor på ett tillfredsställande vis, samtidigt som det finns dom som inte tycker att vetenskapen når ner på djupet riktigt.

Känner mig också som en utomjording. Gör nog många med AS och såna utan AS också. Smarta människor är inte så poppis. Har gjorts mycket konst om det.

The Man Who Fell to Earth
http://www.imdb.com/title/tt0074851

En riktig människa
http://www.imdb.com/title/tt0273326

Micke skrev:

RSD555 skrev:Vilka är livets gåtor?

Dom stora frågorna som man kanske bär på och som man inte tycker sig ha fått svar på. Det kan t ex vara Vem är jag egentligen?, Vad gör jag här? eller Vart är jag på väg? Men det kan också handla om universum i stort - Varför finns alltet?, Hur kan alltet finnas?, Hur länge har alltet funnits? m m.

Vissa tänker kanske aldrig i sådana banor. Andra kanske anser att vetenskapen besvarar alla väsentliga frågor på ett tillfredsställande vis, samtidigt som det finns dom som inte tycker att vetenskapen når ner på djupet riktigt.

Vetenskapen ger fler frågor än svar om man går på djupet, det är min erfarenhet.

Är du säker på att alltet finns?

Mvh

RSD555 skrev:Vetenskapen ger fler frågor än svar om man går på djupet, det är min erfarenhet.

Är du säker på att alltet finns?

Mvh

En viss fråga kan kännas mer eller mindre väsentlig för en viss person, och den frågan du ställer nu känns för mig personligen fullständigt oväsentlig. Därför att om inte alltet funnes, som är just 'allt som finns', så funnes ju inget alls. Och funnes inget så skulle jag inte kunna fundera på den här frågan. Det är så jag ser på den här saken iaf, det finns alldeles säkert dom som resonerar på annat vis. Vad tror du själv om alltet?

Om alltet blivit till så måste ingenting ha funnits före.

Färger finns inte men det hindrar inte att man funderar på vad dom är. Om man accepterar att färger är upplevelser kan man komma djupare i förståelse.

Om man utgår från att någonting finns och att man är en del av det så är man låst innanför boxen.

RSD555 skrev:Om alltet blivit till så måste ingenting ha funnits före.

Färger finns inte men det hindrar inte att man funderar på vad dom är. Om man accepterar att färger är upplevelser kan man komma djupare i förståelse.

Om man utgår från att någonting finns och att man är en del av det så är man låst innanför boxen.

Eller så inser man att färger är upplevelser, men att man ändå accepterar att dom finns till just som upplevelser.

Jag tror att vi har olika definition på vad som finns och vad som inte finns. För mig så finns inte bara det fysiska, utan även t ex tankar och upplevelser i viss mån. Medans jag får intrycket av att du anser att det som inte är fysiskt, det finns heller inte. Stämmer detta?

Med den senare definitionen så kan jag absolut tänka mig att alltet kan ha uppkommit ur 'intet', men då får jag ta till mig ett dualistiskt tänkande där man delar in allt i fysiskt eller icke-fysiskt, och det tror jag vore knepigt för mig och inte minst begränsande. Det fysiska är ju blott en illusion liksom färgen, uppkommen ur ett upplevt motstånd mellan krafter som repellerar varandra...

Vill inte säga att jag känner mig som från yttre rymden, men ibland känner jag mig annorlunda. Inte på ett nödvändigtvis negativt sätt, utan bara just annorlunda. Det finns dock de personer som kan få mig att känna så på ett lite negativt sätt på grund av deras attityder och reaktioner på saker och sådant (eller det är nog mer exakt att jag uppfattar situationen som negativ, inte att jag skulle vara annorlunda... oftast, i alla fall), men jag misstänker att det handlar mer om dem än om mig.

truthseeker skrev:Jag brukade redan som liten tycka om att titta upp på den mörka stjärnhimlen med en känsla av att vilja åka "hem". Som att hemma inte är här på denna planeten.

Här är kanske förklaringen!

Men vi har vårt medborgarskap i himlen, och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som frälsare. Filipperbrevet 3:20

JätteUtter skrev:Någon annan som känner att dom är från fjärran rymden?

Vi är alla av stjärnstoft...

antonius skrev:

JätteUtter skrev:Någon annan som känner att dom är från fjärran rymden?

Vi är alla av stjärnstoft...

Jag känner tydligt att jag är en stjärna. Har en stark ångest som brinner ett par cm ovanför naveln, i solar plexus. Kallas "masscentrum" inom fysiken. Min kropps centrum. Brinner en väldigt stark och smärtsam eld där. Finns beskrivet mer om man googlar "kundalini".

Mvh L