Nu är vi inne i ännu en jul då min man 1) har fått ett totalt meltdown kring julafton, eftersom han har höga förväntningar på julen, inte klarar av att vila/skärma av sig/gå undan utan vill vara med mitt i stöket och sedan inte klarar av alla intryck och all stress. Han skällde ut mig, frös ut mig under en sex timmars bilresa och låg sedan typ katatonisk i vårt sovrum i ett dygn, eftersom jag hade bett honom att inte bara klaga utan prata konstruktivt om ett mindre gemensamt logistiskt problem. Efter julhelgen har han 2) blivit förkyld och därmed JÄTTESJUK och sur och drar sig undan hela familjen och jag drar typ 85 procent av lasset med hus och barn.

Jag begriper att jag som NT måste ha förståelse för att han har mindre ork. Men är det omöjligt att förvänta sig att en person med NPF lär sig sina egna gränser? Typ: tar sig tid att vila när det t ex är jul och andra stressar runtomkring? Försöker skaffa sig vettiga sömnrutiner istället för att vara uppe till 02, klaga på att han inte fått sova och sedan ta för givet att jag gör allt jobb?

Borde inte en drygt 40-årig man inse att det inte är rimligt att explodera och sedan ha djup ångest i två dagar för att frun sagt något i stil med "Kan vi inte prata igenom våra alternativ? Jag kan se tre alternativ, a, b och c. Vilket föredrar du?" (Hans svar: "Det är lika bra att vi skjuter oss, allt går åt helvete ändå". Jag: "Men kan du inte försöka vara konstruktiv? Vi måste ju planera dagen." "Vi har inga jävla alternativ, alla alternativ är lika jävla jobbiga." )

Min man är världens trevligaste och vettigaste när han har sovit och är avslappnad. Omtänksam, kärleksfull, smart, rolig. Men minsta stresstillägg får honom att bete sig som en egoistisk lat fjortis. inte snällt, men det är så jag upplever honom just nu. Jag tar ALLA tidiga morgnar, alltid. Jag planerar alla familjens aktiviteter. Jag ser till att räkningar blir betalda, att vi storhandlar, att huset städas, etc. Jag ser till att barnen kommer ut på utflykter, går i simskola osv.

När han är stressad är perspektivet extremt smalt. Andras upplevelser går inte alls in. Han förstår inte när han låter otrevlig eller snäsig. Om jag ber honom om något, han snäser till svar, jag säger: "det var inte illa ment, du behöver inte låta så arg" - då ser han det som en utskällning och en anledning att känna sig illa behandlad i timtal. En sådan sak kan få honom att svära åt mig, härma mig i elak ton, gå och gömma sig i källaren.

Ett mindre missnöje, typ spillt vatten på köksbordet, får honom att skrika som om han råkat sätta eld på något. Han sover illa, nästan jämt och hittar alltid något att skylla det på. Stress, barn, förkylning, etc. Om jag varit i hans sits hade jag kontaktat varenda sömnexpert i stan, provat sömnmedel, hållit strikta rutiner för vettig sömn, etc. Han går och lägger sig olika tider, sitter uppe med spel och tv-serier, och gnäller sedan över att han är trött. Han vägrar försöka ordna en utredning pga han frågade en psykolog en gång och den psykologen sade att han inte trodde det var nödvändigt.

Jag gör ALLT jag kan för att han ska få utrymme och möjlighet att slappna av. Jag tar huvudansvaret för barnen (vilket gör att de vänder sig till mig, vilket får honom att känna sig mindre populär, vilket gör att han anklagar mig för att jag är favoriten och manipulerar dem att stå på min sida). Jag är lugn i konflikter (vilket får honom att då och då anklaga mig för att vara en goody-goody besserwisser som utnyttjar min behärskning för att sätta dit honom). Det hjälper liksom inte vad jag gör. Jag får hans usla humör och meltdowns som en cherry on top helt oavsett.

Funderar ibland på skilsmässa, men då skulle barnen behöva vara hos en stundtals fantastisk, stundtals usel humörpendlande pappa varannan vecka, och jag vill inte utsätta dem för den osäkerheten.

Jag skulle vilja att han fick hjälp! Hjälp att identifiera vad som stressar. Hjälp att organisera vardagen. Hjälp att bli trevligare. Men är det ens möjligt?

Stress och autismspektrum är ingen bra kombination. Att människor inte förstår sina egna gränser kan bero på att deras självinsikt inte riktigt funkar. Men det är också så att vi i detta samhälle matas med propagandan att man ska vara aktiv hela tiden och göra så mycket som möjligt, och lugn och ro kallas för lättja. T o m om man ska sova lite på dagen ska det vara en power nap, man får inte sova mer än 10 minuter för det går effektivitet i sovandet också.

Sedan uttrycker du ju missnöje över att han gör för lite. Om han uppfattar detta så kanske det inte är så konstigt att han pressar sig? Eller menar du att han både ska pressa sig hårdare och mindre samtidigt? Du tycker att han pressar sig inom fel områden?

Att inte komma i säng kan bero på att vi ganska ofta saknar en inre dygnsrytm men kan också bero på att den enda tid man känner sig avslappnad är när alla har gått och lagt sig.

Jag antar att dina frågor handlar om hur man ska göra för att effektivisera honom? Det hänger ju mycket på om han vill se sig som ett projekt. Vill man inte det så är det ju svårt att ändra sig.

Jag har ett syskon som är för högt fungerande för att få diagnos, ändå skulle jag påstå att sambon sköter 65 % av familjen. Så enbart en liten funktionsnedsättning kan skeva till det i hemmet.

Det går att behandla både stress och sömn kemiskt men då ska både patienten och doktorn vara med på det.

Själv förstår jag inte hur man ens orkar med en familj, de verkar enormt energikrävande. Skulle inte klara att vara sönderstressad hela tiden. Och ändå så intar jag kemikalier för att orka med ett vardagsliv utan denna stress.

Kan tänka mig att han får saftiga mindervärdeskomplex just för att du är så duktig och fixar sådana saker han inte klarar. Att leva med en nästintill felfri människa skulle nog vara svårt för väldigt många. Känslan att inte vara god nog leder till depression som hos män ofta yttrar sig i ännu mer stress och ilska. Något måste ju lyfta hans självkänsla med, annars kan man inte fungera som människa.

Jag hoppas någon annan kan ge tips på hur man fixar din situation. Personligen skulle jag inte ens bilda en vänskap med en ren NT. Svårt att hitta saker man har gemensamt.

Lycka till.

Och glöm inte att julen är en skithögtid som suger musten ur 9 av 10 vuxna, så låt inte just julen avgöra något.

Jag kan inte riktigt se att det skulle bero på hans NPF. Jag har själv en egen familj (har AS och ADHD-diagnos), numera tre vuxna barn och jag har förstås alltid planerat så att det har gått ihop. Att inte sköta sitt eget liv, dvs. t.ex. inte få tillräckligt med sömn eller inte planera in möjlighet att vila är ju väldigt okonstruktivt.

Han ska inte bete sig sig som ett barn och absolut inte härma dig om han vill ha en relation. Vill man ha en relation, får man vara beredd att bete sig så att det går att ha en relation. Jag tycker inte du ska finna dig i sånt, och jag skulle absolut separera i ett sånt läge. Eller snarare - jag HAR gjort det. Jag har varit med om liknande "fenomen". Hade också en pojkvän som beskyllde mig för att vilja vara duktig, typ "du tror du är något bättre än jag". Sånt är faktiskt psykisk misshandel och det ska du inte finna dig i. Just för att jag har träffat flera såna män som INTE hade NPF, medan jag har NPF och INTE gör så, får mig att tro att det inte alls är så NPF-typisk. Även om NPF-män förstås skiljer sig från NPF-kvinnor. Men även min son - som inte har AS men svår ADHD - skulle aldrig vara taskig mot en kvinna.

Någonstans verkar din man ha gett upp, han försöker inte riktigt att jobba på det för att det ska bli bättre. I den situationen skulle jag nog ställa ett ultimatum, alltså att han antigen jobbar på relationen, följer med till en familjrådgivning eller liknande. Är han inte utredd? Hur vet ni då att det är Asperger? Om det nu skulle visa sig att det inte är Asperger utan en personlighetsstörning - då har du en helt annan situation.

Men oavsett - det här skulle jag inte vilja leva med, och du "får" faktiskt lämna honom om du är olycklig.

kiddie skrev:Stress och autismspektrum är ingen bra kombination. Att människor inte förstår sina egna gränser kan bero på att deras självinsikt inte riktigt funkar. Men det är också så att vi i detta samhälle matas med propagandan att man ska vara aktiv hela tiden och göra så mycket som möjligt, och lugn och ro kallas för lättja. T o m om man ska sova lite på dagen ska det vara en power nap, man får inte sova mer än 10 minuter för det går effektivitet i sovandet också.

Sedan uttrycker du ju missnöje över att han gör för lite. Om han uppfattar detta så kanske det inte är så konstigt att han pressar sig? Eller menar du att han både ska pressa sig hårdare och mindre samtidigt? Du tycker att han pressar sig inom fel områden?

Att inte komma i säng kan bero på att vi ganska ofta saknar en inre dygnsrytm men kan också bero på att den enda tid man känner sig avslappnad är när alla har gått och lagt sig.

Jag antar att dina frågor handlar om hur man ska göra för att effektivisera honom? Det hänger ju mycket på om han vill se sig som ett projekt. Vill man inte det så är det ju svårt att ändra sig.

Jag har ett syskon som är för högt fungerande för att få diagnos, ändå skulle jag påstå att sambon sköter 65 % av familjen. Så enbart en liten funktionsnedsättning kan skeva till det i hemmet.

Det går att behandla både stress och sömn kemiskt men då ska både patienten och doktorn vara med på det.

Själv förstår jag inte hur man ens orkar med en familj, de verkar enormt energikrävande. Skulle inte klara att vara sönderstressad hela tiden. Och ändå så intar jag kemikalier för att orka med ett vardagsliv utan denna stress.

Kan tänka mig att han får saftiga mindervärdeskomplex just för att du är så duktig och fixar sådana saker han inte klarar. Att leva med en nästintill felfri människa skulle nog vara svårt för väldigt många. Känslan att inte vara god nog leder till depression som hos män ofta yttrar sig i ännu mer stress och ilska. Något måste ju lyfta hans självkänsla med, annars kan man inte fungera som människa.

Jag hoppas någon annan kan ge tips på hur man fixar din situation. Personligen skulle jag inte ens bilda en vänskap med en ren NT. Svårt att hitta saker man har gemensamt.

Lycka till.

Och glöm inte att julen är en skithögtid som suger musten ur 9 av 10 vuxna, så låt inte just julen avgöra något.

Effektivisera är inte rätt ord. Snarare: hur får jag honom att inte må så miserabelt hela tiden? Hur kan jag få honom att sluta ta ut sin stress och trötthet på resten av familjen? Jag kan jobba en hel del, men att ta merparten av ansvaret för hem och barn och ÄNDÅ mötas av gnäll och skäll är inte kul.

Det är som att han tar för givet att jag alltid finns här och fixar saker, han MÅSTE inte försöka ordna upp sin dygnsrytm eller tänka igenom vad som stressar eller träna etc deftersom det 1) alltid finns något externt att skylla på, typ förkylning eller barn som vaknat eller stress på jobbet eller migrän samt 2) jag är alltid där och fixar.

I förrgår natt fick han migrän, vilket gjorde att han i går sov halva förmiddagen. Jag gick upp vid sex pga vakna barn, fixade frukost, städade bort den, städade halva huset, ordnade med två tvättar, tog sedan två av våra tre barn på simskola medan min man hängde i soffan och såg på film med den tredje, gick hem och fixade lunch och städade upp efter den (medan mannen sov en sväng till), tog två barn + en kompis ut på promenad (medan min man såg på film och hängde med den kvarvarande) och till en lekplats och organiserade sedan lekar och spel och pyssel för samtliga ungar under halva eftermiddagen + sorterade och hängde tvätt tills det blev dags för kompisen att åka hem och mig att laga middag. Min man, tja, han pysslade med lite saker, men kände sig borta och trött och hade väldigt lite ork.

I morse gick jag åter upp vid sex, tömde diskmaskinen, fixade med tvätt, sorterade papper, etc och när klockan var 8.30 och jag ruttnat på att vara den enda vuxna uppe för fem miljardte gången bad jag min man gå upp. En timme senare, när han fortfarande inte gått upp, blev jag arg och fräste något om att "en gång i månaden, i alla fall, borde det vara min tur att få ta det lite lugnare". Sedan tog jag den yngsta med mig på långpromenad. Jag kom hem ett par timmar senare och fortsatte ta huvudansvaret för allt, men min man har nu varit ledsen, arg och knappt pratat med mig på hela dagen. När jag försöker prata om det blir han irriterad. "Du har rätt, du är perfekt och gör allt, jag gör inget." "Så det fanns ingen anledning. Visst. Migrän är ingen anledning att må dåligt".

Jag lät honom sova halva dagen i går. Och jag hade ju aldrig tjatat på honom om att gå upp i dag om inte han hade stannat i sängen typ sju av åtta morgnar. Det är liksom alltid något som gör att jag är bäst lämpad att gå upp tidigt och ta hand om barnen och organisera dagen och städa och fixa (om jag inte typ är akut magsjuk). När jag pekar på mönstren, att det ALLTID är skevt åt ett håll, hittar han jämt något nytt att skylla på, någon anledning till att jag just denna dag - också - borde förstå att just JAG borde ta merparten av ansvaret. Och om han väl gått upp finns det alltid något skäl till att han ska vara trött och sur, så att jag ändå får gå upp och rädda situationen. "Barnen blir så sura när jag går upp," säger han sen.

Det är så vrickat, detta, tycker jag. Till saken hör också att vår son med atypisk autism kan bete sig likadant, man ger honom någon slags mild kritik och får till svar "jag är en idiot, jag borde dö". Och då blir min man irriterad och tycker att sonen är lättstött och irrationell. Han kan bara inte se att han själv beter sig exakt likadant.

Ibland fantiserar jag om hur det skulle vara att leva med någon med samma typ av energinivåer som jag själv (och jag är inte så våldsamt energisk av mig) - någon som kommer med förslag på aktiviteter, som tar ansvar för att barnen ska lära sig åka skidor och skridskor och cykla, någon som bjuder in folk till middagar, planerar resor, har budgetkoll etc - och det känns bara helt osannolikt avslappnande.

Han har förstås en massa goda sidor. Han är kärleksfull, rolig, smart, lojal, humoristisk, gillar att göra roliga saker - när han har lite energi över. Kruxet är att vardagen kräver så mycket av honom att det inte blir vidare mycket energi kvar.

Har din mann tidligere (latet som han har) hatt en annen personlighet, men senere endret energinivå, adferd eller personlighet?

skjut fanskapet, men använd vattenpistol, annars hamnar du i LGW Perssons statistik över personer som fått nog av make/maka

Millicenta, jag förstår din frustration. Men det kanske är så att din sambo lider av en depression utan att vara medveten om det själv? Han kanske har en ADD-diagnos och borde medicinera med centralstimulerande? I vilket fall så måste han komma till insikt om att han inte kan sitta i TV-soffan som en lealös klump och titta på film under sin vakna tid. Du kan inte vara hans mamma och säga till honom om vad han borde göra. Din sambo måste få hjälp av någon utomstående så att han får ordning på tillvaron. Är man vuxen och dessutom förälder så måste man klara av att masa sig upp på morgonen även om man inte har fått tillräckligt med sömn.

Jag tror inte detta är så typiskt NPF. Det är nog mer av ett inlärt beteende hos någon som gärna aktiverar sig så lite som möjligt. Känner igen det hela, men kan inte ge några bra råd på hur man fixar till det. Det är inte bra när ena parten själv tar på sig för mycket och låter den andre komma undan. Det blir till en vana som dessvärre är svår att bryta när den väl finns.

Det som möjligen är npf (eller kanske snarare ADHD) är att aktivera sig så lite som möjligt, men om man inte tillåter dem komma undan så hamnar man inte i den här negativa spiralen.

Millicenta skrev:Nu är vi inne i ännu en jul då min man 1) har fått ett totalt meltdown kring julafton, eftersom han har höga förväntningar på julen, inte klarar av att vila/skärma av sig/gå undan utan vill vara med mitt i stöket och sedan inte klarar av alla intryck och all stress. Han skällde ut mig, frös ut mig under en sex timmars bilresa och låg sedan typ katatonisk i vårt sovrum i ett dygn, eftersom jag hade bett honom att inte bara klaga utan prata konstruktivt om ett mindre gemensamt logistiskt problem. Efter julhelgen har han 2) blivit förkyld och därmed JÄTTESJUK och sur och drar sig undan hela familjen och jag drar typ 85 procent av lasset med hus och barn.

Jag begriper att jag som NT måste ha förståelse för att han har mindre ork. Men är det omöjligt att förvänta sig att en person med NPF lär sig sina egna gränser? Typ: tar sig tid att vila när det t ex är jul och andra stressar runtomkring? Försöker skaffa sig vettiga sömnrutiner istället för att vara uppe till 02, klaga på att han inte fått sova och sedan ta för givet att jag gör allt jobb?

Som du säger bör en vuxen person med NPF ungefär ha lärt sina gränser. Jag tycker att han verkar såpass omogen och känslig ("gömma sig i källaren" osv) så det inte låter som NPF. Det påminner mer om hjärnskadade personer jag har träffat.

Jag undrar om hans beteende eller migränen har förvärrats med tiden? I så fall kan det ligga en allvarlig kroppslig sjukdom bakom.

Vildsvin skrev:Jag tycker att han verkar såpass omogen och känslig ("gömma sig i källaren" osv) så det inte låter som NPF.

Tvärtom. Det låter väldigt mycket som npf.

Man kan bli väldigt hypoaktiv av ADD eller depression. Känner till båda av egen erfarenhet och med depression är energin helt borta men enbart med ADD så är jag ändå hypoaktiv, dvs har en hjärna som säger åt mig att göra så lite som möjligt. Finns medicin för det. Och för depression.

Är inte speciellt känslig i självförtroendet men känner en som är det. Som rasar direkt hen får kritik och rasar hela vägen ner till bottnen. Det är självklart jättesvårt att ge kritik då.

Att se detta hos ett barn känns hjärtskärande. Måste vara jättejobbigt och viktigt att ta itu med så det inte blir ett permanenttillstånd som vuxen.

Den jag känner blir snäsig oxo vid kritik, så "vanliga" människor tror hen är arg, inte ledsen.

kiddie skrev:Man kan bli väldigt hypoaktiv av ADD eller depression. Känner till båda av egen erfarenhet och med depression är energin helt borta men enbart med ADD så är jag ändå hypoaktiv, dvs har en hjärna som säger åt mig att göra så lite som möjligt. Finns medicin för det. Och för depression.

Jo, egentligen så är väl rådet att både mannen och barnet borde utredas för ADD/ADHD och sedan medicineras till mer normal aktivitetsnivå. Iaf i detta fall när inga andra bra lösningar verkar möjliga.

Är ett särboförhållande nåt att tänka på?

Då blev han tvungen att ta fullt ansvar för ett eget hem, och ha barnen själv vissa dagar.
Dessutom skulle han då kunna söka stöd för att få hjälp att komma igång med saker.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Har din man diagnos?

Jag är just nu sjukskriven delvis pga jobb men även pga totalt ansvar hemma. Vi har två små barn och jag håller ihop vardagen. Detta måste ändras hos oss om jag ska undvika att gå in i den berömda väggen igen. Vi har börjat jobba med en del hjälpmedel som veckoschema, veckoplanering osv. Men jag ser oxå att du lägger mycket på dig själv ex att du ska hjälpa honom planera, se stressorer osv. Det kan du inte, han måste göra det själv. Detta är någor jag jobbat med under ett halvår i terapi, dvs att jag inte kan honom att se när han behöver agera annorlunda. Så nu ska vi påbörja utredning och min förhoppning är att han ska få hjälp att förstå sig själv bättre. Exempelvis att själv kunna identifiera stress.

Känner igen mig, min exfru betedde sig på liknande sätt. Idag så träffar hon barnen ca 1 gång/månad. Rätten dömde till min fördel då de ansåg att hon inte tagit (kunde ta) hand om barnen.

Min fd fru var svår att diskutera saker med, då det allt som oftast togs personligt riktat mot henne. Banala saker sågs som personangrepp och det blev som en tävling där hon ville vinna. Jag insåg tidigt att jag var tvungen att stå för merparten av hushållssysslorna då hennes ork sviktade. Det gjorde jag gärna, för jag älskade henne och gör fortfarande (vi skildes för att jag inte ville att barnen skulle fara illa). Det som var problematiskt var att hon skulle bestämma min politiska åskådning, jag ligger till vänster, aldrig ville ha bekanta på middag, lastade barnen överdrivet mycket för saker som är typiskt för 3-4 åringar och ofta pratade skit bakom folks ryggar.

Bekanta var övertygade om att hon hade någon slags personlighetsstörning, jag var inte lika fäst vid den tanken. Och senare visade det sig att hon hade Aspergers syndrom. Det var så oerhört befriande, konstigt nog. Att få förklaringen till att det inte bottnade i ondska. Att hon inte bara var arrogant när hon i diskussioner om vardagsplanering kunde komma med påståenden som att "jag är universitetsutbildad, hur många högskolepoäng har du", när syftet bara var att få en fungerande fritid. Eller när hon kunde skrika (och ibland örfila) åt våra 3-4 åringar när de geggat ner sig i någon pöl ute. Eller när de från hennes jobb ringde mig och bad min fru sluta att prata skit och skapa missämja på deras arbetsplats. Eller när hon bara sade åt mig att göra allt hushållsarbete eftersom det var under hennes IQ-mässiga nivå (hon brukade berätta om att hon minsann hade 150 på test).

Jag älskade och älskar min fru, men det var inte hållbart för våra barn. Om det bara hade varit jag så hade det gått. Men våra barn är så mycket mer än mig själv, för deras absolut bästa var en skilsmässa nödvändig och jag ångrar det inte idag. Våra båda barn (en pojke och en flicka) är depressionsfria idag och har helt slutat att ta medicinerna. Jag säger inte att allt berodde på min exfru men barnpsykologen sade efter några månaders separation att hon inte hade sett dem så "glada och harmoniska någonsinn".

Ibland måste man göra ett val. I efterhand kan jag se att jag gjorde rätt. Vad din situation kräver kan jag inte råda om, men mitt livsval är det bästa jag gjort.

En relation mellan en NT och en Aspergare är skadlig för båda. Skadar hjärnan.

Jag kan bevisa/förklara det (processen i hjärnan) om någon är intresserad.

Har ingen direkt förklaring "for dummies" men det är lite jämförbart med Opioider.

Till en början kan relationen AS/NT i den bästa av världar vara helt fantastisk men den blir av nödvändighet skadlig i längden.

Detta är ingen åsikt, inte något jag önskar. Tyvärr är det så.

Man kan även dra det längre, funkar i alla sammanhang.

Om man är duktig på en sport kan man ha stora fördelar när man börjar med en annan. Men dom grundrörelser och fotsättningar man nött in i den förra sporten kommer nödvändigtvis orsaka skador pä muskler, senor och ligament om man satsar hårt på den nya sporten.

Det finns rörelser man nött in som blivit omedvetna, som en del av ens personlighet. Och dessa går inte ändra.

RSD555 skrev:En relation mellan en NT och en Aspergare är skadlig för båda. Skadar hjärnan.

Jag kan bevisa/förklara det (processen i hjärnan) om någon är intresserad.

Har ingen direkt förklaring "for dummies" men det är lite jämförbart med Opioider.

Till en början kan relationen AS/NT i den bästa av världar vara helt fantastisk men den blir av nödvändighet skadlig i längden.

Detta är ingen åsikt, inte något jag önskar. Tyvärr är det så.

Er dette utelukkende sannhet, eller løgn? Vi lar bevisene tale.

Ja takk, hvis innlegget ditt er relevant for forholdet TS skriver om og ikke strider mot reglene vil jeg ha lenker til troverdige kilder som beviser at (alle) parter i et NT/NPF-forhold får skader på hjernen. Anekdoter vil jeg ikke ha.

Nei takk, en forklaring trenger du ikke gi. Bevisene du lenker til bør være så gode at de beviser påstanden i seg selv.

Vad gäller ansvaret beror det mycket mer på könsroller än på Asperger, kvinnor uppfostras till att ta allt nästan allt ansvar för hemmet, du hittar samma beteende i de flesta heterosexuella relationer. Om mannen har en diagnos blir det ännu värre, då förväntas kvinnan ta hand om honom också, men är det kvinnan som har diagnosen ska hon i alla fall ta samma ansvar för hem och barn. Av de som får diagnos som vuxna så får generellt sätt mannen sin diagnos efter ett barn i familjen fått det medan kvinnan får en diagnos efter hon gått in i väggen.

Vad gäller hans beteende så känns det som att du har hittat på att han har en diagnos så du har något att skylla hans beteende på, han har trots allt ingen diagnos det är du som tror att han har det. Du har troligtvis stått ut med det här väldigt länge och då är det bara naturligt att vilja ha en förklaring men jag tycker du ska fokusera på dig och vad du vill istället, vill du leva såhär? Ni kan testa familjeterapi men i slutändan måste han vilja förändra sitt beteende utan den viljan kommer inget att hända oavsett vad du gör. Ha ett seriöst samtal om det här med honom och se vad som händer. Själv hade jag lämnat direkt oavsett vilka fina sidor han har hade jag aldrig accepterat att bli behandlad sådär.

kiddie skrev:Man kan bli väldigt hypoaktiv av ADD eller depression. Känner till båda av egen erfarenhet och med depression är energin helt borta men enbart med ADD så är jag ändå hypoaktiv, dvs har en hjärna som säger åt mig att göra så lite som möjligt. Finns medicin för det. Och för depression.

Är inte speciellt känslig i självförtroendet men känner en som är det. Som rasar direkt hen får kritik och rasar hela vägen ner till bottnen. Det är självklart jättesvårt att ge kritik då.

Att se detta hos ett barn känns hjärtskärande. Måste vara jättejobbigt och viktigt att ta itu med så det inte blir ett permanenttillstånd som vuxen.

Den jag känner blir snäsig oxo vid kritik, så "vanliga" människor tror hen är arg, inte ledsen.

Det troliga är att barnet har lärt sig det här beteendet av pappan, det är ett sätt att visa makt, inte att man mår dåligt. Jag tycker det är fel att du ger dig på ts i ditt första inlägg också, hennes man beter sig som ett as och det kan aldrig vara partnerns fel man är själv ansvarig för det. Ts ska alltså enligt dig ta 100% ansvar för hem och barn, jobba, stå ut med att bli illa behandlad och förnedrad och ovanpå det ta hand om sin man som han vore en barnunge? Ts man ser troligtvis inte vad ts gör överhuvudtaget, han visar inte minsta tecken på det isåfall hade han uppmärksammat det på något sätt. Han pressar sig inte heller utan är snarare extremt lat. Just nu tar han inget som helst ansvar jag tror ts vill att han åtminstone försöker göra något och att han ska kommunicera sina behov bättre.

TS har inte varit tillbaka så känner mig inte manad att skriva något mer i just detta fallet.

Det är rätt lurigt att tala om just relationer på forum därför att man får den ena personens synvinkel bara. Det blir nästan omöjligt att gissa sig till den andra partens synvinkel. Men det brukar vara vanligt att två parter tolkar verkligheten olika. Därför är det jättesvårt att ta TS ord för en absolut sanning.

Menar inget ont med det. Bara att i par finns det två historier.

kiddie skrev:TS har inte varit tillbaka så känner mig inte manad att skriva något mer i just detta fallet.

Det är rätt lurigt att tala om just relationer på forum därför att man får den ena personens synvinkel bara. Det blir nästan omöjligt att gissa sig till den andra partens synvinkel. Men det brukar vara vanligt att två parter tolkar verkligheten olika. Därför är det jättesvårt att ta TS ord för en absolut sanning.

Menar inget ont med det. Bara att i par finns det två historier.

Jag vill bara påpeka att partnern inte är utredd det är inte alls säkert att har en diagnos.

Ts och hennes man kan ha olika historier men faktum är att han inte gör ett skit och uppfattas som otrevlig sedan kan ha sin historia om varför det är så. Jag tycker man har sett situationen ts beskriver hur många gånger som helst och hittills har jag aldrig varit med om att motsvarigheten till ts har fel.