Guld67: Tack för att du delar med dig. Hög igenkänning på din beskrivning av upplevelser. Söker också svar på frågorna du ställer.

Den här må vara ett gammal tråd. Ni ska dock få min syn på saken och få nya infallsvinklar i denna tråd från min sida.

Att berätta för någon som man betraktar som en vän:
Som jag ser det finns är det några av det sista man vill drabbas av när man berättar om sin diagnos för någon att man får en "offerkofta" eller att man möts med ignorans eller förakt. Det kan dock också vara ett test på en vänskap. En vän ska kunna ta det på ett bra sätt och inte möta dig med förakt, ignorans eller sätta en "offerkofta" på dig. Att berätta kan vara ett effektivt test på att kolla ifall en vän är just är en "vän". Men då får man vara beredd på att avsluta vänskapen med omedelbar verkan om vederbörandes reaktion exempelvis är oförskämd och ignorant.

I övrigt ser jag ingen anledning till att ha opålitliga individer i ens nära omgivning. Värt att poängtera är att jag i regel inte fått negativa reaktioner från de jag har berättat det för. Skulle det vara någon som har problem med min diagnos så skulle jag inte tveka att se till att bryta kontakten med denne. För det visar indirekt att denne inte accepterar eller respekterar en egentligen.

Sammanfattningsvis är kontentan av detta följande:
För att en vän eller nära bekant ska kunna anses som pålitlig och värd att ha kontakt med ska man kunna vara öppen om sin diagnos gentemot vederbörande.

Appollo30 skrev:Sammanfattningsvis är kontentan av detta följande:
För att en vän eller nära bekant ska kunna anses som pålitlig och värd att ha kontakt med ska man kunna vara öppen om sin diagnos gentemot vederbörande.

Förstår hur du tänker men nu kan man ju berätta om andra saker för att ta del av en nära väns åsikter. Har man en mycket nära vän kan ju den personen bli väldigt orolig och få bryderier om din eventuella psykiska hälsa, som i förlängningen leder till att den personen kanske börjar må dåligt, så jag tycker nog trots allt att man ska tänka sig för, så man inte gör sin vän en björntjänst, som snarare kan vara belastande än upplysande, när man berättar om sina ev tillkortakommanden...

Nu skriver jag utifrån mitt perspektiv och min situation samt mina erfarenheter;

Det beror ju självfallet också på hur man berättar det. Exempelvis bör man avdramatisera diagnosen när man berättar om den. Dock måste man göra åtskillnad mellan en oförstående reaktion och en ignorant eller respektlös reaktion. Jag anser inte att det är någon större skillnad på att berätta något annat i förtroende för en vän och att berätta om sin diagnos. För vänskap förutsätter någon form av ömsesidigt förtroende, anser jag. Detta inkluderar att man kan vara öppen om vissa saker. Kan vederbörande inte acceptera en för sin diagnos eller börjar denne må dåligt av att veta om det är inte vänskapsrelationen hållbar i längden i alla fall.

Appollo30 skrev:Att berätta för någon som man betraktar som en vän:
Som jag ser det finns är det några av det sista man vill drabbas av när man berättar om sin diagnos för någon att man får en "offerkofta" eller att man möts med ignorans eller förakt. Det kan dock också vara ett test på en vänskap. En vän ska kunna ta det på ett bra sätt och inte möta dig med förakt, ignorans eller sätta en "offerkofta" på dig. Att berätta kan vara ett effektivt test på att kolla ifall en vän är just är en "vän". Men då får man vara beredd på att avsluta vänskapen med omedelbar verkan om vederbörandes reaktion exempelvis är oförskämd och ignorant.

Gäller samma för familjemedlemmar? Ska man avsluta "vänskapen" även med dom?

Relationer med familjemedlemmar är känsligt och jag vill inte uttala mig om asperger och familjerelationer här. Man kan dock inte jämföra familjemedlemmar med vänner, anser jag. Känner mig något feltolkad här. Mitt första inlägg handlade endast om att berätta för vänner. Och jag förstår inte varför som det skulle vara ett problem för en vän att veta att man har asperger. Har denne problem med detta så anser jag att "vännen" inte är än vän och är därmed inte är värd att ha kontakt med. För varför ska man vara vän med någon som inte accepterar eller respekterar en? Jag skulle aldrig vilja vara vän med eller umgås med någon som inte gör det. Är i varje fall min syn på saken.

"Asperger och vänskapsrelationer" eller "Vad är vänskap?" skulle för övrigt kunna vara namnet på en fördjupande OT-tråd inom sektionen "Att leva som aspergare". Men en sådan tråd får någon annan starta om vederbörande har intresse för det.

Emellertid blir det dock att jag indirekt delger er andra vissa aspekter av min syn på vänskap i denna tråd. Det kan jag också stå för.