Hej,

Jag är ny på forumet och inser hur många det finns med AS Detta med oerhörda variationer och kombinationer hos individer. Brottas med depressioner parallellt och det ställer till men har äntligen fått en vettig psykiatriker. Brukar skämta om alla timmar som jag har tillbringat i terapi, psykologer och anti depressiva, samt nu slutligen en diagnos som förklarar väldigt mycket.

Ni som fick er diagnos sent i livet hur hanterade ni detta?
Fick mitt besked i veckan som var och det förklarar så mycket saker som har varit ett rent helvete i mitt liv där jag också känt mig väldigt ensam. Ensamvarg med hög integritet, struktur galning som har varit en stor räddning i mitt liv och gillar att träna. Men då jag gick med i forumet och läste andras historier så är det så många saker som jag känner igen mig i

Detta har fortfarande inte sjunkit in helt hos mig och har under hösten varit väldigt deprimerad. Jag känner ett väldigt stort lugn men samtidigt så kommer det upp så mycket händelser där saker har gått fel som på jobb, missförstånd med vänner, familj, fd partners o.s.v och som också gör mig väldigt ledsen.

Hej!

Hur gammal är du?
Jag är 34 år och har precis fått min första kallelse till en psykolog för att utreda behov av diagnos.

Vet inte vad jag har att vänta mig riktigt...
Kan du berätta lite om hur det var för dig?

Med ett käckt "Say hello to my little friend"... Gahhhhhh...

Hej Fröken!

Om du undrar hur vi förhåller oss till vardagen så har du kommit till rätt forum

Jag har alltid varit bra på att undvika olika situationer då jag är väldigt beräknande och bra på att hitta lösningar runt problem. Men det har tagit på krafterna och är inget jag orkar med mer. Fick min diagnos för ett år sen tror jag. Min lösning har blivit att flytta ut i en stuga i skogen och där ska jag försöka leva så gott det går utan massa socialserande.

Åhhh intressant och tack för input
Kan väl säga att jag fick en hel del klarhet i varför jag fungerar som jag gör.

Min pyskolog började gräva i det då hon fann något som inte stämde. Sedan blev det flertalet besök hos psykiatriker och sedemera en utredning hos en privat aktör då jag inte ville vänta 1-2 år på att få besked

Jag är 35 och ser nog ganska normalt ut på utsidan Jurist och har klarat av studier bra men mycket av åt har blivit tok

Hej!
Jag har precis fått mina diagnoser.
Asperger och ADD.

Jag vet inte riktigt hur jag kommer smälta detta, trots att jag har haft mina misstankar de senaste åren.
Jag har sedan barn förstått att jag är annorlunda än andra men att få det på papper var en annan sak.

Jag är glad över att utredningen är slut och jag har berättat om för en del av mina närmaste.

En av dem började ifrågasätta mina diagnoser. Körde på med allt om att det kan vara andra saker som ger mig dessa bekymmer och att det slängs diagnoser kors och tvärs.
Att jag var på en privat vårdinrättning gjorde inte saken bättre. De gör allt bara för pengar.
Hallå, de får ju lika mycket pengar för mitt besök oavsett om jag får diagnos eller inte.

Detta var jag inte beredd på, för mig så kändes ju detta som äntligen! Jag har fått ett svar om varför jag är olik normen och skönt att kunna berätta för mina medmänniskor.
Men om jag kommer bli ifrågasatt hela tiden, vet jag ej om jag orkar att berätta.
Även om jag tycker att man borde berätta för att fler ska känna att det är ok.

Hur handskas ni med detta i vardagen?

Jag fick diagnos när jag var 63. Gjorde också utredning privat. Fick också höra efteråt av folk att privata utredare bara vill tjäna pengar, men jag har aldrig blivit så respektfullt behandlad i hela mitt liv. Dessutom frågade utredaren redan efter första orienterande samtalet om jag verkligen skulle satsa så mycket pengar på en sak som ändå var ganska solklar. Han var liksom inte direkt ivrig att få mer betalt, men jag envisades med att få göra en fullständig utredning.
Jag skulle gärna berätta för varenda kotte att jag har Asperger. Det skulle kännas jättebra att vara öppen med det. Men eftersom okunskapen är gigantisk kan det bli jobbigt. Folk kan börja prata skit och man kan få knivar i ryggen, bildligt talat. Skulle aldrig berätta för grannar till exempel.
Jag väljer väldigt noga vem jag är öppen med.
Tänker att om man ska så några frön, så är det nog bäst att göra det i en någorlunda juste jordmån ...

Hej
Jag var 31 när jag fick på papper, men varit uppe för diskussion långt före.
Talar aldrig om det om jag inte måste.
Har alltför många erfarenheter av fördomar, elakhet och annorlunda bemötelse för att göra det.
T o m en läkare uppmanade mig att inte berätta..
Tyvärr har jag riktigt elakt beteende mot mig av nära människor pga min AS, att jag tror att Yeshua (Jesus) är messias och för att jag är kvinna.
Jag håller mig till Herren.
Bara Han kan hjälpa mig!
Gud välsigne dig.

Jag betalade inte för utredningen. Det gjorde Landstinget.
Var tydligen väldigt lång kö så för att beta av den skickade de iväg en drös i kön till en privat vårdinrättning. Har väntat 1 år och 3 månader. Snittiden i kö var 2 år.
Så därför tog jag chansen när jag fick den.


Jag bryr mig inte ett skvatt av vad andra tycker om mig eller att de pratar skit bakom min rygg. Att ifrågasättas är sjukt irriterande!
Jag har en känsla av att fler kommer att säga att det inte stämmer.


Jag är imponerad av den styrka vissa besitter som tar dessa strider. Jag kommer nog vara öppen och ärlig med detta men kommer inte att orka förklara för tvivlarna.
För de som intresserar sig om mig kan jag förklara.
De andra kommer jag nog be öppna en egen psykiatri dånde tydligen besitter mer kunskap vän de läkare och psykologer jag träffat.

Intressant och tack för att ni delar med er av er erfarenhet.
Jag har blivit väldigt ifrågasatt av en av mina föräldrar, som hävdar att läkarna bara kastar ur sig diagnoser medans den andra finner det väldigt bra att jag fick hjälp. Jag har själv varit väldigt försiktig med att berätta för omgivningen, en partner och några få vänner.

Gjorde också "misstaget" att berätta detta för min chef och kan säga att han har alla fördomar. Det tog väldigt stort mod från mig att berättade det för honom och vi har inte fungerat speciellt bra under tiden ihop. Söker ett nytt arbete och tror på att finna ett jobb som man brinner passionerat för Så enda fördelen av nuvarande jobb är att jag har lärt mig vad jag inte vill ha på en arbetsplats och vilken typ av chef.

Men jag som fick reda på detta för inte allt för länge sedan upplever med att det fortfarande finns många som bär på fördomar vilket är tråkigt.

Jag funderade ett tag på att ge min chef en lista på hur jag fungerar men det kommer ta hus i helvete

Fröken skrev:Jag funderade ett tag på att ge min chef en lista på hur jag fungerar men det kommer ta hus i helvete

Tror du ska ligga lite lågt, ett tag. När man förstår hur det ligger till, vill man ofta berätta för hela världen, men tyvärr big mistake, det uppfattas i stort sett alltid fel. Man ska bara berätta för en så liten krets som möjligt och bara för de som klarar hålla käft, tyvärr är det såhär, folk har ingen förståelse i högre grad.

Jag tycker inte man kan säga att folk är fördomsfulla. Vilka är det som pratar om NPF i tid och otid? Jo, föräldrar som pratar om sina lågfungerande eller stökiga barn. Ibland med lite väl privata detaljer så man undrar om föräldern själv har ett bristande theory of mind som inte förstår att barnen blir uthängda.

Jag var med i en förening där aspergare1 lovade göra saker och aspergare2 skällde på honom för att han kom med bortförklaringar istället för att erkänna att han inte visste hur man gjorde. En av föräldrarna tyckte det var hemskt att någon kunde skälla ut någon pga dennes diagnos och skällde ut aspergare2. Precis som om aspergare2 skulle vara NT.

Har man träffat några såna föräldrar så är det klart att man drar öronen åt sig när någon berättar om sin diagnos.

Fröken skrev:Jurist och har klarat av studier bra men mycket av åt har blivit tok

Hur fungerar det att vara jurist när en klient har en idé du inte tror på? Jag tycker att situationer där jag behöver agera mellanhand åt någon är väldigt jobbiga.

Minns jag rätt så var det 1999 jag fick min diagnos som lyder "Aspergers syndrom med inslag av DAMP", men jag har "vetat om" sedan jag var fem eller sex år att jag var något av en "ensamvarg" (*vinkar till "Fröken"*), dock med relativt stort behov av umgänge med likasinnade (exempelvis modellbyggare/dioramabyggare, människor med intresse av geologi och geocaching).

"DAMP-delen" i mitt inre har jag lyckats dämpa med hjälp av "mitt" Aspergers syndrom. Tack och lov fungerar det väldigt bra i vardagen, och genom att den duktiga psykologen som utredde mig berättade att det finns medicin som hjälper mot DAMP, men att den medicinen skulle göra värre saker med mig än vad den skulle avhjälpa så då valde jag att inte börja medicinera alls.

Ja det nog väldigt olika men berätta för ytterst få insåg jag rätt fort Arbetar klassiskt i en roll som fokus på kund relationer och som jag är bra på. Men bara intresserad av just den delen och med jobbet kommer det också att man ska eller bör vara social med hela sin arbetsplats (vilket jag inte är) snarare måste gömma undan mig då jobbet tar mycket ork.

Tror på att finna rätt kontext att verka i där styrkorna blir till en fördel Hur har ni andra valt era yrken?

Hej! Jag är ny här på forumet. Har fått remiss till utredning om jag har asperger. Hur går det till? Tacksam för svar. /stefan

Skoxqu skrev:Hej! Jag är ny här på forumet. Har fått remiss till utredning om jag har asperger. Hur går det till? Tacksam för svar. /stefan

Är så olika men du får träffa ett team som presenterar sig och ställer lite frågor som ett vanligt samtal. Sen följer lite olika enkla tester och provtagningar för att se att man inte har någon fysisk sjukdom. Man får komma en till två gånger i veckan under c:a en månad. Sen gör teamet en sammanställning som man får hemskickad och där står det om man har fått någon diagnos. De gör som sagt lite olika på en del ställen, ibland gör de även en intervju av någon anhörig. Det här är inget att oroa sig för, det kommer att gå bra ska du se.

antonius skrev:

Skoxqu skrev:Hej! Jag är ny här på forumet. Har fått remiss till utredning om jag har asperger. Hur går det till? Tacksam för svar. /stefan

Är så olika men du får träffa ett team som presenterar sig och ställer lite frågor som ett vanligt samtal. Sen följer lite olika enkla tester och provtagningar för att se att man inte har någon fysisk sjukdom. Man får komma en till två gånger i veckan under c:a en månad. Sen gör teamet en sammanställning som man får hemskickad och där står det om man har fått någon diagnos. De gör som sagt lite olika på en del ställen, ibland gör de även en intervju av någon anhörig. Det här är inget att oroa sig för, det kommer att gå bra ska du se.

Ibland ingår även en bedömning av arbetsterapeut i hemmet eller någonannan stans. Jag fick göra praktiska sysslor i hemmet under observation.